Marléne L Kopparklint
Etikett. Maskrosbarn

Dagboksanteckning 1: en mörk kall eftermiddag i november.

Pappa lever än. Detta är den längsta känslomässiga berg-o dalbana jag varit med om. Jag klarade av exakt 13 minuter hos pappa nu när jag var hos honom. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan men när man börjar svälja ofta. Det värker i magen och halsen. Man känner att det spänner i bröstet för att man andas ytligt. Det svider i ögonen för att man trycker tillbaks tårarna som vill tränga sig fram. Då vet man att det är nära. Det finns flera namn på dessa känslor.

 

Panik, rädsla, frustration, ilska, maktlöshet. Helt enkelt sorg.

 

Med mig upp till avdelningen hade jag på något konstigt sätt fått fram bilden av pappa när han stod i sina målarbyxor 30 år yngre. Glada pappa som tog emot matlådan i plåt som jag och mamma var och lämnade hos honom när han målade lägenheter i sockerbitarna på Hagaborg. När jag sprang fram och kramade honom där han stod och väntade på oss ute på parkeringe,  kunde jag riktigt känna doften av tapetklister som blandats med flera lager målarfärg och spackel. Som om det var igår kunde jag riktigt känna hur hans sträva byxor rev min kind i kramen.

 

I mina tankar var jag gladare än på länge. Ett glatt minne från barndomen hade dykt upp än en gång. Det gjorde mig varm i hela kroppen att få minnas just det, istället för alla andra mörka minnesbilder som allt som oftast tagit överhanden i mitt liv.

 

Fast i detta fina minne klev jag ur hissen för att gå in på avdelningen och sa glatt till Willfred: Så mammas älskling, nu ska vi träffa morfar!

 

Bilden krossades fullständigt när jag möttes av verkligheten. En ännu sämre pappa, som stakade fram osammanhängande ord. Andningen var tung och oregelbunden. Han kramade min hand så hårt han kunde och med panik i blicken vädjade han till mig om hjälp.

 

Jag stod som förstenad med Willfred och kämpade mot att bryta ihop fullständigt av en denna känslomässiga inre krock. För att rädda Willfred från att se mig börja gråta och bli ledsen fick  jag motvilligt lämna pappa med personalen och gå. Att lämna både minnet och verkligheten med pappa, gjorde mig förkrossad.

 

Vissa besök i dödens väntrum är värre än andra.

Nu börjar det knytas i magen på många barn…

💔Julen närmar sig. Den är till för barnen men det är inte alla barn som får en fridfull och glädjande jul. Alltför många barn får vara med om elände kring julhelgen.

 

💔De får uppleva föräldrar eller andra vuxna som blir fulla. De får höra skrik, se slagsmål, känna rädsla och maktlöshet. De får leva i otrygghet och ensamhet. De får vara med om saker ett barn aldrig någonsin ska behöva uppleva under sin uppväxt.

 

👊Dessa barn ska inte ska vara osynliga. Vi måste alla hjälpa till med att se dem. Vi måste försöka få dem att känna att de inte är ensamma. Jag vill uppmana alla att vara extra uppmärksamma nu när julen närmar sig.

 

❤️Omtanke, ord, meningar kan göra skillnad!

 

Dela detta, sprid budskapet, ställ en fråga, skicka en signal, ge en kram för att göra skillnad för alla barn som inte får uppleva julefrid!

Mask on, mask off. Nu syns jag. Nu syns jag inte.

En mycket märklig tillvaro pågår för tillfället. Jag försöker hålla igång som vanligt även om hjärnan går på lågvarv av trötthet. Vissa jag har mött har sagt ta ledigt en tid. Ta den tiden du behöver…

 

Det gör jag. Fast just nu känns det som att tiden är min största fiende. Den tiden jag behöver finns inte. Och jag mår bäst av att saker och ting fungerar så normalt som möjligt, även om det är en tung period. Det är en tuff tid som många gånger blir märklig när man stannar upp och reflekterar.

 

Dagen börjar med sprudlande liv och fantastisk energi där den slutar i livets sludskede makalös trötthet.

 

Upp tidigt morgonen med en glad och pigg 1 1/2 åring som bara sprutar ur sig härlig livskraft och glädje. Lagom kaosartat vid frukostbordet där gröt ska stoppas i en hungrig liten mun, samtidigt som 4 nakenfisar springer runt benen och vill att deras matskålar ska fyllas innan de ska ut på rastning.

 

Efter allt mogonbestyr är klart är det dags att säga puss puss och iväg till dagens första, andra och tredje sammanträde. Där det diskuterades allt från uppbyggandet av det civila försvaret till narkotikahandel bland ungdomsgäng innan det var dags för prisutdelning i virtuellt cykel-VM.

 

En liten paus emellan

 

Där sätter jag mig i bilen och ringer till palliativa teamet för att fråga hur det gått med pappa. Sorgsenheten tränger sig snabbt inpå när jag får höra att han varit ledsen. Jag sitter kvar i tystanden efter samtalet en stund. Torkar tårarna, snyggar till mig och sätter återigen på mig den professionella gladmasken, innan jag kliver in för prisutdelningen. Jag gläds över hur duktiga alla tävlande varit och känner mig stolt över priset som tilldelas personalen för bästa coachning. Därefter önskar jag alla glada en trevlig helg. Sista förtroendeuppdraget för dagen avslutat.

 

Nu åker gladmasken av igen.

Det är med tunga steg som jag går upp till dödens väntrum för att hålla pappas hand. Trösta och vara nära. Jag försöker tänka på det sprudlande livet som väntar hemma. Uppbyggandet av det civila försvaret. Hur man ska bekämpa narkotikaförsäljningen som breder ut sig och drabbar våra ungdomar. Hur glada våra seniorer blev över priserna de fått för att de kämpat sig till en fjärdeplats i VM.

Pappa frågade mig: Hur länge till tror du att jag lever?

Mitt nyinköpta konstverk som är lätt att relatera till just nu.

 

Blir överväldigad av alla omtankar som jag fått genom kommentarer, mess, telefonsamtal och mail kring det jag delade med mig runt min pappa.

 

Det värmer verkligen och i synnerhet efter att jag våndades lite kring om jag skulle skriva om det eller inte. Blir det inte för privat? Kommer människor att tycka att jag lämnar ut för mycket? Ja, förmodligen kommer någon tycka det men det är ok. Det är inte alla som tycker att man ska skriva om sådana här saker. Att det är för privat, känsligt, obehagligt, obekvämt. Jag har också alla de där känslorna men jag tror inte på att stänga inne tankar och funderingar kring döden. Och jag kan till och med tycka att det är viktigt att lyfta det. Som en person skrev till mig: ”Det är befriande att någon faktiskt berättar om hur det känns att sitta och vänta på döden. Det är så tabubelagt att prata om det. Alla skulle behöva prata mer om det så att det inte blir så tungt att bära på.”

 

Det viktigaste är att man gör precis så som man känner själv är bäst.

 

När mamma dog och tiden innan, pratade jag knappt om det. Jag skrev om det lite kort efteråt. Jag tror att jag hade mått bättre av att faktiskt skriva av mig och prata om det under tiden. Låtit de runtom mig fått veta vad jag verkligen gick igenom. Men det var så otroligt hårt skal på min anhörigbubbla. Istället blev det prat om varför jag var borta så mycket från jobbet, varför jag tidvis såg så sliten ut. Varför jag bröt ihop och grät när det blev övermäktigt. Varför jag var irriterad och fräste till.

 

Det finns mycket tid att sitta och fundera på saker när man sitter bredvid någon som är så svårt sjuk som pappa är. Idag frågade han mig hur länge jag trodde att han hade kvar att leva. Det är det svåraste frågan som jag har fått ur flera aspekter. Hur ska jag kunna svara när hela tillvaron är som en enda stor känslomässig bergodalbana? Jag tänkte på vad doktorn sa i slutet av förra veckan: Det är jättekritiskt med din pappa nu, det kan ta 2 timmar, några dagar, upp till en vecka.

 

Pappa fick inget svar av mig, den där växande klumpen i magen satte stopp för det. Han frågade heller inget mer.

 

På något konstigt sätt har våra samtal kring döden blivit väldigt avdramatiserade och nästan surrealistiska. Jag till och med fick pappa att skratta när jag frågade: Är det verkligen så klokt att lägga dig i samma grav som mamma. Med tanke på ert stormiga förhållande kanske det skulle utlösa en mindre jordbävning när ni kommer ilag igen.

 

Att vi alla ska dö en dag och att det är naturligt är något som man ofta fått höra och sagt själv. Men att dö för tidigt pga. sjukdomar eller olycka är en annan sak och svårt att acceptera. På något konstigt sätt har jag försökt trösta mig själv när det gäller både mammas och pappas sjukdomar. Som kommer att ha ryckt bort dem från livet i alldeles för tidig ålder. Men som är självåsamkat. De kommer båda ha supit sig själva till döds. Känns det bättre att tänka så då? Kanske, kanske inte. Ibland. Nej.

 

Det som ändå känns bra är att jag får tid att reflektera över saker. Och som en mycket klok kvinna skrev till mig: Passa på att prata om det som inte sagts. Ställ frågor om sådant du undrar över, innan det är för sent.

Ibland hugger det till lite extra i hjärtat…

fake status

Oavsett om kedjestatusen kring pojken med autism som blev nekad skolresa, är en bluff, är det en sanning i alltför många andra fall. Det finns barn som ingen bjuder till födelsedagar.

 

Det finns föräldrar som förbjuder sina barn att umgås med vissa andra barn för att de har det trassligt hemma. Det finns barn som lämnas i sin ensamhet pga. att andra vuxna har skygglappar, känner rädsla, bär på okunskap.

 

Jag vet för jag känner en flicka som under sin barndom råkade ut för det gång på gång.

Det finns barn som hamnar i utanförskap för att man inte har förmågan att hantera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på rätt sätt.

 

Jag vet för jag känner en flicka som hela sin mellanstadieperiod, under lektionstid, fick sitta ensam i korridoren utanför klassrummet, för att hennes lärare inte hade kunskap om hur hennes ADHD och autism skulle hanteras.

 

Det finns barn som tvingas hamna i fel sällskap för att andra vuxna (förutom deras egna föräldrar) inte reagerar när de är ute alldeles för sent på kvällen för att de inte vill gå hem.

 

Jag vet för jag känner ett barn som hellre satt på en parkbänk kyliga höstkvällar för att mamma och pappa var aspackade hemma och slogs.

 

Visst finns det barn som råkar ut för dessa saker. Visst finns det barn med särskilda behov. Visst finns det barn med trasiga inre. De vill inget annat än att känna en tillhörighet, få bekräftelse, accepteras, känna att de duger och framförallt inte vara osynliga. Jag vet för jag har varit ett av dem och jag känner till andra.

 

Oavsett om någon kedjebluffat på Facebook är budskapet viktigt. Oavsett om vi känner någon som råkat ut för dessa saker eller inte är det vår medmänskliga skyldighet att sprida budskapet vidare. Så att fler ser de osynliga barnen. Så att det hugger till i hjärtat på fler.  Så att fler reagerar och agerar. 

 

Igår mötte jag en rastlös själ som jag delar många sorger med…

Han skämdes fast han inte behöver. Vek undan blicken. Låtsades att han inte såg mig. Jag ville bara gå fram och säga att allt blir bra tids nog men insåg snabbt att det bara skulle vara en tröst för mig själv.

Han vandrar vidare.

Jag står kvar och som så många gånger tidigare önskar jag att han ska öppna ögonen och se sprickorna i allt som finns och där ljuset kommer in. Att han ska stanna upp och låta sig fyllas med näring istället för den förgiftande bedövningen.
Det syns lång väg att smärtan från det förflutna har tagit överhanden. Förvandlingen till att bli ett maskrosbarn har inte ens påbörjats.

För vissa människor är livet hårt från början. 

 

Alla kan inte ta till vara på förutsättningarna att leva ett gott liv utan lever det i smärtans tecken. De tillåter sig helt enkelt inte att få vara lyckliga. Andra har inte tillåtit det för dem heller. Gång på gång gör de felaktiga val. Ibland går det i arv. Andra gör någon de felaktiga valen åt dig. Man vet om det men man orkar inte stå emot. Man sviker de som sträcker ut en hand. Man lägger sig under sin egen värdighet. Man sätter de som älskar dig i så många svåra situationer att det till slut gör dem otrygga inombords. Den sista gnuttan värdighet försvinner. Tynar till slut bort. In kliver skulden och skammen. Man tappar tron på sig själv. Man ger upp. Insikten om att mönstret inte går att bryta är tydligare än något annat.

Det är helt enkelt försent. Den sista man värdesätter är sig själv. 

 
För en del går det bra. Man finner verktygen och hanterar det onda. För andra går det inte bra. Man bedövar smärtan. Fyller tomrummet med det man känner till bäst. En del gör det ensamma. En del gör det tillsammans med andra. En del söker efter kärlek att dela sin smärta med. För att bli helad. Ibland finner de en själsfrände.

Ibland inte.

De vandrar på ensamhetens stig. Man ser lång väg att den inneboende rastlösheten tagit överhanden. Man ser det i ögonen som inte vill möta dina.
Jag ser. Du vet att jag vet. Du vänder bort blicken och vandrar vidare. En dag kanske du stannar upp och möter min blick. En dag kanske du också börjar se sprickorna där ljuset kommer in. En dag kanske du tillåter maskrospojken att komma fram. 

Jag såg dig idag. Jag ville ge dig en kram. Bara så att du vet det.

– Allis –

Nu är jag äntligen på plats i Göteborg och ser fram emot H.M. Drottning Silvia som ska inviga årets viktigaste konferens!

Den internationella anhörigkonferensen är en av årets viktigaste konferenser eftersom man tar upp en fråga som förtjänar mycket högre prioritet i samhället. När man som barn eller vuxen tvingas ta hand om en närstående som behöver stöd, lider av psykisk eller fysisk sjukdom eller har ett missbruk eller en funktionsnedsättning, får ens eget liv stå tillbaka till stor del. Värst blir det givetvis för barn som växer upp under sådana här omständigheter. De får många gånger bli föräldrar åt sina egna föräldrar alldeles för tidigt. Man tvingas kliva in i en vuxenroll.

 

 

IMG_0001

Jag vet eftersom jag själv varit där.

 

Oavsett ålder hamnar man i en slags bubbla när någon närstående blir sjuk, man vill så gärna hjälpa, skydda, rädda och se till att personen i fråga lever ett så normalt liv som möjligt utan att lida. För många blir det den viktigaste uppgiften i livet.

 

Som anhörigvårdare tar man på sig olika roller och uppgifter, exempelvis som koordinator, försvarare och inspektör för sina närståendes räkning och det tar kraft. Så pass mycket kraft att man inte klarar av att söka efter stöd eller avlastning för sig själv. Det är just därför som det finns ett så stort mörkertal när vi talar om anhöriga som aldrig får stöd.

 

Det här är den 6:e internationella konferensen och att H.M. Drottning Silvia inviger den visar att frågan fått större betydelse, vilket är glädjande!

 

Jag känner mig extra stolt över att Karlstad än en gång sätts på kartan när det gäller anhörigstöd. Vi medverkar i flera av seminarierna där jag i egenskap av ordförande i Vård- och omsorgsnämnden, blivit inbjuden av en En bra plats – anhörigstöd på nätet, för att tala om Karlstads kommuns samverkan kring ny teknik som gör det möjligt för fler anhöriga att få stöd och kontakt med andra anhöriga.

IMG_6785

Jag kommer aldrig att tillåta mig själv att bli hemmablind för jag sträcker på mig varje gång jag får höra att Karlstad är en av de ledande kommunerna när det gäller anhörigstöd. Jag känner mig fullständigt trygg med målet vi har satt upp: Att vi ska bli bäst i Sverige!

 

Se konferensen direkt på NKAPlay och här finner du seminariet som jag medverkar i!

#Carers2015

Jag söp mig dyngrak och raglade runt på stan. Jag råkade illa ut.

Det värker i mitt hjärta när jag ser unga som är så fulla att de inte kan ta hand om sig själva. Frågan som väcks hos mig är vad som händer med dem när kvällen lider mot sitt slut och natten tar vid. Vem tar hand om dem? 

Valborg nwt 215

Vi hälsar våren välkommen med Valborgsmässofirande. Allt är ljust och glatt, eller? Nja, så blir det tyvärr inte för alla ungdomar. Det finns en mörk baksida denna ljusa tid på året till trots. Även om alkoholkonsumtionen bland ungdomar minskat något just denna kväll, är det fortfarande många som super till och det är fortfarande många som tar sin första fylla.

Ungdomsfylla NWT valborg 2015

Jag har också varit ung. Jag har också supit mig full och raglat runt på stan, suttit på en parkbänk och inte haft koll på läget överhuvudtaget. Jag har även råkat riktigt illa ut. Just därför vet jag att det betyder så mycket att ha någon som bryr sig. Någon som sätter gränser. Någon som ser till att man kommer hem tryggt. Någon som helst ser till att man inte dricker alkohol alls och i synnerhet inte när man inte har åldern inne.

 

Verkligheten är den att alla inte har någon som bryr sig om dem. Alla blir inte omhändertagna. Alla kommer inte hem tryggt och säkert. En del råkar tyvärr riktigt illa ut, precis som jag gjorde – och det önskar jag ingen.

 

Därför vädjar jag till alla vuxna; köp inte ut alkohol eller bjud dem som inte har åldern inne. Ta som vuxen ansvar istället – följ lagen och sätt gränser. I det långa loppet vinner man på det. Se också till att du vet vilka planer ditt barn har och vart hen håller hus. Framför allt, försäkra dig om en trygg hemkomst. Du kanske till och med kan avstå alkohol själv under kvällen och hämta dem med bil?

 

Många sanningar har dolts i gyckel, inte minst i förra avsnittet av Ack Värmland (humorprogrammet på TV 4), där frågan om man som förälder skulle bjuda sitt barn på alkohol eller inte, dök upp. Det är sällan man får ett tack från sitt barn som blivit äldre: ”Åh, vad shysst du var som köpte ut alkohol åt mig när jag var yngre”. Jag kan bara gå till mig själv när mamma köpte ut åt mig, inte söp jag mindre för det, snarare tvärtom. Barn vill att vi vuxna sätter gränser i välmeningens tecken och att vi är förebilder för vad man får göra eller inte göra.

 

Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Hej världen! 22 Jan
Desktop