Grusad gruspremiär

När alarmet väckte oss klockan nollsexfemton i morse så badade hallen och köket i gul morgonsol. Nu, ett par timmar senare, hänger de tunga regnmolnen som smutsiga, blöta disktrasor över taknockarna. Igår satte regnet stopp för en planerad gruspremiär på utomhusbanorna och det ser ut som att det blir samma visa även idag. Tur att det finns en varm och torr (åtminstone på de ställen där taket håller tätt) tennishall att krypa in i.

Dagen är fullspäckad som sig bör. Nu på morgonen tvättar jag och jobbar lite på magisteruppsatsen. Sedan kommer mina fyraåriga bästisar hit och strax därefter ansluter syster Ea (obs, i bemärkelsen ”härstammande från samma föräldrar”, inte ”nunna” – vilket man lätt skulle kunna förledas att tro av formuleringen) som kommer hem på blixtvisit. Därefter bär det av till mormor för att packa porslin i lådor. Hon flyttar från hus till lägenhet i helgen och det innebär en hel del fix. Slutligen väntar de sedvanliga jobbtimmarna, ingen fredagskväll är fullkomlig utan!

Denna morgons glädjeämne var helt klart att jag, efter den nackhårsresande upptäckten att kaffeburken inte innehöll något kaffe annat än i doftform (och på endast doftångor bryggs ingen morgontår!), hittade en liten smakprovspåse Löfbergs Lila Crescendo som jag fått i samband med nåt jippo på universitetet. Den kom minst sagt väl tillpass då jag behövde mitt morgonkaffe långt innan det var dags för pensionärernas rullatorer att formera köer utanför mataffärernas entréer. Macken hade naturligtvis funnits som ett morgonöppet alternativ, men där kostar antagligen ett paket kaffe som en bättre begagnad bil.