Marléne L Kopparklint
Etikett. Maskrosbarn

Dagboksanteckning maj 2018-Den trasiga trubaduren i Sevilla

Jag vet, alla tänker inte som jag.

Den trasige trubaduren i Sevilla

 

Jag vet att jag inte borde tänka som jag gör men jag kan bara inte låta bli. Det är maskrosflickan som knackar på helt enkelt. Den lilla flickan som hela sitt liv jobbat hårt för att skydda, ställa tillrätta, iaktta och alltid vara till lags. Jag har en förmåga att ibland kroka fast vid vissa människor som passerar mitt liv. Flyktiga möten där inte ett ord utbyts. Bara blickar som möts, om så för ett kort ögonblick. Snabbt sätter tankeverksamheten igång och det börjar borra in i mitt hjärta. Kopplingar till svunna tider görs. Något som påminner om mamma eller pappa, någon annan trasig människa som jag under min barndom, ungdomstid, mitt vuxna liv har mött. Som dotter, flickvän, offer, missbrukare, som socialarbetare eller vän.

 

Det är något i deras kroppsspråk, utstrålning, blick, utseende, som gör att det hugger till i mitt hjärta och jag tvingas att stanna upp. Reflektera över vad det står för. Ofta blir jag dyster och fundersam. Oftast lyckas jag vifta bort det men ibland går det inte. Det liksom klänger sig fast som en sådan där hårig kaktus som har små, små, nästintill osynliga taggar som riktigt tränger sig in huden. Man vet att det är en risk att känna på dem men man kan bara inte låta bli för man vill se om de verkligen är sådär de mjuka som de ser ut och vips så fastnar en sådan där osynlig liten jäkel som letar sig in under huden, kliar, sticks och är omöjlig att få bort. Precis så blir det för mig dessa tillfällen. Det ringer en klocka, en mix av nyfikenhet och sorg väcker upp tankar som jag begravt i min egen Pandoras ask. När det väl fastnat är det bara att följa med och laga efter läget. Det har dock blivit bättre. När jag var yngre kunde jag fastna var och varannan dag för att med åren, bli mer sällan. När det väl hände var det ofta som jag fick sitta och blinka bort tårar. En deja vuè som övergick till en spin-off effekt där dystra,  obearbetade minnen väcktes till liv. Idag händer det mycket sällan och när det händer har jag verktyg som sällan släpper fram det.

 

Ända tills nu i veckan när jag var i Sevilla.

 

Han kom fram med sin gitarr på ryggen där jag och mitt sällskap satt vid ett café. Mörkt kortklippt hår, solbränd, markerade ögonbryn och höga kindben. Hans ögon var melerade. Svårt att bedöma åldern eftersom det syntes lång väg att han levt ett hårt liv men kanske mellan 45-55 år. Även om han såg rejält härjad ut och inte helt nykter, skvallrade hans kläder, festivalarmband och halsband.  Han hade med största sannolikhet varit en kille som en gång i tiden varit ganska inne. Förmodligen en sådan som alltid hade glimten i ögat, hade lätt till skratt och charmade både killar och tjejer vart han än kom. Ungefär som Magnus Ugglas trubadur. En framåt och social kille som vann lika mycket på sin charm som sitt mystiska utseende.

Han väckte flera känslor hos mig och helt plötsligt var jag mentalt försvunnen från mitt sällskap. En sådan där enerverande tagg nästlade sig in under huden på mig. Det var ingen som märkte min frånvaro, de var för upptagna att diskutera barnuppfostran. De märkte heller inte vad som utspelade sig på gatan vi satt på och helt naturligt att de inte gjorde det.

Jag däremot följde hans steg, från de nedersta borden till de översta på restauranglängan. Det var knappt de andra märkte att han stannade till vid vårt bord och frågade om vi ville att han skulle spela något på sin gitarr.

 

Jag sa principfast nej och ångrade mig nästan omedelbart efteråt för att jag tyckte  synd om honom.

 

Inbörjan av kvällen när vi kom sa den kortvuxna, bastanta spanjorskan som serverade oss, bestämt åt oss , att plocka bort mobiltelefonerna från bordet och inte låta påsar eller väskor stå på trottoaren. De kringstrykande människorna på gatan var nämligen kriminella och väntade på ett tillfälle att agera-ofta såg de ett tillfälle att ’grab’n run’. Hennes förmaningar gjorde att jag blev lite mer på tå, lite mer uppmärksam på dessa utpekade som gick mellan borden och tiggde för sin överlevnad.

Vissa syntes det på att de inte skulle tveka men ”min trasige trubadur” var inte en av dem. Han hade det liksom inte i blicken och hans kroppsspråk och beteende sa något annat. Jag hade dessutom nyss fått det bevisat för mig. En ouppmärksam tjej vid ett bord längre ned, råkade nämligen tappa sin fodralklädda mobil, utan att hon märkte det, ned på trottoaren. Hon ställde nämligen sin handväska lite ovarsamt, på stolen bredvid, efter att hon halat upp ett ciggarettpaket. Den välte åt sidan och så gled den ur. Ljudet slukades antagligen upp av allt sorl eller möjligen vinet som runnit ned genom hennes strupe. Trubaduren iakttog hela händelsen och fäste ögonen på fodralet. Han hade på ett enkelt sätt kunnat göra en undanmanöver med sin gitarr, samtidigt som han satte sig på huk framför henne och hennes väninnor. Med charm i blicken hade han kunnat fråga om de ville att han skulle spela något eller varför inte låtsas knyta sina slitna, en gång vita, Adidas sneakers.

Istället gick han fram till dem, böjde sig ned, plockade upp mobilen, knackade tjejen på axeln och räckte fram den.

”Sorry miss, you dropped this”

 

Han stod stilla för en kort stund medan han fick ett misstänksamt tack. Samtidigt öppnade hon fodralet för att se om allt var på sin plats. Tubaduren insåg snabbt att det skulle stanna vid det, backade och gick sakta vidare. Jag följde honom med blicken men vek av när han kom fram till vårt bord. Efter någon sekund tittade jag upp igen och våra ögon möttes. Minnesbilderna gjorde sig till känna och plötslig ekade Tomas röst i mitt huvud.

Även om jag har blivit en skabbig missbrukare Marléne, finns det två saker jag aldrig skulle göra. Jag skulle inte stjäla från privatpersoner som jag möter på gatan och jag skulle inte blåsa min familj eller vänner. Svikit dem har jag redan gjort genom att bli en pundare, så den smärtan behöver jag inte spä på mer.

 

Kort därefter dök nästa minne upp. Uffe, min obotlige vandrare.
-Jag gör så gott jag kan men jag orkar liksom inte hålla ihop. Jag måste bara bort från den här stan tidvis. När ångesten, rastlösheten kommer ikapp mig. Då drar jag vidare och träffar nya glada människor som jag kan umgås med en kort stund. Precis så länge så att de inte kommer för nära inpå och börjar ställa frågor. Helst vill jag lämna dem bakom mig med ett leende på läpparna sägandes: fy, fan vilken skön kille det där var. Istället för att de ska säga: Fy, fan vilken tragisk jävel.

 

Sedan kom mamma, som så många gånger tidigare. Min fina mamma som alltid skulle ha ett perfekt yttre. Snygga kläder, alltid stå i centrum på fester. Och som gärna köpte människors bekräftelse genom att ge bort saker. Fast jag visste att mamma tyckte mycket om ett klädesplagg eller vad det nu än kunde vara, så gav hon bort det. Jag frågade alltid varför hon gjorde så och jag blev också arg på de som tog emot det, men jag fick aldrig någon respons. Sedan kom de där tunga perioderna då det inte fanns några pengar kvar. Då hon fortfarande försökte behålla sitt yttre, uppklädd och hårt sminomaskad. Min vackra trasiga mamma som var tvungen att sänka sig till en nivå under sin värdighet, för att få ihop pengar till piller och alkohol. För att orka leva och ta hand om mig som liten flicka. Och jag som alltid var ett steg framför eller bakom för att skydda henne, ställa saker och ting tillrätta, skademinimera, förebygga, rädda henne i de svåraste stunderna.

 

Alla dessa turer med både mamma och pappa har präglat mig och gjort att jag alltid har dessa känslomässiga tentaklerna ute. De som är så djupt inrotade och som skapat en enorm inneboende rastlöshet. Jag har alltid varit van vid att ta hand om någon, rädda liv, ställa mig emellan konflikter. Se på ansiktsuttryck och kroppsspråk, om mina insatser behövs.

 

Det var mamma jag såg i trubadurens djupt brungröna ögon, när han flyktigt stannade till vid vårt bord. Det var Uffes vilda själ och hesa röst jag hörde när såg honom komma och gå. Samma lugna steg, likadan kroppshållning och stil när halade fram sin gitarr och började spela Hotel California. Inte helt hundra på strängarna men fortfarande kunde man ana en svunnen talang. Precis som med min ungdomskärlek Uffe som jag trängde bort för att själv överleva. Denna obotlige flummare som vände upp och ned på mitt liv och visade vägen in den tunga haschdimman som slukade upp både mig och honom.

Sedan kommer vi till en av de finaste. Tomas min käraste vän. Han liksom jag hade rastlösheten boende inom oss, fast vi visste inte riktigt vad den stod för då. Jag lärde mig hantera den, det gjorde inte han och till slut fick hans liv ett tidigt slut. Bedövningsmedlen tog överhanden.

 

Precis på samma sätt som mamma, pappa och några av mina käraste vänner genom livet. Drogerna, bedövningen slukade deras trasiga själar alltför tidigt i livet.

 

Jag överlevde. Jag är kvar och lever med minnesfragment som gör sig påminda ibland men som inte tar överhanden. Vad är det som avgör? En dotter som bönar och ber? Tvångsbehandling? Bli placerad i ett fack och behandlad därefter? Bli religiös? Finna en inre styrka som byggs upp genom att man upptäcker att det faktiskt går att vända det negativa till något positivt? Att man får svar på varför den inre rastlösheten finns och lär sig hantera den?

 

För mig handlade det om att jag mötte vuxna människor som lyssnade, ställde vägledande frågor som jag själv fick söka svar på. Små gester som hade betydelse längre fram. De fanns där och tvingade inte på mig sina egna idéer och värdeingar om vad som var bäst för mig. De hade helt enkelt dörren på glänt. Så att jag hade ett val att kliva på om jag ville.

 

Den trasiga trubaduren i Sevilla, han var inte där än. Om han skulle komma dit. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur länge han hade kvar. Åt än det ena än det andra hållet. Har han något barn som bönat och bett honom komma tillbaks till verkligheten? Det som ingen annan än jag såg denna kväll väckte frågor och svar. Det finns så mycket trasiga människor runtom oss hela tiden. som ingen ens ser. Jag såg denna kväll.

En välkommen fortsättning

För några veckor sedan var jag på vår dagliga verksamhet och tackade Lars Lerin och hans lärlingar för de otroliga insatser som de gjort med sitt program.

 

”Det har förändrat mitt liv fullständigt”

 

Programmet i sig är fantastiskt som har fått så mycket positiva effekter men det är också för att det finns en så otroligt bra verksamhet bakom . Där man under många år arbetat upp en verksamhet där man ser människan före funktionsnedsättningen. Där man strävar efter att lyfta fram dolda talanger. Bidrar till ökat självförtroende och självkänsla. Jag tänker också på något som har en djup mening för mig och det är att säga till en deltagare: Du är så duktig och jag lär mig så mycket av dig. Det är viktigt att se på vårt egna förhållningssätt, ska vi lära ut eller ska vi lära oss av andra. Jag vet att jag lär mig och får så mycket tillbaks varje gång jag besöker våra verksamheter.

 

Den viktigaste signalen med programmet Lerins lärlingar är att visa just det. Låta alla människor oavsett funktionsnedsättning eller superkrafter som jag hellre uttrycker det, få ta plats. Att vi andra ser på egna förhållningssätt, kanske lär om. Att vi låter dörren stå på glänt så att förändringen kan få komma in. Tillbaka får man så mycket värme, kärlek och ärlighet.

 

Jag känner mig så stolt över att få vara en del av detta och jag gick därifrån med ett leende på läpparna!

Dagboksanteckning januari 2018-pappas död och konstnären Joakim Johansson


Pappa är ju nu borta. Jag blev sittandes mitt i pappas vardagsrum, stirrande på alla hans saker. Doften av honom dröjer sig kvar i hela lägenheten. Jag borrar in mitt ansikte i en av soffkuddarna. Blundar och ser hans ansikte. Egentligen vill jag inte göra mig av med lägenheten, det känns som det sista av pappa då försvinner för alltid.

 

Min blick hamnar på de uppstoppade fåglarna och rådjuren som jag alltid haft blandade känslor för. När jag var liten tyckte jag att de var lite obehagliga men de höll mig vaken de nätter då mamma och pappa inte kom hem. De tvingade mig att hålla mig vaken där jag satt uppkrupen i pappas stora vinröda fåtölj i sammet och väntade. Jag stirrade oavbrutet på dem där de satt på väggen ovanför den öppna spisen. Jag hade skapat bilden av att om jag somnade, då skulle de få liv. Duvhöken med de nästan lysande gula ögonen, skulle lämna sin gren och flyga ned mot mig och sätta klorna i mitt huvud.

 

Med blandade känslor kom de att bli ett slags sällskap för mig under hela min uppväxt. Pappa gav ett par av dem till mig för många år sedan och jag prövade att sätta upp dem hemma men det gav samma effekt som när jag var liten. De tillhörde hemma men skapade en ångestkänsla varje gång jag såg på dem. Jag tänkte på mig som liten flicka, där djuren symboliserade en falsk trygghet genom nätter av förtvivlan.

 

Så nu när jag satt i pappas lägenhet var det precis som lilla flickan Allis med sitt midjelånga röda hår, stod bredvid mig, och höll mig i handen. Tillsammans satt vi och tittade på dem och mindes. En tragisk och ledsam känsla.

 

Jag vill inte ha dem hemma men ändå vill jag inte kasta dem och sälja dem får jag heller inte göra. Så vad ska jag ta mig till? Jag har kommit på mig själv att dessa djur på något sätt har kommit att bli mitt största bekymmer. Mitt i all sorg, och alla saker som ska tas tag i, ja då har jag valt att fokusera på dessa uppstoppade djur. Med en enklare analys kommer jag fram till att min hjärna förmodligen tycker att det är enklare att fly i tankarna med att lösa det problemet, istället för andra som känns än mer övermäktiga.

 

Därför var det naturligt att jag tog upp detta när vi hade middag hemma med några goda vänner några dagar efteråt. Vad ska jag ta mig till med pappas uppstoppade djur? Jag förväntade mig egentligen inga svar men helt otippat så fick jag det: ”Men du Marléne, jag vet en person som jag absolut tror skulle vilja ta hand om dina djur.”

 

Joakim Johansson. Än en gång korsar denna mystiska man mitt livs vägar på ett outgrundligt sätt. För ca 10 år sedan fastnade jag för en av hans målningar på en auktion, med blandade känslor än en gång. Det var nämligen en målning med motiv på den gata dit jag och mamma flyttade när hon och pappa separerade andra gången, Bergslagsgatan. Jag var 9 år och hela min värld hade rasat. Att bo själv med mammas eskalerande missbruk var en fruktansvärd tillvaro och jag minns tiden med sorg. På tavlan fanns just de hus som jag åtskilliga gånger stod utanför och väntade. I förtvivlan och med en önskan om att pappa skulle komma och hämta mig från allt det hemska. Att han skulle ta med mig hem till mitt riktiga rum.

 

Tavlan var så otroligt ren och klar i sina linjer och Fredrik som inte hade samma minnen som jag, blev också fängslad av den och sa: ”Jag har faktiskt aldrig känt sådant habegär till en tavla förut. Helt plötsligt omvandlades de svåra minnena till något vackert. Vi hade dock inte råd att köpa den men jag sparade en bild på den och i hemlighet målade jag en kopia av den som jag gav Fredrik i present. Tyvärr gick tavlan sönder när vi möblerade om för något år sedan och den ställdes undan. Vem som målat den kom vare sig jag eller Fredrik ihåg. Ända tills vi hamnade på en gemensam middag hos samma vänner som hade lösningen på mitt uppstoppade djurproblem. Fredrik hamnade nämligen bredvid Joakim och de började pratade med varandra. Joakim började visa bilder på sina verk och det var där som det började klarna för Fredrik: ”Men det måste ju vara du… som har målat en tavla som jag aldrig kunnat släppa”

 

Och så var det. Än mer häpnadsväckande blev det när Joakim berättade att han faktiskt hade målningen kvar i sin ägo och eftersom han tyckte att vår historia var så fin så kanske han kunde tänka sig att sälja den till oss.

 

Två händelser där Joakim med sitt goda hjärta och magiska händer, korsat mitt livs vägar. Där han omedvetet och nu medvetet kommer att ha omvandlat något negativt till positivt. Två separata betydande delar i min livshistoria, där mamma och pappa haft betydande roller. Flickan Allis med fåglarna och rådjuren. Flickan som satt på trottoaren. I båda fallen känner hon sig övergiven av sina föräldrar.

Dagboksanteckning slutet av april 2017. Pappa dricker igen.

Pappa var nykter i 1 ½ år innan vi fick kontakt med varandra efter 16 år. Tyvärr hann jag inte få uppleva denna långa nyktra period. Jag hade gärna velat det eftersom jag aldrig i mitt liv fått uppleva pappa nykter längre än någon månad i sträck. Dessa månader minns jag väl när jag var liten. Det första tillfälletvar jag 6 år och mamma sa att han åkt in på ”repmånad” när han i själva verket satt i fängelse. Den andra gången var efter att han haft ett svårt delirium i samband med julen. Det var den gången som pappa jagade mig och mamma med spettet som mamma satt i julskinkan. Som tur var bodde vi i en lägenhet som man kunde springa runt i och var så stor att vi hann undan. Det var nämligen på liv eller död eftersom pappa hade svåra hallucinationer och såg inte mamma och mig för de vi var. Vi hade förvandlats till något som han ville döda. Mamma och jag fick krypa upp och gömma oss i utrymmet som fanns ovanpå klädkammaren, tills pappa mer eller mindre ramlade ihop av utmattning. Efter det fick han läggas in på avdelning 56 för avgiftning. Fortfarande än idag minns jag två saker mycket tydligt från alla de gånger som jag och mamma hälsade på honom på sjukhuset. Pappas metalliska andedräkt, det luktade ungefär som om man skulle suga på ett kopparmynt. Sedan var det den hemska ingrodda röklukten mellan de en gång vita väggarna som omgav rökrummet på avdelningen.

 

En månad klarade han av att hålla sig nykter då och bara några få dagar efter att han blev utskriven var det dags igen. Och det var något som han beskyllde mamma för under många år. Hon bestämde sig nämligem för att gå ned till systembolaget Och handla ”bara lite grann” som hon uttryckt det. Pappa berättade om det där tillfället åtskilliga gånger för mig. Som om han sörjde det eller ville lägga skulden på mamma för han behövde en syndabock. Han brukade säga: Jag glömmer aldrig de där orden Marléne, hon tjatade verkligen på mig och tyckte att jag var tråkig… ”men du behöver ju inte dricka så mycket Bosse, bara ta något glas vin? Det gör ju ingenting…”

 

Det var som det var och nu är som det är. Jag får vara glad över att hans barnbarn fick uppleva en nykter morfar iallafall.

 

Jag har i alla fall under ett par månader misstänkt att pappa har börjat dricka igen och idag samlade jag mig och klev in i den alltför välkända och tragiska ”mamma-till-mina-barns-morfar”-rollen och försökte prata med honom om det, nu när jag var där. Om hur farligt det är med tanke på hans allvarliga sjukdomar, inte minst med tanke på hans skrumplever. Jag försökte lite försiktigt påtala att när hans lever inte fungerar som den ska, så tar njurarna stryk och alkoholen går rakt upp i hjärnan. Att han riskerar bestående hjärnskador.

 

Pappa var givetvis väl medveten om detta och hans gamla jag gjorde sig påmind när han fick det där lite aggressiva tonläget: Gå inte in på detta för då kommer inte detta fungera. Du är inte någon läkare.

 

Jag valde att inte gå in mer i diskussionen utan tog snabbt fram min verktygslåda med redskapen som jag efter hand packat efter att jag bestämde mig för att försonas. Redskap som ska få mig stark, som ska leda bort mig från gamla hjulspår och som ska skydda mig. Vågskålen var det första. Ja, detta var ett bakslag men i det stora hela har han ju blivit bättre. Jag har lärt och känna en pappa som inte alls är som förut. Mer kärleksfull och mindre aggressiv. Och han är ju så himla kärleksfull mot Willfred och Hampus. Det är fint att se och det är värt mycket för både mig och för dem.

 

Jag stängde verktygslådan för den här gången. Väl medveten om att det finns många destruktiva småvägar som är lätta att falla in på och när jag väl gör det måste jag backa några steg. Ställa mig frågan om det är en konflikt värd att ta eller ett val jag måste göra. Förra veckan föll jag in på en annan väg. Och då hann jag faktiskt inte ta fram min låda med redskap. Allt gick så snabbt.

Dagboksanteckning en mörk kall eftermiddag i mitten av november.

Pappa lever än. Detta är den längsta känslomässiga berg-o dalbana jag varit med om. Jag klarade av exakt 13 minuter hos pappa nu när jag var hos honom. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan men när man börjar svälja ofta. Det värker i magen och halsen. Man känner att det spänner i bröstet för att man andas ytligt. Det svider i ögonen för att man trycker tillbaks tårarna som vill tränga sig fram. Då vet man att det är nära. Det finns flera namn på dessa känslor.

 

Panik, rädsla, frustration, ilska, maktlöshet. Helt enkelt sorg.

 

Med mig upp till avdelningen hade jag på något konstigt sätt fått fram bilden av pappa när han stod i sina målarbyxor 30 år yngre. Glada pappa som tog emot matlådan i plåt som jag och mamma var och lämnade hos honom när han målade lägenheter i sockerbitarna på Hagaborg. När jag sprang fram och kramade honom där han stod och väntade på oss ute på parkeringe,  kunde jag riktigt känna doften av tapetklister som blandats med flera lager målarfärg och spackel. Som om det var igår kunde jag riktigt känna hur hans sträva byxor rev min kind i kramen.

 

I mina tankar var jag gladare än på länge. Ett glatt minne från barndomen hade dykt upp än en gång. Det gjorde mig varm i hela kroppen att få minnas just det, istället för alla andra mörka minnesbilder som allt som oftast tagit överhanden i mitt liv.

 

Fast i detta fina minne klev jag ur hissen för att gå in på avdelningen och sa glatt till Willfred: Så mammas älskling, nu ska vi träffa morfar!

 

Bilden krossades fullständigt när jag möttes av verkligheten. En ännu sämre pappa, som stakade fram osammanhängande ord. Andningen var tung och oregelbunden. Han kramade min hand så hårt han kunde och med panik i blicken vädjade han till mig om hjälp.

 

Jag stod som förstenad med Willfred och kämpade mot att bryta ihop fullständigt av en denna känslomässiga inre krock. För att rädda Willfred från att se mig börja gråta och bli ledsen fick  jag motvilligt lämna pappa med personalen och gå. Att lämna både minnet och verkligheten med pappa, gjorde mig förkrossad.

 

Vissa besök i dödens väntrum är värre än andra.

Nu börjar det knytas i magen på många barn…

💔Julen närmar sig. Den är till för barnen men det är inte alla barn som får en fridfull och glädjande jul. Alltför många barn får vara med om elände kring julhelgen.

 

💔De får uppleva föräldrar eller andra vuxna som blir fulla. De får höra skrik, se slagsmål, känna rädsla och maktlöshet. De får leva i otrygghet och ensamhet. De får vara med om saker ett barn aldrig någonsin ska behöva uppleva under sin uppväxt.

 

👊Dessa barn ska inte ska vara osynliga. Vi måste alla hjälpa till med att se dem. Vi måste försöka få dem att känna att de inte är ensamma. Jag vill uppmana alla att vara extra uppmärksamma nu när julen närmar sig.

 

❤️Omtanke, ord, meningar kan göra skillnad!

 

Dela detta, sprid budskapet, ställ en fråga, skicka en signal, ge en kram för att göra skillnad för alla barn som inte får uppleva julefrid!

Mask on, mask off. Nu syns jag. Nu syns jag inte.

En mycket märklig tillvaro pågår för tillfället. Jag försöker hålla igång som vanligt även om hjärnan går på lågvarv av trötthet. Vissa jag har mött har sagt ta ledigt en tid. Ta den tiden du behöver…

 

Det gör jag. Fast just nu känns det som att tiden är min största fiende. Den tiden jag behöver finns inte. Och jag mår bäst av att saker och ting fungerar så normalt som möjligt, även om det är en tung period. Det är en tuff tid som många gånger blir märklig när man stannar upp och reflekterar.

 

Dagen börjar med sprudlande liv och fantastisk energi där den slutar i livets sludskede makalös trötthet.

 

Upp tidigt morgonen med en glad och pigg 1 1/2 åring som bara sprutar ur sig härlig livskraft och glädje. Lagom kaosartat vid frukostbordet där gröt ska stoppas i en hungrig liten mun, samtidigt som 4 nakenfisar springer runt benen och vill att deras matskålar ska fyllas innan de ska ut på rastning.

 

Efter allt mogonbestyr är klart är det dags att säga puss puss och iväg till dagens första, andra och tredje sammanträde. Där det diskuterades allt från uppbyggandet av det civila försvaret till narkotikahandel bland ungdomsgäng innan det var dags för prisutdelning i virtuellt cykel-VM.

 

En liten paus emellan

 

Där sätter jag mig i bilen och ringer till palliativa teamet för att fråga hur det gått med pappa. Sorgsenheten tränger sig snabbt inpå när jag får höra att han varit ledsen. Jag sitter kvar i tystanden efter samtalet en stund. Torkar tårarna, snyggar till mig och sätter återigen på mig den professionella gladmasken, innan jag kliver in för prisutdelningen. Jag gläds över hur duktiga alla tävlande varit och känner mig stolt över priset som tilldelas personalen för bästa coachning. Därefter önskar jag alla glada en trevlig helg. Sista förtroendeuppdraget för dagen avslutat.

 

Nu åker gladmasken av igen.

Det är med tunga steg som jag går upp till dödens väntrum för att hålla pappas hand. Trösta och vara nära. Jag försöker tänka på det sprudlande livet som väntar hemma. Uppbyggandet av det civila försvaret. Hur man ska bekämpa narkotikaförsäljningen som breder ut sig och drabbar våra ungdomar. Hur glada våra seniorer blev över priserna de fått för att de kämpat sig till en fjärdeplats i VM.

Pappa frågade mig: Hur länge till tror du att jag lever?

Mitt nyinköpta konstverk som är lätt att relatera till just nu.

 

Blir överväldigad av alla omtankar som jag fått genom kommentarer, mess, telefonsamtal och mail kring det jag delade med mig runt min pappa.

 

Det värmer verkligen och i synnerhet efter att jag våndades lite kring om jag skulle skriva om det eller inte. Blir det inte för privat? Kommer människor att tycka att jag lämnar ut för mycket? Ja, förmodligen kommer någon tycka det men det är ok. Det är inte alla som tycker att man ska skriva om sådana här saker. Att det är för privat, känsligt, obehagligt, obekvämt. Jag har också alla de där känslorna men jag tror inte på att stänga inne tankar och funderingar kring döden. Och jag kan till och med tycka att det är viktigt att lyfta det. Som en person skrev till mig: ”Det är befriande att någon faktiskt berättar om hur det känns att sitta och vänta på döden. Det är så tabubelagt att prata om det. Alla skulle behöva prata mer om det så att det inte blir så tungt att bära på.”

 

Det viktigaste är att man gör precis så som man känner själv är bäst.

 

När mamma dog och tiden innan, pratade jag knappt om det. Jag skrev om det lite kort efteråt. Jag tror att jag hade mått bättre av att faktiskt skriva av mig och prata om det under tiden. Låtit de runtom mig fått veta vad jag verkligen gick igenom. Men det var så otroligt hårt skal på min anhörigbubbla. Istället blev det prat om varför jag var borta så mycket från jobbet, varför jag tidvis såg så sliten ut. Varför jag bröt ihop och grät när det blev övermäktigt. Varför jag var irriterad och fräste till.

 

Det finns mycket tid att sitta och fundera på saker när man sitter bredvid någon som är så svårt sjuk som pappa är. Idag frågade han mig hur länge jag trodde att han hade kvar att leva. Det är det svåraste frågan som jag har fått ur flera aspekter. Hur ska jag kunna svara när hela tillvaron är som en enda stor känslomässig bergodalbana? Jag tänkte på vad doktorn sa i slutet av förra veckan: Det är jättekritiskt med din pappa nu, det kan ta 2 timmar, några dagar, upp till en vecka.

 

Pappa fick inget svar av mig, den där växande klumpen i magen satte stopp för det. Han frågade heller inget mer.

 

På något konstigt sätt har våra samtal kring döden blivit väldigt avdramatiserade och nästan surrealistiska. Jag till och med fick pappa att skratta när jag frågade: Är det verkligen så klokt att lägga dig i samma grav som mamma. Med tanke på ert stormiga förhållande kanske det skulle utlösa en mindre jordbävning när ni kommer ilag igen.

 

Att vi alla ska dö en dag och att det är naturligt är något som man ofta fått höra och sagt själv. Men att dö för tidigt pga. sjukdomar eller olycka är en annan sak och svårt att acceptera. På något konstigt sätt har jag försökt trösta mig själv när det gäller både mammas och pappas sjukdomar. Som kommer att ha ryckt bort dem från livet i alldeles för tidig ålder. Men som är självåsamkat. De kommer båda ha supit sig själva till döds. Känns det bättre att tänka så då? Kanske, kanske inte. Ibland. Nej.

 

Det som ändå känns bra är att jag får tid att reflektera över saker. Och som en mycket klok kvinna skrev till mig: Passa på att prata om det som inte sagts. Ställ frågor om sådant du undrar över, innan det är för sent.

Ibland hugger det till lite extra i hjärtat…

fake status

Oavsett om kedjestatusen kring pojken med autism som blev nekad skolresa, är en bluff, är det en sanning i alltför många andra fall. Det finns barn som ingen bjuder till födelsedagar.

 

Det finns föräldrar som förbjuder sina barn att umgås med vissa andra barn för att de har det trassligt hemma. Det finns barn som lämnas i sin ensamhet pga. att andra vuxna har skygglappar, känner rädsla, bär på okunskap.

 

Jag vet för jag känner en flicka som under sin barndom råkade ut för det gång på gång.

Det finns barn som hamnar i utanförskap för att man inte har förmågan att hantera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på rätt sätt.

 

Jag vet för jag känner en flicka som hela sin mellanstadieperiod, under lektionstid, fick sitta ensam i korridoren utanför klassrummet, för att hennes lärare inte hade kunskap om hur hennes ADHD och autism skulle hanteras.

 

Det finns barn som tvingas hamna i fel sällskap för att andra vuxna (förutom deras egna föräldrar) inte reagerar när de är ute alldeles för sent på kvällen för att de inte vill gå hem.

 

Jag vet för jag känner ett barn som hellre satt på en parkbänk kyliga höstkvällar för att mamma och pappa var aspackade hemma och slogs.

 

Visst finns det barn som råkar ut för dessa saker. Visst finns det barn med särskilda behov. Visst finns det barn med trasiga inre. De vill inget annat än att känna en tillhörighet, få bekräftelse, accepteras, känna att de duger och framförallt inte vara osynliga. Jag vet för jag har varit ett av dem och jag känner till andra.

 

Oavsett om någon kedjebluffat på Facebook är budskapet viktigt. Oavsett om vi känner någon som råkat ut för dessa saker eller inte är det vår medmänskliga skyldighet att sprida budskapet vidare. Så att fler ser de osynliga barnen. Så att det hugger till i hjärtat på fler.  Så att fler reagerar och agerar. 

 

Igår mötte jag en rastlös själ som jag delar många sorger med…

Han skämdes fast han inte behöver. Vek undan blicken. Låtsades att han inte såg mig. Jag ville bara gå fram och säga att allt blir bra tids nog men insåg snabbt att det bara skulle vara en tröst för mig själv.

Han vandrar vidare.

Jag står kvar och som så många gånger tidigare önskar jag att han ska öppna ögonen och se sprickorna i allt som finns och där ljuset kommer in. Att han ska stanna upp och låta sig fyllas med näring istället för den förgiftande bedövningen.
Det syns lång väg att smärtan från det förflutna har tagit överhanden. Förvandlingen till att bli ett maskrosbarn har inte ens påbörjats.

För vissa människor är livet hårt från början. 

 

Alla kan inte ta till vara på förutsättningarna att leva ett gott liv utan lever det i smärtans tecken. De tillåter sig helt enkelt inte att få vara lyckliga. Andra har inte tillåtit det för dem heller. Gång på gång gör de felaktiga val. Ibland går det i arv. Andra gör någon de felaktiga valen åt dig. Man vet om det men man orkar inte stå emot. Man sviker de som sträcker ut en hand. Man lägger sig under sin egen värdighet. Man sätter de som älskar dig i så många svåra situationer att det till slut gör dem otrygga inombords. Den sista gnuttan värdighet försvinner. Tynar till slut bort. In kliver skulden och skammen. Man tappar tron på sig själv. Man ger upp. Insikten om att mönstret inte går att bryta är tydligare än något annat.

Det är helt enkelt försent. Den sista man värdesätter är sig själv. 

 
För en del går det bra. Man finner verktygen och hanterar det onda. För andra går det inte bra. Man bedövar smärtan. Fyller tomrummet med det man känner till bäst. En del gör det ensamma. En del gör det tillsammans med andra. En del söker efter kärlek att dela sin smärta med. För att bli helad. Ibland finner de en själsfrände.

Ibland inte.

De vandrar på ensamhetens stig. Man ser lång väg att den inneboende rastlösheten tagit överhanden. Man ser det i ögonen som inte vill möta dina.
Jag ser. Du vet att jag vet. Du vänder bort blicken och vandrar vidare. En dag kanske du stannar upp och möter min blick. En dag kanske du också börjar se sprickorna där ljuset kommer in. En dag kanske du tillåter maskrospojken att komma fram. 

Jag såg dig idag. Jag ville ge dig en kram. Bara så att du vet det.

– Allis –

Senaste inläggen.
Ayam cemani 15 Maj
Bloggat på nwt.se.
Desktop