Marléne L Kopparklint
Etikett. Sorg

Dagboksanteckning 1: en mörk kall eftermiddag i november.

Pappa lever än. Detta är den längsta känslomässiga berg-o dalbana jag varit med om. Jag klarade av exakt 13 minuter hos pappa nu när jag var hos honom. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan men när man börjar svälja ofta. Det värker i magen och halsen. Man känner att det spänner i bröstet för att man andas ytligt. Det svider i ögonen för att man trycker tillbaks tårarna som vill tränga sig fram. Då vet man att det är nära. Det finns flera namn på dessa känslor.

 

Panik, rädsla, frustration, ilska, maktlöshet. Helt enkelt sorg.

 

Med mig upp till avdelningen hade jag på något konstigt sätt fått fram bilden av pappa när han stod i sina målarbyxor 30 år yngre. Glada pappa som tog emot matlådan i plåt som jag och mamma var och lämnade hos honom när han målade lägenheter i sockerbitarna på Hagaborg. När jag sprang fram och kramade honom där han stod och väntade på oss ute på parkeringe,  kunde jag riktigt känna doften av tapetklister som blandats med flera lager målarfärg och spackel. Som om det var igår kunde jag riktigt känna hur hans sträva byxor rev min kind i kramen.

 

I mina tankar var jag gladare än på länge. Ett glatt minne från barndomen hade dykt upp än en gång. Det gjorde mig varm i hela kroppen att få minnas just det, istället för alla andra mörka minnesbilder som allt som oftast tagit överhanden i mitt liv.

 

Fast i detta fina minne klev jag ur hissen för att gå in på avdelningen och sa glatt till Willfred: Så mammas älskling, nu ska vi träffa morfar!

 

Bilden krossades fullständigt när jag möttes av verkligheten. En ännu sämre pappa, som stakade fram osammanhängande ord. Andningen var tung och oregelbunden. Han kramade min hand så hårt han kunde och med panik i blicken vädjade han till mig om hjälp.

 

Jag stod som förstenad med Willfred och kämpade mot att bryta ihop fullständigt av en denna känslomässiga inre krock. För att rädda Willfred från att se mig börja gråta och bli ledsen fick  jag motvilligt lämna pappa med personalen och gå. Att lämna både minnet och verkligheten med pappa, gjorde mig förkrossad.

 

Vissa besök i dödens väntrum är värre än andra.

En tuff tid som satt sina spår

Detta är svårt att prata om men det är nog svårare att skriva om och låta andra få ta del av. Jag måste erkänna att jag tvekade många gånger innan jag lade ut inlägg om just detta. Trots att jag är över 40 år, ger det lilla barnet inombords sig till känna, med skuld och skamstämpeln och med förmaningen om att man inte får prata om det. Fortfarande än idag fick jag den där ångestkänslan om att jag gör något fel när jag nu berättar. Trots att jag vet att det är precis det som gör att det känns bättre och är bra. Att nu ha förlorat både mamma och nu pappa, till ett förödande missbruk känns otroligt tungt. Och det är först nu som jag börjat reflektera över hur den senaste tiden varit.

Pappas slutskede i livet har varit så himla tuff och när jag i oktober satt på onkologíavdelningen, trodde jag inte att han skulle överleva mer än en vecka. Efter ett tag slutade jag räkna alla brytpunktsamtal som jag haft med olika läkare. Sömn, lugn och ro fanns inte längre på kartan. Innan jobbet, efter jobbet, all ledig tid och tankeverksamhet har gått åt. Och det är just detta läge som var svårt att släppa. Det tog många dagar innan jag gick ned från tå och faktiskt började andas normalt. Även om det fortfarande finns saker som sitter i. När jag ska lägga mig på kvällarna kommer jag på mig själv att nästan panikartat titta på telefonen så att ljudet är på, ifall någon ska ringa på mig. Jag vaknar fortfarande mitt i nätterna av drömmar där pappa har huvudrollen. Ord och meningar ekar i mitt huvud: ”Hur länge tror du att jag får leva Marléne”, ”Jag vill inte vara här”, ”Nu har din pappa inte lång tid kvar, det rör sig om några timmar bara, kanske någon dag”.

Pappa var en kämpe och hans livsvilja var stark. De sista åren försökte han vara nykter men det gick helt enkelt inte och det blev alkoholen och tabletterna som till slut satte punkt i hans liv. Han söndriga kropp klarade helt enkelt inte av det mer. Det blev en lång period i dödens väntrum och när jag nu ser tillbaks på dessa månader, känns mycket som i en dimma. Många saker som egentligen skulle ha haft stor proportion i mitt liv, har helt enkelt minimerats. Vissa saker har helt enkelt inte fått det utrymmet som skulle ha haft i vanliga fall. Vänner, fritidsintressen, glädjande besked har fått stå tillbaks, konflikter har inte blivit så viktiga att reda ut, surdegar har helt enkelt fått jäsa, elaka tungor i bitterhetens tecken har fått hållit på bäst de velat. Det mest nödvändiga har skötts. Det viktigaste har varit familjen och det vi stått mitt uppe i.

Nu är det iallafall ett faktum att min älskade pappa inte finns mer och han efterlämnade ett stort tomrum. Julen blev ingen bra jul. Och även om jag vet att pappa inte skulle velat att vi skulle sörja honom och vara ledsna, så har det ändå blivit så. Det är ofrånkomligt. Och under gårdagen så kändes det extra tungt när jag och Hampus satte nyckeln i låset till hans lägenhet och började titta i skåp och dra ut lådorna. Det blev så definitivt. I det läget önskade jag att jag hade syskon.

Hampus hittade en trälåda med gamla foton och brev. Han läste upp ett kärleksbrev som pappa fått av mamma. Tårarna kom. Så himla sorgligt när man tänker på hur deras liv tillsammans var och hur det slutade för dem på varsitt håll. En ständig kamp för både dem, mig och deras barnbarn. Att ha förlorat både mamma och pappa pga. alkohol- och tablettmissbruk känns så himla sorgligt och onödigt. Det finns så många ”om”, ”men”, ”varför” för att inte tala om alla minnen som dyker upp, både bra och dåliga.

Hampus började läsa ett av brevet och jag märkte hur det klumpade sig i halsen på honom och det blev övermäktigt. Det gjorde så ont att se honom ledsen. Efter en stund stängde han lådan och hans kommentar gjorde att det högg till i hjärtat på mig:

”Det gör mig så ledsen mamma, att se på allt här hemma hos morfar, han kändes så ensam💔”

Ni vet känslan när man försöker kämpa emot gråt. Halsen känns tjock och bröstet håller på att sprängas. Det svider i ögonen för att man försöker blinka bort envetna tårar som pressar sig upp. Hjärtat bränner. Det var första gången som jag kände att jag verkligen inte ville bryta ihop och gråta en gång till. Till slut kom den välkända styrkan som gör att det gick den här gången med. Den styrka som jag faktiskt fått genom både mamma och pappa på olika sätt. Den styrka som hjälper mig genom tuffa saker, vad det än må vara. Och just den som i detta nu finns för pappas älskade barnbarn som förlorat sin älskade morfar.

Vi stängde dörren till pappas lägenhet för den här gången. Lite i taget får det vara efter denna långa och tuffa period som varit.

Nu börjar det knytas i magen på många barn…

💔Julen närmar sig. Den är till för barnen men det är inte alla barn som får en fridfull och glädjande jul. Alltför många barn får vara med om elände kring julhelgen.

 

💔De får uppleva föräldrar eller andra vuxna som blir fulla. De får höra skrik, se slagsmål, känna rädsla och maktlöshet. De får leva i otrygghet och ensamhet. De får vara med om saker ett barn aldrig någonsin ska behöva uppleva under sin uppväxt.

 

👊Dessa barn ska inte ska vara osynliga. Vi måste alla hjälpa till med att se dem. Vi måste försöka få dem att känna att de inte är ensamma. Jag vill uppmana alla att vara extra uppmärksamma nu när julen närmar sig.

 

❤️Omtanke, ord, meningar kan göra skillnad!

 

Dela detta, sprid budskapet, ställ en fråga, skicka en signal, ge en kram för att göra skillnad för alla barn som inte får uppleva julefrid!

Mask on, mask off. Nu syns jag. Nu syns jag inte.

En mycket märklig tillvaro pågår för tillfället. Jag försöker hålla igång som vanligt även om hjärnan går på lågvarv av trötthet. Vissa jag har mött har sagt ta ledigt en tid. Ta den tiden du behöver…

 

Det gör jag. Fast just nu känns det som att tiden är min största fiende. Den tiden jag behöver finns inte. Och jag mår bäst av att saker och ting fungerar så normalt som möjligt, även om det är en tung period. Det är en tuff tid som många gånger blir märklig när man stannar upp och reflekterar.

 

Dagen börjar med sprudlande liv och fantastisk energi där den slutar i livets sludskede makalös trötthet.

 

Upp tidigt morgonen med en glad och pigg 1 1/2 åring som bara sprutar ur sig härlig livskraft och glädje. Lagom kaosartat vid frukostbordet där gröt ska stoppas i en hungrig liten mun, samtidigt som 4 nakenfisar springer runt benen och vill att deras matskålar ska fyllas innan de ska ut på rastning.

 

Efter allt mogonbestyr är klart är det dags att säga puss puss och iväg till dagens första, andra och tredje sammanträde. Där det diskuterades allt från uppbyggandet av det civila försvaret till narkotikahandel bland ungdomsgäng innan det var dags för prisutdelning i virtuellt cykel-VM.

 

En liten paus emellan

 

Där sätter jag mig i bilen och ringer till palliativa teamet för att fråga hur det gått med pappa. Sorgsenheten tränger sig snabbt inpå när jag får höra att han varit ledsen. Jag sitter kvar i tystanden efter samtalet en stund. Torkar tårarna, snyggar till mig och sätter återigen på mig den professionella gladmasken, innan jag kliver in för prisutdelningen. Jag gläds över hur duktiga alla tävlande varit och känner mig stolt över priset som tilldelas personalen för bästa coachning. Därefter önskar jag alla glada en trevlig helg. Sista förtroendeuppdraget för dagen avslutat.

 

Nu åker gladmasken av igen.

Det är med tunga steg som jag går upp till dödens väntrum för att hålla pappas hand. Trösta och vara nära. Jag försöker tänka på det sprudlande livet som väntar hemma. Uppbyggandet av det civila försvaret. Hur man ska bekämpa narkotikaförsäljningen som breder ut sig och drabbar våra ungdomar. Hur glada våra seniorer blev över priserna de fått för att de kämpat sig till en fjärdeplats i VM.

Pappa frågade mig: Hur länge till tror du att jag lever?

Mitt nyinköpta konstverk som är lätt att relatera till just nu.

 

Blir överväldigad av alla omtankar som jag fått genom kommentarer, mess, telefonsamtal och mail kring det jag delade med mig runt min pappa.

 

Det värmer verkligen och i synnerhet efter att jag våndades lite kring om jag skulle skriva om det eller inte. Blir det inte för privat? Kommer människor att tycka att jag lämnar ut för mycket? Ja, förmodligen kommer någon tycka det men det är ok. Det är inte alla som tycker att man ska skriva om sådana här saker. Att det är för privat, känsligt, obehagligt, obekvämt. Jag har också alla de där känslorna men jag tror inte på att stänga inne tankar och funderingar kring döden. Och jag kan till och med tycka att det är viktigt att lyfta det. Som en person skrev till mig: ”Det är befriande att någon faktiskt berättar om hur det känns att sitta och vänta på döden. Det är så tabubelagt att prata om det. Alla skulle behöva prata mer om det så att det inte blir så tungt att bära på.”

 

Det viktigaste är att man gör precis så som man känner själv är bäst.

 

När mamma dog och tiden innan, pratade jag knappt om det. Jag skrev om det lite kort efteråt. Jag tror att jag hade mått bättre av att faktiskt skriva av mig och prata om det under tiden. Låtit de runtom mig fått veta vad jag verkligen gick igenom. Men det var så otroligt hårt skal på min anhörigbubbla. Istället blev det prat om varför jag var borta så mycket från jobbet, varför jag tidvis såg så sliten ut. Varför jag bröt ihop och grät när det blev övermäktigt. Varför jag var irriterad och fräste till.

 

Det finns mycket tid att sitta och fundera på saker när man sitter bredvid någon som är så svårt sjuk som pappa är. Idag frågade han mig hur länge jag trodde att han hade kvar att leva. Det är det svåraste frågan som jag har fått ur flera aspekter. Hur ska jag kunna svara när hela tillvaron är som en enda stor känslomässig bergodalbana? Jag tänkte på vad doktorn sa i slutet av förra veckan: Det är jättekritiskt med din pappa nu, det kan ta 2 timmar, några dagar, upp till en vecka.

 

Pappa fick inget svar av mig, den där växande klumpen i magen satte stopp för det. Han frågade heller inget mer.

 

På något konstigt sätt har våra samtal kring döden blivit väldigt avdramatiserade och nästan surrealistiska. Jag till och med fick pappa att skratta när jag frågade: Är det verkligen så klokt att lägga dig i samma grav som mamma. Med tanke på ert stormiga förhållande kanske det skulle utlösa en mindre jordbävning när ni kommer ilag igen.

 

Att vi alla ska dö en dag och att det är naturligt är något som man ofta fått höra och sagt själv. Men att dö för tidigt pga. sjukdomar eller olycka är en annan sak och svårt att acceptera. På något konstigt sätt har jag försökt trösta mig själv när det gäller både mammas och pappas sjukdomar. Som kommer att ha ryckt bort dem från livet i alldeles för tidig ålder. Men som är självåsamkat. De kommer båda ha supit sig själva till döds. Känns det bättre att tänka så då? Kanske, kanske inte. Ibland. Nej.

 

Det som ändå känns bra är att jag får tid att reflektera över saker. Och som en mycket klok kvinna skrev till mig: Passa på att prata om det som inte sagts. Ställ frågor om sådant du undrar över, innan det är för sent.

Det är svårt att skriva, läsa och prata om döden.

Det tog ett tag innan jag bestämde mig för att publicera det jag gjorde igår. Visst är det privat, nära och personligt men samtidigt är det en så stor del av mitt liv just nu, så det går inte att särskilja från annat. Det känns också skönt att jag kanske slipper förklara lika mycket varför jag är rödgråten, tystlåten och drar mig undan eller kanske söker mer kontakt just nu. Att sitta i dödens väntrum är inte enkelt. Att dela med sig av tankar och funderingar genom att skriva av sig gör det lättare.

 

Hampus och jag var hos pappa på sjukhuset igen. Jag kommer aldrig vänja mig vid synen av honom. Avmagrad, insjunken och det som gör mest ont, hans rädsla. Just idag var det extra jobbigt eftersom det verkligen syntes på honom att han blivit ännu lite mer sämre. Feber trots antibiotika. Misstanke om ytterligare en infektion. Visst har jag sett förändringar varje dag jag har varit hos honom, men inte så mycket som nu.

 

Jag försökte hålla tårarna tillbaks, vara stark men det gick inte. Det som gjorde mest ont var att se Hampus stå bredvid sin morfar. Han lutade sig över honom och tröstade honom. Strök honom över kinden och sa flera gånger: Så ja, morfar, jag är hos dig nu. Det är ingen fara. Du behöver inte vara rädd.

 

Min vackra, tappra pojke som just nu bär på en enorm sorg.

 

Hampus står pappa närmast och de har byggt upp en fin relation. Den har inte kantats av mörka minnen som legat och gnagt i bakgrunden, de möttes på riktigt efter att pappas förödande eld slocknat inombords. Vilket känns bra för mig.

 

Samtidigt som jag är glad över deras relation kan jag ändå inte låta bli att tänka på att jag egentligen inte vill att Hampus eller Felicia ska behöva gå igenom denna sorg. Jag har alltid försökt skydda barnen från det onda som mamma och pappas missbruk fört med sig. Där båda gått exakt samma väg och allt på grund av mitt livs största fiende, alkoholen. Den värkande bitterheten tränger sig fram i bröstet på mig när jag tänker på allt elände som missbruket för med sig.

 

Sedan inser jag också att man kan inte och i vissa fall ska inte, skydda sina barn från allt ont här i världen.

 

Mitt samtal med läkaren denna dag var ännu lite mer dystrare. I somras var det en månad i taget när vi hade samtal med palliativa teamet. Nu är det nere på en dag i taget. Jag vill inte höra om timmarna, minutrarna.

 

Det viktigaste jag ville föra fram var att pappa inte ska ha ont eller behöva ligga och vara rädd.

(mer…)

Flickan med sorgen i dödens väntrum

När vi väl försonats, förlorar vi snart varandra ändå. Tyvärr står döden och knackar på dörren.

 
Det här är ett svårt blogginlägg men jag vill dela med mig av det som jag gått igenom det senaste året och främst den senaste månaden. 

 

Många frågar om hur det går med skrivandet på den sista delen i boktrilogin. Har då svarat: Jo, det går men det är lite komplicerat just nu. Orsaken är det som jag nu ska berätta och jag berättar för att få ökad förståelse. Jag går nämligen igenom en svår period nu. För det mesta kan jag hålla skenet uppe men ibland brister det. Det är precis så det är med sorgearbete. Det syns inte alltid utanpå men den finns där under ytan. Och just nu har sorgen flyttat in hos vår familj. Än en gång.

 

Jag håller på att förlora min pappa och mina barn, sin morfar. Denna gång måste jag nog tyvärr inse att när han väl är förlorad så kommer han aldrig mer tillbaka igen. Pappa är nämligen döende.

 

För en tid sedan valde jag att låta honom komma in i mitt liv igen. Trots att jag lovat mig själv att aldrig mer ta upp kontakten med honom. Det finns helt enkelt alltför många djupa sår som inte läker. Men så en dag för nästan två år sedan fick jag ett samtal, pappa var svårt sjuk. Efter många turer fram och tillbaks i mitt inre, tog jag beslutet. Vi försonades. Han tog min hand och sa det där ordet som jag så många gånger önskat att få höra. Jag kunde inte riktigt ta emot vår nya relation denna gång även om det kändes som en sten föll från mitt hjärta. Den lilla flickan inombords skuttade av glädje och tänkte: Åh, äntligen kan jag få tillbaks pappa. Stora flickan mäktade dock inte med det: Vadå för pappa? Det har ju aldrig funnits någon, dumma flicka!

 

Sorgen över att han aldrig varit en riktig pappa och svikit mig ordentligt alltför för många gånger, ställdes mot en annan förlåtande förklaring. Pappa hade ju aldrig förutsättningarna från början. Han hade själv alldeles för djupa sår för att mäkta med sig själv utan alkohol och droger. Och ovanpå på det så träffade han min mamma. Min vackra men trasiga mamma. Två olycksfåglar som bestämde sig för att ändå försöka låta kärleken övervinna allt. Och där blev jag till. De ville nog från början att det skulle bli bra men deras förödande glöd inombords slocknade aldrig. Den blossade ofta upp och blev till en eld som ödelade så mycket, inklusive min barndom.

 

Där och då sa min inre röst: Ge honom en chans Marléne. Det är bättre att ångra något man gjort än något man inte gjort. Jag försökte verkligen men backade ändå till slut. Jag var inte mogen. Och det avgörande ögonblicket var när pappa skulle stryka mig kärleksfullt på kinden och jag stelnade till av rädsla. Jag blev förstenad. Hemska minnen hann ikapp mig.

 

Jag fick iallafall möjlighet att göra ett nytt val lite senare. Pappa ringde mig och sökte kontakt. Den här gången var jag starkare. Jag ville inte se på pappa som en ovän. Jag bestämde mig för att släppa in honom i mitt liv igen. Jag stannade upp och sa till mig själv: Det som varit har varit, pappa och jag är här och nu. Vi bestämde oss båda för att vi skulle blicka framåt. Se varandra för de vi är idag. Inte älta det förflutna.

 

Vi försonades.

 

Nu såg jag en gammal, sliten, sorgsen man som längtade efter sin lilla familj. Min pappa. Han var inte densamma som han varit. Han blev inte arg för ingenting. Han var inte oberäknelig. Han var kärleksfull mot sina barnbarn och kunde inte låta bli att pussa och stryka sin hand på lilla Willfred eller ringa till Hampus och fråga när han skulle komma nästa gång. Han blev genuint glad när jag kom och hälsade på. Han såg på mig som sin älskade dotter. Det var avskalat på ett sätt som jag inte sett förut. Hans förgörande eld inombords verkade ha slocknat och i allt detta väcktes successivt en enorm sorg inom mig. Varför kunde inte detta ha kommit tidigare? Varför var det tvunget att bli så tidsbegränsat?

 

Pappas livslånga missbruk har satt sina spår och han har fått flera allvarliga sjukdomar, där cancern kommer att vara den som till slut sätter punkt i hans liv.

 

Vi har varit tvungna att ta en månad i taget under sommaren. Glädjas åt att pappa överlevt Willfreds 1-årsdag, Hampus student, Felicias 25-årsdag och sin egen 70-årsdag. Men han kommer nog inte överleva mycket mer nu. När jag den senaste tiden besökt honom har han sagt till mig: Kom nu ihåg vilka två låtar som ska spelas på min begravning och lägg mig bredvid mor din. Det blir bäst så. Sedan kan väl du också ligga där mellan oss när det är dags, fast det ska ju dröja förstås.

 

Efter alla dessa år slocknade deras eldar. Till slut kanske de ändå finner ro tillsammans. Min mamma och pappa. Olycksfåglarna.

 

”Gråt inga tårar mer för min skull” är en av låtarna. Så typiskt pappa.

Nu finns bara väntan och sorg kvar. Pappa tynar sakta men säkert bort. Till er som finns i min/vår närhet just nu vill jag säga: Möt mig där jag befinner mig. Skratta och le när jag är glad. Trösta mig när jag är ledsen och inte riktigt mäktar med. Fråga hur jag mår. Du kanske får svar. Kanske inte. Var bara där alldeles oavsett tystnad eller inte.

Värsta samtalet som en mamma kan få.

”Mamma, vi har varit med om en bilolycka”

 

Att mötas av de orden i telefonen var fruktansvärt och nu förstår jag hur min mamma kände det när jag för många år sedan ringde till henne och sa samma sak för många år sedan.

 

Det var i tisdags kväll som min älskade dotter ringde till mig och berättade att de blivit påkörda bakifrån på 61:an, hon var i chock, luren lämnades över till hennes pojkvän. Fast det kändes som om golvet under mig blev som gummi och det började sticka i hela huvudet och jag bara ville skrika, kickade autopiloten in. Är ni oskadda? Hur ser det ut runt er med trafiken? Har ni ont någonstans? Ok, lägg Felicia i gräset bredvid vägen, ring 112 efter ambulans.

 

Allt gick efter omständigheterna bra, ingen skadades allvarligt, även om min älskling fick ligga kvar på sjukhuset över natten med nacksmärtor och bilen blev skrot.

 

De hade änglavakt.

 

Livet är så skört och det kan förändras på en millisekund. Det finns inget värre än när det händer ens barn något och precis efter att jag fick det där samtalet från Felicia, kom jag att tänka på något min mamma sa till mig när jag totalkvaddade min bil och hamnade på sjukhuset. Jag ringde henne och sa precis samma ord. Hon kom till sjukhuset direkt och sa till mig att något gått sönder inom henne efter mitt samtal. Att hon aldrig känt något liknande och att det bara rullades upp en massa minnen för henne på när jag var liten. Precis på samma sätt som det hade gjort för mig. Jag kan nu förstå hennes känsla. Det var precis så det var. Och det är så det blir på något konstigt sätt. När livet hänger på en skör tråd av någon anledning så är det precis det som händer, livets underbara spelas upp framför en i enormt snabb fart. Precis som om hjärnan vill tala om för dig, kom ihåg detta fina i livet, kämpa, var stark.

En hjälte fick mig att stanna upp än en gång.

IMG_1541Sitter och läser dagens VF, stannar till lite extra vid artikeln om Karlstadläkaren Pernilla Wall som hamnade mittt i kaoset i Stockholm: ”När alla sprang bort från den skenande lastbilen sprang hon efter den för att hjälpa skadade”… Än en gång kommer klumpen i halsen på mig när jag stannar upp och reflekterar en stund över det jag läser samtidigt som jag tittar ut genom fönstret. Det är samma strålande vårsol ute, precis som det var just denna hemska dag och människor rör sig på gatan nedanför. Även om man inte ska låta ondskan vinna, utan låta allt vara som vanligt, gå vidare och istället bygga höga murar av kärlek, så vet jag att detta ändå kommer att lämna stora öppna sår.

 

Jag är tyvärr inte förvånad över det som har hänt men in i det sista hoppades jag att vi skulle bli förskonade. Jag tror att vi människor fungerar så, vi hoppas, vill inte tro, vi skjuter undan det onda. En överlevnadsmekanism. De känslorna är så starka, så när det väl händer blir det en chock. Man tror inte att det är sant trots att man innerst inne vetat att risken funnits.

.
Det är kärlek och sorg jag känner när jag läser i VF, en av alla tidningar som rapporterar och delger olika upplevda berättelser. Jag känner sorg över att oskyldiga människor, barn, har drabbats av ondskans vidriga skepnad. Kärlek över den medmänsklighet, kärlek och värme som uppstått. Respekt för alla de hjältar som ingav oss trygghet, hjälpte skadade, höll om där det behövdes och lyssnade på ord och berättelser som vi aldrig trodde skulle finnas. Hjältemodiga poliser, räddningspersonal och medmänniskor.

 

Och så var det den här underbara Karlstadläkaren Pernilla som fick mig att stanna upp denna morgon. Denna timme bland så många andra långa timmar, minuter och sekunder de sista dagarna.

 

Någon försökte stoppa läkaren Pernilla Wall, när hon sprang fram mot lastbilen för att rädda den unga kvinnan som låg på magen med huvudet mot däcket, svårt skadad. Pernilla skriker då att hon måste fram, att hon är läkare. När hon kommer fram ser hon att det brinner från motorhuven och någon skriker att den kommer att sprängas. Med en kraft som hon inte vet vart den kom från lyckas hon släpa bort den unga kvinnan från bilen. Hon skriker av smärtor när hon släpas bort men Pernilla ser att det är ett måste. Efter ett tag kommer fler till undsättning och som hjälper till att bära bort den unga kvinnan.

 

”Jag frågade henne vad hon hette så att jag kunde använda hennes namn och krama henne och vara henne fysiskt nära så att hon inte skulle känna att hon var ensam. Det var allt jag kunde göra.”

 

‘Det var allt jag kunde göra’ ekar i mitt huvud efter jag läst det. Just den insatsen är så stor att det inte går att beskriva. En hjältedådig insats som jag med många kommer att minnas för all framtid. En fantastisk gärning som förtjänar en tapperhetsmedalj. En av många fantastiska och hjältemodiga gärningar som utfördes denna dag. Det finns inget tack som är tillräckligt för alla dessa insatser.

 

”Det kommer över en, tankarna om död och fan vad nära det var. Men jag tänker att jag har haft så oförskämd tur. Sedan är det en gåva att försöka tänka att nu lever jag faktiskt. Och solen är lite varmare nu och blommorna är lite vackrare. Hela livsnjutningsgrejen-att bejaka den. För nu har jag livet och jag vet att det är kort.”

 

Vi har förlorat mycket med detta vidriga som har hänt och visst kommer det att sätta spår som inga murar av kärlek kan motverka, men det finns så många berättelser som visar på att det onda inte vinner fullt ut. Vi ska försöka visa att kärleken övervinner allt. Vi ska fortsätta prata om det, lyssna, krama om varandra och finnas till. Vi ska stå enade och kämpa tillsammans.

IMG_1542

I allt det fruktansvärda har vi sett det fina. Vi har sett så mycket medmänsklighet, kärlek, öppenhet och värme. Jag försöker tänka på det när jag blir rädd och tveksam. Det onda ska inte vinna.

 

 

I detta nu måste vi stå enade

”Ni kan inte kuva oss. Ni kan inte styra våra liv. Ni kommer aldrig att vinna.”

-Stefan Löfven

IMG_1529Vi har drabbats av en fruktansvärd terrorattack i Stockholm. Flera människor är döda och flera skadade, än så länge. Det här är en mycket svår situation där vi måste trösta och stärka varandra. Vi är nu ett land i sorg och chock. Mina tankar går till de som drabbats med dess anhöriga.

 

Idag, en varm solig vårdag den 7 april, förändrades Sveriges historia. Det blev en mörk och olycklig dag. Flera människor har mördats och skadats genom vad man tror är en terrorattack. Oskyldiga människor har berövats sina liv. Att drabbas av terrorattentat är något som vi aldrig kan garantera inte ska hända. Vi vet att det händer, något som vi tyvärr fått erfara från andra platser i Europa sista tiden. Något som man vet har hänt men som man aldrig velat tro skulle hända. Benen sopas undan, man blir chockad, arg och ledsen. Det här kommer att ta tid att smälta. Det kommer att finnas kvar hos oss länge som ett ömmande öppet sår. Detta är en tid då vi ska vara rädda om varandra.

 

Visa att vi står enade mot det onda genom att visa kärlek, omtanke och ta hand varandra. 

 

Vi vet att det är flera Karlstadsbor som befinner sig i Stockholm och har svårt att ta sig hem. Vi förstår att det har varit en traumatisk upplevelse för de som varit i närheten och att det finns både rädsla och oro bland dem som befunnit sig i anslutning till händelsen. Därför har Karlstads kommun tillsammans med Svenska kyrkan ordnat öppet hus i Domkyrkan i Karlstad imorgon, lördag den 8 april mellan kl.10-18. Man kan gå dit, samlas tillsammans med andra, för att prata om om det hemska som har hänt eller visa sitt stöd och medkänsla för de som har drabbats.

 

Domkyrkan kommer att hålla en andakt klockan 18.00 med anledning av det som hänt.

 

Kommunens kris-grupp POSOM kommer att finnas på plats om man behöver prata med någon.

 

IMG_1530

Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Desktop