Knatter-knatter på datorn och sipp-sipp på kaffekoppen. Finaste Marimekko-muggen som är så där opraktisk som bara fina saker kan vara. Grund och vid så att kaffet hinner svalna innan jag ens hunnit bränna tungan på det.
Förresten: Grattis till alla mammor på er alldeles egna kommersiella dag. Mest grattis till min egen, såklart!
Hur ska man någonsin kunna bli klar med en uppsats när språk alltid kan putsas, alltid kan bli bättre?
Det går alltid att hitta ett bättre uttryck, att förhöja effekten några snäpp till. Perfektion är helt enkelt något som inte går att uppnå, det är en riktning man kan röra sig i men inte ett tillstånd man kan uppnå.
Och ändå är jag något av en perfektionist när det kommer till språk, så jag sitter här och gnuggar med dammtrasan på våra olika kapitel, sprejar på lite Ajax och gnider och gnider.
Och klockan den tickar…
Nu: film, choklad och sånt där bubbel som man kan dricka när man fortfarande vill kunna skriva bra uppsatser dagen efter!
Idag ockuperade vi ett studierum avsett för tio personer från klockan åtta till fyra och slet som hundar med uppsatsen. Nej, vad tusan… hundar? De ligger väl mest och flämtar med tungan slängande ur ena mungipan? Vi slet som riktiga gruvarbetare, med den skilllnaden att vi knattrade på tangenter istället för att bryta malm. Den där ”lunchen” nedan satt fint i magen runt tolvsnåret; min favvo-macka, en kokosboll med skummig insida, hett kaffe (och Linnéas äppelklyfta!).
Nu är ett utkast på hela uppsatsen inskickat till handledaren, och även om det är mycket – m y c k e t – kvar att skriva under helgen, så tyckte jag att jag förtjänade en belöning. Eller: jag bestälmde mig för att jag förtjänade en belöning när jag sprang på världens finaste sandaler, som dessutom inte kostade mer än uppskattningsvis tretton lösnummer av Nwt (lite osäker på vad styckpriset ligger på nuförtiden).
Tveka inte att säga till om ni känner att ni vill se fler bilder på mina skor. (…)
Grått, grått, grått.
Det enda som lyser upp idag är mina strumpor.
Detta inlägg skrevs tidigt i morse från bilsätet på väg till skolan, men tack vare den högt dysfunktinella wordpress-appen publiceras det först nu…
Jag tror vi hittade namnet till vår c-uppsats idag. Det där perfekta namnet som man bara vill uttala hela tiden, bara för att det ligger så skönt på tungan och klingar så fint i öronen.
Och: det vet ju alla, att när man väl döpt ett kreatur vill man inte skicka det till slakt, vare det en ko eller en uppsats.
Imorgon eftermiddag har vi en deadline som fortfarande känns ganska tuff, så imorgon bitti packar jag skolväskan med extrastora batterier till flitens lampa, eftersom vi vill skicka vår uppsats till opponering – inte köttkvarn.
Nu måste jag sova, för det är snart dags att vakna.
Linnéa hade inte rånat en kiosk. Sade hon…
- Upptäckte att det faktiskt går att sitta i biblioteket och plugga från åtta på morgonen till halv sex på kvällen utan att avlida. Hade inte riktigt den bilden innan.
- Om vi känner att vi behöver lite spontan och icke-schemalagd hjälp på traven så har vi genom ett par dagars slumpmässig observation nu lärt oss vart och när man hittar vår handledare på kaffepromenad.
- Min värld har krympt till ett antal worddokument som alla inleds med ord och begrepp som teoretisk referensram, metod, resultat och analys… ja, och så vidare.
Smörgåstårta och gräddtårta - varför nöja sig med en sort när man kan få två?!
Fick ett nytt perspektiv på födelsedagsbarnet. Men sådär lik Ingvar Carlsson är han inte egentligen, det var glasbottnen som utövade någon minst sagt långdragen effekt på pannan hans.
Egentligen ser han ut såhär och är som vanligt väldigt väldigt lik farfar, som skulle ha fyllt nittiofyra idag.
Nu väntar min sedvanliga tisdags-tevekväll blandat med lite halvhjärtat uppsatsknatter i reklampauserna – och sporadiska utflykter till kylen förstås, där tårtresterna trängs i matlådorna mamma skickade med mig.
Jag tittar på nyheterna där de pratar om Ikeas Italien-kampanj Vi är öppna för alla familjer.
Homosexualitet är fortfarande en het potatis i landet format som en stövel. Reportern pratar med folk på stan och samlar upp åsikter om reklamaffischen.
Först ut är två tjejer, gissningsvis i övre tonåren.
Ung homofobisk tjej #1 säger: Det borde vara en tjej som håller honom i handen. Inte en kille, åh nej!
Ung homofobisk tjej #2 försöker framstå som lite mer tolerant och säger: Folk får ha precis vilken läggning de vill. Men de kan väl hålla det för sig själva och inte visa det utåt.
Italienare #3 är en grånad man med solfårat ansikte som glatt utbrister: det är väl på tiden att vi kommer över sådana där gamla fördomar!
Och de säger att det är till ungdomen hoppet står?
Uppenbarligen inte i Berlusconi-land…
Jag har kommit på det.
Knepet för att hinna med dubbelt å mycket på halva tiden.
Så självklart i all sin enkelhet.
Att jag inte tänkt på detta tidigare…
Nu när det lilla effektivitetsproblemet är ur världen kan jag, lugn i förvissningen att inget behöver försummas, ägna kvällen åt både tårtkalas och uppsatsskrivande.
Grattis på födelsedagen, pappa!
