Arkiv: april 2011
Idag har vi turnerat mellan stans leksaksaffärer inför morgondagens treårskalas. Det är sambons brorsöner som fyller stort.
Jag blir alltid lite frestad när jag botaniserar bland hyllorna i en leksaksaffär (varvat med kraftig irritation över den extrema uppdelningen i pojk- och flickleksaker, förstås – här var det rosa, här var det blått…) - alla färgglada små plastfigurer: smurfar och barbapappor som gärna skulle få bo i mina blomkrukor, och söta små plastdjur jag vill fästa i kedjor och förvandla till halsband, sådana som säljs på Designtorget.
Även om det bara är pojkarna som får leksaker denna gång, så fick min vårgarderob några välkomna tillskott i form av mönstrade shorts och mjuka linnen. Hoppas nu att vädret inte ska straffa mig alltför strängt för mitt slöseri genom att bussa kyla och regn på mig så att nyköpen får stanna i garderoben…
I min kalender står det att Andreas kommer hem från Serbien idag. Det var planen. Men komplikationer är som bekant till för att inträffa när de är som minst önskade, och sen har vi förstås den käre Murphy och hans lag.
Nu tycks det ha gått rejält snett och jag lär få vänta en hel knippe ljusår innan jag får sällskap…
Varför?
Därför:
Från Andreas.
… och parmesan, lax, sparris, pinjenötter och choklad gjorde sitt till och gav fredagsmiddagen den perfekta inledningen och avrundningen.
Dagen fortsätter som den började – utomhus.
Varför bryta ett vinnande koncept?
Lekparken och tennisbanorna, det har varit mina playgrounds idag (bokstavligen!).
Lunch fick jag hos Andreas mamma och ikväll väntar grillning hos mina föräldrar. Mat är inte en punkt på listan över saker jag saknar när jag är ensam hemma. Och ikväll, då blir jag sambo igen. Andreas är redan incheckad på flygplatsen, men huruvida han är i luften ännu är oklart.
Nu tycker jag att ni, oavsett om ni har tid eller ej, ska klicka på länken nedan (eller snarare; kopiera och klistra in i adressfältet – kan inte länka snyggare från iphonen) och läsa debattartikeln som då poppar upp. Flera av författarna är gamla vänner till min syster, och bevisligen innehavare av mycket välfungerande hjärnor.
Så. Klicka.
http://www.nwt.se/asikter/debatt/article895976.ece
… och det är precis vad jag gör just nu, när jag – istället för den lummiga trädgård jag ännu inte har – nöjer mig med parkbordet nere på den lilla gräsmattan som hör till vårt hyreshus.
Jag har flyttat ut mina papper och pinaler. Arbetsrummet känns oändligt dammigt och instängt dagar som denna.
Solen steker på huden och innehållet i kaffekoppen värmer insidan.
Kanske kan jag låtsas att det är en egen, vildvuxen trädgård jag sitter i, och tänka bort huset med den avflagnade färgen bakom ryggen på mig? Fantasi har jag alltid haft.
Bra start på torsdagen. Upp ur sängen pigg som en… ja, kanske inte en kvittrande lärka precis, men åtminstone en vid fullt medvetande.
Efter en havrebaserad frukost kastade jag mig med berått mod in i den karusell de kallar ”kollektivtrafik”. Inga större incidenter denna gång.
Morgonseminariet på universitetet började i uppförsbacke, men när det väl sparkat igång var fast forward-knappen intryckt hela vägen i mål och snart var jag nere på stan där solen sken, H&M var fullproppat med roliga mönster (se bild) och hela Karlstad luktade kaffe.
Nu: solpaus innan jobb.
… måste nog – all mat till trots - vara att jag fick se en skymt av Andreas idag.
Han befinner sig som sagt på tennisläger i Serbien och är alltså alldeles för långt borta för att kunna sägas vara något annat än utom synhåll. Hur såg jag honom då? I min kristallkula? Nästan… Det var när jag slog på teven och knappade in Serbia Open som jag fick se honom där på läktaren, djupt koncentrerad och inne i matchen.
Tyvärr svepte kameran vidare (varför?) efter en liten stund och jag kunde vare sig pausa bilden eller klippa ut honom.
Vad jag dock kan göra är att klippa in honom här:
Jag tror bestämt att det fallit sig som så att denna dag gått i ätandets tecken.
Imorse bakade jag en ananaspaj. Så här förvånad blev den när jag skulle fylla på kaffeburken och råkade addera en garnityr av koffein till pajfyllningen.
Anna och pojkarna kom och fikade, men ananaspaj var inte riktigt småttingarnas melodi. Nåväl, desto mer rester kvar åt mig i kylen!
Efter lite jobb bjöd mamma och pappa mig på italiensk buffé på hotellet. Om nu Andreas åt på Serbien finaste restaurang igår så får väl jag kontra med att gå på Kils finaste idag. Det var så gott att jag inte ens hann fota maten innan den försvunnit. Jo, förrätten fastnade visst på linsen, men det var ju alltså innan jag hunnit smaka. Sen var det kört.
Andreas messar från Balkanhalvön och berättar att han ska äta på ”Serbiens finaste restaurang”. Undrar vad som bjuds på tallrikarna där? Själv kontrar jag med min egen tonfiskpaj, inte fy skam den heller.
