Arkiv: oktober 2010
Tid är ett bra konstigt begrepp.
Finns den egentligen överhuvudtaget, eller är den kanske bara ett skämt som kommit att tas för sanning eftersom ingen skrattade?
Ofta tycker jag att tiden inte riktigt räcker till. Sedan tänker jag istället att om man stängde av datorn och lät bli att ens slå på teven – då skulle man nog kunna ösa och ta för sig frikostigt av timmarna utan att de skulle sina.
Idag fick jag en fint inslagen överraskning i form av extratid då jag upptäckte att deadline för hemtentan är hela ett dygn senare än vad jag trodde.
(Sedan känner jag fortfarande att det skulle hjälpa om jag fick skruva tillbaka klockan lite närsomhelst och efter behov. Det vore väl inte att gapa efter för mycket?)
Det finns grannar – och så finns det grannaaar (uttalat med spöklikt darr på rösten).
Den senare sorten önskar man nästan springa på i en finsk sauna för att få chansen att ge dem ett symboliskt kok stryk med björkriset.
Jag – en trevlig granne och ett föredöme för alla.
”Men med karriärer, barn och familj – det berömda livspusslet – hur får ni ihop det?” frågar Annika Jankell sin gäster Eva Röse och Alice Bah Kuhnke.
Med den frågan sällar sig Nyhetsmorgons programledare till den trista skara journalister som stöter och blöter just denna fråga varje gång de intervjuar en kvinna i karriären. Frågan som ingen man någonsin behövt svara på.
Det är helt enkelt ingen som undrar hur Bill Gates hunnit med blöjbyten och sandlådelek parallellt med karriären - ungarna har väl en mamma, liksom.
När den hårt arbetande individen istället är en kvinna - då stiger förvirringen; men barnen då…?
Som teve 3:s tablå visar så är det i natt dags att slå över till vintertid.
Ikväll kan man alltså stanna uppe mycket (läs: en timme) längre än vanligt utan att behöva ta konsekvenserna av det.
Nu undrar jag: varför inte dra tillbaka klockan en timmen varje natt?!
Så var det då dags för mig att grotta in mig i studier från och med nu tills på torsdag då en ännu icke påbörjad hemtenta ska lämnas in.
Helt plötsligt känns tiden knapp, då jag har en del sidor och kapitel kvar att läsa innan självatangentbords-knattrandet kan inledas.
Alltså: lördagkväll och kompendieläsning. Sambon kommer snart hem och matar mig med big one-pizza. Det är liksom min motsvariget till Vasalopps-åkarnas blåbärssoppa.
Jag köpte en klänning på rea idag.
Mycket glitter för en billig penning. Det var åtminstone min inledande tanke. Sedan sjönk det in att som ägare till ett så sprakande plagg så kommer troligtvis även ett stort ansvar.
Antagligen står det svart på vitt i grundlagen att man måste ta den på minst en Las Vegas-tripp om året – där den kan frottera sig med andra glittrande, gnistrande och glammiga trasor – för att inte dömas för vanvård av klänning.
Så här i efterhand förstår jag alltså att hur trevligt det än var att vila ögonen först på prislappen och därefter på kvittot, så kommer det att bli dyrt i längden. Ungefär som när man köper en gammal bil för en spottstyver och sedan får investera den summan flera gånger om på underhåll.
Jag antar att ni är bekanta med ”robotdansen”?
Ungefär så såg det ut i morse när jag måttade upp kaffe i bryggaren och hällde upp frukostflingor. Små pirayor som sitter och gnager i muskelfästena.
Samtidigt så är det märkligt behagligt.
Det är träningsvärk, helt enkelt.
Ikväll provar vi den här – Marabou Vintervit.
Jag är kanske inte rätt person att recensera, då jag är partisk; vit choklad är inte min kopp te. Det är så sött att jag tycker mig få diabetes-känningar bara av att lukta på det (och jag har alltså inte diabetes).
Men. För att vara vit choklad var den nog god. Sambon tyckte det. Han är ju å andra sidan partisk även han, fast åt andra hållet.
Jag ritade en liten tjej i Paint, sedan fortplantade hon sig med en väldig fart.
Jag känner mig fullkomligt laddad och redo för soffa och fredagsmys, men om en halvtimme börjar jag jobba.
Så uppochner det kan vara ibland… (läs: varje fredag)
Alltså: en stor kaffe, och iväg!
Jag är tydligen ihop med Alfons Åberg.
Vi ska åka och träna och själv har jag varit redo en bra stund, men inifrån datarummet hörs bara en lång rad utdragna ”jag ska baaara…”
