En queer tomtefamilj

Då  jag kommer att fira denna jul med en c-uppsats med queerteoretisk* ansats snurrandes i huvudet känns min tomtefamiljmer passande än någonsin förr.

Vem är barn? Vem är vuxen? Vem är mamma? Vem är pappa? Är det kanske två pappor? Tre…? Bara mammor?

*queerteori handlar mer eller mindre om att kasta alla våra antaganden om kön - manligt och kvinnligt - på huvudet, röra om i grytan, sila bort allt vi tar för givet och peppra med litervis med frågetecken.

Har de börjat utvecklas baklänges?!

Jag tittar på nyheterna där de pratar om Ikeas Italien-kampanj Vi är öppna för alla familjer.

Homosexualitet är fortfarande en het potatis  i landet format som en stövel. Reportern pratar med folk på stan och samlar upp åsikter om reklamaffischen.

Först ut är två tjejer, gissningsvis i övre tonåren.

Ung homofobisk tjej #1 säger: Det borde vara en tjej som håller honom i handen. Inte en kille, åh nej!

Ung homofobisk tjej #2  försöker framstå som lite mer tolerant och säger: Folk får ha precis vilken läggning de vill. Men de kan väl hålla det för sig själva och inte visa det utåt.

Italienare #3 är en grånad man med solfårat ansikte som glatt utbrister: det är väl på tiden att vi kommer över sådana där gamla fördomar!

Och de säger att det är till ungdomen hoppet står?

Uppenbarligen inte i Berlusconi-land…

Sådant där som får mig att vilja säga upp kontakten med samhället.

Avslutar min söndagkväll med att hålla med Hanapee om att Jack & Jones är det i särklass vidrigaste som finns just nu. Deras nuvarande reklam -  jag länkar inte, efterom grisarna inte förtjänar några träffar – får mig att vilja smita in på Coop imorgon bitti och köpa på mig ett par kilo ruttna tomater att smeta in deras skyltfönster med.

Alltså, verkligen.

Grisar.

Rent äckelmässigt så är det på ungefär samma nivå som den där reklamen som uppmuntrar folk till otrohet.

(Nu får ni hemskt gärna börja bojkotta och göra namninsamlingar. Kan vi sätta dem i konkurrs lagom till årets första kräftskiva?)

Baby Blue(s).

Idag har vi botaniserat runt i en stor leksaksaffär. Jag blir alltid lika fascinerad och avskräckt av den systematiska uppdelningen i ”rosa avdelningar med rosa tjejleksaker” och ”blåa avdelningar med blåa killeksaker”.

När jag såg den här dockan var jag tvungen att skratta lite inne i min Fjällräven-huva. Här har tillverkaren verkligen ansträngt sig med könskodningen. Dockan och alla de små tillbehören går i blått, så att det med all tydlighet ska framgå att det här, det är en pojkdocka. Kartongen som den är inslagen i, den är däremot rosa som ett hubbabubba och prydd med små instruktiva bilder som visar hur en liten flicka gullar med sin plastbebis, så att man ska förstå att även om det är en pojkdocka så är det flickor som ska leka med den.

Bli nu inte våghalsiga i julshoppandet och tro att ni kan utmana dessa naturlagar. De står måhända inte skrivna i sten, men väl i leksakskatalogen.

Dagens fy.

”Men med karriärer, barn och familj – det berömda livspusslet – hur får ni ihop det?” frågar Annika Jankell sin gäster Eva Röse och Alice Bah Kuhnke.

Med den frågan sällar sig Nyhetsmorgons programledare till den trista skara journalister som stöter och blöter just denna fråga varje gång de intervjuar en kvinna i karriären. Frågan som ingen man någonsin behövt svara på.

 Det är helt enkelt ingen som undrar hur Bill Gates hunnit med blöjbyten och sandlådelek parallellt med karriären - ungarna har väl en mamma, liksom.

När den hårt arbetande individen istället är en kvinna - då stiger förvirringen; men barnen då…?

Den här onsdagen är lila.

Idag gör jag som programledarna i Nyhetsmorgon och bär lila, i mitt fall i form av min höstruskvänliga kappa från Monki.

Varför man ska bära lila idag kan kan ni läsa här.

Lästipset.

Lady Dahmer har slagit huvudet på spiken igen!

Och när vi ändå är inne på ämnet kan ni väl läsa den här skrämmande artikeln.

I EU pratar man inte om föräldraledighet. Det heter kort, gott och korkat ”mammaledighet”.

Stackars män – ska inte de få bli pappor när deras avkomma sätts till världen?

Inom EU-parlamentet har man nu röstat ja till att förlänga rätten till betald mammaledighet till tjugo veckor. Dessutom ska det finnas TVÅ(!) veckors FRIVILLIG(!) pappaledighet.

Det slutar inte där. Enligt förslaget ska alla mammor enligt lag vara tvingade att stanna hemma med barnet under första sex veckorna. Det tycker jag är galenskap. Inte att stanna hemma, men att vara tvingad till det.

Jag tror att majoriteten av nyblivna mammor och pappor vill vara hemma med sina små bebisar, men att lagen ska säga vem som ska förlägga sina veckor när, det rimmar inte på något gott. Jag tror på att dela föräldraförsäkringen rakt av (vilket naturligtvis kan ställa till problem för den enskilde, men ändå gynnar jämställdhet och föräldraskap i stort), men varje föräldrapar måste ändå få lägga pusslet och välja sina veckor själv.

Ut ur EU…?

Om män som idrottar och kvinnor som skakar rumpa.

Den snälla bilden har inget med det upprörda inlägget att göra.

Har ni tittat på Wattz på Eurosport någon gång? Det är en kavalkad av klipp från sportvärden som fogats samman till ackompanjemanget av musik och som visas på kanalen som utfyllnad i tablån.

Det är en rolig tanke, men en avskyvärd realitet.

Av den enorma mängd klipp som ingår i sändningen så uppskattar jag att ungefär åttio procent visar uteslutande män.

Resterande tjugo procent borde alltså vara klipp med kvinnliga idrottare. Och det är det också. I en procent av fallen! I övrigt representeras kvinnosläktet i programmet av halvnakna, åmande och uppblåsbara Barbaras som av någon anledning blivit placerade vid något (manligt) idrottsevenemang.

Tyvärr är det inte så att jag hakat upp mig på något enskilt klipp. Det här var verkligen trenden som löpte genom hela det en timme långa programmet; så gott som varje gång en kvinna dök upp i bild var hon klädd i bikini, cheerleadingkjol eller kroppsstrumpa; skrevade över kameralinsen eller tryckte upp rumpan mot densamma. Om det inte varit för Eurosport-loggan uppe i hörnet hade jag trott att vi råkat få in någon suspekt betalkanal på teven…

Summan av kardemumman/Wattz blir alltså en lång parad av idrottande män – och så, som någon sorts ögongodis; några avklädda, rumpskakande kvinnor som grenslar kameran.

Jag undrar hur en ”seriös” (detta kan ifrågasättas) kanal som Eurosport, som säger sig täcka såväl manligt som kvinnligt idrottande, kan välja att ge denna ömkliga, stereotypa och sexualiserade bild av kvinnors roll inom idrotten?

Visst, klipp in något litet cheerleading-nummer om ni måste, men att låta så gott som alla kvinnor spela rollen som sexuellt utmanande underhållning vid sidan av den ”rikitga” idrottsarenan – är det försvarbart?  

(Att prata om ”cheerleading” är förresten att försköna det hela. Det är inte långt ifrån att jag hellre vill benämna det som visades med ett ord som börjar på ”p” och slutar på ”orr”.)

”Varför vill du ha tillbaka snoppen då? Du kan väl vara man ändå?”

Jag har tillbringat femtionio välinvesterade minuter framför dataskärmen och dokumentären ”Ångrarna”.

Mikael och Orlando - som båda fötts som män, genomgått könsbyten och levt som kvinnor under många år för att till slut ångra sig och genomgå ytterligare könsbyten - möts i ett timslångt samtal med varandra om sina liv och erfarenheter, som liknar varandra i många avseenden men skiljer sig åt i lika många. 

Det är ärligt, avskalat och hemskt fascinerande.

Kan ses här fram till den 2:e november.

Badrumsgrammatik.

På en restauangtoalett sprang jag på den här lådan som hängde som en ryggsäck på kaklet.

”Mensshop”. Jaha, en bindautomat, tänkte jag. Fyndigt namn.

Sedan registrerade mitt öga den lilla apostrofen och jag förstod att det inte var ”mens-” utan ”mäns” skydd.

Kondomer, alltså.

Ni ser. Det är inte mycket som skiljer män från kvinnor – i det här fallet endast en fjuttig liten apostrof.