Marléne L Kopparklint
Etikett. Trygghet

Vi säger nej till folkomröstning.

Vi står fast vid vårt tidigare beslut i frågan om att vi vill inte ha en moské på Rud men vi stöttar inte SD:s initiativ till folkomröstning. En folkomröstning om ett moskébygge i Karlstad tror vi skulle öka polariseringen i samhället, något vi inte vill bidra till. Vi anser också att när ett beslut är fattat av kommunens högsta beslutande organ bör det ligga fast. Dessutom skulle en folkomröstning endast vara rådgivande och skulle med största sannolikhet inte leda till att beslutet förändras. Det är också så att den överklagan som gjordes efter det tidigare fattade beslutet i kommunfullmäktige, avslogs av mark- och miljödomstolen under gårdagen.

 

Att så många karlstadbor har skrivit under SD:s folkinitiativ är en fingervisning i sig och något som vi måste ta på allvar. Vi tycker dock att det finns bättre sätt att hantera den oron som invånare känner inför vad etableringen av en moské på Rud kan föra med sig. Det kan inte en folkomröstning råda bot på. Och eftersom ett beslut redan har fattats i frågan skulle det bara leda in människor i villfarelsen om att bygget kan stoppas genom en folkomröstning och så fungerar det inte. Det är inte rimligt att vi ska satsa miljoner av skattebetalarnas pengar för något som inte kommer att förändra beslutet.

 

Det är också så att eftersom beslutet redan har fattats i fullmäktige så kommer bygget med stor sannolikhet att vara igång redan innan en folkomröstning genomförts. Det måste finnas en majoritet som vill riva upp ett redan fattat beslut och eftersom det var en majoritet som fattade beslut om frågan från början är det inte troligt att utfallet skulle bli att riva upp besluter. En majoritet av alla partier har dessutom sagt att de inte stöttar en folkomröstning. Då kommer man knappast att ändra sig och i synnerhet inte om bygget redan kommit igång.

 

Politik är inte bara taktik. Den måste också innehålla realism. De partier som röstat ja till detaljplanen och exploateringsavtalet, kommer inte att ändra uppfattning oavsett vad ett eventuellt folkomröstningsresultat skulle bli. Vårt parti är inte berett att kampanja i en folkomröstning där utfallet inte kommer att beaktas.

 

Hade vi haft minsta tro på att en folkomröstning skulle göra skillnad hade vi kunnat landa i en annan slutsats, men att slösa bort stora summor av karlstadsbornas skattepengar på något som inte gör någon skillnad vore direkt oansvarigt. Bättre att satsa på konkreta åtgärder som förebygger människors oro.

 

Om väljare på Rud väljer att gå över till SD pga. av att det inte blir någon folkomröstning är nog det ett större problem för de partier som vill ha en moské på Rud än för moderaterna som klart sagt nej till lokaliseringen.

 

Lyssna och läs mer här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=6799420 (mer…)

Vart har den medmänskliga respekten tagit vägen?

Ibland måste jag stanna upp och fundera extra mycket på vissa saker som man stöter på i rollen som politiker.

 

För en tid sedan bjöds jag in till ett möte med några kommuninvånare. Man ville föra fram synpunkter kring en aktuell fråga. Det var ett givande och lärorikt möte, där jag fick med mig många bra synpunkter. Det dök dock upp en sak på detta möte, som gjorde att mitt fokus flyttades från den aktuella frågan. Det gynnade givetvis inte gruppens egentliga ambitioner men det tror jag inte att man tänkte på, tyvärr.

 

Eftersom frågan de ville lyfta med mig, väckt mycket känslor, kom vi in på att det förekommit hot och hat riktat mot förtroendevalda som fattat beslut i frågan.

 

Jag sa att jag inte tyckte att det var acceptabelt att vissa människor går så långt i sitt tyckande, att det hamnar i facket för hot och hat mot förtroendevalda. Jag får då till svar av en man som deltar på mötet:

 

”Det får ni väl ta, ni har ju tagit på politikerrollen!”

 

Jag kände redan då att jag blev både förbannad och besviken. Och tyvärr märker jag att denna attityd förekommer i andra sammanhang också.

 

Hur kan man tro att vi politiker ska stå ut i våra roller om man gång efter annan utsätts för dylikt? Jag skulle vilja fråga dessa människor som kliver över gränsen gång på gång och som tycker att vi och våra familjer (för de blir faktiskt också drabbade) gott kan stå ut med hot och hat, om de vill leva i demokrati? Svarar de ja på den frågan skulle efterföljande diskussion bli mycket intressant. Särskilt med tanke på att de faktiskt motarbetar en av de vackraste fundamentala sakerna vi har i vårt samhälle, genom sitt sätt att agera.

 

Vart har den medmänskliga respekten tagit vägen egentligen?

Karlstads stadsträdgård ska inte vara ett tillhåll för missbruk och kriminalitet

Det är inte ok att våra äldre och barn ska gå runt och vara rädda i våra offentliga rum.

 

I Karlstad har vi många fina platser att vara stolta över och som vi kan njuta av. Stadsträdgården är en sådan plats och enligt min mening en av de finaste platserna vi har att visa upp i Karlstad. Hit kan man gå och njuta av grönska, vackra och unika blommor och en fantastisk miljö med en anrik historia. Tyvärr har den bilden förändrats på sistone. Missbruk, kriminalitet, bråk, stök, skrik och nedskräpning tilllsammans med att vissa utför sina behov i trädgården gör att Stadsträdgården blivit något den inte ska vara. En otrygg plats och en riskmiljö.

 

De som vill ta en promenad genom stadsträdgården, äldre som besöker eller bor på vårdboendet som ligger i Stadsträdgården, förskolor/skolor som vill göra studiebesök eller karlstadbor som bara vill ta en promenad, ska kunna göra det utan att känna oro eller stöta på föremål som är högst olämpliga.

Det har blivit en ohållbar situation som vi politiker tillsammans med polisen måste agera kring. Situationen är fullständigt oacceptabelt. Tryggheten för våra kommuninvånare ska prioriteras och jag ser det som en självklarhet att insatser måste till. Denna destruktiva miljö som växt fram måste förändras.

Tiggeriförbud i Karlstad?

Tidigare i veckan blev jag uppringd av P4 Värmland som ville veta vad jag tyckte om Vellinge kommuns beslut om att införa tiggeriförbud i de lokala ordningsstadgarna.

 

 

Eftersom jag varit mycket tydlig i min ståndpunkt att inte tillåta EU-migranter att sätta upp illegala bosättningar runtom i vår kommun, så ville de också se vart jag stod i denna fråga. Eftersom tiggeriet runtom i Sverige har mynnat ut i många problembilder, är det nog ett enkelt svar för många: Inför lokala tiggeriförbud så är problemet löst.

 

Fast jag måste faktiskt problematisera lite och det innebär inte att jag inte ser problemen som uppstår med tiggeriet och de kriminella elementen som kommer med det, för det är ett stort problem som måste lösas. Sedan kanske jag inte tycker det största problemet är att en tiggare sitter passivt utanför en affär med en mugg framför sig och säger hej. Jag tycker däremot att det är besvärligt om man är påträngande, särskilt för vissa äldre som känner att de inte kan säga nej.

 

Löser vi problemet med en tandlös lag?

 

Ett tiggeriförbud som regleras i de lokala ordningsstadgarna, skulle med stor sannolikhet innebära böter. Att ge de som tigger pengar för sin överlevnad, böter och förvänta sig att de ska betala, ja hur långt ska vi gå för att driva in skulden och vad ger det för effekt? Skjuter vi inte ”problemet” vidare? Tror inte vi löser det med en lag som riskerar bli tandlös. Man lägger in olika regler och lagar för att man vill uppnå ngt eller för att saker och ting inte fungerar. Om det ändå inte fungerar pga. vilka straffpåföljder man har, så uppnår man inte målet. Det blir då en tandlös lag och ”problemet” kvarstår.

 

”Tror inte att tanken med rörlig arbetskraft var att flytta länders problem till grannen”

 

Nej, tanken med rörlig arbetskraft inom EU var inte detta. Detta är i grund och botten ett problem som EU måste trycka på de ansvariga länder, att de måste lösa situationen för sina medborgare, så att de inte känner att de måste åka till andra EU-länder och tigga. Självklart ska inte Karlstadborna betala flera gånger om för de sociala problem och misslyckanden som exempelvis Rumänien och Bulgarien har, vi ger mycket bidrag till dessa länder för att dessa utsatta människor ska få ett värdigt liv. Sedan måste vi se över det på nationell nivå vad gäller de kriminella elementen när det kommer till människohandel/prostitution/organiserad brottslighet, här måste det däremot ske lagändringar.

 

Det vi kanske skulle kunna göra är att förbjuda tiggeri inom vissa områden, det man gör då är att flytta problemen till de områden där förbuden inte gäller. Lite som alkoholdrickande på offentlig plats idag. Nästa problem blir kostnad och personalresurs för att administrera något som skulle bli ett bötesbrott och skulle ngn form av fängelse bli aktuellt så tror jag att det blir ett ”efterlängtat” straff med god mat och dagersättning. Rätt väg att gå är att sätta större press på deras hemländer att ta ansvar för sina medborgare. Något vi redan idag betalar för.

Värsta samtalet som en mamma kan få.

”Mamma, vi har varit med om en bilolycka”

 

Att mötas av de orden i telefonen var fruktansvärt och nu förstår jag hur min mamma kände det när jag för många år sedan ringde till henne och sa samma sak för många år sedan.

 

Det var i tisdags kväll som min älskade dotter ringde till mig och berättade att de blivit påkörda bakifrån på 61:an, hon var i chock, luren lämnades över till hennes pojkvän. Fast det kändes som om golvet under mig blev som gummi och det började sticka i hela huvudet och jag bara ville skrika, kickade autopiloten in. Är ni oskadda? Hur ser det ut runt er med trafiken? Har ni ont någonstans? Ok, lägg Felicia i gräset bredvid vägen, ring 112 efter ambulans.

 

Allt gick efter omständigheterna bra, ingen skadades allvarligt, även om min älskling fick ligga kvar på sjukhuset över natten med nacksmärtor och bilen blev skrot.

 

De hade änglavakt.

 

Livet är så skört och det kan förändras på en millisekund. Det finns inget värre än när det händer ens barn något och precis efter att jag fick det där samtalet från Felicia, kom jag att tänka på något min mamma sa till mig när jag totalkvaddade min bil och hamnade på sjukhuset. Jag ringde henne och sa precis samma ord. Hon kom till sjukhuset direkt och sa till mig att något gått sönder inom henne efter mitt samtal. Att hon aldrig känt något liknande och att det bara rullades upp en massa minnen för henne på när jag var liten. Precis på samma sätt som det hade gjort för mig. Jag kan nu förstå hennes känsla. Det var precis så det var. Och det är så det blir på något konstigt sätt. När livet hänger på en skör tråd av någon anledning så är det precis det som händer, livets underbara spelas upp framför en i enormt snabb fart. Precis som om hjärnan vill tala om för dig, kom ihåg detta fina i livet, kämpa, var stark.

Ingen fest utan narkotika…

…ja, så känns det snart när det gäller vissa åldersgrupper och kretsar.

 

Medan jag satt och skulle skriva fick jag stanna upp en stund för reflektion. Ungdomar och alkoholdrickande inför skolavslutning och student stod på agendan. Jag skulle skriva en debattartikel, som jag gjort så många gånger tidigare. Ett ämne som måste lyftas från år till år och helst flera gånger om året. Men vad är det som händer egentligen, är det alkoholen som är det största problemet eller har det kommit någon ny aktör på banan? Jag skulle nog vilja säga att det har gjort det. Den aktören är större och utgör ett mycket större hot mot våra ungdomar. Den heter den liberala attitydförändringen.

 

”Jag tillhör en av de få i min klass som inte rökt på”, ”Kokainet flödar på krogen”, ”Du behöver inte leta för att se en narkotikapåverkad person på krogen, de finns överallt och alla har liksom accepterat att det är så det är nu för tiden”, ”Man behöver inte fuldroger på nätet längre, är så lätt och billigt att få tag på riktiga grejer och risken att torska finns nästan inte”

 

Detta är bara några kommentarer som jag har mötts av det senaste halvåret, tillsammans med rapporter från både polis, socialtjänst och kriminalvården, som alla säger samma sak. Attityden till narkotikaanvändning bland ungdomar och unga vuxna har förändrats radikalt och den beror i stor utsträckning på den goda tillgången som är just nu. Det krävs bara ett knapptryck så får du det hemlevererat. Det är extremt enkelt att få tag på droger, det finns ett brett utbud och allt för att tilltala olika personligheter, tycke och smak. Det är billigare än en fylla på krogen och du blir inte bakis, åtminstone inte om du bara använder det ibland. Argumenten för vilka biverkningar och skador du riskerar när du tar droger biter tyvärr inte.

 

Hur hamnade vi här?

 

Det är svårt att ange en enskild orsak men det har skett en attitydförändring hos unga när det gäller droger under en längre tid. Den psykiska ohälsan ökar bland befolkningen, vilket gör att man kanske enklare tar till en ”quick-fix” för att må bättre. Vi lever också i ett oerhört uppmärksamhetskrävande samhälle där vi själva gjort oss beroende av ständig bekräftelse som tilltalar hjärnans belöningssystem. Det är en ständig jakt på gilla-markeringar i olika sociala medier, spel som kan laddas ned till mobilen som går ut på att skapa ett beroende i hjärnan med snabba belöningar. Allt sammantaget gör att hjärnan till slut blir programmerad för att ständigt bli belönad genom bekräftelser av olika slag. Det i sin tur gör att när bekräftelserna uteblir, drabbas man av frustration, rastlöshet, abstinens och till och med viss depression. Det ökar risken för att man tar till enkla medel för att uppnå omedelbar tillfredsställelse, allt det som exempelvis droger kan erbjuda.

 

”När jag var ung testade jag narkotika första gångerna efter att ha druckit alkohol. Idag testar ungdomar droger utan att alkohol finns med i bilden.”

 

Detta är ett allvarligt problem som vi alla nu måste ta på fullaste allvar. Det är inte heller ett helt enkelt problem att lösa. Så, när jag skulle börja skriva en artikel om att förebygga langning av alkohol till ungdomar inför student och skolavslutning, insåg jag snabbt att det inte är det största problemet, även om det är nog så viktigt. När jag var ung testade jag narkotika efter att ha druckit alkohol. Idag testar ungdomar droger utan att alkohol finns med i bilden.

 

Det behövs ett rejält wake-up call hos oss föräldrar om att det faktiskt ser ut så här och att nu behöver vi jobba utifrån denna nya problembild.

Den stora bostadsbristen bidrar till att kriminella får svårare att återanpassa sig.

Fler väljer att odla cannabis hemma, syssla med bedrägerier på nätet, använda dopningspreparat och sedan har vi kokainet som flödar just nu i Karlstad. Mycket intressant verksamhetsbesök hos Frivården (Kriminalvården) som jag och Pål Jonson var på under förmiddagen. Det dök upp mycket viktiga frågor som jag kommer att återkomma till, där en inte helt okomplicerad frågeställning dök upp; kriminaliteten i samhället ökar men ”kunderna” inom Frivården minskar. Hur den ekvationen går ihop finns det all anledning att kika närmare på.

 

Många viktiga saker togs upp men en av dem vill jag börja med att fokusera på här och jag kan inte nog mycket trycka på hur viktigt det är med att vi får fram fler bostäder i Karlstad.

 

Vad dagens bostadsbrist får för konsekvenser och att det är har blivit ett växande problem i Karlstad är något som vi måste titta närmare på. Om man inte har jobb eller bostad efter att man kommit ut från fängelset är risken för återfall stor.

 

Ett gott samarbete mellan kommun och kriminalvården är A och O när man har en person som är på väg tillbaks ut till i samhället efter att man har avtjänat ett straff. För att man ska välja att inte fortsätta den kriminella vägen måste man försöka bädda för att motgångar elimineras så långt det är möjligt innan man kommer ut från fängelset. Annars riskerar det att bli en anledning till att man faller tillbaks till det kriminella livet. Om man inte har ett jobb eller lägenhet att komma ut till, utan man tvingas bo runt hos kompisar och inte ha någon struktur i vardagen, då är det en försvårande omständighet. Det blir en frustration på många plan där erbjudanden om att följa med ut på krogen, ta droger, begå brott för att tjäna pengar, blir enklare att tacka ja till.

 

Visst har man givetvis ett eget ansvar för att göra rätt val i livet men har man en gång hamnat i kriminalitet eller skapat ett drogberoende i hjärnan, är det svårt att säga nej och stå emot.  Oavsett om man bor hemma eller hos vänner som inte håller på med droger eller är kriminella blir det en enorm frustration. De flesta människor vill ha eget och kunna ta hand om sig själv, inte vara beroende av andra eller ligga någon till last. Det förvandlas direkt till en motgång. Därför är det otroligt viktigt att vi som kommun arbetar stenhårt på att få fram bostäder och sysselsättning till de som har hamnat snett och är på väg tillbaks till samhället.

 

Alternativet är både kostnadsineffektivt ur ett samhällsperspektiv men främst ur ett mänskligt perspektiv. Vill man bättra sig och komma tillbaks till samhället utan droger och kriminalitet måste vi göra allt för att hjälpa till. Annars drabbar det så många fler, inte bara den person det gäller utan också de som finns runtom personen; barn, syskon, föräldrar, släkt, vänner. Inte minst brottsoffer. En person som lever i kriminalitet är en stor sorg för många. 

 

 

Vi hade möte med islamiska kulturföreningen

Vi bokade in ett möte med Islamiska kulturföreningen förrförra veckan för att både klargöra moderaternas ställningstagande men också för att föra en dialog kring den kritik och oro som uppkommit kring deras förening senaste tiden. Nu i fredags ägde mötet rum där  jag, vår föreningsordförande tillika riksdagsledamot Christian Holm Barenfeldt och Alexander Torin, politisk sekreterare/kommunfullmäktigeledamot, träffade ordförande Rauf Ahmadi uppe i deras moské på Kronoparken.

 

Det var ett bra möte där vi redde ut oklarheter från båda håll. Vi förklarade att vårt ställningstagande handlar om att vi anser att all kommunal mark ska användas till bostäder, förskolor, skolor etc. i första hand. Och i synnerhet med tanke på det läge vi haft på bostadsmarknaden det senaste året. Att det inte funnits intressenter till marken när den varit ute för tre år och att den därför ”bara står” är lite missvisande. När marken var ute var en annan tid där vi inte hade den bostadsbristen vi nu har och reglerna för bullernivåer var mycket striktare, vilket gjorde att det var svårt att bygga bostäder. Det är ett helt annat läge idag eftersom bullerreglerna underlättats och efterfrågan på bostäder är oerhört hög. Hade man gått ut med en intresseförfrågan om marken på Rud idag, skulle det förmodligen vara ett annat läge.

 

Rauf Ahmadi berättade att Islamiska kulturföreningen, som har varit aktiv i 20 år, inte alls har bett Karlstads kommun om någon mark för att bygga en stor moské på. Att detta är initiativ från kommunen sida, där de erbjöds platsen av kommunen för 1 1/2 år sedan och att det därefter bara rullat på. De skulle vara helt nöjda om de bara fick hyra en lokal på ca 700 kvm som de faktisk fick vara i och inte behövde flytta runt som de fått göra de senaste åren. Om någon kom och sa att här finns en lokal att hyra skulle de hellre föredra det, istället för den debatt och oro som har skapats bland karlstadborna.

 

Vi stannade upp vid frågan om hur oron växt i samband med planerna på moskébyggandet. I synnerhet efter den programserie som P4 Värmland hade för ett par veckor sedan där de framkom att man haft kända fundamentalistiska salafistiska imamer som föreläst (bl.a. Abdul Wadud ).

 

Att bjuda in fundamentalistiska salafister skickar inte bra signaler med tanke på de radikala värderingar som dessa personer faktiskt står bakom. Självklart upprör det många, inklusive mig själv.

 

Våra frågor utifrån detta handlade om varför man har bjudit in just dessa predikare och om man tänker fortsätta med denna inriktning. Rauf menade att han inte visste vad de dessa personer hade för värderingar innan de bjöds in. De hade bjudits in för att prata om hur man motverkar resande till IS och terrorism. De hade inte pratat om ”den exemplariska kvinnan” vid dessa tillfällen och att han själv absolut inte står bakom dessa värderingar och inte kommer att bjuda in dessa personer igen.

 

Vi talade om hur viktig trossamfundens roll är i arbetet mot våldsbejakande extremism och att vi ser att deras roll i detta arbete framåt är viktigt. Vi tog också upp frågan om hur föreningen arbetar med jämställdhets- och HBTQ-frågor. Vi tryckte på att det kanske är ännu viktigare nu framåt om de vill visa att de inte har samma fruktansvärda värderingar som de imamer som de har bjudit in har.

 

Det var ett gott samtal och en viktig dialog för oss att ta så att vi inte för dialogen genom olika mediakanaler utan att faktiskt ha samtalat med varandra. Vi sa att vi gärna har en fortsatt dialog i dessa frågor även framåt. Vårt ställningstagande är oförändrat, Moderaterna håller fast i beslutet om att säga ja till fler bostäder på Rud!

En hjälte fick mig att stanna upp än en gång.

IMG_1541Sitter och läser dagens VF, stannar till lite extra vid artikeln om Karlstadläkaren Pernilla Wall som hamnade mittt i kaoset i Stockholm: ”När alla sprang bort från den skenande lastbilen sprang hon efter den för att hjälpa skadade”… Än en gång kommer klumpen i halsen på mig när jag stannar upp och reflekterar en stund över det jag läser samtidigt som jag tittar ut genom fönstret. Det är samma strålande vårsol ute, precis som det var just denna hemska dag och människor rör sig på gatan nedanför. Även om man inte ska låta ondskan vinna, utan låta allt vara som vanligt, gå vidare och istället bygga höga murar av kärlek, så vet jag att detta ändå kommer att lämna stora öppna sår.

 

Jag är tyvärr inte förvånad över det som har hänt men in i det sista hoppades jag att vi skulle bli förskonade. Jag tror att vi människor fungerar så, vi hoppas, vill inte tro, vi skjuter undan det onda. En överlevnadsmekanism. De känslorna är så starka, så när det väl händer blir det en chock. Man tror inte att det är sant trots att man innerst inne vetat att risken funnits.

.
Det är kärlek och sorg jag känner när jag läser i VF, en av alla tidningar som rapporterar och delger olika upplevda berättelser. Jag känner sorg över att oskyldiga människor, barn, har drabbats av ondskans vidriga skepnad. Kärlek över den medmänsklighet, kärlek och värme som uppstått. Respekt för alla de hjältar som ingav oss trygghet, hjälpte skadade, höll om där det behövdes och lyssnade på ord och berättelser som vi aldrig trodde skulle finnas. Hjältemodiga poliser, räddningspersonal och medmänniskor.

 

Och så var det den här underbara Karlstadläkaren Pernilla som fick mig att stanna upp denna morgon. Denna timme bland så många andra långa timmar, minuter och sekunder de sista dagarna.

 

Någon försökte stoppa läkaren Pernilla Wall, när hon sprang fram mot lastbilen för att rädda den unga kvinnan som låg på magen med huvudet mot däcket, svårt skadad. Pernilla skriker då att hon måste fram, att hon är läkare. När hon kommer fram ser hon att det brinner från motorhuven och någon skriker att den kommer att sprängas. Med en kraft som hon inte vet vart den kom från lyckas hon släpa bort den unga kvinnan från bilen. Hon skriker av smärtor när hon släpas bort men Pernilla ser att det är ett måste. Efter ett tag kommer fler till undsättning och som hjälper till att bära bort den unga kvinnan.

 

”Jag frågade henne vad hon hette så att jag kunde använda hennes namn och krama henne och vara henne fysiskt nära så att hon inte skulle känna att hon var ensam. Det var allt jag kunde göra.”

 

‘Det var allt jag kunde göra’ ekar i mitt huvud efter jag läst det. Just den insatsen är så stor att det inte går att beskriva. En hjältedådig insats som jag med många kommer att minnas för all framtid. En fantastisk gärning som förtjänar en tapperhetsmedalj. En av många fantastiska och hjältemodiga gärningar som utfördes denna dag. Det finns inget tack som är tillräckligt för alla dessa insatser.

 

”Det kommer över en, tankarna om död och fan vad nära det var. Men jag tänker att jag har haft så oförskämd tur. Sedan är det en gåva att försöka tänka att nu lever jag faktiskt. Och solen är lite varmare nu och blommorna är lite vackrare. Hela livsnjutningsgrejen-att bejaka den. För nu har jag livet och jag vet att det är kort.”

 

Vi har förlorat mycket med detta vidriga som har hänt och visst kommer det att sätta spår som inga murar av kärlek kan motverka, men det finns så många berättelser som visar på att det onda inte vinner fullt ut. Vi ska försöka visa att kärleken övervinner allt. Vi ska fortsätta prata om det, lyssna, krama om varandra och finnas till. Vi ska stå enade och kämpa tillsammans.

IMG_1542

I allt det fruktansvärda har vi sett det fina. Vi har sett så mycket medmänsklighet, kärlek, öppenhet och värme. Jag försöker tänka på det när jag blir rädd och tveksam. Det onda ska inte vinna.

 

 

I detta nu måste vi stå enade

”Ni kan inte kuva oss. Ni kan inte styra våra liv. Ni kommer aldrig att vinna.”

-Stefan Löfven

IMG_1529Vi har drabbats av en fruktansvärd terrorattack i Stockholm. Flera människor är döda och flera skadade, än så länge. Det här är en mycket svår situation där vi måste trösta och stärka varandra. Vi är nu ett land i sorg och chock. Mina tankar går till de som drabbats med dess anhöriga.

 

Idag, en varm solig vårdag den 7 april, förändrades Sveriges historia. Det blev en mörk och olycklig dag. Flera människor har mördats och skadats genom vad man tror är en terrorattack. Oskyldiga människor har berövats sina liv. Att drabbas av terrorattentat är något som vi aldrig kan garantera inte ska hända. Vi vet att det händer, något som vi tyvärr fått erfara från andra platser i Europa sista tiden. Något som man vet har hänt men som man aldrig velat tro skulle hända. Benen sopas undan, man blir chockad, arg och ledsen. Det här kommer att ta tid att smälta. Det kommer att finnas kvar hos oss länge som ett ömmande öppet sår. Detta är en tid då vi ska vara rädda om varandra.

 

Visa att vi står enade mot det onda genom att visa kärlek, omtanke och ta hand varandra. 

 

Vi vet att det är flera Karlstadsbor som befinner sig i Stockholm och har svårt att ta sig hem. Vi förstår att det har varit en traumatisk upplevelse för de som varit i närheten och att det finns både rädsla och oro bland dem som befunnit sig i anslutning till händelsen. Därför har Karlstads kommun tillsammans med Svenska kyrkan ordnat öppet hus i Domkyrkan i Karlstad imorgon, lördag den 8 april mellan kl.10-18. Man kan gå dit, samlas tillsammans med andra, för att prata om om det hemska som har hänt eller visa sitt stöd och medkänsla för de som har drabbats.

 

Domkyrkan kommer att hålla en andakt klockan 18.00 med anledning av det som hänt.

 

Kommunens kris-grupp POSOM kommer att finnas på plats om man behöver prata med någon.

 

IMG_1530

Senaste inläggen.
Rikedom 25 Jul
Bloggat på nwt.se.
me too 22 Oct
Desktop