Frukost är aldrig så gott som på tisdagar och torsdagar, då jag börjar dagen med ett par timmars jobb innan jag kommer hem igen för att knäppa på kaffebryggaren och smöra mina frukostmackor. Häromdagen åkte denna glasbruk med hem från mataffärens marmeladhylla.
Denna ingefärsmarmelad har inte bara funnit sig väl till rätta bland bland pesto, soltorkade tomater och mormors lingonsylt på översta hyllplanet i vår kyl – utan även seglat rakt in på min marmeladtopplista (jo, jag har en sådan) tillsammans med fikonmarmeladen från samma märke. Lite brieost till och jag är i frukosthimlen!
Nu har jag några timmar för plugg och hemmafix inför helgen, innan det blir dags för jobb igen i eftermiddag.
Med en allergisk sambo får jag hålla till godo med lite mindre konventionella husdjur. Denna franska bulldog är senaste tillskottet på troféväggen. Lättskött som få och kräver vare sig mat eller kli bakom örat.
Dags att summera söndagen, som började med bananpannkakor och slutade med 16 kilometers löpning. De första elva hade jag sällskap, sen var det bara Spotify och jag. Avrundar nu med pizza – och godis som ingen orkade äta upp igår – framför Solsidan, Hellenius hörna och Ont blod. Älskar soffläget!
Det verkar som om den där höstidyllen med sol och blått, gult och orange i ett enda virrvarr är över för nu. Istället verkar vi nu ha det sedvanliga höstrusket framför, där färgen på modet aldrig blir något annat än grått, grått och grått.
Känner dock fortfarande att löpning funkar i de flesta väder – vilket är tur, då det är det bästa sättet att pigga upp sig - och igår kväll travade jag en mil i en knapp handfull plusgrader och strilande regn, i det orangetonade ljuset från gatlyktorna och med åttiotalsdängor i lurarna. En skön uppladdning inför den avrundning på helgen som väntade väl hemma igen; senaste avsnittet av ”Solsidan” och resterna av lördagens godispåse, med de genomsura löpardojjorna på tork i hallen.
Inte heller denna dag ser ut att bli något annat än mörk och regning. Bara att tända ljus och leka kvällsmys hela dagen. Då jag har en intensiv pluggperiod hela hösten så kommer inomhusvädret ändå ganska lägligt. Har haft en lång läsperiod de senaste veckorna, men nu är det äntligen dags för massproduktion av (mer eller mindre) genomtänkta tecken.
Är lite ur gängorna idag, med en lite molande visdomstand (den vaknar till då och då, fulingen) och en potentiell förkylning på lut. Åkte därför till affären och lastade bilen full med vitaminer i diverse former och utföranden – och en kaka mörk choklad med citron och ingefära (älskar att intala mig själv att den är en bättre medicin än de receptfria produkterna i apotekshyllan!).
Åtgärd nummer två var en löptur, brukar vara skönt att springa ifrån bacillerna; vädra och släppa in lite ny, frisk luft i systemet. Hösten är onekligen den bästa årstiden för löpning och nästan alla varianter är lika bra…
- dagtid i solsken (vilket är allra bäst på hösten!) längs med skogsstigar bland gula träd, där man får vakta lite på stegen emellanåt för att inte snava när träden försöker lägga krokben för en med sina hala rötter.
- grusvägar mitt ute ingenstans, där luften är lite fuktig och allt luktar våt jord. Helst ska gruset ha nötts bort så man i praktiken springer på hårt packad lera.
- kvällstid längs asfalterade cykelvägar och gångbanor inne bland bostadsområdena där man smälter in i mörkret och iakttar utan att iakttas (reflexväst på dock, det är nämligen rätt skönt att kliva ur symbiosen med mörkret vid bilmöten).
- när temperaturen sjunker, frosten ligger på marken och stjärnorna syns poppar fram en efter en över huvudet på en, alltmedan kilometrarna tickar på. Utandningen ska stå som vit rök runt ansiktet och inandningen kännas som överkonsumtion av Vicks blå.
- regn är också ett finfint löparväder – den enda nackdelen är orosmomentet kring hur länge man egentligen vågar vara ute utan att riskera att bästa träningskompisen iPhonen (som håller räkningen på såväl tid, fart och distans samtidigt som hen underhåller med musik och podcasts) blir alldeles uppäten av vätan.
Lysande. Inser nu att jag gjort det fullkomligt omöjligt för mig själv att backa ur framtida pass med hänvisning till just dåligt väder.
Det är så fint med alla gula nyanser att jag nästan vill sträcka på halsen och ta mig en tugga ur trädkronorna.
Som tur är har jag impulskontroll.
Det är sådana här dagar vi som säger oss gilla hösten kan slå oss lite självgott för bröstet. Blå himmel, gula löv, hög och krispig senseptemberluft och så mycket solsken att dammkornen dansar av lycka inomhus. Idag har jag varit på universitetet och informerat personalvetarna inför deras val av inriktning; försökt värva dem till den goda sidan, gå mot ljuset – det vill säga hus 3 och socialpsykologin. Därefter rakt ut i skogen och sju kilometer löpning längs bitvis lite sliriga stigar. Nedjoggen genomfördes sedan med en påse med kantareller i näven. Har spanat på dem under varje löptur senaste veckan, sett hur de antagit rent fantabulösa proportioner och lockat och pockat som stora trumpeter nere i diket, och idag åkte plastpåsen med i fickan.
Nu: dags att göra fredag.
Mamma är i soliga Grekland och leker sommar med sina tjejkompisar, medan jag tvingas ha vantar på mina kvällspromenader och skrapa bilrutorna på morgnarna. Igår kväll fick det liksom vara nog, så då gick jag och köpte mig en egen charter – direkt från godishyllan på Willys.
Gott var det!
I lördags fick vi smaka på det exklusiva logelivet i Löfberg Lila Arena. Efter ett smörgåsbord med allt från rökta räkor till blodig oxfilé, dessertbuffé, privat bar och en dörr att stänga om sig så kommer det att bli svårt att gå på hockey som vanligt igen, med vanlig läktarplats och grillkorv och delicatoboll i pauserna.
Tacksamhetsskulden kan inkasseras av sambons arbetsgivare, som har sitt namn på logedörren.
Sommaren övergick i höst innan någon ens märkt att den varit här. Löven singlar till marken och jag nöjessufar mindre och pluggar mer, blir allt bekvämare med den tidigare så anstrakta queerteorin, nöter både tennisskor och löpardojjor och dricker minst lika mycket kaffe som förr. Transkriberar mina intervjuer och försöker tränga snäppet djupare bakom fasaden. Brygger ännu lite kaffe och gör några blyertsanteckningar i mariginalen på en lånebok. Suddar inte – nästa låntagare får se det som en bonus.
