I natt fick min åttiosexåriga mormor besök av ett gäng intelligensbefriade idioter som kastade tjugofyra ägg över hela hennes vardagsrumsfönster. Mamma har precis varit där och hjälpt till att få bort det värsta och hon berättade att äggkletet rann precis överallt över hela väggen. Mormor var såklart uppskakad och tyckte inte att kändes kul att bo ensam i ett stort hus längre.
Vad är det för skitungar som gör så mot en gammal tant?! Hur kan de vara så intellektuellt och emotionellt störda att de kan se något som helst nöje i det?! Inget skulle ge mig större njutning än att ta dem i öronen och vrida runt ordentligt!
Bild
Om någon noterat några misstänkta äggkastare i området runt posten/brandstationen i Kil, vänligen kontakta mig!
Vi skaffade ju husdjur i somras. Helt ofrivilligt - av den enkla anledningen att grannen hade dem, ingen berättade för oss, och när Anticimex sprutade gift i lägenheten ovanpå flyttade de små liven såklart vidare ned till oss.
Stolt vägglushusse?
När vi väl fått vår lägenhet besprutad hittade jag runt trettio döda små skalbaggar på golvet och madrassen, sedan var det lugnt och vi har bara hittat några enstaka baggar och inga nya bett att tala om har blossat upp. Dock har vi hela tiden vetat att vi hade mer att vänta oss, då man ska räkna med fortsatta bett i upp till fyra-fem veckor efter besprutning, då överlevarna sitter gömda i sina sprickor tills de måste äta nästa gång. Senaste veckan har det dykt upp några nya kliande bett och i morse när jag skulle slänga ut mattorna på balkongen gjorde jag årets fynd i form av Big Momma som låg på rygg med benen i vädret och den blanka, svarta magen full i mitt blod.
Nu när moderskeppet är utrotat hoppas jag att det ska vara en snabbt avklarad sak att utrota även resten av stammen.
Ni vet den där rosen jag köpte av damen som plingade på min dörr igår kväll?
I morse fann jag den såhär: på soffbordet med bruten nacken. Jag misstänker att det är någon form av voodoo inblandat, alternativt att rosen bär på en förbannelse. Hur ska jag annars tolka denna hastiga och olustiga död? Den var ju så prunkande frisk igår, och nu… det här:
Dagen har efter denna upptäckt spenderats med ständiga blickar över axeln, för vem vet vad som lurar runt hörnet?
Efter Nyhetsmorgon gled jag in på ett avsnitt av superamerikanska Doctors till förmiddagskaffet. Medan svenska läkarprogram behandlar ämnen som hudförändringar, spänningshuvudvärk och reumatiska besvär fokuserar de amerikanska läkarna på något… sligthly different. Det är lätt att få bilden att de vanligaste amerikanska folksjukdomarna är skrattrynkor, hängande rumpor och muffinmidjor.
I det videoinslag som rullades denna dag figurerade en kvinna som, med lika delar lätt desperation och total oförstålse, förklarade att hon äter nyttigt och motionerar tre till fyra gånger i veckan, men att hon – sedan hon fyllde femtio (…) – ändå inte blir av med sina så kallade lovehandles. Oförstående, nästan förorättad, blick in i kameran… Men goddag, yxskaft?! Här hoppas man ju att läkarna ska delge henne den inte helt oväsentliga kunskapen om att kroppen inte längre kan vara som en tolvårings när man passerat femtio (eller tjugo, för den delen); att hon inte behöver bekymra sig om lite extra vaddering midjan så länge hon vet med sig att hon äter näringsrikt och motionerar tillräckligt. Istället får hon hjälp med sitt ”sjukdomstillstånd” av teveläkarna – som, när det gäller att åtgärda en dubbelhaka, fettvalk eller rynka, är lika redo som scouter – genom en ny kirurgimetod som ska ge henne den där tighta midjan som inte uppvisar minsta antydan till veck ens när hon sitter ned.
Som sagt. Det är skillnad på svensk och amerikansk hälsoteve.
Lastade med tvättpåsar och tvättmedel fick vi oss en chock när vi kom ned i tvättstugan. Ingen hade snott vår tvättid. Förstår ni?! Det har inte hänt många gånger senaste året. Vanligtvis snurrar redan maskinerna när vi kommer ned, eller så är torkrummet sprängfyllt av huvtröjor och tubsockor. Har vi tur och hinner först så brukar vi, när det framåt kvällen blir dags att plocka upp den torra tvätten, mötas av synen av någon annans underkläder jämte våra. Denna överraskning kan vi förstås föräras med även idag, det återstår att se senare. En viss tvättkorg som brukar dyka upp i tvättstugan vid dessa tillfällen indikerar att det alltid är samma tvättstugetjuv som verkar. Vem det är kan vi inte vara helt säkra på, men pilarna av blinkande neonljus pekar frenetiskt på två potentiella skurkar här i huset.
Åh, livet som hyresgäst.
Hittade en förgiftad – men ännu inte riktigt död – vägglus på golvet förut. Den låg på rygg och vevade lojt med benen i luften. Andreas bror tittade in precis då, så jag visade upp den och kände nästan någon slags märklig stolthet.
Kanske kunde jag ta betalt för att visa upp de små odjuren? Köra med något slags kösystem i trapphuset, ta betalt på tröskeln och sen visa de intresserade gästerna in i sovrummet…? Tjäna sig en hacka, helt enkelt.
Sara. Driver snart en loppcirkus nära dig!
Ja, vägglössen alltså.
Det finns bara ett ansiktsuttryck man kan ikläda sig då man jagar vägglöss i sitt eget hem!
Det var en svårgreppbar känsla att komma hem efter kusinens födelsedagsfika och kunna lokalisera trettiotalet döda – eller halvdöda (detta senare tillstånd åtgärdade jag snabbt med en välriktad stöt) - skalbaggar och suga upp dem med handdammsugaren. Några av dem gick sönder mot golvet och släppte ifrån sig en svart sörja; vårt hemoglobin, som de enligt broschyren jag fick av Anticimex-killen inte kan tillgodogöra sig.
Nu återstår alla de kryp som vid besprutningen satt skyddade i sina gömställen. De kommer att få giftet (som är sprutat över hela sängen, golvet, lister, tavelramar, soffor och så vidare) på sig när de krälar fram för att äta på oss om nätterna.
Vi får räkna med nya bett fyra-fem veckor framöver, men det ska avta alltmer hela tiden, kraftigast de första fjorton dagarna. De där märkliga ”myggbetten” som blossade upp på mig för dryga månaden sedan var uppenbarligen en mycket mer omfattande grej än jag kunnat tänka mig…
När man varit symptomfri i sex månader vet man att saneringen varit lyckad. Tills dess får jag se varje död skalbagge på golvet som en liten delseger, en välpaketerad liten hämnd från oss till dem. De kommer bita mig igen, men de kommer att dö på kuppen. Det är payback-time!
Vägglöss är ljusskygga och håller sig gömda dagtid för att under den mörkare halvan av dygnet krypa fram ur sina skrymslen och sätta sina avskyvärda små tänder i intet ont anande människor. Är det ljus de skyr ska de ljus få, resonerar jag och tänder alla lampor i vardagsrummet, som fungerar som tillfällig sovplats för mig. Andreas å sin sida sovgrymtar från soffan i arbetsrummet. Tänk att vara tvingad till en sådan rotlöshet i sitt eget hem…?! Har även bullat upp med några extra bordslampor som jag riggat upp på soffbordet. Hoppas detta ska hålla ohyran (läs: ondskan) stången! Nackdelen är att ljuset gör det nästintill omöjligt att övertyga mig själv om att det faktiskt är sent och hög tid att tvinga ihop ögonlocken.
En stor del av sommaren 2011 har jag levt instängd i mittt eget lilla kliande, blödande, ärrbildande helvete.
Det började för sisådär fem veckor sedan med att mina myggbett tog allt konstigare uttryck. De var helt enkelt för många, och för koncentrerade till specifika kroppsdelar (underarmar, axlar, höfter etc). Dessutom slutade de aldrig att öka i antal, utan varje morgon vaknade jag upp med nya bett. Några mygg såg jag dock aldrig till.
Efter några veckors intensivt kliande och påfrestande förvirring gick jag till Apoteket, där en snäll receptarie gissade på att det kunde vara skabb(!). Det är alltså små parasiter som gräver gångar i huden och sedan lägger ägg i dessa. Efter att jag svalt min egen tunga, hyperventilerat och avgrundsvrålat inombords så köpte jag med mig skabbehandling hem åt både mig och sambon. Detta är en ganska trixig procedur där ”varje kvadratmilimeter på kroppen” (citat) ska vara täckt av den genomskinliga salvan i tjugofyra timmar. Det är en konst i sig bara det. Samtidigt måste man tvätta alla kläder, sängkläder, kuddar, täcken - allt, allt, allt, i sextio-nittio grader. Hejdå passform.
Vi tog oss igenom behandligen och mina bett började läka ihop. Jag andades ut.
Två dygn senare: jag vaknar med tre nya, ilsket röda utslag. Några timmar senare har ytterligare fyra stycken blommat upp, och så fortsätter det under dagen. Det är helg och vårdcentralen är stängd, så jag tar mig igenom lördag och söndag genom att bita mig hårt i tungan tills det blir måndag morgon och jag lyckas få komma raka vägen till en läkare. Hon rynkar pannan, sticker mig lite i betten men hittar inget egentligt belägg för att det skulle vara skabb. Hon säger åt mig att vi ändå får köra på den linjen tillsvidare, och både jag och sambon ska genomgå behandlingen igen. Det blir alltså ännu tjugofyra timmar av tjocka lager salva över hela kroppen och ÄN en gång får vi tvätta, vädra och dammsuga allt vi äger och har.
I denna veva flyttar vi in i mamma och pappas hus eftersom de befann sig på utlandssemester. Salvan tycks göra sitt och betten försvinner än en gång. Jag andas ut igen – ännu djupare den här gången. Hela veckan rullar förbi utan nya bett. Sedan blir det lördag. Mamma och pappa kommer hem och vi flyttar åter in i vår – nu extremt rena – lägenhet. Efter en natt hemma vaknar jag och inser att betten är tillbaka. För tredje gången. Efter ett mentalt breakdown får jag än en gång genomlida en helg tills jag på måndagmorgonen lyckas vara först på vårdcentralen. Där står denna gång två läkare och en sköterska och hummar och skakar förundrat på huvudena. De konstaterar att skabb är det huromhelst inte. De två behandlingarna – som är mycket starka för huden – var alltså helt i onödan. När jag slutligen går där ifrån är ingen av oss särskilt mycket klokare – snarare mer förvirrade – men en tanke som läkarna framhöll var att vi kan ha fått någon typ av ohyra i lägenheten. Det känns olustigt, såklart, men samtidigt är det ändå ett bättre alternativ än att gå omring med parasiter innanför huden, vilket jag hade trott ganska länge.
När jag kommer hem ringer jag Anticimex för att höra mig lite för, och i den vevan framkommer det att de var i lägenheten ovanför vår och sanerade den för fem veckor sedan(!!!). Förstår ni?! Lägenheten ovanför vår hade samma ohyra och fick den sanerad för FEM VECKOR sedan! Varför sade ingen något till oss?
Hade vi fått veta det med en gång så hade jag besparats följande:
- fem veckors konstant klåda och röda, fula bulor ch bett över hela kroppen,
- vita små ärr efter alla bett som läkt ihop – ärr som kanske alltid kommer vara kvar,
- skabbsalva för 345 kronor,
- två läkarbesök (300 kronor),
- två omgångar hysteriskt tvättande av allt i lägenheten (nu kommer vi bli tvungna att göra en tredje)
- konstant oro över vad det är man bär runt på – och det obehag som kommer med att tro att man bär runt på något så äckligt och skambetonat som skabb.
Jag hade besparats så otroligt mycket om vi fått veta detta direkt och kunnat ta itu med det då, istället för att gå runt och bli ännu lite mer uppäten för varje natt som passerar. Nu var det egentligen slumpen som gjorde att vi fick reda på detta. Det är skönt att äntligen ha en förklaring till vad som händer med mig, men hade allt gått rätt till så hade de senaste fem veckorna aldrig behövt hända.
Anticimex kommer troligen imorgon. Tills dess sover vi på en varsin soffa, Andreas och jag, och imorse hade jag bara tre eller fyra nya bett (läs: tre eller fyra för många).
Solen strålade över tennisbanan och inget störde idyllen annat än möjligen ett ömt knä här eller där.
Plötsligt bryts inbollningen av en man som ropar åt oss att det läckt ammoniak och att vi måste springa av banan så fort vi kan. I samma stund som jag uppfattar hans ord sticker det till i hela huvudet, ögonen sprutar tårar som en fontän och jag blir alldeles yr.
Hela lilla spelartruppen vinglar bort från banorna så fort benen bär och där får vi sedan stryka runt som vildkatter och sniffa försiktigt i luften för att se om giftet drivit undan. Men giftet hadde inte bråttom. Efter en timme samlade vi krafter för en rusch in på banan för att samla in alla bollar och hämta våra väskor och saker, som blev kvarlämnade när vi först rusade därifrån. Tröjor och händer tryckta mot mun och näsa, tunga i huvudena och lite illamående.
Nu sitter jag hemma i soffan, men känner mig fortfarande svag i kroppen och lite smågrön av illamående – det kanske syns på bilden…?
