Marléne L Kopparklint
Etikett. Sorg

Värsta samtalet som en mamma kan få.

”Mamma, vi har varit med om en bilolycka”

 

Att mötas av de orden i telefonen var fruktansvärt och nu förstår jag hur min mamma kände det när jag för många år sedan ringde till henne och sa samma sak för många år sedan.

 

Det var i tisdags kväll som min älskade dotter ringde till mig och berättade att de blivit påkörda bakifrån på 61:an, hon var i chock, luren lämnades över till hennes pojkvän. Fast det kändes som om golvet under mig blev som gummi och det började sticka i hela huvudet och jag bara ville skrika, kickade autopiloten in. Är ni oskadda? Hur ser det ut runt er med trafiken? Har ni ont någonstans? Ok, lägg Felicia i gräset bredvid vägen, ring 112 efter ambulans.

 

Allt gick efter omständigheterna bra, ingen skadades allvarligt, även om min älskling fick ligga kvar på sjukhuset över natten med nacksmärtor och bilen blev skrot.

 

De hade änglavakt.

 

Livet är så skört och det kan förändras på en millisekund. Det finns inget värre än när det händer ens barn något och precis efter att jag fick det där samtalet från Felicia, kom jag att tänka på något min mamma sa till mig när jag totalkvaddade min bil och hamnade på sjukhuset. Jag ringde henne och sa precis samma ord. Hon kom till sjukhuset direkt och sa till mig att något gått sönder inom henne efter mitt samtal. Att hon aldrig känt något liknande och att det bara rullades upp en massa minnen för henne på när jag var liten. Precis på samma sätt som det hade gjort för mig. Jag kan nu förstå hennes känsla. Det var precis så det var. Och det är så det blir på något konstigt sätt. När livet hänger på en skör tråd av någon anledning så är det precis det som händer, livets underbara spelas upp framför en i enormt snabb fart. Precis som om hjärnan vill tala om för dig, kom ihåg detta fina i livet, kämpa, var stark.

En hjälte fick mig att stanna upp än en gång.

IMG_1541Sitter och läser dagens VF, stannar till lite extra vid artikeln om Karlstadläkaren Pernilla Wall som hamnade mittt i kaoset i Stockholm: ”När alla sprang bort från den skenande lastbilen sprang hon efter den för att hjälpa skadade”… Än en gång kommer klumpen i halsen på mig när jag stannar upp och reflekterar en stund över det jag läser samtidigt som jag tittar ut genom fönstret. Det är samma strålande vårsol ute, precis som det var just denna hemska dag och människor rör sig på gatan nedanför. Även om man inte ska låta ondskan vinna, utan låta allt vara som vanligt, gå vidare och istället bygga höga murar av kärlek, så vet jag att detta ändå kommer att lämna stora öppna sår.

 

Jag är tyvärr inte förvånad över det som har hänt men in i det sista hoppades jag att vi skulle bli förskonade. Jag tror att vi människor fungerar så, vi hoppas, vill inte tro, vi skjuter undan det onda. En överlevnadsmekanism. De känslorna är så starka, så när det väl händer blir det en chock. Man tror inte att det är sant trots att man innerst inne vetat att risken funnits.

.
Det är kärlek och sorg jag känner när jag läser i VF, en av alla tidningar som rapporterar och delger olika upplevda berättelser. Jag känner sorg över att oskyldiga människor, barn, har drabbats av ondskans vidriga skepnad. Kärlek över den medmänsklighet, kärlek och värme som uppstått. Respekt för alla de hjältar som ingav oss trygghet, hjälpte skadade, höll om där det behövdes och lyssnade på ord och berättelser som vi aldrig trodde skulle finnas. Hjältemodiga poliser, räddningspersonal och medmänniskor.

 

Och så var det den här underbara Karlstadläkaren Pernilla som fick mig att stanna upp denna morgon. Denna timme bland så många andra långa timmar, minuter och sekunder de sista dagarna.

 

Någon försökte stoppa läkaren Pernilla Wall, när hon sprang fram mot lastbilen för att rädda den unga kvinnan som låg på magen med huvudet mot däcket, svårt skadad. Pernilla skriker då att hon måste fram, att hon är läkare. När hon kommer fram ser hon att det brinner från motorhuven och någon skriker att den kommer att sprängas. Med en kraft som hon inte vet vart den kom från lyckas hon släpa bort den unga kvinnan från bilen. Hon skriker av smärtor när hon släpas bort men Pernilla ser att det är ett måste. Efter ett tag kommer fler till undsättning och som hjälper till att bära bort den unga kvinnan.

 

”Jag frågade henne vad hon hette så att jag kunde använda hennes namn och krama henne och vara henne fysiskt nära så att hon inte skulle känna att hon var ensam. Det var allt jag kunde göra.”

 

‘Det var allt jag kunde göra’ ekar i mitt huvud efter jag läst det. Just den insatsen är så stor att det inte går att beskriva. En hjältedådig insats som jag med många kommer att minnas för all framtid. En fantastisk gärning som förtjänar en tapperhetsmedalj. En av många fantastiska och hjältemodiga gärningar som utfördes denna dag. Det finns inget tack som är tillräckligt för alla dessa insatser.

 

”Det kommer över en, tankarna om död och fan vad nära det var. Men jag tänker att jag har haft så oförskämd tur. Sedan är det en gåva att försöka tänka att nu lever jag faktiskt. Och solen är lite varmare nu och blommorna är lite vackrare. Hela livsnjutningsgrejen-att bejaka den. För nu har jag livet och jag vet att det är kort.”

 

Vi har förlorat mycket med detta vidriga som har hänt och visst kommer det att sätta spår som inga murar av kärlek kan motverka, men det finns så många berättelser som visar på att det onda inte vinner fullt ut. Vi ska försöka visa att kärleken övervinner allt. Vi ska fortsätta prata om det, lyssna, krama om varandra och finnas till. Vi ska stå enade och kämpa tillsammans.

IMG_1542

I allt det fruktansvärda har vi sett det fina. Vi har sett så mycket medmänsklighet, kärlek, öppenhet och värme. Jag försöker tänka på det när jag blir rädd och tveksam. Det onda ska inte vinna.

 

 

I detta nu måste vi stå enade

”Ni kan inte kuva oss. Ni kan inte styra våra liv. Ni kommer aldrig att vinna.”

-Stefan Löfven

IMG_1529Vi har drabbats av en fruktansvärd terrorattack i Stockholm. Flera människor är döda och flera skadade, än så länge. Det här är en mycket svår situation där vi måste trösta och stärka varandra. Vi är nu ett land i sorg och chock. Mina tankar går till de som drabbats med dess anhöriga.

 

Idag, en varm solig vårdag den 7 april, förändrades Sveriges historia. Det blev en mörk och olycklig dag. Flera människor har mördats och skadats genom vad man tror är en terrorattack. Oskyldiga människor har berövats sina liv. Att drabbas av terrorattentat är något som vi aldrig kan garantera inte ska hända. Vi vet att det händer, något som vi tyvärr fått erfara från andra platser i Europa sista tiden. Något som man vet har hänt men som man aldrig velat tro skulle hända. Benen sopas undan, man blir chockad, arg och ledsen. Det här kommer att ta tid att smälta. Det kommer att finnas kvar hos oss länge som ett ömmande öppet sår. Detta är en tid då vi ska vara rädda om varandra.

 

Visa att vi står enade mot det onda genom att visa kärlek, omtanke och ta hand varandra. 

 

Vi vet att det är flera Karlstadsbor som befinner sig i Stockholm och har svårt att ta sig hem. Vi förstår att det har varit en traumatisk upplevelse för de som varit i närheten och att det finns både rädsla och oro bland dem som befunnit sig i anslutning till händelsen. Därför har Karlstads kommun tillsammans med Svenska kyrkan ordnat öppet hus i Domkyrkan i Karlstad imorgon, lördag den 8 april mellan kl.10-18. Man kan gå dit, samlas tillsammans med andra, för att prata om om det hemska som har hänt eller visa sitt stöd och medkänsla för de som har drabbats.

 

Domkyrkan kommer att hålla en andakt klockan 18.00 med anledning av det som hänt.

 

Kommunens kris-grupp POSOM kommer att finnas på plats om man behöver prata med någon.

 

IMG_1530

Den här tiden på året gör mig ledsen…

Jag vet att man i dessa dagar ska åka till kyrkogården och tända ljus för de som inte längre finns med oss men jag måste faktiskt berätta att det är något jag inte gör. Det gör för ont i mig att åka bort till min mammas och mina vänners gravar. Istället tänder jag  ljus här hemma för de som jag saknar och tänker på.

 

Jag har varit vid mammas grav flera gånger sedan hon dog men redan innan jag skulle dit märkte jag att min sinnesstämning ändrades och jag kände mig så ledsen. Sorgsenheten och smärtan liksom sköljde över mig varje gång det var dags och när jag väl var där vällde tårarna upp i ögonen på mig så fort jag klev ur bilen.
Så är det med sorg. Man vet inte hur länge det ska göra ont. Ibland minskar smärtan och det blir till ett bleknande ärr men ibland är det ett öppet sår länge. Och ibland påminns man extra mycket om att livet är skört när någon som står en kär dör. Vila frid Pia.
Det var faktiskt min mormor som sa till mig att inte åka bort till mammas grav efter att jag berättade för henne att jag blev så ledsen när jag besökte den. Att det på ett sätt krossade mitt hjärta lite varje gång. 

”Då tycker jag inte att du ska göra det Marléne. Det spelar ingen roll vart du tänder ett ljus. Det är tankarna som räknas ändå och Anita ser dig vart du än befinner dig.”

 

En tung dag i sorgens tecken är nu över-vila i frid Pia.

Pia hallström

Idag begravdes kära Pia Hallström i Forshaga kyrka som fyllts av blommor och kärlek. Jag blev ombedd att skriva och läsa upp ett minnestal i kyrkan för att hedra henne. Det var en av de svåraste uppgifterna som jag har haft och det var omöjligt att hålla tårarna tillbaks men det fanns inte på kartan att inte göra detta för Pia och hennes fina familj. Pia var alltid generös och älskade att skämma bort andra med det hon kunde och hon var det på ett sådant sätt att man kände att det var äkta och kom från hjärtat, därför såg  jag det som en självklarhet och ett hedervärt uppdrag.

 

Det blev också en del i min egen sorgeprocess att sätta samman talet samtidigt som det blev en gåva. Jag fick nämligen lära känna Pia ännu mer när jag samlade in information från människor som stått henne nära under hennes liv. Ännu mer fick jag en bild av henne. Ännu mer såg jag sambanden som format Pia till den fantastiska person hon var…

 

I sorgens tecken gör sig minnen påminda och ibland försöker man stöta bort vissa av dem, för att det helt enkelt gör för ont men det som smärtar är också ofrånkomligt i sorgeprocessen. Tankar som att man aldrig mer kommer att få träffa Pia, aldrig mer få prata med henne, aldrig mer få höra hennes smittande skratt, aldrig mer få höra hennes uppmuntrande ord. Det gör ont att tänka på. Och här måste man få gråta och känna sorg.

 

Det är dock lika viktigt i en sådan här svår stund att minnas det goda och glädjande. Att ta fram de där minnena som får en att le, skratta och känna glädje inombords. Och just det, är jag helt övertygad om att Pia skulle vilja att vi gjorde och hon skulle säkert säga till oss:

 

Sörj inte min död. Fira mitt rika liv.

 

Som lärare var Pia en klippa, inte minst för sina elever och deras vårdnadshavare. En elev som haft Pia som lärare, sa att när hon var på glid och svår att hålla i, stod Pia alltid kvar som en klippa och det var just det som var räddningen. Man visste att Pia alltid fanns där för alla elever och hon backade aldrig. Trots att det tidvis kunde vara tufft och hon till och med utsattes för olika påtryckningar i sin lärarroll. Hon var mån om att alla elever skulle lyckas. Och medan andra ställde frågan om vad eleverna skulle göra för att nå fram till målen, vände Pia på det och frågade vad hon som lärare kunde göra för att eleverna skulle lyckas. Det var också i sin roll som lärare som hon tidigt upptäckte problematiken kring hedersrelaterat våld. Det blev ett kall för henne att aktivt bekämpa det men för att försöka lyckas med den uppgiften såg hon till att noggrant skaffa sig kunskaper för att förstå vad det handlade om och för att kunna bemöta det på rätt sätt. Hon lade ned otroligt mycket arbete i detta. Och det var också något vi fick se gå igen, efter att hon blivit riksdagsledamot.

 

Som riksdagsledamot finns det mycket att säga om Pia. Hon var en omtyckt och uppskattad kollega. Hon var plikttrogen i sitt uppdrag och när hon tagit på sig något visste man att det blev gjort god tid innan och på ett mycket noggrant sätt. Hon var alltid väl förberedd och framhävde inte sig själv (vilket är ganska ovanligt i politiken). Hon var inte främmande att ge andra beröm och bekräftelse och här spelade det ingen roll om det var personer från det egna partiet eller från andra partier, positiva omdömen var något som många lärde sig att koppla ihop med Pia. Visst ville hon göra politisk karriär men det stora syftet var att åstadkomma något. Hon var ambitiös, jobbade hårt och var påläst men framförallt hade hon ett ärligt uppsåt och ville göra skillnad.

 

Pia gjorde avtryck på många sätt och vis, inte minst genom sitt brinnande engagemang för utsatta människor med särskilt fokus på kvinnor med våld i nära relation och hedersrelaterat våld…

 

Pia, om någon, utstrålade så mycket livsglädje. Hon visade inte bara styrka när hon delade med sig av att hon led av cancer. Hon visade också styrka när hon berättade om vad hon själv varit med om när hon berättade om sin mörka hemlighet där hon under många år var utsatt för våld i nära relation. Hon försökte genom sin berättelse, att sudda ut skuld och skamstämpeln där hon bekräftade alla de kvinnor som blir utsatta för detta hemska som pågår i vårt samhälle varje dag.

 

Efter ceremonin i kyrkan hölls det flera minnestal för att hedra Pia. Det var sorgligt men samtidigt så himla vackert att få höra allas olika bilder av Pia och vad hon betytt och betyder för dem. Och jag säger betyder för jag vet att hon har satt avtryck som kommer leva kvar lång tid framöver på flera olika sätt hos de som hon mött och lärt känna.

 

Jag avslutade minnestalet med en dikt som jag tycker är så otroligt vacker och som går rakt in i hjärtat på en, jag vill dela den mer er här…

Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är Jag, Du är Du. Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande. Kalla mig vid mitt vanliga namn. Tala till mig sådär som Du alltid gjort. Ändra inte Ditt tonfall. Håll sorgen borta från Din röst. Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt. Skratta som vi alltid har gjort. Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig. Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma. Uttala det som ingenting hänt, sorglöst. Utan spår av skuggor. Låt livet gå vidare med samma innebörd som
 tidigare. Det går vidare därför att det måste gå vidare. Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår
 gemenskap. Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du
 inte längre kan se mig. Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära. Allt är väl.

– Canon Henry Scott-Holland.

Vila i frid älskade Pia, du kommer alltid att finnas i våra hjärtan!

Den här veckan har varit i sorgens tecken…

Pia och jagVår kära riksdagsledamot Pia Hallström, min vän, avled i tisdags efter 3 års kämpande mot cancer. Fast jag varit beredd på det, är man liksom inte förberedd på det när det väl inträffar. Det har varit en berg- och dalbana med hennes sjukdom, där hon har haft en kämparglöd som jag aldrig tidigare sett maken till. Det har också gjort att in i det sista, trodde man att kanske skulle det ändå vända. Men de sista två veckorna orkade helt enkelt inte vår glittrande Pia mer och det skär ända in i hjärtat när jag tänker på att än en gång har vi förlorat mot cancer.

 

Jag har helt enkelt inte orkat skriva det jag har tänkt på under några dagar. Jag har inte orkat tänka på det jag läst. Jag har faktiskt inte orkat uppdatera något. Det har gjort så ont dessa dagar efter det hände. Tillvaron blir liksom övertäckt av sorg och tiden stannar upp. Tankarna har hamnat hos Pia och hennes familj.

 

Minnen gör sig påminda, gamla minnen väcks till liv när man tidigare förlorat nära och kära. Sedan den där tanken som man hela tiden försöker stöta bort men som är ofrånkomlig, jag kommer aldrig mer få träffa Pia. Aldrig mer få prata med henne. Aldrig mer få höra hennes smittande skratt. Aldrig mer få höra hennes uppmuntrande ord till mitt författarskap. Och just precis här brister jag ut i gråt. Det gör så ont.

 

Pia var fantastisk på många sätt och vis, inte minst  genom sitt brinnande engagemang för utsatta människor och då tänker jag främst på våld i nära relation men också för att hon utstrålade så mycket livsglädje. Hon visade inte bara styrka när hon delade med sig av att hon led av cancer. Hon visade sin styrka när hon berättade om vad hon själv varit med om när hon berättade om sin mörka hemlighet där hon under många år var utsatt för våld i nära relation. Hon försökte genom sin berättelse, att sudda ut skuld och skamstämpeln där hon bekräftade alla de kvinnor som blir utsatta för detta hemska som pågår i vårt samhälle varje dag. Jag kommer att fortsätta hålla fanan högt i dessa frågor.

 

Det är så tragiskt att Pia drabbades så hårt av cancer. Jag önskar så att denna sjukdom kunde utrotas fullständigt men tyvärr ser man allt fler som drabbas av den. Nu drabbade den en nära vän och kollega till mig och vår familj. Jag ska försöka fortsätta glittra för att hedra dig men det kommer aldrig mer bli sig likt utan dig.

 

Fan, fan, fan ta cancer…

 

 

 

Jag finner just nu inte så mycket ord

Synliggör mörkertalet!

”Än en gång sitter jag i väntrummet på psyk. Än en gång har jag kört in mamma som är fullständigt utbränd efter en lång period av alkohol- och tablettmissbruk. Än en gång känns allt hopplöst. Jag vill så gärna att någon ska se mig, fråga hur jag mår även om jag förstår att huvudfokus måste ligga på mamma. Just nu känns allt becksvart.”

 

Utifrån ett samhällstrygghetsperspektiv finns det många frågor som politiken bör och ska prioritera. En fråga som bör prioriteras högre, är hur vi på ett bättre sätt kan stötta anhöriga. Utifrån flera perspektiv måste vi i större utsträckning minska mörkertalet som aldrig får stöd. Anhörigas insatser är ovärderliga för sina närstående men viktiga också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Skulle samhället ta över en liten del av alla de insatser som anhöriga utför, skulle vårt välfärdssystem kapsejsa.

 

Frånvaron av stöd till anhöriga innebär risk för att det blir långvariga samhällskostnader genom stress, utbrändhet, återkommande förslitningsskador, förlust av arbetsinkomst vid sjukfrånvaro, psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk-listan kan göras lång. Vi kan idag erbjuda bra stöd men bra kan alltid bli bättre. Här måste vi vara självkritiska och se förbättringsområden.

Som anhörig till en närstående är den sista man tänker på, sig själv. Du kliver då in i en slags bubbla där det viktigaste är att hjälpa och rädda din närstående så att hen kan leva ett så normalt liv som möjligt, utan att lida för mycket. För många blir det den viktigaste uppgiften i livet. Jobbet som koordinator, försvarare, inspektör för sin närståendes bästa kräver så mycket energi att man inte mäktar med att söka hjälp för sin egen skull. Därför är mörkertalet så stort.

 

Om man inom en verksamhet bedriver anhörigstöd och förväntar sig att alla anhöriga aktivt ska söka hjälp där, är man helt fel ute…

 

…Några gör det men det är tyvärr bara en bråkdel av alla som skulle behöva göra det. Ett anhörigstöd måste arbeta uppsökande och få kontakt genom samverkan med andra aktörer. ”Första-linjens”personal, de som möter patienter/brukare/klienter återkommande, måste ge information till dess anhöriga att stöd finns. Varje läkare som behandlar en patient där anhörig finns med, bör fråga om anhörigstöd önskas? När en person söker hjälp för missbruk eller psykiska besvär, hur bemöts den anhörige som finns med i bilden?

 

Den centrala frågan som bör ställas är: Vill du att någon från anhörigstöd kontaktar dig? Ibland kan man behöva ställa frågan upprepade gånger. Tackar de ja, bör det följas upp, är de tveksamma just då bör det också följas upp eftersom det kan ändras.

 

Vi behöver finna nya vägar och se helheten hos de vi möter, så att fler anhöriga erbjuds rådgivning och stöd. Närståendes situation kan se olika ut för anhöriga: funktionsvariation, somatisk/psykisk sjukdom, alkohol- och drogmissbruk, spelmissbruk, våld i nära relation etc. Bryter man ned nationella siffror, finns det idag finns cirka 14400 vuxna anhöriga i Karlstad och till det cirka 3200 barn som växer upp i missbruk, de är också anhöriga. Men det är bara en bråkdel av alla dessa vuxna och barn som får anhörigstöd. Det betyder att det sannolikt är ett enormt mörkertal, precis som i alla andra städer. Det är något som vi måste se som en utmaning.

 

Kommun, landsting, socialtjänst, vård- och omsorg, polis m.fl. ska alltid se människan som sitter bredvid en närstående och säga: Vill du som anhörig ha råd och stöd, vill du att vi ser till att någon kontaktar dig?

Jag ska nog inte ge mig in i någon större debatt just nu…

…när hormonerna är lite upp och ned.

allis1 100229fbsvartvit

Att få barn vet alla är omvälvande på olika sätt, inte minst när man tänker på graviditetshormonerna. När man är gravid och ammar, rusar hormonhalterna i höjden och känslorna kan vara lite upp och ned. Nu är det ju inte så att jag inte kan styra över mina känslor men jag vet att jag har lite lättare till tårarna just nu och är lite mer känslig. I synnerhet när man läser om vissa saker eller ser på tv. Oftast sådana saker som man som nybliven förälder kan relatera till lite extra just nu. 

 

För att ge en inblick i vilka sådana saker kan vara kan jag berätta om en sådan situation senaste veckan. Som gjorde att jag fick en klump i halsen och tårarna började rinna. Jag läste ett blogginlägg som jag ramlade över som en länk på FB. Det hette ”Minns du också”.

 

Antar att många kommer ihåg Lasse Lindroth som var ståupp-komiker på 90-talet och skapade rollfiguren Ali Hussein och drog träffande skämt om svenskar och invandrare. Han var ju med i en bilolycka den 11 juli år 1999 och lämnade därmed sin älskade Emma som var gravid med deras dotter Olivia. Hon skriver om detta på sin blogg – upplevelsen, känslorna och framförallt alla minnen som hon bär med sig och som hon tänker på än idag.

 

 

När jag läste det hon skrivit kunde jag inte låta bli att tänka på om man själv skulle hamna i en liknande situation. Att förlora sitt livs kärlek. Veta att barnet inom sig aldrig kommer att få träffa sin pappa. Fruktansvärt och det smärtar att ens tänka tanken på att veta att man aldrig mer ska få se in i de ögon som man så många gånger sett in i och blivit berusad av kärlek. Att man aldrig ska få känna närheten, den trygga famn och värmen som gjort att det riktigt bubblat inom en åtskilliga gånger. Veta att man aldrig mer ska få känna lukten av sin älskade. Att få känna andedräkten när man ligger tätt intill varandra och ser på den andre när han sover. Jag kunde inte rå för det och det gick inte att slå bort tankarna lika enkelt som annars. Allt det där for genom huvudet på mig när jag läste hennes text och tårarna rullade nedför mina kinder.

 

”Det är den 11 juli, fast året är 1999, och det är din sista dag. Jag vaknar av att du ringer redan vid niotiden trots det är söndag och du vet att jag tänkte ha sovmorgon. (Det här är som sagt länge sen, på den tiden klockan nio inte är sovmorgon.)

Det hade du också tänkt ha. Föreställningen i går kväll hade varit jättelyckad precis som hela premiärveckan, och du skulle sova ut ordentligt innan du körde hem. Men sen vaknade du tidigt i alla fall, och du sa att du längtade efter mig så du bestämde dig för att köra direkt.

Jag blir glad, för vi har inte sett varandra på nästan en vecka och sist skildes vi åt som ovänner och jag vägrade krama dig hejdå för du var en sån idiot. Trots att vi pratat hundra gånger sedan dess och rett ut allting, längtar jag efter att hålla om dig och sudda ut minnet av det hemska grälet.

Du är glad över att jag ska ha semester nästa vecka och följa med tillbaka till Oslo. Men bäst skulle det bli att gå på ultraljudet på tisdag, och se vår bebis för första gången. (…)”

 

Detta ledde också mina tankar till när min älskade farbror Kennet hastigt gick bort för en tid sedan. Hur hans älskade fru, min fasters, hjärta fullständigt krossades. Hon var inte beredd på det värsta hon heller, att hastigt och olyckligt förlora sin livskamrat-sin själsfrände. Vi pratade en del efter att det hade hänt och upprepade gånger sa hon till mig:

 

Glöm aldrig att pussa varandra på kvällen och säg att ni älskar varandra. Skiljs aldrig åt som ovänner. Man vet aldrig vad som kan hända. Livet är så skört.

 

Det är så viktigt att tänka på. Olyckan kan vara framme, sjukdomar kan drabba en och även om man inte ska gå runt och ständigt tänka på det så försöker jag ändå alltid lyda fasters kloka ord. Vi är alltid noga med att kramas, pussas och titta varandra i ögonen, säga att vi älskar varandra, varje dag. Jag vet att livet är skört och har sett det alltför många gånger i livet. 

Könsstympning-vedervärdig tortyr!

Könsstympning – en vidrig tradition som inte på några villkor är accepterat eller lagligt i vårt samhälle.

 

Idag är det uppe en interpellation i landstingsfullmäktige som handlar om könsstympning på unga flickor. Ett ämne som genom åren har kommit att bli en av de svårare frågorna att faktiskt prata om men som vi i allra högsta grad behöver lyfta i större utsträckning eftersom det är en tortyr som ständigt finns mitt i bland oss. Som det inte finns bevis på att det minskar.

 

Det här är en given fråga att lyfta varje gång det arrangeras något som handlar om mänskliga rättigheter eller övergrepp på barn. Tyvärr görs det inte en bråkdel av alla tillfällen men ju mer vi lyfter det desto mer synliggör vi detta hemska förekommande.

 

Desto mer talar vi om för de som står bakom denna vidriga tradition att det inte på några villkor är accepterat eller lagligt i vårt samhälle.

 

I över 3 000 år har familjer i Afrika och andra världsdelar på allvar trott att det som existerar mellan en flickas ben är orent. Därför måste det avlägsnas och därefter förslutas som ett bevis på oskuld och renhet. När dottern sedan blivit kvinna och har gifts bort i ung ålder, tar maken under bröllopsnatten, ett rakblad eller kniv och skär upp henne. Enligt denna kultur kan inte en oomskuren flicka gifta sig eftersom hon blir betraktad som en hora och då förskjuts från sin by.

 

I Sverige lever över 20 000 flickor under 18 år som kommer från länder där könsstympning är vanlig praktik. Även om det i Sverige inte finns många rapporterade fall, innebär det att det inte förekommer (under de 30 år som det varit förbjudet med könsstympning i Sverige har bara 9 fall upptäckts och bara 46 misstänkta fall har anmälts enligt Uppsala universitets NCK-rapport 2011:01). Socialstyrelsen misstänker att det finns ett stort mörkertal och att ingreppen sker i det dolda. Världshälsoorganisationen WHO beräknar att tre miljoner flickor stympas varje år, tusentals varje dag och att minst 100 miljoner kvinnor i världen är det.

 

Varje dag kränks flickors mänskliga rättigheter runtom i världen och enligt forskningsresultat från Socialstyrelsen (2006) förekommer det även här i Sverige. Det finns mitt i bland oss – i Världen, Sverige, Värmland och med all sannolikhet även här i Karlstad.

 

Det är svårt att komma åt. Flickan måste nämligen själv i princip berätta att det skett och många är lojala mot sina föräldrar eftersom de vet att de skulle riskera straff om det kom fram. Flickorna är också många gånger så små när de utsätts för tortyren att de inte ens förstår att det som deras förälder gjort är fel.

 

Detta är en så pass etablerad tradition världen över och genom inflyttning från dessa länder (där detta är tradition) till andra så förs den vidare. Den finns inte bara i Afrika eller Asien utan har spridits till Europa och USA. När vi talar om könsstympning på flickor innebär det, liksom tortyr medvetet vållande av svår smärta och lidande (många gånger livslångt).

 

På grund av denna ohygglighet blir barn/unga flickor svårt sjuka både mentalt och fysiskt för resten av sina liv om de alls överlever. Många förblöder eller dör snabbt efteråt av infektionen som uppstår till följd av det fruktansvärda de blivit utsatta för.

 

Om ingen tar ansvar för att ständigt lyfta denna fråga blir flickor lidande i det tysta och det glöms bort. Visst skulle man vilja ha skygglapparna på och inte höra talas om det men det får vi inte ha. Det är bedrövligt och fruktansvärt men det är trots allt sanningen. Vi måste påminnas även om det även om det gör ont att se och höra talas om det, inte minst tänka på det. Det är nämligen då man kommer ihåg det och förhoppningsvis då vi samlar kraft för att på olika sätt bekämpa det.

 

”Mammas trygga famn

”Den treåriga flickan låg i sin mammas trygga famn och njöt. Mer mätt och belåten än vad hon brukade vara somnade hon. I gryningen tog mamman hennes hand och de började vandra genom öknen. Flickan var glad och njöt av varje ögonblick att få vara själv med sin mamma. Hon visade det genom att krama hennes hand, titta på henne med glittrande ögon samtidigt som hon log mot henne.

M

Efter en stunds vandring mötte de en äldre kvinna med sargat ansikte och kalla ögon. Flickan tyckte inte om hennes uppsyn. Hennes mamma märkte hennes osäkerhet och lyfte upp henne. Av någon anledning flickan inte förstod följde de efter kvinnan mot klipporna längre bort. Greppet om flickan hårdnade när hennes mamma med bestämda steg följde henne. Hon satte sig på en av klipporna och vände sin dotter mot kvinnan som satt sig på huk framför dem. Ett tygstycke hade rullats ut på marken.

M

Flickan blev skrämd av det hon såg låg på det och när den gamla kvinnan tog upp ett rostigt gammalt rakblad och viftade framför ögonen på henne började hon gråta. Den stekande hettan förvandlades till kyla. Hon kände på sig att något hemskt höll på att hända. 

M

Kvinnan instruerade mamman att hålla fast sin dotter. Därefter låstes flickans små ben fast med sin mammas ben. Hon kämpade för att komma loss och upplevde en kyla från sin mamma som hon tidigare aldrig känt. Det kändes inte alls som samma person hon suttit i famnen hos kvällen innan.

M

Kvinnan bände isär flickans ben ytterligare och bad hennes mamma sätta sig ännu längre ut på klippan så att flickans framstjärt hängde i luften. Det som hände därefter blev olidligt för henne. En obegriplig smärta uppstod när den gamla kvinnan skar i hennes underliv. Hon gallskrek och tårarna rullade oavbrutet nedför hennes kinder. Kvinnan var arg och skällde över hennes bångstyrighet.

M

 M Det hela var inte över förrän flickans klitoris, de inre blygdläpparna, delar av de yttre, var bortskurna. Sanden nedanför dem hade mättats av allt blod som runnit ur henne.

M

När kvinnan var klar med skärandet tog hon fram en kvist som hon bröt loss två tändstickstjocka taggar från. Hon satte dem i sin mun och med samma slitna synål hon använt på hundratals andra flickor genom åren, sydde hon ihop det som var kvar mellan flickans ben. Avslutningsvis höll hon upp de båda stickorna och kastade bort den ena. Hon sa till mamman att det var ett straff för att hennes dotter varit så besvärlig. Ty hon visste att det då skulle bli svårare för henne att kissa och ännu svårare när menstruationen kom i gång.

M

Hon stack in taggen i hennes underliv, sydde runt den för att det skulle bli en så liten öppning kvar som möjligt, sedan kastade hon taggen. Hennes dotters liv hade nu förvandlats till ett liv fyllt av smärta, där delar av hennes kvinnlighet berövats henne. Ett liv fyllt av smärta väntade henne. Ett liv som ständig skulle präglas av att hon i tidig ålder utsattes för ett fruktansvärt övergrepp. Trots vetskapen om riskerna hade hennes mamma gjort det gång på gång mot sina döttrar. Familjens heder var viktigare än deras liv.

M

Slutligen var kvinnan klar. Hon packade ihop sitt tygstycke och lämnade dem. Mamman med sin flicka i fång, reste sig upp från den blodfyllda klippan de suttit på och bar sin dotter tillbaks hem. Efter de kommit hem blev flickan allt svagare av allt blod hon förlorat. Såret i underlivet blev snabbt infekterat. Hennes liv började sakta tyna bort, precis som det gjort för hennes systrar innan henne.

M

Hon somnade till i sin mammas famn som hon så många gånger gjort tidigare. Hon vaknade till en sista gång och tittade upp mot sin mamma med sina feberglansiga ögon. Livsglädjen var borta. Inget leende fanns kvar. Hon drog ett sista andetag varefter hon somnade in för gott. I sin mammas trygga famn.”

M

Författare: Marléne Lund Kopparklint

Den förkvävande mörka slöjan

Många tuffa frågor har varit på tapeten på sistone men jag kan inte låta bli att stanna kvar på onsdagen den 25 november, denna vecka. Dagen då fackeltåg, ljusmanifestaioner, föreläsningar hölls över hela landet, för att uppmärksamma våldet mot flickor, tjejer, kvinnor i alla åldrar.

 

Jag höll tal på Stora torget som jag gjort de senaste åren och varje gång jag står där hugger till i mitt hjärta och hopplösheten sköljer över mig som en iskall vinterstorm. Det är av frustration över att vi överhuvudtaget ska behöva ha dessa manifestationer, över att våldet inte minskar, att fler liv inte kan räddas. Sedan är det också fruktansvärt jobbigt av personliga skäl givetvis. För även om man skapat distans och bearbetat saker man har tvingats uppleva i livet är det ändå som de där ärren som man har inombords börjar blossa upp och ömma. Som ett stort ömmande skrapsår som man fick när man var liten, man visste att det skulle blir mer utdraget och göra jätteont, ändå kunde man inte låta bli att riva bort den där skorpan. Här har man inte ens något val. Smärtan kommer oavsett.

 

Har man själv varit utsatt för våld i nära relation, som barn tvingats se sin förälder blir slagen sönder och samman, förlorat en närstående på grund av våld. Då är det en livslång smärta som återkommer varje gång man påminns om det. Tyvärr är det alltför ofta.

 

-Din mamma var medvetslös när jag hittade henne och jag bar henne hem hit. Sedan har hon varit som hon är nu.

 

Jag hade aldrig sett mamma så illa tilltygad förut. Jag drog försiktigt upp den blommiga toppen som hon fått av mig förra sommaren och tittade på hennes överkropp. Hon var blå, svart och vinröd vid revbenen och hade några blåmärken på brösten. Precis som i hennes ansikte och över armarna. Jag vek bort blicken när mamma sökte min blick. Inget gjorde så ont i mig som när det vita klara förvandlats till trasigt rött. När jag bad mamma att försöka resa sig upp föll hon. H utmärglade lilla kropp var lätt som en fjäder när jag lyfte upp henne i min famn och bar henne ut från det unkna mörka huset jag äntligen funnit henne i.

 

Det var inte det att jag inte ville höra vad läkaren sa, men min blick fastnade ofrivilligt på hans händer där han stod och torkade dem på en lång pappersbit. Och jag fortsatte att tomstirra på honom när han berättade vidare om mammas tillstånd.

 

– Två brutna revben, svår hjärnskakning, flera sårskador på skallen och blodsutgjutning i båda ögonen.

 

– Sedan såg vi ytterligare en skallskada på röntgen. Men den är äldre. Svårt att säga hur gammal, men det man kan se är hon måste ha blivit svårt skadad och medvetslös när hon fick den smällen.

 

Skulle det aldrig ta slut? Skulle det fortsätta tills min värsta mardröm blev besannad?

IMG_0608

#Maskrosflickan #Detsomintesyns #Maskrosbarn

 

Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Desktop