Marléne L Kopparklint
Etikett. Trygghet

Unik lösning som ska hjälpa fler brottsutsatta människor!

HELLS ANGELS PENGAPÅSE SKÄNKS BORT.

👉Hells Angels var skyldiga att betala för rättegångskostnaderna i målet de förlorade mot Karlstads kommun.

🌱🌸🌿Vi skänker pengarna till välgörande ändamål. Ideella organisationer som bl.a stöttar brottsoffer.

Det är faktiskt inte en glad påsk för alla. Föreställ er 252 barn.

När vi skulle välja förskola till vår lille Willfred för ett tag sedan blev jag glad när vi gick en rundtur på den förskola vi till slut valde. På en av avdelningarna fick nämligen all personal en utbildning i hur man ska kunna se tecken och symptom hos barn som blir utsatta/berörda av våld, och hur man som ska agera om man misstänker att ett barn blivit utsatt. Dessutom var den som föreläste ett välkänt ansikte för mig. Det var Alla kvinnors hus barnsamordnare Nette. Bravo, tänkte jag när jag vinkade glatt till henne genom rutan.

 

När vi var i Dalarna på sportlovet för att besöka släkten fick jag höra om en vän som tagit hand om en knappt 2-årig pojke, ungefär lika gammal som vår son, eftersom han for illa i sin hemmiljö och saknade trygghet. Jag tittade på min lilla prins och tänkte, hur kan man utsätta sitt barn för något liknande? Hur kan man utsätta barn för våld? När jag tänker på alla kvinnor och barn som blivit utsatta för våld slits mitt hjärta i bitar. Att ett barn ser sin förälder utsättas för våld skadar mer än om de själva skulle bli slagna.

 

Tro mig, jag vet själv efter alla nätter då jag som liten vaknade med panik och gråt. För att jag drömt om mammas sönderslagna kropp och ansikte.

 

I tisdags var jag ordförande på Alla kvinnors hus årsmöte och jag uppskattar verkligen det oerhört viktiga arbete de gör. Under 2017 sökte 210 kvinnor hjälp för att de blivit utsatta för våld. De hade totalt 252 barn med sig, som också berörts av våldet. 18 kvinnor har tvingats bo i skyddat boende varav 3 var gravida. 16 barn har bott i skyddat boende och de har slitits upp från sin vardag med tryggheten i skolan, sina vänner med mera…

http://www.allakvinnorshus.org/#popup1

För att få en bild av hur många det faktiskt rör sig om kan man jämföra det med exempelvis Bärstadsskolan, den nyaste F-6 skolan på Hammarö, där går ca 500 elever. De utsatta kvinnorna och barnen är därmed nästan lika många som hela den skolans elever. På Råtorpsskolan i Karlstad går det 230 barn. Lägg till en skolklass till så är det lika många barn som har sett sin mamma bli utsatt för våld. De utsatta kvinnorna och barnen är fler än de 349 ledamöter som sitter i Sveriges riksdag. De är även fler än alla politiker i hela Karlstads kommun (ca 400 stycken).

Försök att ta in de jämförelserna och skapa en bild av alla barn och kvinnor som är utsatta för våld – bara i Karlstads kommun. Detta pågår mitt ibland oss. I detta nu. Och det är fruktansvärt.

 

Det är väl känt att våldet ökar i samband med högtider. Kanske dricker man mer alkohol än vanligt, men framför allt så tvingas man umgås mer med varandra än vanligt. Efter påsklovet kommer ännu fler barn ha fått se sin mamma utsättas för våld. Ännu fler barn kommer att lida av psykisk ohälsa som i sig är ett oerhört stort problem för hela samhället. Och det är något som ökar bland barn och unga.

 

Det är bra att Alla kvinnors hus och tjejjouren finns men det är rent ut sagt för jävligt att de ska behöva finnas. 

En välkommen fortsättning

För några veckor sedan var jag på vår dagliga verksamhet och tackade Lars Lerin och hans lärlingar för de otroliga insatser som de gjort med sitt program.

 

”Det har förändrat mitt liv fullständigt”

 

Programmet i sig är fantastiskt som har fått så mycket positiva effekter men det är också för att det finns en så otroligt bra verksamhet bakom . Där man under många år arbetat upp en verksamhet där man ser människan före funktionsnedsättningen. Där man strävar efter att lyfta fram dolda talanger. Bidrar till ökat självförtroende och självkänsla. Jag tänker också på något som har en djup mening för mig och det är att säga till en deltagare: Du är så duktig och jag lär mig så mycket av dig. Det är viktigt att se på vårt egna förhållningssätt, ska vi lära ut eller ska vi lära oss av andra. Jag vet att jag lär mig och får så mycket tillbaks varje gång jag besöker våra verksamheter.

 

Den viktigaste signalen med programmet Lerins lärlingar är att visa just det. Låta alla människor oavsett funktionsnedsättning eller superkrafter som jag hellre uttrycker det, få ta plats. Att vi andra ser på egna förhållningssätt, kanske lär om. Att vi låter dörren stå på glänt så att förändringen kan få komma in. Tillbaka får man så mycket värme, kärlek och ärlighet.

 

Jag känner mig så stolt över att få vara en del av detta och jag gick därifrån med ett leende på läpparna!

Dagboksanteckning början av april 2017: Fortfarande slagrädd efter alla dessa år.

Willfred och jag åkte hem till pappa med en matlåda och när var på väg därifrån stod vi i hallen för att säga hej då. Pappa pussade på Willfred som han brukar göra nu när vi ses. Och för första gången på 15 år sträckte han också fram en hand mot mitt ansikte. Tanken var att han skulle stryka mig över kinden i all välmening, men innan jag ens hann tänka hade alla försvarsmekanismer slagit till. Jag höll andan, ryggade tillbaks ett steg och vände snabbt bort Willfred för att skydda honom.

 

Pappa reagerade direkt och svarade upp: Men, vad gör du Marléne? Jag tänkte bara stryka dig över kinden. Så här…

 

Jag var stel som en pinne. Pappa såg ledsen ut och just där tror att han förstod vilka spår vår historia tillbaks i tiden, satt hos mig. Jag stod stilla. Tittade på honom och började sakta andas, samtidigt som jag gjorde en snabb bedömning. Hans blick, kroppsspråk, tonläge, helheten. Jag fattade ett snabbt beslut inom loppet av en mikrosekund. Det var ingen fara.

 

Pappa fick stryka mig på kinden.

 

Väl ute i bilen insåg jag snabbt att jag måste skingra tankarna. På med P3 leta upp en dokumentär. Jag vill inte börja gråta. Måste hålla mig samman. Pappa är ju inte likadan som han var. Släpp det och släpp möjligtvis fram det ikväll efter att Willfred somnat. Det som var då var då. Nu är nu. Blicka framåt. Lådan var öppnad. Jag har en plan och en dokumentär på radion som håller mig samman. Men jag kan inte riktigt släppa det. Det är så jäkla ledsamt att jag ska behöva vara strykrädd än idag. Agtrosde verkligen att jag skulle ha kommit över det. Vissa saker är tydligen inte färdigbearbetade och det kan de förmodligen inte bli helt och hållet. Förrän man konfronteras med dem. Som nu.

 

Jag fick iallafall inget slag. Pappa är inte densamma som förr. Vilken lättnad.

Dagboksanteckning slutet av april 2017. Pappa dricker igen.

Pappa var nykter i 1 ½ år innan vi fick kontakt med varandra efter 16 år. Tyvärr hann jag inte få uppleva denna långa nyktra period. Jag hade gärna velat det eftersom jag aldrig i mitt liv fått uppleva pappa nykter längre än någon månad i sträck. Dessa månader minns jag väl när jag var liten. Det första tillfälletvar jag 6 år och mamma sa att han åkt in på ”repmånad” när han i själva verket satt i fängelse. Den andra gången var efter att han haft ett svårt delirium i samband med julen. Det var den gången som pappa jagade mig och mamma med spettet som mamma satt i julskinkan. Som tur var bodde vi i en lägenhet som man kunde springa runt i och var så stor att vi hann undan. Det var nämligen på liv eller död eftersom pappa hade svåra hallucinationer och såg inte mamma och mig för de vi var. Vi hade förvandlats till något som han ville döda. Mamma och jag fick krypa upp och gömma oss i utrymmet som fanns ovanpå klädkammaren, tills pappa mer eller mindre ramlade ihop av utmattning. Efter det fick han läggas in på avdelning 56 för avgiftning. Fortfarande än idag minns jag två saker mycket tydligt från alla de gånger som jag och mamma hälsade på honom på sjukhuset. Pappas metalliska andedräkt, det luktade ungefär som om man skulle suga på ett kopparmynt. Sedan var det den hemska ingrodda röklukten mellan de en gång vita väggarna som omgav rökrummet på avdelningen.

 

En månad klarade han av att hålla sig nykter då och bara några få dagar efter att han blev utskriven var det dags igen. Och det var något som han beskyllde mamma för under många år. Hon bestämde sig nämligem för att gå ned till systembolaget Och handla ”bara lite grann” som hon uttryckt det. Pappa berättade om det där tillfället åtskilliga gånger för mig. Som om han sörjde det eller ville lägga skulden på mamma för han behövde en syndabock. Han brukade säga: Jag glömmer aldrig de där orden Marléne, hon tjatade verkligen på mig och tyckte att jag var tråkig… ”men du behöver ju inte dricka så mycket Bosse, bara ta något glas vin? Det gör ju ingenting…”

 

Det var som det var och nu är som det är. Jag får vara glad över att hans barnbarn fick uppleva en nykter morfar iallafall.

 

Jag har i alla fall under ett par månader misstänkt att pappa har börjat dricka igen och idag samlade jag mig och klev in i den alltför välkända och tragiska ”mamma-till-mina-barns-morfar”-rollen och försökte prata med honom om det, nu när jag var där. Om hur farligt det är med tanke på hans allvarliga sjukdomar, inte minst med tanke på hans skrumplever. Jag försökte lite försiktigt påtala att när hans lever inte fungerar som den ska, så tar njurarna stryk och alkoholen går rakt upp i hjärnan. Att han riskerar bestående hjärnskador.

 

Pappa var givetvis väl medveten om detta och hans gamla jag gjorde sig påmind när han fick det där lite aggressiva tonläget: Gå inte in på detta för då kommer inte detta fungera. Du är inte någon läkare.

 

Jag valde att inte gå in mer i diskussionen utan tog snabbt fram min verktygslåda med redskapen som jag efter hand packat efter att jag bestämde mig för att försonas. Redskap som ska få mig stark, som ska leda bort mig från gamla hjulspår och som ska skydda mig. Vågskålen var det första. Ja, detta var ett bakslag men i det stora hela har han ju blivit bättre. Jag har lärt och känna en pappa som inte alls är som förut. Mer kärleksfull och mindre aggressiv. Och han är ju så himla kärleksfull mot Willfred och Hampus. Det är fint att se och det är värt mycket för både mig och för dem.

 

Jag stängde verktygslådan för den här gången. Väl medveten om att det finns många destruktiva småvägar som är lätta att falla in på och när jag väl gör det måste jag backa några steg. Ställa mig frågan om det är en konflikt värd att ta eller ett val jag måste göra. Förra veckan föll jag in på en annan väg. Och då hann jag faktiskt inte ta fram min låda med redskap. Allt gick så snabbt.

En tuff tid som satt sina spår

Detta är svårt att prata om men det är nog svårare att skriva om och låta andra få ta del av. Jag måste erkänna att jag tvekade många gånger innan jag lade ut inlägg om just detta. Trots att jag är över 40 år, ger det lilla barnet inombords sig till känna, med skuld och skamstämpeln och med förmaningen om att man inte får prata om det. Fortfarande än idag fick jag den där ångestkänslan om att jag gör något fel när jag nu berättar. Trots att jag vet att det är precis det som gör att det känns bättre och är bra. Att nu ha förlorat både mamma och nu pappa, till ett förödande missbruk känns otroligt tungt. Och det är först nu som jag börjat reflektera över hur den senaste tiden varit.

Pappas slutskede i livet har varit så himla tuff och när jag i oktober satt på onkologíavdelningen, trodde jag inte att han skulle överleva mer än en vecka. Efter ett tag slutade jag räkna alla brytpunktsamtal som jag haft med olika läkare. Sömn, lugn och ro fanns inte längre på kartan. Innan jobbet, efter jobbet, all ledig tid och tankeverksamhet har gått åt. Och det är just detta läge som var svårt att släppa. Det tog många dagar innan jag gick ned från tå och faktiskt började andas normalt. Även om det fortfarande finns saker som sitter i. När jag ska lägga mig på kvällarna kommer jag på mig själv att nästan panikartat titta på telefonen så att ljudet är på, ifall någon ska ringa på mig. Jag vaknar fortfarande mitt i nätterna av drömmar där pappa har huvudrollen. Ord och meningar ekar i mitt huvud: ”Hur länge tror du att jag får leva Marléne”, ”Jag vill inte vara här”, ”Nu har din pappa inte lång tid kvar, det rör sig om några timmar bara, kanske någon dag”.

Pappa var en kämpe och hans livsvilja var stark. De sista åren försökte han vara nykter men det gick helt enkelt inte och det blev alkoholen och tabletterna som till slut satte punkt i hans liv. Han söndriga kropp klarade helt enkelt inte av det mer. Det blev en lång period i dödens väntrum och när jag nu ser tillbaks på dessa månader, känns mycket som i en dimma. Många saker som egentligen skulle ha haft stor proportion i mitt liv, har helt enkelt minimerats. Vissa saker har helt enkelt inte fått det utrymmet som skulle ha haft i vanliga fall. Vänner, fritidsintressen, glädjande besked har fått stå tillbaks, konflikter har inte blivit så viktiga att reda ut, surdegar har helt enkelt fått jäsa, elaka tungor i bitterhetens tecken har fått hållit på bäst de velat. Det mest nödvändiga har skötts. Det viktigaste har varit familjen och det vi stått mitt uppe i.

Nu är det iallafall ett faktum att min älskade pappa inte finns mer och han efterlämnade ett stort tomrum. Julen blev ingen bra jul. Och även om jag vet att pappa inte skulle velat att vi skulle sörja honom och vara ledsna, så har det ändå blivit så. Det är ofrånkomligt. Och under gårdagen så kändes det extra tungt när jag och Hampus satte nyckeln i låset till hans lägenhet och började titta i skåp och dra ut lådorna. Det blev så definitivt. I det läget önskade jag att jag hade syskon.

Hampus hittade en trälåda med gamla foton och brev. Han läste upp ett kärleksbrev som pappa fått av mamma. Tårarna kom. Så himla sorgligt när man tänker på hur deras liv tillsammans var och hur det slutade för dem på varsitt håll. En ständig kamp för både dem, mig och deras barnbarn. Att ha förlorat både mamma och pappa pga. alkohol- och tablettmissbruk känns så himla sorgligt och onödigt. Det finns så många ”om”, ”men”, ”varför” för att inte tala om alla minnen som dyker upp, både bra och dåliga.

Hampus började läsa ett av brevet och jag märkte hur det klumpade sig i halsen på honom och det blev övermäktigt. Det gjorde så ont att se honom ledsen. Efter en stund stängde han lådan och hans kommentar gjorde att det högg till i hjärtat på mig:

”Det gör mig så ledsen mamma, att se på allt här hemma hos morfar, han kändes så ensam💔”

Ni vet känslan när man försöker kämpa emot gråt. Halsen känns tjock och bröstet håller på att sprängas. Det svider i ögonen för att man försöker blinka bort envetna tårar som pressar sig upp. Hjärtat bränner. Det var första gången som jag kände att jag verkligen inte ville bryta ihop och gråta en gång till. Till slut kom den välkända styrkan som gör att det gick den här gången med. Den styrka som jag faktiskt fått genom både mamma och pappa på olika sätt. Den styrka som hjälper mig genom tuffa saker, vad det än må vara. Och just den som i detta nu finns för pappas älskade barnbarn som förlorat sin älskade morfar.

Vi stängde dörren till pappas lägenhet för den här gången. Lite i taget får det vara efter denna långa och tuffa period som varit.

Nu börjar det knytas i magen på många barn…

💔Julen närmar sig. Den är till för barnen men det är inte alla barn som får en fridfull och glädjande jul. Alltför många barn får vara med om elände kring julhelgen.

 

💔De får uppleva föräldrar eller andra vuxna som blir fulla. De får höra skrik, se slagsmål, känna rädsla och maktlöshet. De får leva i otrygghet och ensamhet. De får vara med om saker ett barn aldrig någonsin ska behöva uppleva under sin uppväxt.

 

👊Dessa barn ska inte ska vara osynliga. Vi måste alla hjälpa till med att se dem. Vi måste försöka få dem att känna att de inte är ensamma. Jag vill uppmana alla att vara extra uppmärksamma nu när julen närmar sig.

 

❤️Omtanke, ord, meningar kan göra skillnad!

 

Dela detta, sprid budskapet, ställ en fråga, skicka en signal, ge en kram för att göra skillnad för alla barn som inte får uppleva julefrid!

Kändes som om jag tagit mig vatten över huvudet…

En annorlunda radiointervju av P4 Värmlands reporter Sara Johansson

Lyssna här

 

I torsdags testade jag duschroboten Poseiden som installerats på Resurscentrum. Jag har fått många frågor om hur det var. Kort kan jag beskriva det som att det kändes tryggt, det var enkelt och jag kände mig ren efteråt. 

 

Det var som att duscha i en badtunna, lite spa-känsla över det!

 

Själva proceduren gick till på följande sätt:

Jag tryckte på en knapp så att en stol åkte ut från duschkabinen och sänktes ned på golvet utanför kabinen. Efter att man satt sig till rätta, tryckte man på in-knappen tills man var helt inne och då stängdes duschkabindörrarna automatiskt. Sedan fick jag trycka på själva duschknappen efter att jag ställt in hur varmt jag ville ha det. Därefter sattes duschen på med munstycken från alla håll och som man själv kunde ställa in höjden och vinkeln på. Tryckte man tvål-knappen kom det små strålar med tvål. Det fanns också en handdusch för håret som man kunde hålla i själv. Allt sköttes via en kontroll som fanns på stolen. Det fanns också både larm- och nödstoppsknappar. När jag var klar tryckte jag på ut-knappen och då stängdes allt av med automatik, dörrarna öppnades och stolen sköts ut. Och vips var allt klart!

 

Detta är ett fantastiskt projekt där innovation och forskning ska leda till att öka människors möjlighet att duscha själva. Många upplever att det är utlämnande att vara beroende av personal i samband med dusch. Med denna intelligenta dusch ges det en möjlighet att behålla integriteten om man vill.

 

Tanken med detta är att vi vill ge möjlighet till alternativa lösningar för ökad självständighet och bättre självförtroende för våra kunder.

 

”Du såg ut lite som teskedsgumman i tidningen Marléne!”

 

Måste dock erkänna att det kändes lite som att jag tagit mig vatten över huvudet när jag stod där i min bikini och skulle sätta mig i duschen med reportrar runtom. Men det blev ett rent nöje till slut. Så får vi se efter utvärderingen, om vi ska ha ytterligare Poseidons på fler ställen än Resurscentrum men det ser lovande ut. Jag känner mig otroligt stolt att vi som kommun är med i detta forskningsprojekt tillsammans med Karlstads Universitet och innovatören Thomas Ryberg. Och visst kan man bjuda på sig själv lite extra för forskningen och innovationen!

 

Hedrad och glad!

Ja, men självklart måste jag skriva några rader om att jag hamnade på en andraplats på vår riksdagslista och nu har jag äntligen fått tid att sätta mig ned och skriva.

 

Det känns fantastiskt roligt att vår stämma gav mig det förtroendet. Jag kommer att jobba stenhårt för att uppfylla de förväntningar som det medför. Självklart kommer mitt huvudfokus ligga på de förtroendeuppdrag som jag idag har i Karlstad men i valrörelsen kommer det att bli extra kul att addera min riksdagskandidatur.

 

Jag kommer att jobba stenhårt för att driva på frågor som ökar på vårt förtroende hos väljarna i länet och då med målsättningen att vi moderater ska få tre mandat till riksdagen. Vi har haft det förut, så det kommer absolut inte att vara en omöjlighet!

 

Supertaggad, glad, förväntansfull, är de ord som beskriver mina känslor när jag tänker på valet 2018! (mer…)

På frågan om jag själv blivit utsatt för sexuella trakasserier…

Varför ska jag anmäla det när det ändå inte leder till något. Ord står mot ord, inget kan bevisas. Och kvar sitter jag med skuldstämpeln. I värsta fall blir det omvända roller. Jag blir ”The bad guy” och han offret som blivit baktalat. 

Ett citat som många utsatta brottsoffer nog känner igen sig i.

 

Igår och idag har jag blivit intervjuad utifrån inlägget jag skrev om #metoo effekten. Hur jag ser på att både förtroendevalda och tjänstemän inom politiksfären vittnar om övergrepp, trakasserier och kränkningar som de har varit med om.

 

Svaret är enkelt: Det är fullständigt oacceptabelt men man måste också vara självkritisk, inom vårt område är det samtidigt komplext eftersom den politiska arenan inte är en ”traditionell” arbetsplats.

 

Politiken är inte uppbyggd som en ”normal” arbetsplats där man som förtroendevald kan gå till sin arbetsgivare eller facket och anmäla en händelse. Inom politiken ska man gå till sin gruppledare/tillika partikollega som också är förtroendevald. Alternativt den lokala partistyrelsen som också består av förtroendevalda. Alternativt partiombudsmannen som är det bästa alternativet.

 

”Man kanske är tyst för att skydda partiet”

”Man är rädd för att folk ska säga att ”det är partikulturen”. Och då kanske man hellre är tyst för att skydda partiet – man känner att man själv är den som smutsar ner det. Dessutom kan man så enkelt bli bortvald, inte få uppdrag för att partiet helt enkelt funnit någon bättre.”

 

Det som försvårar är att det är inte helt vattentäta skott vart man som offer ska vända sig inom organisationen och framför allt att man kanske inte känner sig helt trygg med att göra det. Här har vi en hemläxa att göra och direkt när detta briserade, tillsattes en arbetsgrupp inom vårt parti för hantera frågorna på rätt sätt och där målet är att dels bryta tystnadskulturen men också agera på rätt sätt när det dyker upp olika ärenden. Komplexiteten inom politiken gör att det är en ännu större utmaning för oss att tydliggöra och stärka upp vår organisation och handlingsplaner så att våra förtroendevalda känner en trygghet i att faktisk berätta. Men det är absolut ingen omöjlighet och det ska göras.

 

Har jag då själv blivit utsatt? Svaret är ja. Nu är det dock några år sedan och då kände jag mig faktiskt inte trygg i att vare sig berätta eller anmäla händelserna utifrån olika perspektiv.

-Att bli tvingad att direkt berätta vem det var, trots att jag bar på en rädsla och osäkerhet.

-Att jag då skulle bli anklagad för att möjliggöra eller skydda förövaren och att det då inte skulle vara trovärdigt. Det fanns helt enkelt en rädsla för att om jag skulle prata med någon om det utan att anmäla det, skulle jag inte bli betrodd.

-Jag var också rädd för att hans förtroendekapital i organisationen skulle vara större än mitt och att det därför skulle vändas mot mig.

 

Som offer ställs man inför många tankar och funderingar. Och det är inte konstigt. Det finns så mycket skuld och skam i detta och det är just därför som alla arbets-/uppdragsgivare måste bli bättre på att möta människor som blivit utsatta och agera på rätt sätt.

Bloggat på nwt.se.
Desktop