Marléne L Kopparklint
Etikett. Utsatta barn

Just nu i Karlstad: 10 hemlösa ensamkommande unga män sover i tält i Karlstad

Detta på grund av slarv och brist på ansvar från regeringens sida!

Har nyss kommit från en radiointervju på P4 Värmland angående de tio hemlösa ensamkommande unga männen som sover i tält i Karlstad. De har hamnat mellan stolarna för att lagstiftarna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, samt tragiskt nog Centerpartiet åsidosatte alla råd om en lag som i grund och botten är ogenomtänkt och omänsklig. Lagrådet underkände lagen och detta ser vi resultatet av nu.



 

En humanitär kris och ett expanderande parallellsamhälle undviks genom att börja med en tydlig migrationspolitik där vi koncentrerar oss på integrationsdelen för att sedan reformera hela vårt system rörande migration. Vi måste ha ett modernt system som skyndar på processen så att människor inte hamnar i kläm och ser till att rätt personer får stanna. Ett ja ska alltid vara ett ja och ett nej ska alltid vara ett nej. Den som fått avslag måste lämna landet och till detta måste Polismyndigheten få mer resurser, samtidigt som både samarbete och samförstånd mellan kommuner och myndigheter förbättras.
 
En lag som behandlar något så viktigt som individers framtid, säkerhet och trygghet kan inte behandlas med tillfälliga undantag och mindre regeländringar, den måste vara tydlig och framförallt rättssäker hela vägen från det att du kommer till Sverige till det att du genomgått hela migrationsprocessen.


 

Den nya skräddarsydda lagen för ensamkommande unga män är allt annat än rättssäker och den är inkonsekvent där människor kan få olika beslut från olika domstolar runt om i landet.

Hittills har runt 4 000 ansökningar inkommit till Migrationsverket från ensamkommande som vill få sin sak prövad. Två migrationsdomstolar har underkänt den. Vilket inte är så konstigt med tanke på det minst sagt luddiga direktiv som står i lagen.

 

Heléne Fritzon, migrationsminister har sagt i en skriftlig kommentar att man vill vänta och se om domen överklagas:



 

”Regeringen kan inte uttala sig om migrationsdomstolens bedömning eller på annat sätt kommentera ett enskilt fall. Domen har inte vunnit laga kraft. Det här är en dom i första domstolsinstans. Det återstår att se om domen överklagas.”



Migrationsverket själva har funnit sig tvingade att frysa ärenden
som åberopar den nya formuleringen i gymnasielagen, med anledning av domstolsbesluten.

Detta är en exceptionellt dåligt utformad lagstiftning. Slarvigt och oansvarigt som får omänskliga effekter. Här måste Socialdemokraterna och Miljöpartiet krypa till korset och ta sitt ansvar. SKL varnade för konsekvenserna tidigt och nu ser vi i kommunerna effekten av denna röra.

 



Under många år har vi haft en frikostig migrationspolitik, vi ser nu att våra system inte klarar av det trycket. Vi har också väldigt stora problem med integrationsdelen gällande de människor som redan fått stanna. Vi måste inte bara ha en tydligare migrationspolitik, vi måste också koncentrera oss på integrationsdelen för att sedan reformera hela vårt system rörande migration. Ett modernt system som skyndar på processen så att människor inte hamnar i kläm och behöver vänta i flera år på ett beslut. Ett system som ser till att rätt personer får stanna här.

 

Jag välkomnar en prövning av ärenden i Migrationsöverdomstolen så att denna soppa reds ut en gång för alla. 

Ett ja ska alltid vara ett ja och ett nej ska alltid vara ett nej. Detta är ett exempel på vad som händer när man låter känslor gå före fakta.

KARLSTAD TAR UPP STRIDEN MOT FORSHAGAMYGGORNA

Myggorna vet inga kommungränser. Därför inleder Karlstad och Forshaga ett samarbete för att en gång för alla bekämpa och myggen.

Översvämningarna längs Klarälven har resulterat i ovanligt bra kläckningsförhållanden för mygg vilket i sin tur har lett till att myggproblemen i Forshaga har ökat explosionsartat. Innan myggproblemet sprids vidare till fler områden måste vi agera. Redan idag finns problem i Skåreområdet vilket skapat lidande och oro hos många människor.

– Jag har pratat med flera föräldrar runtom Skåre och Klarälven. De har berättat att deras barn inte längre kan vara ute på förskolan som vanligt och att ta sig en cykeltur på kvällen är en ren pina, för att de blir så illa angripna. Precis som flera Forshagabor berättat om länge.

 

Jag har följt debatten kring mygginvasionen i Forshaga under lång tid. Visst finns det mycket att kritisera kring hanteringen av ett problem som länge inkräktat på människors vardagsliv och frihet men nu gäller det att blicka framåt. Vi är nu två kommuner som tillsammans kan utbyta erfarenheter och hjälpas åt. Vi är alla överens om att vi vill samma sak.

– Det finns inget som heter: Det är för sent att agera. Dessa aggressiva översvämningsmygg utvecklas i generationer under hela sommaren. Och de orsakar enormt stora och omfattande problem över lång tid. Inte minst för våra barn som har extra känslig hud och för människor som är allergiska.

 

För Karlstad handlar det om snabba och kraftfulla åtgärder. Vi har nyligen konsulterat en myggexpert och kommer att agera efter de råd vi fått initialt, vilket är ett måste. Ord och meningar bekämpar inte myggen, nu handlar det om att faktiskt vidta åtgärder. Så att våra kommuninvånare ska kunna njuta av sommarkvällarna och naturen.

Försvara aldrig hedersrelaterat våld och förtryck med religionsfrihet, kultur eller traditioner!

🗣❗I Sverige idag finns barnäktenskap
🗣❗I Sverige idag finns könsstympning
🗣❗I Sverige idag finns hedersrelaterat våld och förtryck.

Det är våra barn som blir utsatta och vårt ansvar att se till att det inte händer.

 

I Sverige idag finns möjlighet för föräldrar att uppfostra sina barn utifrån olika filosofier, kulturer, religioner, övertygelser etc…

 

…så länge det INTE bryter mot svensk lag och/eller strider mot alla barns lika värde och rättigheter. Vi ska alltid agera för barnens bästa.

 

I vårt demokratiska Sverige har vi en skyldighet att se de handlingarna som utgör brott mot lagen, barn/kvinnokonventionen och mänskliga rättigheter. Vi ska aldrig förvara dessa kriminella handlingar med religion, kultur eller tradition. Det är fel.

 

 

Det är faktiskt inte en glad påsk för alla. Föreställ er 252 barn.

När vi skulle välja förskola till vår lille Willfred för ett tag sedan blev jag glad när vi gick en rundtur på den förskola vi till slut valde. På en av avdelningarna fick nämligen all personal en utbildning i hur man ska kunna se tecken och symptom hos barn som blir utsatta/berörda av våld, och hur man som ska agera om man misstänker att ett barn blivit utsatt. Dessutom var den som föreläste ett välkänt ansikte för mig. Det var Alla kvinnors hus barnsamordnare Nette. Bravo, tänkte jag när jag vinkade glatt till henne genom rutan.

 

När vi var i Dalarna på sportlovet för att besöka släkten fick jag höra om en vän som tagit hand om en knappt 2-årig pojke, ungefär lika gammal som vår son, eftersom han for illa i sin hemmiljö och saknade trygghet. Jag tittade på min lilla prins och tänkte, hur kan man utsätta sitt barn för något liknande? Hur kan man utsätta barn för våld? När jag tänker på alla kvinnor och barn som blivit utsatta för våld slits mitt hjärta i bitar. Att ett barn ser sin förälder utsättas för våld skadar mer än om de själva skulle bli slagna.

 

Tro mig, jag vet själv efter alla nätter då jag som liten vaknade med panik och gråt. För att jag drömt om mammas sönderslagna kropp och ansikte.

 

I tisdags var jag ordförande på Alla kvinnors hus årsmöte och jag uppskattar verkligen det oerhört viktiga arbete de gör. Under 2017 sökte 210 kvinnor hjälp för att de blivit utsatta för våld. De hade totalt 252 barn med sig, som också berörts av våldet. 18 kvinnor har tvingats bo i skyddat boende varav 3 var gravida. 16 barn har bott i skyddat boende och de har slitits upp från sin vardag med tryggheten i skolan, sina vänner med mera…

http://www.allakvinnorshus.org/#popup1

För att få en bild av hur många det faktiskt rör sig om kan man jämföra det med exempelvis Bärstadsskolan, den nyaste F-6 skolan på Hammarö, där går ca 500 elever. De utsatta kvinnorna och barnen är därmed nästan lika många som hela den skolans elever. På Råtorpsskolan i Karlstad går det 230 barn. Lägg till en skolklass till så är det lika många barn som har sett sin mamma bli utsatt för våld. De utsatta kvinnorna och barnen är fler än de 349 ledamöter som sitter i Sveriges riksdag. De är även fler än alla politiker i hela Karlstads kommun (ca 400 stycken).

Försök att ta in de jämförelserna och skapa en bild av alla barn och kvinnor som är utsatta för våld – bara i Karlstads kommun. Detta pågår mitt ibland oss. I detta nu. Och det är fruktansvärt.

 

Det är väl känt att våldet ökar i samband med högtider. Kanske dricker man mer alkohol än vanligt, men framför allt så tvingas man umgås mer med varandra än vanligt. Efter påsklovet kommer ännu fler barn ha fått se sin mamma utsättas för våld. Ännu fler barn kommer att lida av psykisk ohälsa som i sig är ett oerhört stort problem för hela samhället. Och det är något som ökar bland barn och unga.

 

Det är bra att Alla kvinnors hus och tjejjouren finns men det är rent ut sagt för jävligt att de ska behöva finnas. 

Dagboksanteckning slutet av april 2017. Pappa dricker igen.

Pappa var nykter i 1 ½ år innan vi fick kontakt med varandra efter 16 år. Tyvärr hann jag inte få uppleva denna långa nyktra period. Jag hade gärna velat det eftersom jag aldrig i mitt liv fått uppleva pappa nykter längre än någon månad i sträck. Dessa månader minns jag väl när jag var liten. Det första tillfälletvar jag 6 år och mamma sa att han åkt in på ”repmånad” när han i själva verket satt i fängelse. Den andra gången var efter att han haft ett svårt delirium i samband med julen. Det var den gången som pappa jagade mig och mamma med spettet som mamma satt i julskinkan. Som tur var bodde vi i en lägenhet som man kunde springa runt i och var så stor att vi hann undan. Det var nämligen på liv eller död eftersom pappa hade svåra hallucinationer och såg inte mamma och mig för de vi var. Vi hade förvandlats till något som han ville döda. Mamma och jag fick krypa upp och gömma oss i utrymmet som fanns ovanpå klädkammaren, tills pappa mer eller mindre ramlade ihop av utmattning. Efter det fick han läggas in på avdelning 56 för avgiftning. Fortfarande än idag minns jag två saker mycket tydligt från alla de gånger som jag och mamma hälsade på honom på sjukhuset. Pappas metalliska andedräkt, det luktade ungefär som om man skulle suga på ett kopparmynt. Sedan var det den hemska ingrodda röklukten mellan de en gång vita väggarna som omgav rökrummet på avdelningen.

 

En månad klarade han av att hålla sig nykter då och bara några få dagar efter att han blev utskriven var det dags igen. Och det var något som han beskyllde mamma för under många år. Hon bestämde sig nämligem för att gå ned till systembolaget Och handla ”bara lite grann” som hon uttryckt det. Pappa berättade om det där tillfället åtskilliga gånger för mig. Som om han sörjde det eller ville lägga skulden på mamma för han behövde en syndabock. Han brukade säga: Jag glömmer aldrig de där orden Marléne, hon tjatade verkligen på mig och tyckte att jag var tråkig… ”men du behöver ju inte dricka så mycket Bosse, bara ta något glas vin? Det gör ju ingenting…”

 

Det var som det var och nu är som det är. Jag får vara glad över att hans barnbarn fick uppleva en nykter morfar iallafall.

 

Jag har i alla fall under ett par månader misstänkt att pappa har börjat dricka igen och idag samlade jag mig och klev in i den alltför välkända och tragiska ”mamma-till-mina-barns-morfar”-rollen och försökte prata med honom om det, nu när jag var där. Om hur farligt det är med tanke på hans allvarliga sjukdomar, inte minst med tanke på hans skrumplever. Jag försökte lite försiktigt påtala att när hans lever inte fungerar som den ska, så tar njurarna stryk och alkoholen går rakt upp i hjärnan. Att han riskerar bestående hjärnskador.

 

Pappa var givetvis väl medveten om detta och hans gamla jag gjorde sig påmind när han fick det där lite aggressiva tonläget: Gå inte in på detta för då kommer inte detta fungera. Du är inte någon läkare.

 

Jag valde att inte gå in mer i diskussionen utan tog snabbt fram min verktygslåda med redskapen som jag efter hand packat efter att jag bestämde mig för att försonas. Redskap som ska få mig stark, som ska leda bort mig från gamla hjulspår och som ska skydda mig. Vågskålen var det första. Ja, detta var ett bakslag men i det stora hela har han ju blivit bättre. Jag har lärt och känna en pappa som inte alls är som förut. Mer kärleksfull och mindre aggressiv. Och han är ju så himla kärleksfull mot Willfred och Hampus. Det är fint att se och det är värt mycket för både mig och för dem.

 

Jag stängde verktygslådan för den här gången. Väl medveten om att det finns många destruktiva småvägar som är lätta att falla in på och när jag väl gör det måste jag backa några steg. Ställa mig frågan om det är en konflikt värd att ta eller ett val jag måste göra. Förra veckan föll jag in på en annan väg. Och då hann jag faktiskt inte ta fram min låda med redskap. Allt gick så snabbt.

En tuff tid som satt sina spår

Detta är svårt att prata om men det är nog svårare att skriva om och låta andra få ta del av. Jag måste erkänna att jag tvekade många gånger innan jag lade ut inlägg om just detta. Trots att jag är över 40 år, ger det lilla barnet inombords sig till känna, med skuld och skamstämpeln och med förmaningen om att man inte får prata om det. Fortfarande än idag fick jag den där ångestkänslan om att jag gör något fel när jag nu berättar. Trots att jag vet att det är precis det som gör att det känns bättre och är bra. Att nu ha förlorat både mamma och nu pappa, till ett förödande missbruk känns otroligt tungt. Och det är först nu som jag börjat reflektera över hur den senaste tiden varit.

Pappas slutskede i livet har varit så himla tuff och när jag i oktober satt på onkologíavdelningen, trodde jag inte att han skulle överleva mer än en vecka. Efter ett tag slutade jag räkna alla brytpunktsamtal som jag haft med olika läkare. Sömn, lugn och ro fanns inte längre på kartan. Innan jobbet, efter jobbet, all ledig tid och tankeverksamhet har gått åt. Och det är just detta läge som var svårt att släppa. Det tog många dagar innan jag gick ned från tå och faktiskt började andas normalt. Även om det fortfarande finns saker som sitter i. När jag ska lägga mig på kvällarna kommer jag på mig själv att nästan panikartat titta på telefonen så att ljudet är på, ifall någon ska ringa på mig. Jag vaknar fortfarande mitt i nätterna av drömmar där pappa har huvudrollen. Ord och meningar ekar i mitt huvud: ”Hur länge tror du att jag får leva Marléne”, ”Jag vill inte vara här”, ”Nu har din pappa inte lång tid kvar, det rör sig om några timmar bara, kanske någon dag”.

Pappa var en kämpe och hans livsvilja var stark. De sista åren försökte han vara nykter men det gick helt enkelt inte och det blev alkoholen och tabletterna som till slut satte punkt i hans liv. Han söndriga kropp klarade helt enkelt inte av det mer. Det blev en lång period i dödens väntrum och när jag nu ser tillbaks på dessa månader, känns mycket som i en dimma. Många saker som egentligen skulle ha haft stor proportion i mitt liv, har helt enkelt minimerats. Vissa saker har helt enkelt inte fått det utrymmet som skulle ha haft i vanliga fall. Vänner, fritidsintressen, glädjande besked har fått stå tillbaks, konflikter har inte blivit så viktiga att reda ut, surdegar har helt enkelt fått jäsa, elaka tungor i bitterhetens tecken har fått hållit på bäst de velat. Det mest nödvändiga har skötts. Det viktigaste har varit familjen och det vi stått mitt uppe i.

Nu är det iallafall ett faktum att min älskade pappa inte finns mer och han efterlämnade ett stort tomrum. Julen blev ingen bra jul. Och även om jag vet att pappa inte skulle velat att vi skulle sörja honom och vara ledsna, så har det ändå blivit så. Det är ofrånkomligt. Och under gårdagen så kändes det extra tungt när jag och Hampus satte nyckeln i låset till hans lägenhet och började titta i skåp och dra ut lådorna. Det blev så definitivt. I det läget önskade jag att jag hade syskon.

Hampus hittade en trälåda med gamla foton och brev. Han läste upp ett kärleksbrev som pappa fått av mamma. Tårarna kom. Så himla sorgligt när man tänker på hur deras liv tillsammans var och hur det slutade för dem på varsitt håll. En ständig kamp för både dem, mig och deras barnbarn. Att ha förlorat både mamma och pappa pga. alkohol- och tablettmissbruk känns så himla sorgligt och onödigt. Det finns så många ”om”, ”men”, ”varför” för att inte tala om alla minnen som dyker upp, både bra och dåliga.

Hampus började läsa ett av brevet och jag märkte hur det klumpade sig i halsen på honom och det blev övermäktigt. Det gjorde så ont att se honom ledsen. Efter en stund stängde han lådan och hans kommentar gjorde att det högg till i hjärtat på mig:

”Det gör mig så ledsen mamma, att se på allt här hemma hos morfar, han kändes så ensam💔”

Ni vet känslan när man försöker kämpa emot gråt. Halsen känns tjock och bröstet håller på att sprängas. Det svider i ögonen för att man försöker blinka bort envetna tårar som pressar sig upp. Hjärtat bränner. Det var första gången som jag kände att jag verkligen inte ville bryta ihop och gråta en gång till. Till slut kom den välkända styrkan som gör att det gick den här gången med. Den styrka som jag faktiskt fått genom både mamma och pappa på olika sätt. Den styrka som hjälper mig genom tuffa saker, vad det än må vara. Och just den som i detta nu finns för pappas älskade barnbarn som förlorat sin älskade morfar.

Vi stängde dörren till pappas lägenhet för den här gången. Lite i taget får det vara efter denna långa och tuffa period som varit.

Karlstads stadsträdgård ska inte vara ett tillhåll för missbruk och kriminalitet

Det är inte ok att våra äldre och barn ska gå runt och vara rädda i våra offentliga rum.

 

I Karlstad har vi många fina platser att vara stolta över och som vi kan njuta av. Stadsträdgården är en sådan plats och enligt min mening en av de finaste platserna vi har att visa upp i Karlstad. Hit kan man gå och njuta av grönska, vackra och unika blommor och en fantastisk miljö med en anrik historia. Tyvärr har den bilden förändrats på sistone. Missbruk, kriminalitet, bråk, stök, skrik och nedskräpning tilllsammans med att vissa utför sina behov i trädgården gör att Stadsträdgården blivit något den inte ska vara. En otrygg plats och en riskmiljö.

 

De som vill ta en promenad genom stadsträdgården, äldre som besöker eller bor på vårdboendet som ligger i Stadsträdgården, förskolor/skolor som vill göra studiebesök eller karlstadbor som bara vill ta en promenad, ska kunna göra det utan att känna oro eller stöta på föremål som är högst olämpliga.

Det har blivit en ohållbar situation som vi politiker tillsammans med polisen måste agera kring. Situationen är fullständigt oacceptabelt. Tryggheten för våra kommuninvånare ska prioriteras och jag ser det som en självklarhet att insatser måste till. Denna destruktiva miljö som växt fram måste förändras.

Tiggeriförbud i Karlstad?

Tidigare i veckan blev jag uppringd av P4 Värmland som ville veta vad jag tyckte om Vellinge kommuns beslut om att införa tiggeriförbud i de lokala ordningsstadgarna.

 

 

Eftersom jag varit mycket tydlig i min ståndpunkt att inte tillåta EU-migranter att sätta upp illegala bosättningar runtom i vår kommun, så ville de också se vart jag stod i denna fråga. Eftersom tiggeriet runtom i Sverige har mynnat ut i många problembilder, är det nog ett enkelt svar för många: Inför lokala tiggeriförbud så är problemet löst.

 

Fast jag måste faktiskt problematisera lite och det innebär inte att jag inte ser problemen som uppstår med tiggeriet och de kriminella elementen som kommer med det, för det är ett stort problem som måste lösas. Sedan kanske jag inte tycker det största problemet är att en tiggare sitter passivt utanför en affär med en mugg framför sig och säger hej. Jag tycker däremot att det är besvärligt om man är påträngande, särskilt för vissa äldre som känner att de inte kan säga nej.

 

Löser vi problemet med en tandlös lag?

 

Ett tiggeriförbud som regleras i de lokala ordningsstadgarna, skulle med stor sannolikhet innebära böter. Att ge de som tigger pengar för sin överlevnad, böter och förvänta sig att de ska betala, ja hur långt ska vi gå för att driva in skulden och vad ger det för effekt? Skjuter vi inte ”problemet” vidare? Tror inte vi löser det med en lag som riskerar bli tandlös. Man lägger in olika regler och lagar för att man vill uppnå ngt eller för att saker och ting inte fungerar. Om det ändå inte fungerar pga. vilka straffpåföljder man har, så uppnår man inte målet. Det blir då en tandlös lag och ”problemet” kvarstår.

 

”Tror inte att tanken med rörlig arbetskraft var att flytta länders problem till grannen”

 

Nej, tanken med rörlig arbetskraft inom EU var inte detta. Detta är i grund och botten ett problem som EU måste trycka på de ansvariga länder, att de måste lösa situationen för sina medborgare, så att de inte känner att de måste åka till andra EU-länder och tigga. Självklart ska inte Karlstadborna betala flera gånger om för de sociala problem och misslyckanden som exempelvis Rumänien och Bulgarien har, vi ger mycket bidrag till dessa länder för att dessa utsatta människor ska få ett värdigt liv. Sedan måste vi se över det på nationell nivå vad gäller de kriminella elementen när det kommer till människohandel/prostitution/organiserad brottslighet, här måste det däremot ske lagändringar.

 

Det vi kanske skulle kunna göra är att förbjuda tiggeri inom vissa områden, det man gör då är att flytta problemen till de områden där förbuden inte gäller. Lite som alkoholdrickande på offentlig plats idag. Nästa problem blir kostnad och personalresurs för att administrera något som skulle bli ett bötesbrott och skulle ngn form av fängelse bli aktuellt så tror jag att det blir ett ”efterlängtat” straff med god mat och dagersättning. Rätt väg att gå är att sätta större press på deras hemländer att ta ansvar för sina medborgare. Något vi redan idag betalar för.

Ingen fest utan narkotika…

…ja, så känns det snart när det gäller vissa åldersgrupper och kretsar.

 

Medan jag satt och skulle skriva fick jag stanna upp en stund för reflektion. Ungdomar och alkoholdrickande inför skolavslutning och student stod på agendan. Jag skulle skriva en debattartikel, som jag gjort så många gånger tidigare. Ett ämne som måste lyftas från år till år och helst flera gånger om året. Men vad är det som händer egentligen, är det alkoholen som är det största problemet eller har det kommit någon ny aktör på banan? Jag skulle nog vilja säga att det har gjort det. Den aktören är större och utgör ett mycket större hot mot våra ungdomar. Den heter den liberala attitydförändringen.

 

”Jag tillhör en av de få i min klass som inte rökt på”, ”Kokainet flödar på krogen”, ”Du behöver inte leta för att se en narkotikapåverkad person på krogen, de finns överallt och alla har liksom accepterat att det är så det är nu för tiden”, ”Man behöver inte fuldroger på nätet längre, är så lätt och billigt att få tag på riktiga grejer och risken att torska finns nästan inte”

 

Detta är bara några kommentarer som jag har mötts av det senaste halvåret, tillsammans med rapporter från både polis, socialtjänst och kriminalvården, som alla säger samma sak. Attityden till narkotikaanvändning bland ungdomar och unga vuxna har förändrats radikalt och den beror i stor utsträckning på den goda tillgången som är just nu. Det krävs bara ett knapptryck så får du det hemlevererat. Det är extremt enkelt att få tag på droger, det finns ett brett utbud och allt för att tilltala olika personligheter, tycke och smak. Det är billigare än en fylla på krogen och du blir inte bakis, åtminstone inte om du bara använder det ibland. Argumenten för vilka biverkningar och skador du riskerar när du tar droger biter tyvärr inte.

 

Hur hamnade vi här?

 

Det är svårt att ange en enskild orsak men det har skett en attitydförändring hos unga när det gäller droger under en längre tid. Den psykiska ohälsan ökar bland befolkningen, vilket gör att man kanske enklare tar till en ”quick-fix” för att må bättre. Vi lever också i ett oerhört uppmärksamhetskrävande samhälle där vi själva gjort oss beroende av ständig bekräftelse som tilltalar hjärnans belöningssystem. Det är en ständig jakt på gilla-markeringar i olika sociala medier, spel som kan laddas ned till mobilen som går ut på att skapa ett beroende i hjärnan med snabba belöningar. Allt sammantaget gör att hjärnan till slut blir programmerad för att ständigt bli belönad genom bekräftelser av olika slag. Det i sin tur gör att när bekräftelserna uteblir, drabbas man av frustration, rastlöshet, abstinens och till och med viss depression. Det ökar risken för att man tar till enkla medel för att uppnå omedelbar tillfredsställelse, allt det som exempelvis droger kan erbjuda.

 

”När jag var ung testade jag narkotika första gångerna efter att ha druckit alkohol. Idag testar ungdomar droger utan att alkohol finns med i bilden.”

 

Detta är ett allvarligt problem som vi alla nu måste ta på fullaste allvar. Det är inte heller ett helt enkelt problem att lösa. Så, när jag skulle börja skriva en artikel om att förebygga langning av alkohol till ungdomar inför student och skolavslutning, insåg jag snabbt att det inte är det största problemet, även om det är nog så viktigt. När jag var ung testade jag narkotika efter att ha druckit alkohol. Idag testar ungdomar droger utan att alkohol finns med i bilden.

 

Det behövs ett rejält wake-up call hos oss föräldrar om att det faktiskt ser ut så här och att nu behöver vi jobba utifrån denna nya problembild.

Den stora bostadsbristen bidrar till att kriminella får svårare att återanpassa sig.

Fler väljer att odla cannabis hemma, syssla med bedrägerier på nätet, använda dopningspreparat och sedan har vi kokainet som flödar just nu i Karlstad. Mycket intressant verksamhetsbesök hos Frivården (Kriminalvården) som jag och Pål Jonson var på under förmiddagen. Det dök upp mycket viktiga frågor som jag kommer att återkomma till, där en inte helt okomplicerad frågeställning dök upp; kriminaliteten i samhället ökar men ”kunderna” inom Frivården minskar. Hur den ekvationen går ihop finns det all anledning att kika närmare på.

 

Många viktiga saker togs upp men en av dem vill jag börja med att fokusera på här och jag kan inte nog mycket trycka på hur viktigt det är med att vi får fram fler bostäder i Karlstad.

 

Vad dagens bostadsbrist får för konsekvenser och att det är har blivit ett växande problem i Karlstad är något som vi måste titta närmare på. Om man inte har jobb eller bostad efter att man kommit ut från fängelset är risken för återfall stor.

 

Ett gott samarbete mellan kommun och kriminalvården är A och O när man har en person som är på väg tillbaks ut till i samhället efter att man har avtjänat ett straff. För att man ska välja att inte fortsätta den kriminella vägen måste man försöka bädda för att motgångar elimineras så långt det är möjligt innan man kommer ut från fängelset. Annars riskerar det att bli en anledning till att man faller tillbaks till det kriminella livet. Om man inte har ett jobb eller lägenhet att komma ut till, utan man tvingas bo runt hos kompisar och inte ha någon struktur i vardagen, då är det en försvårande omständighet. Det blir en frustration på många plan där erbjudanden om att följa med ut på krogen, ta droger, begå brott för att tjäna pengar, blir enklare att tacka ja till.

 

Visst har man givetvis ett eget ansvar för att göra rätt val i livet men har man en gång hamnat i kriminalitet eller skapat ett drogberoende i hjärnan, är det svårt att säga nej och stå emot.  Oavsett om man bor hemma eller hos vänner som inte håller på med droger eller är kriminella blir det en enorm frustration. De flesta människor vill ha eget och kunna ta hand om sig själv, inte vara beroende av andra eller ligga någon till last. Det förvandlas direkt till en motgång. Därför är det otroligt viktigt att vi som kommun arbetar stenhårt på att få fram bostäder och sysselsättning till de som har hamnat snett och är på väg tillbaks till samhället.

 

Alternativet är både kostnadsineffektivt ur ett samhällsperspektiv men främst ur ett mänskligt perspektiv. Vill man bättra sig och komma tillbaks till samhället utan droger och kriminalitet måste vi göra allt för att hjälpa till. Annars drabbar det så många fler, inte bara den person det gäller utan också de som finns runtom personen; barn, syskon, föräldrar, släkt, vänner. Inte minst brottsoffer. En person som lever i kriminalitet är en stor sorg för många. 

 

 


Senaste inläggen.
Ayam cemani 15 Maj
Bloggat på nwt.se.
Desktop