Marléne L Kopparklint
Etikett. Trygghet

En tuff tid som satt sina spår

Detta är svårt att prata om men det är nog svårare att skriva om och låta andra få ta del av. Jag måste erkänna att jag tvekade många gånger innan jag lade ut inlägg om just detta. Trots att jag är över 40 år, ger det lilla barnet inombords sig till känna, med skuld och skamstämpeln och med förmaningen om att man inte får prata om det. Fortfarande än idag fick jag den där ångestkänslan om att jag gör något fel när jag nu berättar. Trots att jag vet att det är precis det som gör att det känns bättre och är bra. Att nu ha förlorat både mamma och nu pappa, till ett förödande missbruk känns otroligt tungt. Och det är först nu som jag börjat reflektera över hur den senaste tiden varit.

Pappas slutskede i livet har varit så himla tuff och när jag i oktober satt på onkologíavdelningen, trodde jag inte att han skulle överleva mer än en vecka. Efter ett tag slutade jag räkna alla brytpunktsamtal som jag haft med olika läkare. Sömn, lugn och ro fanns inte längre på kartan. Innan jobbet, efter jobbet, all ledig tid och tankeverksamhet har gått åt. Och det är just detta läge som var svårt att släppa. Det tog många dagar innan jag gick ned från tå och faktiskt började andas normalt. Även om det fortfarande finns saker som sitter i. När jag ska lägga mig på kvällarna kommer jag på mig själv att nästan panikartat titta på telefonen så att ljudet är på, ifall någon ska ringa på mig. Jag vaknar fortfarande mitt i nätterna av drömmar där pappa har huvudrollen. Ord och meningar ekar i mitt huvud: ”Hur länge tror du att jag får leva Marléne”, ”Jag vill inte vara här”, ”Nu har din pappa inte lång tid kvar, det rör sig om några timmar bara, kanske någon dag”.

Pappa var en kämpe och hans livsvilja var stark. De sista åren försökte han vara nykter men det gick helt enkelt inte och det blev alkoholen och tabletterna som till slut satte punkt i hans liv. Han söndriga kropp klarade helt enkelt inte av det mer. Det blev en lång period i dödens väntrum och när jag nu ser tillbaks på dessa månader, känns mycket som i en dimma. Många saker som egentligen skulle ha haft stor proportion i mitt liv, har helt enkelt minimerats. Vissa saker har helt enkelt inte fått det utrymmet som skulle ha haft i vanliga fall. Vänner, fritidsintressen, glädjande besked har fått stå tillbaks, konflikter har inte blivit så viktiga att reda ut, surdegar har helt enkelt fått jäsa, elaka tungor i bitterhetens tecken har fått hållit på bäst de velat. Det mest nödvändiga har skötts. Det viktigaste har varit familjen och det vi stått mitt uppe i.

Nu är det iallafall ett faktum att min älskade pappa inte finns mer och han efterlämnade ett stort tomrum. Julen blev ingen bra jul. Och även om jag vet att pappa inte skulle velat att vi skulle sörja honom och vara ledsna, så har det ändå blivit så. Det är ofrånkomligt. Och under gårdagen så kändes det extra tungt när jag och Hampus satte nyckeln i låset till hans lägenhet och började titta i skåp och dra ut lådorna. Det blev så definitivt. I det läget önskade jag att jag hade syskon.

Hampus hittade en trälåda med gamla foton och brev. Han läste upp ett kärleksbrev som pappa fått av mamma. Tårarna kom. Så himla sorgligt när man tänker på hur deras liv tillsammans var och hur det slutade för dem på varsitt håll. En ständig kamp för både dem, mig och deras barnbarn. Att ha förlorat både mamma och pappa pga. alkohol- och tablettmissbruk känns så himla sorgligt och onödigt. Det finns så många ”om”, ”men”, ”varför” för att inte tala om alla minnen som dyker upp, både bra och dåliga.

Hampus började läsa ett av brevet och jag märkte hur det klumpade sig i halsen på honom och det blev övermäktigt. Det gjorde så ont att se honom ledsen. Efter en stund stängde han lådan och hans kommentar gjorde att det högg till i hjärtat på mig:

”Det gör mig så ledsen mamma, att se på allt här hemma hos morfar, han kändes så ensam💔”

Ni vet känslan när man försöker kämpa emot gråt. Halsen känns tjock och bröstet håller på att sprängas. Det svider i ögonen för att man försöker blinka bort envetna tårar som pressar sig upp. Hjärtat bränner. Det var första gången som jag kände att jag verkligen inte ville bryta ihop och gråta en gång till. Till slut kom den välkända styrkan som gör att det gick den här gången med. Den styrka som jag faktiskt fått genom både mamma och pappa på olika sätt. Den styrka som hjälper mig genom tuffa saker, vad det än må vara. Och just den som i detta nu finns för pappas älskade barnbarn som förlorat sin älskade morfar.

Vi stängde dörren till pappas lägenhet för den här gången. Lite i taget får det vara efter denna långa och tuffa period som varit.

Nu börjar det knytas i magen på många barn…

💔Julen närmar sig. Den är till för barnen men det är inte alla barn som får en fridfull och glädjande jul. Alltför många barn får vara med om elände kring julhelgen.

 

💔De får uppleva föräldrar eller andra vuxna som blir fulla. De får höra skrik, se slagsmål, känna rädsla och maktlöshet. De får leva i otrygghet och ensamhet. De får vara med om saker ett barn aldrig någonsin ska behöva uppleva under sin uppväxt.

 

👊Dessa barn ska inte ska vara osynliga. Vi måste alla hjälpa till med att se dem. Vi måste försöka få dem att känna att de inte är ensamma. Jag vill uppmana alla att vara extra uppmärksamma nu när julen närmar sig.

 

❤️Omtanke, ord, meningar kan göra skillnad!

 

Dela detta, sprid budskapet, ställ en fråga, skicka en signal, ge en kram för att göra skillnad för alla barn som inte får uppleva julefrid!

Kändes som om jag tagit mig vatten över huvudet…

En annorlunda radiointervju av P4 Värmlands reporter Sara Johansson

Lyssna här

 

I torsdags testade jag duschroboten Poseiden som installerats på Resurscentrum. Jag har fått många frågor om hur det var. Kort kan jag beskriva det som att det kändes tryggt, det var enkelt och jag kände mig ren efteråt. 

 

Det var som att duscha i en badtunna, lite spa-känsla över det!

 

Själva proceduren gick till på följande sätt:

Jag tryckte på en knapp så att en stol åkte ut från duschkabinen och sänktes ned på golvet utanför kabinen. Efter att man satt sig till rätta, tryckte man på in-knappen tills man var helt inne och då stängdes duschkabindörrarna automatiskt. Sedan fick jag trycka på själva duschknappen efter att jag ställt in hur varmt jag ville ha det. Därefter sattes duschen på med munstycken från alla håll och som man själv kunde ställa in höjden och vinkeln på. Tryckte man tvål-knappen kom det små strålar med tvål. Det fanns också en handdusch för håret som man kunde hålla i själv. Allt sköttes via en kontroll som fanns på stolen. Det fanns också både larm- och nödstoppsknappar. När jag var klar tryckte jag på ut-knappen och då stängdes allt av med automatik, dörrarna öppnades och stolen sköts ut. Och vips var allt klart!

 

Detta är ett fantastiskt projekt där innovation och forskning ska leda till att öka människors möjlighet att duscha själva. Många upplever att det är utlämnande att vara beroende av personal i samband med dusch. Med denna intelligenta dusch ges det en möjlighet att behålla integriteten om man vill.

 

Tanken med detta är att vi vill ge möjlighet till alternativa lösningar för ökad självständighet och bättre självförtroende för våra kunder.

 

”Du såg ut lite som teskedsgumman i tidningen Marléne!”

 

Måste dock erkänna att det kändes lite som att jag tagit mig vatten över huvudet när jag stod där i min bikini och skulle sätta mig i duschen med reportrar runtom. Men det blev ett rent nöje till slut. Så får vi se efter utvärderingen, om vi ska ha ytterligare Poseidons på fler ställen än Resurscentrum men det ser lovande ut. Jag känner mig otroligt stolt att vi som kommun är med i detta forskningsprojekt tillsammans med Karlstads Universitet och innovatören Thomas Ryberg. Och visst kan man bjuda på sig själv lite extra för forskningen och innovationen!

 

Hedrad och glad!

Ja, men självklart måste jag skriva några rader om att jag hamnade på en andraplats på vår riksdagslista och nu har jag äntligen fått tid att sätta mig ned och skriva.

 

Det känns fantastiskt roligt att vår stämma gav mig det förtroendet. Jag kommer att jobba stenhårt för att uppfylla de förväntningar som det medför. Självklart kommer mitt huvudfokus ligga på de förtroendeuppdrag som jag idag har i Karlstad men i valrörelsen kommer det att bli extra kul att addera min riksdagskandidatur.

 

Jag kommer att jobba stenhårt för att driva på frågor som ökar på vårt förtroende hos väljarna i länet och då med målsättningen att vi moderater ska få tre mandat till riksdagen. Vi har haft det förut, så det kommer absolut inte att vara en omöjlighet!

 

Supertaggad, glad, förväntansfull, är de ord som beskriver mina känslor när jag tänker på valet 2018! (mer…)

På frågan om jag själv blivit utsatt för sexuella trakasserier…

Varför ska jag anmäla det när det ändå inte leder till något. Ord står mot ord, inget kan bevisas. Och kvar sitter jag med skuldstämpeln. I värsta fall blir det omvända roller. Jag blir ”The bad guy” och han offret som blivit baktalat. 

Ett citat som många utsatta brottsoffer nog känner igen sig i.

 

Igår och idag har jag blivit intervjuad utifrån inlägget jag skrev om #metoo effekten. Hur jag ser på att både förtroendevalda och tjänstemän inom politiksfären vittnar om övergrepp, trakasserier och kränkningar som de har varit med om.

 

Svaret är enkelt: Det är fullständigt oacceptabelt men man måste också vara självkritisk, inom vårt område är det samtidigt komplext eftersom den politiska arenan inte är en ”traditionell” arbetsplats.

 

Politiken är inte uppbyggd som en ”normal” arbetsplats där man som förtroendevald kan gå till sin arbetsgivare eller facket och anmäla en händelse. Inom politiken ska man gå till sin gruppledare/tillika partikollega som också är förtroendevald. Alternativt den lokala partistyrelsen som också består av förtroendevalda. Alternativt partiombudsmannen som är det bästa alternativet.

 

”Man kanske är tyst för att skydda partiet”

”Man är rädd för att folk ska säga att ”det är partikulturen”. Och då kanske man hellre är tyst för att skydda partiet – man känner att man själv är den som smutsar ner det. Dessutom kan man så enkelt bli bortvald, inte få uppdrag för att partiet helt enkelt funnit någon bättre.”

 

Det som försvårar är att det är inte helt vattentäta skott vart man som offer ska vända sig inom organisationen och framför allt att man kanske inte känner sig helt trygg med att göra det. Här har vi en hemläxa att göra och direkt när detta briserade, tillsattes en arbetsgrupp inom vårt parti för hantera frågorna på rätt sätt och där målet är att dels bryta tystnadskulturen men också agera på rätt sätt när det dyker upp olika ärenden. Komplexiteten inom politiken gör att det är en ännu större utmaning för oss att tydliggöra och stärka upp vår organisation och handlingsplaner så att våra förtroendevalda känner en trygghet i att faktisk berätta. Men det är absolut ingen omöjlighet och det ska göras.

 

Har jag då själv blivit utsatt? Svaret är ja. Nu är det dock några år sedan och då kände jag mig faktiskt inte trygg i att vare sig berätta eller anmäla händelserna utifrån olika perspektiv.

-Att bli tvingad att direkt berätta vem det var, trots att jag bar på en rädsla och osäkerhet.

-Att jag då skulle bli anklagad för att möjliggöra eller skydda förövaren och att det då inte skulle vara trovärdigt. Det fanns helt enkelt en rädsla för att om jag skulle prata med någon om det utan att anmäla det, skulle jag inte bli betrodd.

-Jag var också rädd för att hans förtroendekapital i organisationen skulle vara större än mitt och att det därför skulle vändas mot mig.

 

Som offer ställs man inför många tankar och funderingar. Och det är inte konstigt. Det finns så mycket skuld och skam i detta och det är just därför som alla arbets-/uppdragsgivare måste bli bättre på att möta människor som blivit utsatta och agera på rätt sätt.

#metoo i maktens korridorer

Inom politiken på riksplan har nu tystnadskulturen börjat luckras upp runt #metoo.

 

Flera toppolitiker vittnar om hur de har blivit utsatta. Jag stannade själv upp vid en av dessa berättelser igår kväll. Det var en partikollega som berättade om sina bedrövliga upplevelser. En stark kvinna som äntligen tagit bladet från munnen och faktiskt berättar om hur hon blivit utsatt för diverse övergrepp, maktmissbruk, härskartekniker och allt samlat under ett stort paraply av tystnadskultur. Det är starkt att läsa men det är inte utan att jag blir både förbannad och ledsen. Det mest tragiska är nog att jag blev inte förvånad. Det är verkligen inte ok och jag misstänker att det snart kommer att brisera med upplevelser även från politiken i och med #metoo

 

Jag tror dock att del av förklaringen till denna tystnad är att det även inom politiken finns en maktkultur. Vi är inte på något sätt förskonade från kränkningar, trakasserier, utnyttjande, övergrepp, förtal, hot etc. I synnerhet inte under nominerings- och valtider då vi ska konkurrerar mot varandra om olika uppdrag och där vissa tar till metoder som på vilken arbetsplats som helst inte skulle vara acceptabla överhuvudtaget. Passiviteten och bristen på agerande när det sker kan bero på både okunskap och feghet men leder nog till att många väljer att inte berätta. Man tänker att det är ingen idé eller så kanske man tänker att det blir ännu värre om man berättar, att man då blir föremål för baktaleri och skitsnack. Att man inte blir betrodd. I synnerhet om förövaren har en maktposition. Istället lider man i tystnad och står ut eller så lämnar man.

 

Tyvärr kan denna dåliga kultur bidra till den stora omsättningen och kortvariga engagemanget hos främst kvinnliga förtroendevalda.

 

Det går att jämföra den politiska miljön på både riks och lokal nivå med det som framförts om teatervärlden. Där arbetar folk som frilans och är beroende av arbetsgivarna och vi som förtroendevalda har också bara tillfälliga engagemang (fritidspolitiker) och är beroende av att någon tycker att man är såpass bra att man blir erbjuden förtroendeuppdrag. I båda fallen finns det en beroendeställning och utsatthet.

 

Jag har tyvärr exempel där flera berättat att de har blivit utsatta och att de därför lämnat och tyvärr har jag också egna erfarenheter. Detta är på intet vis acceptabelt och vi har alla ett gemensamt ansvar. För att motverka dessa maktövergrepp måste vi lyfta upp det till ytan som nu har gjorts genom #metoo och bryta tystnadskulturen men ännu viktigare. Ta fram planer för hur vi ska agera när det uppstår.

 

Mask on, mask off. Nu syns jag. Nu syns jag inte.

En mycket märklig tillvaro pågår för tillfället. Jag försöker hålla igång som vanligt även om hjärnan går på lågvarv av trötthet. Vissa jag har mött har sagt ta ledigt en tid. Ta den tiden du behöver…

 

Det gör jag. Fast just nu känns det som att tiden är min största fiende. Den tiden jag behöver finns inte. Och jag mår bäst av att saker och ting fungerar så normalt som möjligt, även om det är en tung period. Det är en tuff tid som många gånger blir märklig när man stannar upp och reflekterar.

 

Dagen börjar med sprudlande liv och fantastisk energi där den slutar i livets sludskede makalös trötthet.

 

Upp tidigt morgonen med en glad och pigg 1 1/2 åring som bara sprutar ur sig härlig livskraft och glädje. Lagom kaosartat vid frukostbordet där gröt ska stoppas i en hungrig liten mun, samtidigt som 4 nakenfisar springer runt benen och vill att deras matskålar ska fyllas innan de ska ut på rastning.

 

Efter allt mogonbestyr är klart är det dags att säga puss puss och iväg till dagens första, andra och tredje sammanträde. Där det diskuterades allt från uppbyggandet av det civila försvaret till narkotikahandel bland ungdomsgäng innan det var dags för prisutdelning i virtuellt cykel-VM.

 

En liten paus emellan

 

Där sätter jag mig i bilen och ringer till palliativa teamet för att fråga hur det gått med pappa. Sorgsenheten tränger sig snabbt inpå när jag får höra att han varit ledsen. Jag sitter kvar i tystanden efter samtalet en stund. Torkar tårarna, snyggar till mig och sätter återigen på mig den professionella gladmasken, innan jag kliver in för prisutdelningen. Jag gläds över hur duktiga alla tävlande varit och känner mig stolt över priset som tilldelas personalen för bästa coachning. Därefter önskar jag alla glada en trevlig helg. Sista förtroendeuppdraget för dagen avslutat.

 

Nu åker gladmasken av igen.

Det är med tunga steg som jag går upp till dödens väntrum för att hålla pappas hand. Trösta och vara nära. Jag försöker tänka på det sprudlande livet som väntar hemma. Uppbyggandet av det civila försvaret. Hur man ska bekämpa narkotikaförsäljningen som breder ut sig och drabbar våra ungdomar. Hur glada våra seniorer blev över priserna de fått för att de kämpat sig till en fjärdeplats i VM.

Vi säger nej till folkomröstning.

Vi står fast vid vårt tidigare beslut i frågan om att vi vill inte ha en moské på Rud men vi stöttar inte SD:s initiativ till folkomröstning. En folkomröstning om ett moskébygge i Karlstad tror vi skulle öka polariseringen i samhället, något vi inte vill bidra till. Vi anser också att när ett beslut är fattat av kommunens högsta beslutande organ bör det ligga fast. Dessutom skulle en folkomröstning endast vara rådgivande och skulle med största sannolikhet inte leda till att beslutet förändras. Det är också så att den överklagan som gjordes efter det tidigare fattade beslutet i kommunfullmäktige, avslogs av mark- och miljödomstolen under gårdagen.

 

Att så många karlstadbor har skrivit under SD:s folkinitiativ är en fingervisning i sig och något som vi måste ta på allvar. Vi tycker dock att det finns bättre sätt att hantera den oron som invånare känner inför vad etableringen av en moské på Rud kan föra med sig. Det kan inte en folkomröstning råda bot på. Och eftersom ett beslut redan har fattats i frågan skulle det bara leda in människor i villfarelsen om att bygget kan stoppas genom en folkomröstning och så fungerar det inte. Det är inte rimligt att vi ska satsa miljoner av skattebetalarnas pengar för något som inte kommer att förändra beslutet.

 

Det är också så att eftersom beslutet redan har fattats i fullmäktige så kommer bygget med stor sannolikhet att vara igång redan innan en folkomröstning genomförts. Det måste finnas en majoritet som vill riva upp ett redan fattat beslut och eftersom det var en majoritet som fattade beslut om frågan från början är det inte troligt att utfallet skulle bli att riva upp besluter. En majoritet av alla partier har dessutom sagt att de inte stöttar en folkomröstning. Då kommer man knappast att ändra sig och i synnerhet inte om bygget redan kommit igång.

 

Politik är inte bara taktik. Den måste också innehålla realism. De partier som röstat ja till detaljplanen och exploateringsavtalet, kommer inte att ändra uppfattning oavsett vad ett eventuellt folkomröstningsresultat skulle bli. Vårt parti är inte berett att kampanja i en folkomröstning där utfallet inte kommer att beaktas.

 

Hade vi haft minsta tro på att en folkomröstning skulle göra skillnad hade vi kunnat landa i en annan slutsats, men att slösa bort stora summor av karlstadsbornas skattepengar på något som inte gör någon skillnad vore direkt oansvarigt. Bättre att satsa på konkreta åtgärder som förebygger människors oro.

 

Om väljare på Rud väljer att gå över till SD pga. av att det inte blir någon folkomröstning är nog det ett större problem för de partier som vill ha en moské på Rud än för moderaterna som klart sagt nej till lokaliseringen.

 

Lyssna och läs mer här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=6799420 (mer…)

Vart har den medmänskliga respekten tagit vägen?

Ibland måste jag stanna upp och fundera extra mycket på vissa saker som man stöter på i rollen som politiker.

 

För en tid sedan bjöds jag in till ett möte med några kommuninvånare. Man ville föra fram synpunkter kring en aktuell fråga. Det var ett givande och lärorikt möte, där jag fick med mig många bra synpunkter. Det dök dock upp en sak på detta möte, som gjorde att mitt fokus flyttades från den aktuella frågan. Det gynnade givetvis inte gruppens egentliga ambitioner men det tror jag inte att man tänkte på, tyvärr.

 

Eftersom frågan de ville lyfta med mig, väckt mycket känslor, kom vi in på att det förekommit hot och hat riktat mot förtroendevalda som fattat beslut i frågan.

 

Jag sa att jag inte tyckte att det var acceptabelt att vissa människor går så långt i sitt tyckande, att det hamnar i facket för hot och hat mot förtroendevalda. Jag får då till svar av en man som deltar på mötet:

 

”Det får ni väl ta, ni har ju tagit på politikerrollen!”

 

Jag kände redan då att jag blev både förbannad och besviken. Och tyvärr märker jag att denna attityd förekommer i andra sammanhang också.

 

Hur kan man tro att vi politiker ska stå ut i våra roller om man gång efter annan utsätts för dylikt? Jag skulle vilja fråga dessa människor som kliver över gränsen gång på gång och som tycker att vi och våra familjer (för de blir faktiskt också drabbade) gott kan stå ut med hot och hat, om de vill leva i demokrati? Svarar de ja på den frågan skulle efterföljande diskussion bli mycket intressant. Särskilt med tanke på att de faktiskt motarbetar en av de vackraste fundamentala sakerna vi har i vårt samhälle, genom sitt sätt att agera.

 

Vart har den medmänskliga respekten tagit vägen egentligen?

Karlstads stadsträdgård ska inte vara ett tillhåll för missbruk och kriminalitet

Det är inte ok att våra äldre och barn ska gå runt och vara rädda i våra offentliga rum.

 

I Karlstad har vi många fina platser att vara stolta över och som vi kan njuta av. Stadsträdgården är en sådan plats och enligt min mening en av de finaste platserna vi har att visa upp i Karlstad. Hit kan man gå och njuta av grönska, vackra och unika blommor och en fantastisk miljö med en anrik historia. Tyvärr har den bilden förändrats på sistone. Missbruk, kriminalitet, bråk, stök, skrik och nedskräpning tilllsammans med att vissa utför sina behov i trädgården gör att Stadsträdgården blivit något den inte ska vara. En otrygg plats och en riskmiljö.

 

De som vill ta en promenad genom stadsträdgården, äldre som besöker eller bor på vårdboendet som ligger i Stadsträdgården, förskolor/skolor som vill göra studiebesök eller karlstadbor som bara vill ta en promenad, ska kunna göra det utan att känna oro eller stöta på föremål som är högst olämpliga.

Det har blivit en ohållbar situation som vi politiker tillsammans med polisen måste agera kring. Situationen är fullständigt oacceptabelt. Tryggheten för våra kommuninvånare ska prioriteras och jag ser det som en självklarhet att insatser måste till. Denna destruktiva miljö som växt fram måste förändras.

Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Hej världen! 22 Jan
Desktop