Marléne L Kopparklint
Etikett. Utsatta barn

Ingen fest utan narkotika…

…ja, så känns det snart när det gäller vissa åldersgrupper och kretsar.

 

Medan jag satt och skulle skriva fick jag stanna upp en stund för reflektion. Ungdomar och alkoholdrickande inför skolavslutning och student stod på agendan. Jag skulle skriva en debattartikel, som jag gjort så många gånger tidigare. Ett ämne som måste lyftas från år till år och helst flera gånger om året. Men vad är det som händer egentligen, är det alkoholen som är det största problemet eller har det kommit någon ny aktör på banan? Jag skulle nog vilja säga att det har gjort det. Den aktören är större och utgör ett mycket större hot mot våra ungdomar. Den heter den liberala attitydförändringen.

 

”Jag tillhör en av de få i min klass som inte rökt på”, ”Kokainet flödar på krogen”, ”Du behöver inte leta för att se en narkotikapåverkad person på krogen, de finns överallt och alla har liksom accepterat att det är så det är nu för tiden”, ”Man behöver inte fuldroger på nätet längre, är så lätt och billigt att få tag på riktiga grejer och risken att torska finns nästan inte”

 

Detta är bara några kommentarer som jag har mötts av det senaste halvåret, tillsammans med rapporter från både polis, socialtjänst och kriminalvården, som alla säger samma sak. Attityden till narkotikaanvändning bland ungdomar och unga vuxna har förändrats radikalt och den beror i stor utsträckning på den goda tillgången som är just nu. Det krävs bara ett knapptryck så får du det hemlevererat. Det är extremt enkelt att få tag på droger, det finns ett brett utbud och allt för att tilltala olika personligheter, tycke och smak. Det är billigare än en fylla på krogen och du blir inte bakis, åtminstone inte om du bara använder det ibland. Argumenten för vilka biverkningar och skador du riskerar när du tar droger biter tyvärr inte.

 

Hur hamnade vi här?

 

Det är svårt att ange en enskild orsak men det har skett en attitydförändring hos unga när det gäller droger under en längre tid. Den psykiska ohälsan ökar bland befolkningen, vilket gör att man kanske enklare tar till en ”quick-fix” för att må bättre. Vi lever också i ett oerhört uppmärksamhetskrävande samhälle där vi själva gjort oss beroende av ständig bekräftelse som tilltalar hjärnans belöningssystem. Det är en ständig jakt på gilla-markeringar i olika sociala medier, spel som kan laddas ned till mobilen som går ut på att skapa ett beroende i hjärnan med snabba belöningar. Allt sammantaget gör att hjärnan till slut blir programmerad för att ständigt bli belönad genom bekräftelser av olika slag. Det i sin tur gör att när bekräftelserna uteblir, drabbas man av frustration, rastlöshet, abstinens och till och med viss depression. Det ökar risken för att man tar till enkla medel för att uppnå omedelbar tillfredsställelse, allt det som exempelvis droger kan erbjuda.

 

”När jag var ung testade jag narkotika första gångerna efter att ha druckit alkohol. Idag testar ungdomar droger utan att alkohol finns med i bilden.”

 

Detta är ett allvarligt problem som vi alla nu måste ta på fullaste allvar. Det är inte heller ett helt enkelt problem att lösa. Så, när jag skulle börja skriva en artikel om att förebygga langning av alkohol till ungdomar inför student och skolavslutning, insåg jag snabbt att det inte är det största problemet, även om det är nog så viktigt. När jag var ung testade jag narkotika efter att ha druckit alkohol. Idag testar ungdomar droger utan att alkohol finns med i bilden.

 

Det behövs ett rejält wake-up call hos oss föräldrar om att det faktiskt ser ut så här och att nu behöver vi jobba utifrån denna nya problembild.

Den stora bostadsbristen bidrar till att kriminella får svårare att återanpassa sig.

Fler väljer att odla cannabis hemma, syssla med bedrägerier på nätet, använda dopningspreparat och sedan har vi kokainet som flödar just nu i Karlstad. Mycket intressant verksamhetsbesök hos Frivården (Kriminalvården) som jag och Pål Jonson var på under förmiddagen. Det dök upp mycket viktiga frågor som jag kommer att återkomma till, där en inte helt okomplicerad frågeställning dök upp; kriminaliteten i samhället ökar men ”kunderna” inom Frivården minskar. Hur den ekvationen går ihop finns det all anledning att kika närmare på.

 

Många viktiga saker togs upp men en av dem vill jag börja med att fokusera på här och jag kan inte nog mycket trycka på hur viktigt det är med att vi får fram fler bostäder i Karlstad.

 

Vad dagens bostadsbrist får för konsekvenser och att det är har blivit ett växande problem i Karlstad är något som vi måste titta närmare på. Om man inte har jobb eller bostad efter att man kommit ut från fängelset är risken för återfall stor.

 

Ett gott samarbete mellan kommun och kriminalvården är A och O när man har en person som är på väg tillbaks ut till i samhället efter att man har avtjänat ett straff. För att man ska välja att inte fortsätta den kriminella vägen måste man försöka bädda för att motgångar elimineras så långt det är möjligt innan man kommer ut från fängelset. Annars riskerar det att bli en anledning till att man faller tillbaks till det kriminella livet. Om man inte har ett jobb eller lägenhet att komma ut till, utan man tvingas bo runt hos kompisar och inte ha någon struktur i vardagen, då är det en försvårande omständighet. Det blir en frustration på många plan där erbjudanden om att följa med ut på krogen, ta droger, begå brott för att tjäna pengar, blir enklare att tacka ja till.

 

Visst har man givetvis ett eget ansvar för att göra rätt val i livet men har man en gång hamnat i kriminalitet eller skapat ett drogberoende i hjärnan, är det svårt att säga nej och stå emot.  Oavsett om man bor hemma eller hos vänner som inte håller på med droger eller är kriminella blir det en enorm frustration. De flesta människor vill ha eget och kunna ta hand om sig själv, inte vara beroende av andra eller ligga någon till last. Det förvandlas direkt till en motgång. Därför är det otroligt viktigt att vi som kommun arbetar stenhårt på att få fram bostäder och sysselsättning till de som har hamnat snett och är på väg tillbaks till samhället.

 

Alternativet är både kostnadsineffektivt ur ett samhällsperspektiv men främst ur ett mänskligt perspektiv. Vill man bättra sig och komma tillbaks till samhället utan droger och kriminalitet måste vi göra allt för att hjälpa till. Annars drabbar det så många fler, inte bara den person det gäller utan också de som finns runtom personen; barn, syskon, föräldrar, släkt, vänner. Inte minst brottsoffer. En person som lever i kriminalitet är en stor sorg för många. 

 

 

Genomsnittsåldern för gymnasieelever som har prostituerat sig är 14,9 år

Klänning och håruppsättning till skolbalen? Senaste iphone-modellen? Halloween-party på Nöjes? Ett par Nike Roche run till idrotten? Socialstyrelsen har slagit larm. Polisen har slagit larm. Nu måste ta vi ett steg för att synliggöra och lyfta en verklighet som breder ut sig i vår närhet, prostitution bland unga, här och nu. I Karlstad med omnejd.

 

I Socialstyrelsens rapport Sex mot ersättning, kan man bland annat läsa att sexuell exploatering av minderåriga är svårt att kartlägga och att det sannolikt finns ett stort mörkertal. Gymnasieelever som haft sex mot ersättning har vid första tillfället haft genomsnittsåldern 14,9 år. Flickor och pojkar i högstadieålder som alltså har tagit sitt första steg in i prostitution.

 

Hur det kommer sig att unga prostituerar sig är ingen enkel fråga att svara på. Det kan vara att man vill ha pengar för att kunna matcha upp till saker och aktiviteter som har betydelse i ungas liv. Man vill ha och göra det man upplever att kompisarna har och gör. En annan kan vara att det är grundat i ett självskadebeteende eller att man har varit utsatt för övergrepp.

I början av oktober bjöd Moderatkvinnorna i Värmland in samverkansansvarig Mia Schyberg, som arbetar med prostitution i region Bergslagen. Hon berättade att det vanligaste sättet att sälja sex på, bland ungdomar, är en annons på någon av alla kontaktsajter där man snabbt gör upp tid, plats och pris. Ett par knapptryck bort googlade hon fram en av alla kontaktsajter som finns och slog då fram Karlstad, 55 aktiva annonser där de flesta verkade vara unga killar och tjejer. Snabbt oralsex i Duvangaraget eller inne på någon offentlig toalett för 1 000 kronor, samlag i 20 minuter på ett bokat hotellrum för 2 500 kronor, o s v. Vi vet dessutom att sexannonserna ökar inför skolavslutningar, studenttider och högtider och att man använder sig av ”Black friday”-konceptet, där man dumpar priserna för att få snabba cash. Vi vet att det gör ont att tänka på men vi måste orka se att det finns tonåriga tjejer och killar i Karlstad som säljer sex till, och därmed utnyttjas av vuxna, här, mitt ibland oss. Kanske det handlar om någon i din omgivning?

 

Med tanke på den negativa utvecklingen måste vi aktualisera fler frågeställningar kring sexhandel och unga. Vi har frågat vad vi kan vi göra när vi träffat polis och samverkansansvarig som arbetar med prostitution och fått några svar. Föräldrar, skolpersonal och andra som möter unga människor måste våga se. Vi måste ställa frågor om vi märker att ungdomar helt plötsligt har en ny mobil eller nya dyra kläder. Vi får inte köpa förklaringar som att man ”fick låna av en kompis” och liknande.

 

Det är bra att man kontaktar polisen om man misstänker att sexhandel förekommer så att de kan agera mot den som köper sex. Det är lika viktigt för socialtjänsten att bli inkopplad och kan agera när den som säljer sex är minderårig. Här kan vi bli tydligare med vilka vägar man kan gå för att försöka hjälpa de unga människor som utsätter sig/utnyttjas av andra när det gäller sexhandel. Likaså måste det bli tydligare vilket stöd de som prostituerar sig kan få.

 

Prostitution är ett mångfacetterat problem. Vi måste se på hur vi kan förebygga att det förekommer. Hur vi kan dämpa kraven i ett allt mer materialistiskt samhälle, hur förebygger vi psykiska ohälsan bland unga och hur utvecklar vi stödet för de som utsätter sig. Vad skickar vi vuxna för signaler, för vi över en press om att ha det allra nyaste och kunna göra allt det där dyra i vår vardag? Kan skolan jobba mer med metoder som syftar till att stärka självkänslan och självförtroendet, för att motverka att man tar steget att prostituera sig?

Det finns som sagt många frågor som kräver svar. Vi ser att det finns mer att göra. Vi vill nu titta på hur vi kan förbättra arbetet med att förebygga prostitution bland unga. Det vi kan börja med är att lyfta ämnet och faktiskt prata om det. Det finns runtom oss och pågår i detta nu, tyvärr är det ett faktum.

Stor tillgång på kokain i Karlstad just nu…

kokainkollage…vilket i sin tur tyder på många vilsna människor som söker efter snabba kickar, bedövning, egoboost.

 

Dåtidens historia upprepar sig ständigt. När jag var yngre och hängde på krogen med den tidens innegäng kan jag enkelt jämföra det livet med det liv som utspelar sig för många andra unga idag. Jag ser att karaktärerna, mentaliteten och mönstret inte har förändrats märkvärt, vilket är riktigt tragiskt. En stor skillnad är dock att tillgången på droger och pressen på människor är större. Det gör att tillgång och efterfrågan är stor<.

 

Killarna med cool stil, dyra bilar, cash. De vackra tjejerna  som hänger med dem, där många är förblindade av deras coolhetsfaktor. Båda söker efter olika former av bekräftelse. De gled alltid förbi krogkön och var deras bord inte ledigt när de äntrade, såg krogpersonalen till att det blev det. Bra kontakt med vakter och krögare gjorde att det sällan fanns några problem. Sällan något som fick dem utkastade, fast de ibland betedde sig som dryga svin. Det var snarare så att de ”vanliga” människorna som var ute för att roa sig, ibland råkade ut för deras svinaktiga beteende och själva blev utkastade utan rättvis anledning. Pengarna var ofta en maktfaktor och sattes ofta framför rättvisa. Drogerna fanns där ständigt mer eller mindre öppet. Smusslandet fanns där mest för att det var en slags ceremoni att gå in på toaletten eller i ett privat rum som krogägaren upplät för ändamålet att dra en lina eller röka på. ”Tycker att det roligaste när man ska ta droger är när man mekkar och intar drogen…”, ”Sitta med linorna och leka är det andra bästa med kokain…”, ”Se sig själv i spegeln när man snortar är helt fantastiskt, i alla fall i början, innan man blir helt torsk…”

 

En Karlstadsaga…

 

Jag var 16 år då. Hade en snygg fasad med en charmig attityd samtidigt som jag hade skinn på näsan. I själva verket var jag rejält vilsen med så många djupa sår inombords att jag tappat räkningen för länge sedan. Det lättsamma utelivet blev en flykt från det som egentligen gjorde ont. Jag var ett lätt byte för denna parallella värld som vaknade till liv på kvällen och som gick i full blom på helgerna. Snabbt blev jag en av dem och fick en slags kick av att gå förbi köerna och sitta vid VIP-borden där helrören och drinkarna landade framför näsan på mig som  myggorna en sen sommarkväll. Det var på ett sätt samma värld som jag själv växt upp i men med en lite mer glamourösare förpackning som tog lite längre tid att riva upp, för att se det verkligt tragiska innehållet. Jag stormtrivdes och tyckte att livet lekte till en början.

 

Vi var alla snygga och coola till en början. Både tjejer och killar stod på kö för att få hänga med oss.

 

Det var många som såg på oss med beundran och åtrå samtidigt som jag själv successivt började se på oss med avsky och fick en ihållande känsla av illamående. Allteftersom förpackningen sakta revs upp, märkte jag hur skabbigt det egentligen var innanför snygga fasaden. Ljusa dagar blev till mörker. Det enorma egot och utstrålningen som killarna fick genom sitt ständiga snortande, byttes ut mot paranoia och humörsvängningar. Till slut fanns bara de snygga kläderna, dyra bilarna, coola attityden kvar som en skör fasad. Bakom den fanns slitna själar där tillvaron gick ut på att jaga kokain som ibland byttes ut mot amfetamin, eftersom det både var billigare och satt i längre, för att periodvis kompletteras med röka och all världens neråtpiller och snabba ligg för att bli bekräftad och hålla ångesten borta.

 

Mitt uppe i allt detta fanns den unga flickan.

 

Jag kommer ihåg att jag mot slutet av denna period i mitt liv, ofta fick en utomkroppslig känsla där jag svävande uppe i taket och såg ner på oss där vi satt på krogen. Där uppifrån såg jag mig själv sitta med översminkade mörka ringar under ögonen, glanslöst hår och med kläder som hängde löst på en alltmer utmärglad kropp. En bild som inte alls stämde överens med den jag hade i början när jag var påverkad av droger. Jag satt såg hur jag tidvis satt skrattande där jag försökte hålla skenet uppe och tidvis tomt stirrande i bordet med en fullkomlig sorg som bultade inombords. Runtom fanns mina ytliga vänner vars liv hängde på en skör tråd och som senare också gick av.

 

När den dyra bilen i snabb fart hamnade förbi vägräcket och ut i den mörka natten som snabbt fick ett slut. När kokainet byttes ut mot heroin, där sprutan en sista gång sattes i armen och den en gång coolaste i stan, hittades död på en offentlig toalett. När amfetaminet och pillren förvandlade hjärtat på en av de snyggaste, till ett skör pendel som gång på gång utsattes för hårt tempo under alltför lång tid. Fram och tillbaks tills det till slut stannade. 

 

När den lilla flickan som svävade uppe i taket utsattes för åtskilliga övergrepp och till slut hamnade vid ett vägskäl… Den ena vägen ledde till att fortsätta slängas sig fram och tillbaks som en trasdocka, mellan olika famnar och former av bedövningsmedel. Där tankar om självmord inte låg alltför långt borta från att bli verklighet. Där den andra vägen innebar att hon en gång för alla klev ur den förgörande världen. Ut ur den tjocka dimman och in tillbaks till den karga verkligheten. Tvätta bort det tjocka lagret av smink, fylla ut kläderna som blivit för stora. Våga möta och omfamna den lilla flickan som länge ropat på hjälp.

 

Valet var inte enkelt men jag hade den inre styrkan att i tid välja den rätta vägen. Det gjorde inte många av de andra i denna trasiga, ytliga värld som finns än idag.

 

Ja, kokainet, drogerna flödar som sällan förr i Karlstad. Unga människor suger i sig det i hopp om att bli lite lyckligare, få lite roligare, bedöva det där som egentligen gör ont inombords. I hopp om att förvandlas till den där personen som är den coolaste, snyggaste och mest respektingivande.

 

Jag ser ett flödande av olycka, vilsna själar på flykt från det verkliga livet som alltid kommer i kapp. Frågan är hur man väljer att möta det. Död eller levande. Detta skrämmer mig samtidigt som det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på alla unga sakta men säkert förgiftas av drogerna som bryter ned deras liv. Precis som Petter sjunger om en Stockholmssaga, finns det alltför många sagor i Karlstad som går i olyckans tecken. Att kämpa mot droger känns ibland hopplöst men på vägen räddas liv.

 

Det är en viktig uppgift.

 

Samhället har misslyckats när skolelever uttrycker att de älskar och sympatiserar med IS!

Var tionde tillfrågad elev i Göteborgs förorter (nordöstra förorter) tycker att Daesh gör rätt och sympatiserar med denna extremt våldsbejakande terrororganisation, jihadister eller andra religiösa extremister.
&
Det är chockerande resultat efter att föreningen Varken hora eller Kuvad genomfört en
enkätundersökning bland elever i ålder 12-18 år. Undersökningen genomförs
i de områden som myndigheter och organisationer utpekar som särskilt
utsatta stadsdelar i Göteborg och där man menar att hedersproblematik och
extremism förekommer i större utsträckning.
&
– Vissa ungdomar vi mött använder ord som ”kafir” för
icke-troende människor, och de säger att sådana kan ”dra åt helvete”
och att ”IS gör egentligen rätt” och så vidare.
I en tidigare undersökning från Stockholm kunde vi även se att unga
angav att de var mer religiösa än sina föräldrar, säger Guluzar Tarhan Selvi.
&
I en tid då politiken behövs som mest får den inte vara svagast. Prioriteringarna måste nå en högre nivå. Med tanke på detta resultat i början blir min reflektion snarare att detta är ett större problem än vad vi tror. Visst har denna undersökning genomförts i områden där vi vet att sympatier med olika våldsbejakande extremism är som störst i landet men det får inte göra att vi andra lutar oss tillbaks och tänker att det inte förekommer här i vårt län eller kommun.

”Älska islamiska staten!” skriver en elev.

”De är schysta. Jag vet inte, man ska inte tro på allt man läser” skriver en annan.

 

Detta synsätt som ungdomar visat i denna enkätundersökning ger mig rysningar samtidigt som jag tycker att det är bra att man lyfter på stenarna och synliggör hur illa det faktiskt är. Ser man inte problemen är det också svårt att angripa dem. Det är här är riktigt allvarligt och i synnerhet när Sverige i relation till befolkningsmängd, har haft Europas näst högsta antal resande till Daesh under en längre period. Även Ulf Boström, integrationspolis i Göteborg uttalar sig i GP om att stöd för extremism förekommer i stor utsträckning och man också kan se det i internationella studier när det gäller stödet för sharialagar och våld i religionens namn.

 

Extremism är ett pågående och växande hot som finns mitt ibland oss och det får inte förminskas.

 

Hårdare lagar och regler tillsammans med ökad kunskap och strukturerat förebyggande arbete på kommunal nivå är ett måste och om man möter ungdomar som har sådana här åsikter är det ytterst viktigt att man som skolpersonal vet hur man ska agera och bemöta det. Att man vet hur man, genom främst anhöriga och imamer, övertygar en person som är på väg att bli radikaliserad, att se vad man riskerar. Men att man också genom utbildning och information i skolan försöker förebygga en utveckling av radikalisering.

 

 

Barn som utsätts för otrygghet under uppväxten, får konsekvenser senare i livet…

Nej det är inget nytt fenomen att dessa kopplingar finns men trots att vi är väl medvetna om dem, prioriteras inte det förebyggande arbetet tillräckligt mycket om du frågar mig. Och det kommer jag nog alltid tycka, så länge det finns barn som utsätts för en otrygg uppväxt.

 

Professor Kjerstin Almqvist är expert på just detta område och hon är fantastisk i sitt arbete, där hon på ett mycket tydligt sätt lyfter fram flertalet aspekter kring just detta ämne där hon belyser konsekvenserna av vad som faktiskt händer när barn på olika sätt utsätts för otrygghet under sin uppväxt och av sina föräldrar. Hur barn anknyter till sina föräldrar har en enorm betydelse för hur den psykiska hälsan och utvecklingen formas. Att anknytningssystemet fungerar fungerar fullgott har en hälsofrämjande och skyddande faktor i ett barns liv.

 

När jag var liten och mamma upprepade gånger blev misshandlad av min pappa när han var full, var jag ständigt på min vakt. Även när jag var nästintill säker på att det nog inte skulle hända denna kväll, fanns det ändå i mitt bakhuvud och malde.  Jag hade svårt att koncentrera mig på andra saker som till exempel skola och vänner. Jag ville alltid vara nära mamma och jag märkte själv att hon ville ha mig nära också: ”Jag önskar så att du alltid kunde vara liten och nära mig min lilla Marléne. Tänk om jag kunde stoppa tillbaks dig i min mage så att du alltid fanns hos mig”…

 

Kjerstin Almqvist forskning tillsammans med andra forskare på området, borde ha alla politikers fulla uppmärksamhet. För precis här har vi alla chanser att kunna påverka så att färre barn utsätts för negativa upplevelser under sin uppväxt. Främst ur ett trygghetsperspektiv där inget barn ska behöva växa upp otryggt när vårdnadshavare inte klarar av sin roll men också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. För vad kostar det inte samhället när barn och unga växer upp och får lida av konsekvenserna av att deras föräldrar brustit i att ge den grundtrygghetspaketet från födseln. Psykisk ohälsa, missbruk, utsätts för våld, utsätter andra för våld, långtidssjukskrivningar etc.

 

Det finns många exempel på vad som påverkar ett barn negativt under deras uppväxt (våld i nära relation, alkohol- och narkotikamissbruk, psykisk ohälsa) och jag brukar alltid dra exempel på det när jag själv föreläser.

 

Det började alltid på torsdag eller fredag då pappa och hans nya ”tog helgen”. Ett glas vin till matlagningen eller för att koppla av, blev till flera flaskor där de blev aspackade och inte kunde ta ta hand om sig själva. Det syntes på deras blick, hördes på deras sluddrande tal, högljudda diskussioner med bråk, tjafs och ofta kring svartjuka. När de skulle resa sig upp och gå, ramlade de i golvet eller vinglade in i väggar. Jag hatade verkligen när de var i detta tillstånd och hade jag inte haft mina småsyskon skulle jag ha flytt hemifrån för länge sedan eller flyttat hem till mamma men jag kunde inte lämna mina älskade små syskon. De hade redan sett för mycket och varje gång det hände på helgerna var jag tvungen att finnas till hands så att de inte skulle behöva gråta sig till sömns i sin ensamhet. Fy fan, vad jag hatade att det blivit så här…

– Denna berättelse fick jag till mig av en 16 årig tjej, efter att  jag varit på deras skola och föreläst om mina böcker.

 

Ett exempel är de barn som växer upp med en mamma och/eller pappa som dricker för mycket alkohol och får negativa upplevelser av det. Hur de löper mycket större risk än andra barn att drabbas av psykisk ohälsa eller själva börjar leva ett destruktivt liv. Det räcker med ett fåtal negativa upplevelser när mamma och/eller pappa är på fyllan, för att ett barn ska få skador av det.

 

Det finns ett tydligt samband mellan att barn som utsätts för en allvarlig riskfaktor utvecklar allvarliga symptom på psykisk ohälsa längre fram i livet.

 

Tänk om alla mammor och pappor (vårdnadshavare) blir medvetna om detta och tar hänsyn till det. Tänk om alla som super sig fulla när de har sina barn i närheten, kunde förstå detta och låta bli att utsätta dem för det. Tänk om alla som ser att detta pågår i sin omgivning, där det finns barn med i bilden, kunde agera och sätta stopp för det. Tänk vad många barn vi skulle kunna rädda från att ha en klump i magen och må dåligt.

IMG_2423

 

Synliggör mörkertalet!

”Än en gång sitter jag i väntrummet på psyk. Än en gång har jag kört in mamma som är fullständigt utbränd efter en lång period av alkohol- och tablettmissbruk. Än en gång känns allt hopplöst. Jag vill så gärna att någon ska se mig, fråga hur jag mår även om jag förstår att huvudfokus måste ligga på mamma. Just nu känns allt becksvart.”

 

Utifrån ett samhällstrygghetsperspektiv finns det många frågor som politiken bör och ska prioritera. En fråga som bör prioriteras högre, är hur vi på ett bättre sätt kan stötta anhöriga. Utifrån flera perspektiv måste vi i större utsträckning minska mörkertalet som aldrig får stöd. Anhörigas insatser är ovärderliga för sina närstående men viktiga också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Skulle samhället ta över en liten del av alla de insatser som anhöriga utför, skulle vårt välfärdssystem kapsejsa.

 

Frånvaron av stöd till anhöriga innebär risk för att det blir långvariga samhällskostnader genom stress, utbrändhet, återkommande förslitningsskador, förlust av arbetsinkomst vid sjukfrånvaro, psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk-listan kan göras lång. Vi kan idag erbjuda bra stöd men bra kan alltid bli bättre. Här måste vi vara självkritiska och se förbättringsområden.

Som anhörig till en närstående är den sista man tänker på, sig själv. Du kliver då in i en slags bubbla där det viktigaste är att hjälpa och rädda din närstående så att hen kan leva ett så normalt liv som möjligt, utan att lida för mycket. För många blir det den viktigaste uppgiften i livet. Jobbet som koordinator, försvarare, inspektör för sin närståendes bästa kräver så mycket energi att man inte mäktar med att söka hjälp för sin egen skull. Därför är mörkertalet så stort.

 

Om man inom en verksamhet bedriver anhörigstöd och förväntar sig att alla anhöriga aktivt ska söka hjälp där, är man helt fel ute…

 

…Några gör det men det är tyvärr bara en bråkdel av alla som skulle behöva göra det. Ett anhörigstöd måste arbeta uppsökande och få kontakt genom samverkan med andra aktörer. ”Första-linjens”personal, de som möter patienter/brukare/klienter återkommande, måste ge information till dess anhöriga att stöd finns. Varje läkare som behandlar en patient där anhörig finns med, bör fråga om anhörigstöd önskas? När en person söker hjälp för missbruk eller psykiska besvär, hur bemöts den anhörige som finns med i bilden?

 

Den centrala frågan som bör ställas är: Vill du att någon från anhörigstöd kontaktar dig? Ibland kan man behöva ställa frågan upprepade gånger. Tackar de ja, bör det följas upp, är de tveksamma just då bör det också följas upp eftersom det kan ändras.

 

Vi behöver finna nya vägar och se helheten hos de vi möter, så att fler anhöriga erbjuds rådgivning och stöd. Närståendes situation kan se olika ut för anhöriga: funktionsvariation, somatisk/psykisk sjukdom, alkohol- och drogmissbruk, spelmissbruk, våld i nära relation etc. Bryter man ned nationella siffror, finns det idag finns cirka 14400 vuxna anhöriga i Karlstad och till det cirka 3200 barn som växer upp i missbruk, de är också anhöriga. Men det är bara en bråkdel av alla dessa vuxna och barn som får anhörigstöd. Det betyder att det sannolikt är ett enormt mörkertal, precis som i alla andra städer. Det är något som vi måste se som en utmaning.

 

Kommun, landsting, socialtjänst, vård- och omsorg, polis m.fl. ska alltid se människan som sitter bredvid en närstående och säga: Vill du som anhörig ha råd och stöd, vill du att vi ser till att någon kontaktar dig?

Är det rätt att ha religiösa friskolor på bekostnad av barns rättigheter?

Är konfessionella friskolor en mänsklig rättighet för barnet? Nej!

 Skriver SvD debatt om detta idag

En mänsklig rättighet kan inte utövas på bekostnad av att andra mänskliga rättigheter kränks och det är precis det vi måste framhålla i diskussionerna kring religiösa friskolor.

 

Barn har rätt att vara barn och de har egna rättigheter som återfinns i Barnkonventionen. De har även samma mänskliga rättigheter som vuxna. Det är utifrån barnrättsperspektivet som debatten om de konfessionella friskolornas existens och agerande bör ligga. Som EU-land har vi en skyldighet att efterleva EU-konventionen om mänskliga fri- och rättigheter. Religionsfrihet, alla människors lika värde och rätten att skyddas mot diskriminering är några av de mänskliga rättigheter vår demokrati och lagar bygger på. Dessa kan inte utövas på bekostnad av att andra mänskliga rättigheter kränks.

 

Är konfessionella friskolor en mänsklig rättighet för barnet? Vad händer med övriga rättigheter som barn har när religionsutövning i skolan leder till att flickor särbehandlas?

 

De flesta av oss har socialiserats in i/uppfostrats till våra föräldrars religion. Var kan barn utöva religionsfrihet om de tvingas leva enligt samma lära under skoltiden? Enligt EU-konventionen har alla rätt att genom utbildning, predikan och praktiserande av sedvänjor utöva sin religion. Det betyder inte att det svenska samhället har en skyldighet att tillåta konfessionella friskolor på bekostnad av barns och särskilt flickors andra rättigheter.

 

När Skolinspektionen legitimerar könsseparation i skolan misslyckas de med att se till flickors rätt till religionsfrihet, jämlikhet och lek, liksom samhällets skyldighet att avskaffa sedvänjor som skadar barnets hälsa och skolans skyldighet att arbeta för att utveckla barnets respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Utöver detta återfinns även skolans skyldighet att förbereda barn för ett liv med jämlikhet mellan könen i enlighet med Barnkonventionen, som inom kort förväntas bli lag.

 

Aktuella Al-Ahzarskolans motivering för könsseparation är att flickor inte ska vara lättklädda inför pojkarna, att de ska slippa svettas i långärmat och slöja på idrotten. Skolinspektionen sänder helt fel signaler när de godkänner en sexualisering av barn och att det görs skillnad på flickor och pojkar vad gäller rätten till frihet och lek. Det strider också mot Barnkonventionen. Skolan som samhällsinstitution ska dessutom enligt skollagen ”främja jämställdhet mellan könen” och har enligt läroplanen ”ansvar för att motverka traditionella könsmönster”. Att man nu tillåter könsseparation på idrotten menar vi är att låta skolan gå emot skollagen, läroplanen och de mänskliga rättigheterna.

 

Borde inte Skolinspektionen istället agera mot att religionsfriheten utövas på bekostnad av flickors rättigheter?

 

Skolinspektionen är den andra statliga myndigheten på kort tid som brustit i att se till flickors mänskliga rättigheter. Vi har fortfarande i färskt minne hur Migrationsverket brast i hanteringen av 129 flickor som kom hit som flyktingar och som blivit utsatta för barnäktenskap, som är olagligt. Trots detta följde man inte lagen, inga anmälningar till polis eller socialtjänst gjordes. För tre år sedan framkom att barnen på Kristna skolan Oasen fått höra att homosexualitet kan botas med förbön och att de tvingats se en antiabortfilm.

 

Marléne med kavaj

Istället för att legitimera att barn får olika rättigheter beroende på kön och vilken typ av skola man går i, borde samhället bestämt sätta ned fötterna, stå upp för den jämställdhet och jämlikhet vi under decennier byggt upp. Ingen, i synnerhet myndigheter, ska ställa sig över lagar och regler på bekostnad av våra barns fri- och rättigheter. Människor ska behandlas lika och det kan aldrig vara kränkande, det handlar ytterst om att skydda de mänskliga rättigheterna och allas lika värde. I synnerhet våra barns.

Religionsfrihet på bekostnad av flickors rättigheter?

…Är inte acceptabelt!

Jag tillsammans med Niina Koivumaa och Marie Oudin, skriver i dagens NWT om ett ämne som berör- och upprör mig. Det handlar om flickors rättigheter, att religionsfrihet inte får vara på bekostnad av dessa. Att jag den senaste tiden har fått läsa om hur flera skribenter försvarar könsseparerad idrott på aktuella Al-Ahzarskolan med att vi tidigare skiljt på tjejer och killar gör mig mörkrädd. Vi ska väl inte dra tillbaka klockan till när vi beroende på kön inte hade lika värde och samma frihet? Om vi inte sätter stopp nu, var ska gränsen då dras? Separata tågvagnar, olika badtider för kvinnor och män som standard på våra badhus, tillåtelse av barnäktenskap, könsstympning?

 mm
Barn har rätt att vara barn. Att Skolinspektionen nu legitimerar könsseparation i skolan visar att samhället valt helt fel väg och att man tappat barnperspektivet. Det är den andra statliga myndigheten på kort tid som brustit i att se till flickors mänskliga rättigheter. Istället för att legitimera att barn behandlas olika beroende på kön borde samhället bestämt sätta ned fötterna och stå upp för jämställdheten vi under decennier byggt upp. Könssegregationen på Al-Azhar bygger dessutom på en sexualisering av barn – de skiljs åt för att flickorna inte ska gå lättklädda inför pojkarna.

 

Att kritiken mot Skolinspektionens beslut skulle grunda sig i någon form av islamofobi är ett helt befängt påstående.

 

Det handlar inte om fobi eller avsky mot någon eller religion – det handlar om barnets rättigheter och människors lika värde. Och en rättighet kan inte utövas på bekostnad av att andra mänskliga rättigheter kränks. Religionsfrihet, allas människors lika värde och rätten att skyddas mot diskriminering är några av de mänskliga rättigheter vår demokrati bygger på. Barnen har dessutom egna rättigheter i form av Barnkonventionen, som förväntas bli lag inom en snar framtid. I den återfinns:

• Religionsfriheten, skyldigheten att avskaffa sedvänjor som skadar barnets hälsa och barnets rätt till lek, vila och fritid.

• Skolans skyldighet att arbeta för att utveckla barnets respekt för mänskliga fri- och rättigheter och förbereda dem för ett liv med jämlikhet mellan könen.

MM

De flesta av oss har socialiserats in i eller uppfostrats till våra föräldrars religion, så även barnen som går på Al-Azhar. Var kan de barnen utöva sin religionsfrihet om de tvingas leva enligt samma lära under sin skoltid? Skolan som samhällsinstitution ska dessutom enligt skollagen ”främja jämställdhet mellan könen” och har enligt läroplanen ”ansvar för att motverka traditionella könsmönster”. Att Skolinspektionen nu tillåter könsseparation för att flickorna ska slippa svettas i långärmat och slöja på idrotten menar vi är att låta skolan gå emot skollagen, läroplanen och de mänskliga rättigheterna. Borde inte Skolinspektionen istället agera mot att religionsfriheten utövas på bekostnad av att flickors rättigheter kränks, när det gäller jämlikhet, lek och frihet?

MM

Sveriges lagar och regler får inte bli tandlösa genom undantag, det minskar barnets rättigheter och urholkar tanken om människors lika värde. Vi har fortfarande i färskt minne hur Migrationsverket brast i hanteringen av 129 flickor som kom hit som flyktingar. De hade blivit utsatta för barnäktenskap, som är olagligt. Trots detta följdes inte de rättsliga styrmedlen och anmälningar gjordes varken till socialtjänsten eller till polisen.

 

Vilka signaler skickade vi till våra barn då?

 

Lagen är lika för alla. Ingen, inklusive Migrationsverket och Skolinspektionen, ska ställa sig över den på bekostnad av våra barns fri- och rättigheter. Att behandla människor lika kan aldrig vara kränkande, tvärtom är det ett skydd för att värna mänskliga rättigheter och lika värde. Allra mest för våra barn.

Ibland hugger det till lite extra i hjärtat…

fake status

Oavsett om kedjestatusen kring pojken med autism som blev nekad skolresa, är en bluff, är det en sanning i alltför många andra fall. Det finns barn som ingen bjuder till födelsedagar.

 

Det finns föräldrar som förbjuder sina barn att umgås med vissa andra barn för att de har det trassligt hemma. Det finns barn som lämnas i sin ensamhet pga. att andra vuxna har skygglappar, känner rädsla, bär på okunskap.

 

Jag vet för jag känner en flicka som under sin barndom råkade ut för det gång på gång.

Det finns barn som hamnar i utanförskap för att man inte har förmågan att hantera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på rätt sätt.

 

Jag vet för jag känner en flicka som hela sin mellanstadieperiod, under lektionstid, fick sitta ensam i korridoren utanför klassrummet, för att hennes lärare inte hade kunskap om hur hennes ADHD och autism skulle hanteras.

 

Det finns barn som tvingas hamna i fel sällskap för att andra vuxna (förutom deras egna föräldrar) inte reagerar när de är ute alldeles för sent på kvällen för att de inte vill gå hem.

 

Jag vet för jag känner ett barn som hellre satt på en parkbänk kyliga höstkvällar för att mamma och pappa var aspackade hemma och slogs.

 

Visst finns det barn som råkar ut för dessa saker. Visst finns det barn med särskilda behov. Visst finns det barn med trasiga inre. De vill inget annat än att känna en tillhörighet, få bekräftelse, accepteras, känna att de duger och framförallt inte vara osynliga. Jag vet för jag har varit ett av dem och jag känner till andra.

 

Oavsett om någon kedjebluffat på Facebook är budskapet viktigt. Oavsett om vi känner någon som råkat ut för dessa saker eller inte är det vår medmänskliga skyldighet att sprida budskapet vidare. Så att fler ser de osynliga barnen. Så att det hugger till i hjärtat på fler.  Så att fler reagerar och agerar. 

 

Senaste inläggen.
Rikedom 25 Jul
Bloggat på nwt.se.
Bli politiker 14 Aug
Desktop