Marléne L Kopparklint
Etikett. Tänkvärda ord

Vart har den medmänskliga respekten tagit vägen?

Ibland måste jag stanna upp och fundera extra mycket på vissa saker som man stöter på i rollen som politiker.

 

För en tid sedan bjöds jag in till ett möte med några kommuninvånare. Man ville föra fram synpunkter kring en aktuell fråga. Det var ett givande och lärorikt möte, där jag fick med mig många bra synpunkter. Det dök dock upp en sak på detta möte, som gjorde att mitt fokus flyttades från den aktuella frågan. Det gynnade givetvis inte gruppens egentliga ambitioner men det tror jag inte att man tänkte på, tyvärr.

 

Eftersom frågan de ville lyfta med mig, väckt mycket känslor, kom vi in på att det förekommit hot och hat riktat mot förtroendevalda som fattat beslut i frågan.

 

Jag sa att jag inte tyckte att det var acceptabelt att vissa människor går så långt i sitt tyckande, att det hamnar i facket för hot och hat mot förtroendevalda. Jag får då till svar av en man som deltar på mötet:

 

”Det får ni väl ta, ni har ju tagit på politikerrollen!”

 

Jag kände redan då att jag blev både förbannad och besviken. Och tyvärr märker jag att denna attityd förekommer i andra sammanhang också.

 

Hur kan man tro att vi politiker ska stå ut i våra roller om man gång efter annan utsätts för dylikt? Jag skulle vilja fråga dessa människor som kliver över gränsen gång på gång och som tycker att vi och våra familjer (för de blir faktiskt också drabbade) gott kan stå ut med hot och hat, om de vill leva i demokrati? Svarar de ja på den frågan skulle efterföljande diskussion bli mycket intressant. Särskilt med tanke på att de faktiskt motarbetar en av de vackraste fundamentala sakerna vi har i vårt samhälle, genom sitt sätt att agera.

 

Vart har den medmänskliga respekten tagit vägen egentligen?

Barn som utsätts för otrygghet under uppväxten, får konsekvenser senare i livet…

Nej det är inget nytt fenomen att dessa kopplingar finns men trots att vi är väl medvetna om dem, prioriteras inte det förebyggande arbetet tillräckligt mycket om du frågar mig. Och det kommer jag nog alltid tycka, så länge det finns barn som utsätts för en otrygg uppväxt.

 

Professor Kjerstin Almqvist är expert på just detta område och hon är fantastisk i sitt arbete, där hon på ett mycket tydligt sätt lyfter fram flertalet aspekter kring just detta ämne där hon belyser konsekvenserna av vad som faktiskt händer när barn på olika sätt utsätts för otrygghet under sin uppväxt och av sina föräldrar. Hur barn anknyter till sina föräldrar har en enorm betydelse för hur den psykiska hälsan och utvecklingen formas. Att anknytningssystemet fungerar fungerar fullgott har en hälsofrämjande och skyddande faktor i ett barns liv.

 

När jag var liten och mamma upprepade gånger blev misshandlad av min pappa när han var full, var jag ständigt på min vakt. Även när jag var nästintill säker på att det nog inte skulle hända denna kväll, fanns det ändå i mitt bakhuvud och malde.  Jag hade svårt att koncentrera mig på andra saker som till exempel skola och vänner. Jag ville alltid vara nära mamma och jag märkte själv att hon ville ha mig nära också: ”Jag önskar så att du alltid kunde vara liten och nära mig min lilla Marléne. Tänk om jag kunde stoppa tillbaks dig i min mage så att du alltid fanns hos mig”…

 

Kjerstin Almqvist forskning tillsammans med andra forskare på området, borde ha alla politikers fulla uppmärksamhet. För precis här har vi alla chanser att kunna påverka så att färre barn utsätts för negativa upplevelser under sin uppväxt. Främst ur ett trygghetsperspektiv där inget barn ska behöva växa upp otryggt när vårdnadshavare inte klarar av sin roll men också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. För vad kostar det inte samhället när barn och unga växer upp och får lida av konsekvenserna av att deras föräldrar brustit i att ge den grundtrygghetspaketet från födseln. Psykisk ohälsa, missbruk, utsätts för våld, utsätter andra för våld, långtidssjukskrivningar etc.

 

Det finns många exempel på vad som påverkar ett barn negativt under deras uppväxt (våld i nära relation, alkohol- och narkotikamissbruk, psykisk ohälsa) och jag brukar alltid dra exempel på det när jag själv föreläser.

 

Det började alltid på torsdag eller fredag då pappa och hans nya ”tog helgen”. Ett glas vin till matlagningen eller för att koppla av, blev till flera flaskor där de blev aspackade och inte kunde ta ta hand om sig själva. Det syntes på deras blick, hördes på deras sluddrande tal, högljudda diskussioner med bråk, tjafs och ofta kring svartjuka. När de skulle resa sig upp och gå, ramlade de i golvet eller vinglade in i väggar. Jag hatade verkligen när de var i detta tillstånd och hade jag inte haft mina småsyskon skulle jag ha flytt hemifrån för länge sedan eller flyttat hem till mamma men jag kunde inte lämna mina älskade små syskon. De hade redan sett för mycket och varje gång det hände på helgerna var jag tvungen att finnas till hands så att de inte skulle behöva gråta sig till sömns i sin ensamhet. Fy fan, vad jag hatade att det blivit så här…

– Denna berättelse fick jag till mig av en 16 årig tjej, efter att  jag varit på deras skola och föreläst om mina böcker.

 

Ett exempel är de barn som växer upp med en mamma och/eller pappa som dricker för mycket alkohol och får negativa upplevelser av det. Hur de löper mycket större risk än andra barn att drabbas av psykisk ohälsa eller själva börjar leva ett destruktivt liv. Det räcker med ett fåtal negativa upplevelser när mamma och/eller pappa är på fyllan, för att ett barn ska få skador av det.

 

Det finns ett tydligt samband mellan att barn som utsätts för en allvarlig riskfaktor utvecklar allvarliga symptom på psykisk ohälsa längre fram i livet.

 

Tänk om alla mammor och pappor (vårdnadshavare) blir medvetna om detta och tar hänsyn till det. Tänk om alla som super sig fulla när de har sina barn i närheten, kunde förstå detta och låta bli att utsätta dem för det. Tänk om alla som ser att detta pågår i sin omgivning, där det finns barn med i bilden, kunde agera och sätta stopp för det. Tänk vad många barn vi skulle kunna rädda från att ha en klump i magen och må dåligt.

IMG_2423

 

Snart dags…

Nionde månaden - sista två veckorna

Nionde månaden – sista två veckorna…

En helt underbar tid är snart till ända. Jag kan fortfarande inte säga att nu får det gärna vara dags att komma ut för att det är så tungt och jobbigt. Jag tycker fortfarande att det är mysigt och fantastiskt att gå och bära på ytterligare ett underverk som ska komma till vår familj.

 

Fast jag kan ju villigt erkänna att det har varit lite osäkert de senaste två veckorna och främst de senaste dagarna med mycket förvärkar, där både jag och konstapel Kopparklint trott att nu vill nog lilleman nog ut lite tidigare ändå. Men så har det avtagit och jag har gång efter annan tänkt att jag nog bara måste ta det lite lugnare.

 

Det ständiga lyckoruset som man har gått runt med har nu det sista kantats av den där känslan som jag kan tänka mig att de flesta barn har dagen innan julafton. Pirr i magen, förväntningar, glädje, nyfikenhet men givetvis med ett uns av nervositet och melankoli. Den här tiden har verkligen gått så fort. Ska allt gå vägen, tänk om något går fel, tänk fall det kommer tidigare? Det är mycket tankar som rör sig i huvudet på en nu när det är så nära. Jag vet att det är helt naturliga känslor och de kommer nog att vara återkommande om vartannat innan det magiska datumet inträffar.

 

Snart ska jag inte få gå och bära på den lille mer. Vi ska inte få känna hans små fötter som han spänner ut när vi lägger våra händer mot min mage mer. Inte vakna på morgonen av att han säger hej till sin mamma genom att sträcka ut sig och vända på sig så mycket han bara kan. Men å andra sidan kommer vi alla i familjen att äntligen få träffa honom utanför magen och fler än jag kan få njuta av hans rörelser på nära håll i verkliga livet. 

 

IMG_8400

Kärlek

 

Igår mötte jag en rastlös själ som jag delar många sorger med…

Han skämdes fast han inte behöver. Vek undan blicken. Låtsades att han inte såg mig. Jag ville bara gå fram och säga att allt blir bra tids nog men insåg snabbt att det bara skulle vara en tröst för mig själv.

Han vandrar vidare.

Jag står kvar och som så många gånger tidigare önskar jag att han ska öppna ögonen och se sprickorna i allt som finns och där ljuset kommer in. Att han ska stanna upp och låta sig fyllas med näring istället för den förgiftande bedövningen.
Det syns lång väg att smärtan från det förflutna har tagit överhanden. Förvandlingen till att bli ett maskrosbarn har inte ens påbörjats.

För vissa människor är livet hårt från början. 

 

Alla kan inte ta till vara på förutsättningarna att leva ett gott liv utan lever det i smärtans tecken. De tillåter sig helt enkelt inte att få vara lyckliga. Andra har inte tillåtit det för dem heller. Gång på gång gör de felaktiga val. Ibland går det i arv. Andra gör någon de felaktiga valen åt dig. Man vet om det men man orkar inte stå emot. Man sviker de som sträcker ut en hand. Man lägger sig under sin egen värdighet. Man sätter de som älskar dig i så många svåra situationer att det till slut gör dem otrygga inombords. Den sista gnuttan värdighet försvinner. Tynar till slut bort. In kliver skulden och skammen. Man tappar tron på sig själv. Man ger upp. Insikten om att mönstret inte går att bryta är tydligare än något annat.

Det är helt enkelt försent. Den sista man värdesätter är sig själv. 

 
För en del går det bra. Man finner verktygen och hanterar det onda. För andra går det inte bra. Man bedövar smärtan. Fyller tomrummet med det man känner till bäst. En del gör det ensamma. En del gör det tillsammans med andra. En del söker efter kärlek att dela sin smärta med. För att bli helad. Ibland finner de en själsfrände.

Ibland inte.

De vandrar på ensamhetens stig. Man ser lång väg att den inneboende rastlösheten tagit överhanden. Man ser det i ögonen som inte vill möta dina.
Jag ser. Du vet att jag vet. Du vänder bort blicken och vandrar vidare. En dag kanske du stannar upp och möter min blick. En dag kanske du också börjar se sprickorna där ljuset kommer in. En dag kanske du tillåter maskrospojken att komma fram. 

Jag såg dig idag. Jag ville ge dig en kram. Bara så att du vet det.

– Allis –

Sommarens sagobröllop!

ander2015

När vi var på kära Carl och Rebeckas bröllop förra helgen, gick deras drömbröllop i uppfyllelse. En prinsessa som gifte sig med sin prins i Karlstads domkyrka. Allt var perfekt och det riktigt strålade om brudparet. Färgsättningen på brudparets kläder och dekorationen som gick i vitt och blått, var stilrent och snyggt och självklart ett plus i kanten med klädkoden-det är alltid kul att verkligen få klä upp sig!

Jag önskar dem verkligen all lycka i världen och jag kan ärligt säga att prinsessan i detta fall fångade killen med ett hjärta av guld.

 

När jag gifte mig med Konstapel Kopparklint, mannen i mitt liv, var jag den lyckligaste bruden i världen.

Varje gång vi går på ett bröllop, blir det på ett vis som om man återupplever sitt eget. Man riktigt känner den där underbara känslan inombords. Det där pirret i magen, kärleken, förväntan och lyckan.

IMG_2285

Än idag finns allt det där kvar hos oss och receptet är att uppskatta och respektera varandra. Aldrig glömma bort att säga att man älskar varandra, varje dag. Vara ärliga mot varandra. Mycket humor. Att göra roliga saker tillsammans och vara lycklig där och då är det enklaste men att ha ”tråkigt” tillsammans i vardagen och verkligen trivas i det… det är en framgångsfaktor.

 

Att gifta sig var en av de roligaste och mest underbara ögonblicken i mitt liv. Det är bara synd att man gör det en gång eller vänta…man kan ju faktiskt göra det flera gånger… och då tänker jag givetvis med samma person 🙂 Precis som jag sa till ett annat par som stod bredvid oss på Carl och Rebeckas bröllop, egentligen skulle man ju faktiskt ta och förnya sina löften. För ögonblickens skull, glädjen, festen och inte minst planeringen inför det…

 

…för visst är det vägen till målet som är det mest underbara!IMG_6818

 


IMG_0019

Prinsessan i sammanhanget!

IMG_0016

…också prinsen förstås. #ander2015

IMG_0018

Tiden är knapp…

…livet är kort

Vi har ungefär 26.000 dagar på oss att göra det där vi verkligen vill göra i livet. Med sömn borträknat är vi nere på 20.000. Med sjukbortfall 15.000. Med sådant som andra (typ barn 🙂 kräver att vi ska göra i stället för det vi egentligen vill göra har vi slutligen 11.000 dagar kvar.
Slutsats: prioritera rätt saker, dagarna kommer inte tillbaks. Det är bättre att ångra något man gjort än något man inte gjort!IMG_0602
Senaste inläggen.
Rikedom 25 Jul
Bloggat på nwt.se.
me too 22 Oct
Desktop