Slurp!

Andreas och jag tycker om lingondricka precis (o)lika mycket!

Fredag i Öret.

Bortsett från en solig stund på eftermiddagen idag så har molnen legat som en våt disktrasa över Örebro och dessutom kramat ur sig ordentliga mängder vatten sedan vi kom hit igår på eftermiddagen.

Vi har följdaktligen ägnat oss mest åt inomhusaktiviteter som shopping, fika, mat, fika, shopping… ja, ni ser mönstret.

Här har Andreas hittat ett färgstarkt hörn att krypa upp i. Kanske är det lät att tro att storyn bakom fotot handlar om den stackars unge mannen som tvingas tillbringa flera timmar väntandes på en bänk i ett shoppingcenter medan den shoppingtokiga flickvännen susar runt mellan H&M och VILA, men så var det inte alls. Det där är ”väntebänken” utanför toaletterna på Marieberg och jag kan försäkra att jag satt av betydligt fler minuter där i väntan på Andreas än omvänt.

Jag har snubblat över massvis med löjligt fina halsband härborta. Här är ett av köpen, med ett förstoringsglas som hänge. Praktiskt om man skulle springa på en spännande insekt eller två!

(jag har ingen datatillgång här borta, så jag får fixa till bilderna när jag kommer hem, de är nog ganska stora och otympliga just nu.)

Knappt ens ett i-landsproblem…

… men visst åker irritationsbarometern upp några snäpp när man trycker sig in i ett litet toalettbås med handväskan över ena armen och jackan över andra, och kroken där man ska hänga av sig saknas, så att man får lägga dem på golvet istället?!

I bilen på väg mot Örebro.

Regnet krossar nästan vindrutan. Kul att vi prickar detta väder just de dagar vi väljer att ta en liten minisemester.

Fikat på McDonalds smakar hursomhelst lika gott i alla väder (trots att vi fick vänta i luckan så länge att vi började misstänka att personalen var tvungen att skörda kaffebönorna innan de kunde göra iordning latten)!

Live från Berättarladan.

Vi kör halvleksvila.

Soldyrkardag och filmkväll.

Här ser ni en trött, mör och lagom svettig Sara svårt ansatt av den plötsligt återkommande sommarvärmen.

Att man aldrig kan vara fullkomligt nöjd… Endera är det för varmt, för kallt, för blött eller för blåsigt. Alltid något att invända mot.

Bäst vore om vädret alltid kunde anpassa sig efter mina kläder; riktig hetta när jag lägger mig i bikini i solstolen, och sedan en fin liten temperatursänkning så fort jag hoppar i mina vanliga kläder, så att jag kan gå runt i dem utan att svetten rinner i strida strömmar nedför kroppen. Dessvärre känns det som att den typen av anpassningsbart väder vore möjligt endast om jag levde i någon slags tevespelsvärld.

Om en stund kommer min syster hit och gör mig sällskap framför en film.

Nybliven filmnörd.

Normalt sett hyr jag film mycket sällan, men de senaste två veckorna har jag hamnat i något slags flow och har ensam bidragit till att mer än dubbla Frendos intäkter från filmuthyrning.

Ibland finns det inget bättre än att ha fel.

Jag som i princip gett upp hoppet om att det skulle finnas minsta gnutta sol kvar att pressa ut ur den här sommaren;
men hösten var tydligen bara på tillfällig visit, för idag är det sommar igen!

Ge mig en chipspåse och jag ska äta dig under bordet.

Om sisådär en timme åker jag till Skåne (det värmländska) på frossarkväll spelkväll.

Andreas är bortrest ett par dagar, så han får köpa sina egna chips.

Sara goes romankaraktär.

Sjusovaren har släpat sig av madrassen och landat framför frukosten.

Kaffe och äggröra - standardfrukosten i ungefär alla romaner jag läst. Enda felet jag gjort är att byta ut bacon och tomat mot fetaost, annars skulle jag (av tallriken att döma) kunna vara en fullfjädrad fiktiv karaktär.

Nikotinfläckiga fingrar, ett trasigt förflutet och ett tummat anteckningsblock fullklottrat med kryptiska krummelurer - det hade antagligen också bidragit till att ge mig lite mer deckar-aura.

Nåväl, maten sitter åtminstone där den ska och kaffet smakar alldeles stolligt bra!

Äntligen lite verklighetsförankring?

Det fanns en tid – en inte alltför avlägsen sådan – då jag hade stenkoll på allt inom kändisskvaller-världen:

vem som var ihop med vem; vem som döpt sitt barn till  (infoga namn på valfri kändisbebis); och vem som alltid skär bort kanterna innan han/hon äter sin frukostmacka.

Jag har aldrig SÖKT mig till denna kunskap, den har snarare sökt upp mig. Jag har liksom ”råkat” lägga ögonen på vissa tidningsrubriker; ”råkat” snappa upp något skvaller på morgonradion; och när sådant där värdelöst vetande väl funnit sin väg in i mitt huvud – ja, då stannar den där.

Så såg det i alla fall ut förr. Tidningsuppslaget på bilden – ett ”kändisquiz” – är något jag under normala omständigheter (eller i mitt förra liv?) skulle ha fått full pott på.
Men idag: Noll. Nada. Inte ett enda rätt.

Vad har hänt?
Första impulsen var att springa och hämta febertermometern, men sedan slog det mig…

Jag kanske är botad?!