Checkar ut

Med en mil i benen parkerar jag nu löparskorna i hallen och rumpan i tevesoffan tillsammans med Andreas och en påse chips. Välförtjänt lördagsmys!

Alla hjärtans löpning

Denna tisdag inleddes med ett färskt snötäcke på trottoarerna och en färgglad frukost på köksbordet.

Den har sedan förflutit i sakta mak med en blandning av d-uppsatsplanering, kaffedrickande och stilla kontemplation. Nu har jag precis alla hjärtans-firat med fem kilometers pulshöjande snöjogg. Hjärtan är bra grejer!

Nu är följaktligen både kropp och knopp i skön balans, och kvällen kommer nu att gå i detta tema:

Enda smolket i bägaren är att jag inte fick min sedvanligt brännande heta dusch efter löpningen. Varmvattnet var visst inte så piggt idag, så jag fick nöja mig med några ljumma minuter under duschmunstycket. Jag som annars ömsar skinn oftare än en orm på grund av att jag skållar mig själv dagligen…

Nu väntar jag på att Andreas ska komma hem från jobbet om sådär ett par timmar, så vi kan äta mat. Därefter tänker jag mig…

… och…

Julefrid och givmildhet (?)

Såhär i juletider lever jag efter devisen en juklapp till någon annan - två julklappar åt mig själv. När jag körde julklappsrundan i MittiCity idag blev det följaktligen några nytillskott till min egen garderob. Vinröd spets och gulstickat med guldtrådar.

Varsågod mig själv, en god jul önskar jag dig mig!

Mandelmassa och madrasslandskap

Sitter vid mitt blommiga köksbord och slickar grädde från överläppen.

Årtiondets första semla ligger och pyser på ett fat framför mig. Ingen liten skrutt från Konsum, utan finaste mandelmassabomben direkt från bageriet. Men nöje ska förenas med nytta, och bredvid semlan ligger ett tjockt häfte om spansk och latinamerikansk litteraturhistoria.

Idag hämtade vi hem vår nya säng, som är g i g a n t i s k.

Ser fram emot läggdags.

”Godnatt, Andreas!” ska jag ropa, och när jag inte får något svar ska jag plocka fram mobilen, ringa upp honom och fråga varför han inte hojtar tillbaka.

”Jag hör dig inte, det är så mycket tom madrass emellan!” kommer han att svara och mottagningen kommer att vara lite dålig sådär, som när man ringer hem från chartersemestern. 

Sedan kommer jag breda ut mig så mycket jag bara kan, utan att stöta emot någonting alls.

En konstnärsblogg

När jag var i Sevilla bodde jag hos Pepa, vars son var konstnär och hade sin ateljé längst ner i det fyra våningar höga huset. Det var en helt otrolig studio med säkert en kilometer högt i tak och tavlor som täckte varenda centimeter av väggarna. 

Med hem till Sverige följde denna tavla, Pandilla.

Det häftigaste med Antonios tavlor var ofta ramarna, som han tillverkade själv och dekorerade på alla möjliga och omöjliga sätt. På min Pandilla sitter det ett litet dockhuvud, men på de större målningarna gick han loss desto mer.

Jag kikade runt lite på en av hans sidor på nätet för första gången på mycket länge och hittade denna tavla, Descanso verde. Under min tid på Calle Redes stod den på ett staffli i entrén.

Antonio hade jobbat på den under ett par år och fortfarande inte avslutat den då, våren 2006. Han berättade för mig att inspirationen till tavlan föddes 2004 när han var i Tyskland och såg hur människorna där levde sina liv kring floden som rann genom staden. Det var där de vilade, läste, lekte och åt. (I mina öron lät det precis som floden Guadalquivir som rinner genom Sevilla, där mina klasskompisar och jag tillbringade många stekheta eftermiddagar med att sola, äta och bli överfallna (en annan historia)). Den känslan ville Antonio fånga i en tavla, och så var arbetet igång.

En ännu ofullbordad ”Descanso verde” innanför entrén på Calle Redes, våren 2006.

 På ramen klistade han små föremål som representerade olika saker av betydelse för honom, små dockmöbler, pennor och miniatyrjordglober. Tittar ni på tavlan så ser ni att det ligger något i gräset bredvid den i fulla drag njutande rödtotten. Det är ett ditmålat cigarettpaket av Antonios eget favoritmärke. Om det är detaljerna som gör det – vilket jag personligen tveklöst skriver under på – så är denna tavla ett rent mästerverk. Jag älskade den och blev glad varje dag när jag steg innanför dörren och möttes av den. Nu är den dessutom - vad det verkar - färdig dessutom – efter nästan sex års målande, pillande och klistrande.

Dagens upptäckt: När jag klickade runt bland alla fina bilder upptäckte jag till min förvåning och förtjusning att även Antonio bloggar. Väldigt kul. Tänk, vilken tidsålder vi lever i!

Back on track

Att Kim Clijsters och Justine Henin är tillbaka på touren, det är lite av samma känsla som när Aslan återuppstår på stenbordet.

(Ursprungligt) foto: Getty Images (William West & Clive Brunskill)

Utsövd tennishuligan

Trillade i säng klockan nio igår kväll.

Så tidigt har jag nog inte lagt mig sedan mellanstadiet – eller möjligtvis när jag hade influensan för några år sedan, kanske.

 När jag steg upp imorse var klockan återigen nio, och jag kände mig rakt igenom pigg och klar för första gången på, säg… ett år?

Foto: Ben Solomon

När jag dessutom kunde dra med mig rostade mackor och kaffe till teven och zappa in Australian Open live, så kändes det som min födelsedag. Kim Clijsters på ena kanalen, Nadal på andra.

Nu blev Clijsters (min all time favourite), precis utslagen med endast ett game med sig från matchen, och det lade minsann lite rason på festligheterna, men jag håller humöret uppe i alla fall.

Bäst på köksbänken just nu.

Vampyrer och godis i soffan

Förut bäddade jag ner mig i soffan tillsammans med min bok och läste tills den var slut.

Det måste väl ändå kallas ”lyxproblem” när man har en bok som är så bra att man inte kan sluta läsa, men fasar för att den ska ta slut?!  

”Staden som försvann” rekommenderas förövrigt till alla de som fastnade i förra årets vampyrvåg. 

Dock: om det är själva gullandet med vampyrer man tjusas av (som ju är den senaste trenden), ska man nog välja en annan bok. Vampyrerna i Salem’s Lot är inga man vill bjuda hem på middag… 

Sara blir glad av designen på godispåsarna från Willys!

Ballerina Kladdkaka

Ballerina Kladdkaka – har ni testat?

Nu har jag.

Om det smakar kladdkaka, vet jag inte, men gott – ja!

Jag vill alltid doppa mina kakor – i mjölk, kaffe, te, juice eller vad som nu råkar finnas till hands – och det fina med just den här kakan är att det står i svart på vitt (nåväl, brunt på vitt) att man ska doppa den! Det är alltså helt okej och inte det minsta skamligt.

Äntligen kan jag komma ut ur fikagarderoben och sluta doppa i smyg!