Anders Tallgren

Ojämställd idrott

Vid Riksidrottsmötet (RIM) i Karlstad förra våren pläderade jag kraftfullt för de nya tuffare jämställdhetsmålen för idrottsrörelsen som sedermera antogs av årsmötet. Jag sa bland annat att få är så bra på att sätta upp, arbeta emot och uppnå mål som idrottare och idrottsledare. Att det handlar om att bestämma sig och sedan arbeta hårt emot målet. I det här fallet ökad jämställdhet på alla nivåer. Bland utövarna, i styrelserummen och avseende resurser. Det är tur att Riksidrottsförbundet (RF) antog nya tuffa jämställdhetsmål för idag kom domen över hur det ser ut just nu i svensk idrott och det är deprimerande läsning.

 

Centrum för idrottsforskning presenterade idag sin årliga uppföljning av statens stöd och till idrotten och i år hade de i uppgift att titta närmare på jämställdheten. De konstaterar att RF:s medlemskår består av 47 procent kvinnor och 53 procent män. I hela 49 av 71 medlemsförbund är minst 60 procent av de aktiva medlemmarna män medan fyra förbund har en motsvarande dominans av kvinnliga medlemmar. Endast 18 förbund har följaktligen en jämställd sammansättning av sin medlemskår.

 

I fråga om representation har Riksidrottsförbundet som jämställdhetsmål att kvinnor och män ska vara representerade med minst 40 procent i alla beslutande och rådgivande organ. Detta mål är emellertid inte realiserat, varken på lokal eller nationell nivå. I de lokala idrottsföreningarnas styrelser uppgår andelen män till 63 procent och kvinnor till 37 procent. På ordförandeposten är 76 procent män och 24 procent kvinnor. På nationell nivå har 37 specialidrottsförbund jämställda styrelser (motsvarande 52 procent) medan män dominerar i 33 styrelser (46 procent) och kvinnor i en (1 procent). Den manliga dominansen är särskilt stor på posterna som förbundsordförande och generalsekreterare samt i internationella ledaruppdrag.

 

Ojämställdheten förstärks sedan genom att resurser fördelas efter antal medlemmar och deltagartillfällen mm vilket gör att eftersom det är många fler pojkar och män i föreningsverksamheterna så får de också mycket större offentliga resurser. Tjejer och kvinnor tränar mer i privat och egen regi och de sektorerna har inget stöd från det allmänna.

 

Jag står alltid upp för idrotten och försvarar den när vissa kräver att den ska lösa än det ena än det andra samhällsproblemet. Idrotten kan inte ensam lösa samhällsutmaningar som integration, demokratiskolning och ohälsa. Men idrotten kan och måste själv lösa den bristande jämställdheten inom sin egen rörelse!

 

Läs hela rapporten här:

https://centrumforidrottsforskning.se/wp-content/uploads/2018/05/Statens-stod-till-idrotten-uppfoljning-2017.pdf


Senaste inläggen.
Europa Direkt 09 Maj
Bloggat på nwt.se.
Desktop