Marléne L Kopparklint
Etikett. Sexuella övergrepp

Dagboksanteckning början av april 2017: Fortfarande slagrädd efter alla dessa år.

Willfred och jag åkte hem till pappa med en matlåda och när var på väg därifrån stod vi i hallen för att säga hej då. Pappa pussade på Willfred som han brukar göra nu när vi ses. Och för första gången på 15 år sträckte han också fram en hand mot mitt ansikte. Tanken var att han skulle stryka mig över kinden i all välmening, men innan jag ens hann tänka hade alla försvarsmekanismer slagit till. Jag höll andan, ryggade tillbaks ett steg och vände snabbt bort Willfred för att skydda honom.

 

Pappa reagerade direkt och svarade upp: Men, vad gör du Marléne? Jag tänkte bara stryka dig över kinden. Så här…

 

Jag var stel som en pinne. Pappa såg ledsen ut och just där tror att han förstod vilka spår vår historia tillbaks i tiden, satt hos mig. Jag stod stilla. Tittade på honom och började sakta andas, samtidigt som jag gjorde en snabb bedömning. Hans blick, kroppsspråk, tonläge, helheten. Jag fattade ett snabbt beslut inom loppet av en mikrosekund. Det var ingen fara.

 

Pappa fick stryka mig på kinden.

 

Väl ute i bilen insåg jag snabbt att jag måste skingra tankarna. På med P3 leta upp en dokumentär. Jag vill inte börja gråta. Måste hålla mig samman. Pappa är ju inte likadan som han var. Släpp det och släpp möjligtvis fram det ikväll efter att Willfred somnat. Det som var då var då. Nu är nu. Blicka framåt. Lådan var öppnad. Jag har en plan och en dokumentär på radion som håller mig samman. Men jag kan inte riktigt släppa det. Det är så jäkla ledsamt att jag ska behöva vara strykrädd än idag. Agtrosde verkligen att jag skulle ha kommit över det. Vissa saker är tydligen inte färdigbearbetade och det kan de förmodligen inte bli helt och hållet. Förrän man konfronteras med dem. Som nu.

 

Jag fick iallafall inget slag. Pappa är inte densamma som förr. Vilken lättnad.

På frågan om jag själv blivit utsatt för sexuella trakasserier…

Varför ska jag anmäla det när det ändå inte leder till något. Ord står mot ord, inget kan bevisas. Och kvar sitter jag med skuldstämpeln. I värsta fall blir det omvända roller. Jag blir ”The bad guy” och han offret som blivit baktalat. 

Ett citat som många utsatta brottsoffer nog känner igen sig i.

 

Igår och idag har jag blivit intervjuad utifrån inlägget jag skrev om #metoo effekten. Hur jag ser på att både förtroendevalda och tjänstemän inom politiksfären vittnar om övergrepp, trakasserier och kränkningar som de har varit med om.

 

Svaret är enkelt: Det är fullständigt oacceptabelt men man måste också vara självkritisk, inom vårt område är det samtidigt komplext eftersom den politiska arenan inte är en ”traditionell” arbetsplats.

 

Politiken är inte uppbyggd som en ”normal” arbetsplats där man som förtroendevald kan gå till sin arbetsgivare eller facket och anmäla en händelse. Inom politiken ska man gå till sin gruppledare/tillika partikollega som också är förtroendevald. Alternativt den lokala partistyrelsen som också består av förtroendevalda. Alternativt partiombudsmannen som är det bästa alternativet.

 

”Man kanske är tyst för att skydda partiet”

”Man är rädd för att folk ska säga att ”det är partikulturen”. Och då kanske man hellre är tyst för att skydda partiet – man känner att man själv är den som smutsar ner det. Dessutom kan man så enkelt bli bortvald, inte få uppdrag för att partiet helt enkelt funnit någon bättre.”

 

Det som försvårar är att det är inte helt vattentäta skott vart man som offer ska vända sig inom organisationen och framför allt att man kanske inte känner sig helt trygg med att göra det. Här har vi en hemläxa att göra och direkt när detta briserade, tillsattes en arbetsgrupp inom vårt parti för hantera frågorna på rätt sätt och där målet är att dels bryta tystnadskulturen men också agera på rätt sätt när det dyker upp olika ärenden. Komplexiteten inom politiken gör att det är en ännu större utmaning för oss att tydliggöra och stärka upp vår organisation och handlingsplaner så att våra förtroendevalda känner en trygghet i att faktisk berätta. Men det är absolut ingen omöjlighet och det ska göras.

 

Har jag då själv blivit utsatt? Svaret är ja. Nu är det dock några år sedan och då kände jag mig faktiskt inte trygg i att vare sig berätta eller anmäla händelserna utifrån olika perspektiv.

-Att bli tvingad att direkt berätta vem det var, trots att jag bar på en rädsla och osäkerhet.

-Att jag då skulle bli anklagad för att möjliggöra eller skydda förövaren och att det då inte skulle vara trovärdigt. Det fanns helt enkelt en rädsla för att om jag skulle prata med någon om det utan att anmäla det, skulle jag inte bli betrodd.

-Jag var också rädd för att hans förtroendekapital i organisationen skulle vara större än mitt och att det därför skulle vändas mot mig.

 

Som offer ställs man inför många tankar och funderingar. Och det är inte konstigt. Det finns så mycket skuld och skam i detta och det är just därför som alla arbets-/uppdragsgivare måste bli bättre på att möta människor som blivit utsatta och agera på rätt sätt.

#metoo i maktens korridorer

Inom politiken på riksplan har nu tystnadskulturen börjat luckras upp runt #metoo.

 

Flera toppolitiker vittnar om hur de har blivit utsatta. Jag stannade själv upp vid en av dessa berättelser igår kväll. Det var en partikollega som berättade om sina bedrövliga upplevelser. En stark kvinna som äntligen tagit bladet från munnen och faktiskt berättar om hur hon blivit utsatt för diverse övergrepp, maktmissbruk, härskartekniker och allt samlat under ett stort paraply av tystnadskultur. Det är starkt att läsa men det är inte utan att jag blir både förbannad och ledsen. Det mest tragiska är nog att jag blev inte förvånad. Det är verkligen inte ok och jag misstänker att det snart kommer att brisera med upplevelser även från politiken i och med #metoo

 

Jag tror dock att del av förklaringen till denna tystnad är att det även inom politiken finns en maktkultur. Vi är inte på något sätt förskonade från kränkningar, trakasserier, utnyttjande, övergrepp, förtal, hot etc. I synnerhet inte under nominerings- och valtider då vi ska konkurrerar mot varandra om olika uppdrag och där vissa tar till metoder som på vilken arbetsplats som helst inte skulle vara acceptabla överhuvudtaget. Passiviteten och bristen på agerande när det sker kan bero på både okunskap och feghet men leder nog till att många väljer att inte berätta. Man tänker att det är ingen idé eller så kanske man tänker att det blir ännu värre om man berättar, att man då blir föremål för baktaleri och skitsnack. Att man inte blir betrodd. I synnerhet om förövaren har en maktposition. Istället lider man i tystnad och står ut eller så lämnar man.

 

Tyvärr kan denna dåliga kultur bidra till den stora omsättningen och kortvariga engagemanget hos främst kvinnliga förtroendevalda.

 

Det går att jämföra den politiska miljön på både riks och lokal nivå med det som framförts om teatervärlden. Där arbetar folk som frilans och är beroende av arbetsgivarna och vi som förtroendevalda har också bara tillfälliga engagemang (fritidspolitiker) och är beroende av att någon tycker att man är såpass bra att man blir erbjuden förtroendeuppdrag. I båda fallen finns det en beroendeställning och utsatthet.

 

Jag har tyvärr exempel där flera berättat att de har blivit utsatta och att de därför lämnat och tyvärr har jag också egna erfarenheter. Detta är på intet vis acceptabelt och vi har alla ett gemensamt ansvar. För att motverka dessa maktövergrepp måste vi lyfta upp det till ytan som nu har gjorts genom #metoo och bryta tystnadskulturen men ännu viktigare. Ta fram planer för hur vi ska agera när det uppstår.

 

Vart är vi på väg!? Om det skulle bli tal på att SJ ska ha en egen kvinnoavdelning…

…då har vi gett upp som samhälle!

 

Tyskland ska som första land i Europa införa separata vagnar för män och kvinnor för att öka tryggheten för kvinnor, då flera kvinnor blivit antastade av män.

 

Jag tycker att Jessica Rosencrantz (M) formulerar det mycket bra i sin debattartikel i Expressen: Att öka kvinnors trygghet är en mycket viktig jämställdhetsfråga, men vägen dit får inte gå via könssegregation på allmänna platser eller i kollektivtrafiken. Precis som i fallet med Eriksdalsbadet i Stockholm och förslag om skilda badtider ska inte kvinnor behöva flytta på sig för att enskilda män inte respekterar deras rättigheter.

 

Segregering – att flytta på de som blir utsatta istället för att ta i med hårdhandskarna för de utsätter andra, skickar fruktansvärda signaler till tjejer/kvinnor att oönskade sexuella trakasserier inte tas på allvar. Att öppna upp separata tågvagnar eller varför inte bubbelpooler som på Eriksdalsbadet ska inte vara lösningen på ett problem som uppstår, bara för att vissa individer inte kan skilja på vad som är rätt och fel eller följa lagar och regler.

 

Istället måste vi se till att alla miljöer är trygga genom ökad bemanning/bevakning. Annars ger vi som samhälle upp när vi resonerar på ett detta sätt, där vi försöker dämpa ett symptom för att man inte klarar av att hantera problemet. Och ur ett jämställdhetsperspektiv är det en enorm tillbakagång för oss kvinnor – fullständig katastrof!

16-årsgräns på facebook?

Jag önskar att alla barn och ungdomar hade vårdnadshavare som tog sitt ansvar att ha koll på sitt barn inom sociala medier. Jag önskar att alla hade tid att faktiskt engagera sig och se på vad som pågår där. Vad deras barn utsätts för eller riskerar att utsättas för i den ofantligt stora sociala mediesfär som vi alla idag omges av.

 

Sedan inser jag att alla barn och ungdomar inte har det skyddsnätet och att alla vårdnadshavare kanske inte har förmågan att skaffa sig kunskapen om allt som finns eller pågår runt sina barn och unga heller. Att hålla reda på alla forum som finns på internet är kanske inte alltid lätt och då kan det vara bra att få en blänkare om att ens barn vill gå med i än det ena än det andra. Därmed får man också möjlighet att själv se vad det handlar om och kunna engagera sig.

 

Visst finns det ett föräldraansvar att vara påläst och engagerad men det kan hända den bäste att det enorma bruset inte hinns med. Det märks inte minst när det gäller alla de barn och ungdomar som genom de senaste åren vittnat om mobbning, trakasserier, hot, uppviglingar om brott och allra värst fått erfara vedervärdiga människor som utsatt dem för sexuella övergrepp, genom just sociala medier.

 

Man kan diskutera om en 16-årsgräns är rätt eller inte men jag personligen kan tycka att det händer mycket i utvecklingen hos ett barn mellan 13-16 år, där livserfarenhet och kunskap med all sannolikhet utvecklats och bidrar till att minimera riskerna för att bli utsatt eller kanske göra oigenomtänkta saker själv.

 

 

Nu är ju detta ett direktiv från EU som ställer krav på föräldrar att godkänna sitt barns deltagande i olika sociala medieforum om de är under en viss ålder. Därmed inte sagt att det blir ett ökat skydd för barnen men det tvingar föräldrarna att vara lite mer engagerade. Sedan finns det givetvis de som alldeles oavsett inte kommer att ta något ansvar alls men det är ett problem som vi ständigt får tacklas med precis på samma sätt som att vissa aldrig dyker upp på föräldramöten. Och det är ett kapitel för sig.

 

Rätt eller inte? Är det fel att ha åldergräns på bio? Är det fel med den svenska marknadsföringslagen som skyddar barn under 16 år från att utsättas för direktreklam som skickas via e-post, sms, telefon eller brev? Är det rätt med åldersgränser på att gå ut på vissa ungdomsställen, borde det inte räcka med en åldersgräns på alkoholen när man väl kommit in där?

 

Jag har ingen magisk lösning på hur vi ska få vårdnadshavare mer engagerade i våra barns användande av internet men jag tror att fler krav, verktyg på att få till det, är välbehövligt. Sedan om detta är en lösning, det får tiden utvisa. 

Den förkvävande mörka slöjan

Många tuffa frågor har varit på tapeten på sistone men jag kan inte låta bli att stanna kvar på onsdagen den 25 november, denna vecka. Dagen då fackeltåg, ljusmanifestaioner, föreläsningar hölls över hela landet, för att uppmärksamma våldet mot flickor, tjejer, kvinnor i alla åldrar.

 

Jag höll tal på Stora torget som jag gjort de senaste åren och varje gång jag står där hugger till i mitt hjärta och hopplösheten sköljer över mig som en iskall vinterstorm. Det är av frustration över att vi överhuvudtaget ska behöva ha dessa manifestationer, över att våldet inte minskar, att fler liv inte kan räddas. Sedan är det också fruktansvärt jobbigt av personliga skäl givetvis. För även om man skapat distans och bearbetat saker man har tvingats uppleva i livet är det ändå som de där ärren som man har inombords börjar blossa upp och ömma. Som ett stort ömmande skrapsår som man fick när man var liten, man visste att det skulle blir mer utdraget och göra jätteont, ändå kunde man inte låta bli att riva bort den där skorpan. Här har man inte ens något val. Smärtan kommer oavsett.

 

Har man själv varit utsatt för våld i nära relation, som barn tvingats se sin förälder blir slagen sönder och samman, förlorat en närstående på grund av våld. Då är det en livslång smärta som återkommer varje gång man påminns om det. Tyvärr är det alltför ofta.

 

-Din mamma var medvetslös när jag hittade henne och jag bar henne hem hit. Sedan har hon varit som hon är nu.

 

Jag hade aldrig sett mamma så illa tilltygad förut. Jag drog försiktigt upp den blommiga toppen som hon fått av mig förra sommaren och tittade på hennes överkropp. Hon var blå, svart och vinröd vid revbenen och hade några blåmärken på brösten. Precis som i hennes ansikte och över armarna. Jag vek bort blicken när mamma sökte min blick. Inget gjorde så ont i mig som när det vita klara förvandlats till trasigt rött. När jag bad mamma att försöka resa sig upp föll hon. H utmärglade lilla kropp var lätt som en fjäder när jag lyfte upp henne i min famn och bar henne ut från det unkna mörka huset jag äntligen funnit henne i.

 

Det var inte det att jag inte ville höra vad läkaren sa, men min blick fastnade ofrivilligt på hans händer där han stod och torkade dem på en lång pappersbit. Och jag fortsatte att tomstirra på honom när han berättade vidare om mammas tillstånd.

 

– Två brutna revben, svår hjärnskakning, flera sårskador på skallen och blodsutgjutning i båda ögonen.

 

– Sedan såg vi ytterligare en skallskada på röntgen. Men den är äldre. Svårt att säga hur gammal, men det man kan se är hon måste ha blivit svårt skadad och medvetslös när hon fick den smällen.

 

Skulle det aldrig ta slut? Skulle det fortsätta tills min värsta mardröm blev besannad?

IMG_0608

#Maskrosflickan #Detsomintesyns #Maskrosbarn

 

Jag söp mig dyngrak och raglade runt på stan. Jag råkade illa ut.

Det värker i mitt hjärta när jag ser unga som är så fulla att de inte kan ta hand om sig själva. Frågan som väcks hos mig är vad som händer med dem när kvällen lider mot sitt slut och natten tar vid. Vem tar hand om dem? 

Valborg nwt 215

Vi hälsar våren välkommen med Valborgsmässofirande. Allt är ljust och glatt, eller? Nja, så blir det tyvärr inte för alla ungdomar. Det finns en mörk baksida denna ljusa tid på året till trots. Även om alkoholkonsumtionen bland ungdomar minskat något just denna kväll, är det fortfarande många som super till och det är fortfarande många som tar sin första fylla.

Ungdomsfylla NWT valborg 2015

Jag har också varit ung. Jag har också supit mig full och raglat runt på stan, suttit på en parkbänk och inte haft koll på läget överhuvudtaget. Jag har även råkat riktigt illa ut. Just därför vet jag att det betyder så mycket att ha någon som bryr sig. Någon som sätter gränser. Någon som ser till att man kommer hem tryggt. Någon som helst ser till att man inte dricker alkohol alls och i synnerhet inte när man inte har åldern inne.

 

Verkligheten är den att alla inte har någon som bryr sig om dem. Alla blir inte omhändertagna. Alla kommer inte hem tryggt och säkert. En del råkar tyvärr riktigt illa ut, precis som jag gjorde – och det önskar jag ingen.

 

Därför vädjar jag till alla vuxna; köp inte ut alkohol eller bjud dem som inte har åldern inne. Ta som vuxen ansvar istället – följ lagen och sätt gränser. I det långa loppet vinner man på det. Se också till att du vet vilka planer ditt barn har och vart hen håller hus. Framför allt, försäkra dig om en trygg hemkomst. Du kanske till och med kan avstå alkohol själv under kvällen och hämta dem med bil?

 

Många sanningar har dolts i gyckel, inte minst i förra avsnittet av Ack Värmland (humorprogrammet på TV 4), där frågan om man som förälder skulle bjuda sitt barn på alkohol eller inte, dök upp. Det är sällan man får ett tack från sitt barn som blivit äldre: ”Åh, vad shysst du var som köpte ut alkohol åt mig när jag var yngre”. Jag kan bara gå till mig själv när mamma köpte ut åt mig, inte söp jag mindre för det, snarare tvärtom. Barn vill att vi vuxna sätter gränser i välmeningens tecken och att vi är förebilder för vad man får göra eller inte göra.

 


Senaste inläggen.
Ayam cemani 15 Maj
Bloggat på nwt.se.
Desktop