Vi spelare lever stressiga liv. Det är sällan man hinner stanna upp och ta in tillvaron (in-game alltså). Vi ränner runt och försöker ducka kulor efter bästa förmåga samtidigt som vi ignorerar alla tjusiga detaljer som konstnärer lagt ned tusentals timmar på. Cuphead är ett undantag. Cuphead kräver uppmärksamhet. Titta bara på det här.

alt

Det är omöjligt att inte spontanstampa takten, vissla och köra sin ångbåt mot bättre tider. Varenda bildruta sprudlar av liv och det är inget mindre än ett underverk att man har lyckats fånga (den sedan länge begravda) tidsandan på det här sättet - och i samma veva gjort den interaktiv. Alla färger stämmer. Alla rörelser. Allt är "wobbly" och "squishy", om du ursäktar engelskan, och det märks så väl att Studio MDHR har gjort sin hemläxa i form av böcker som The Illusion of Life, Cartoon Animation etc. Böcker som Disney-animatörer lär sig utantill från pärm till pärm för att få jobba på storbolagen.

Ljudet är också fantastiskt. Röstinspelningarna är sprakiga och fulla av karaktär och musiken är jazzig, blåsig, storbandsorienterad och ganska främmande i spelsammanhang.

Sen har vi då det som man kallar för gameplay. Spelandet i sig. Från början var det tänkt att Cuphead skulle bestå av en lång rad boss-strider men i takt med att titeln växte i popularitet började man också utveckla en overworld/karta samt traditionella plattformsbanor där det gäller att ta sig från A till B (tänk Super Mario).

Exakt vad jag tycker om den saken kan du läsa i Karlstadslivs kommande recension. Fortsättning följer!