Marléne L Kopparklint
Etikett. Kärlek

En hjälte fick mig att stanna upp än en gång.

IMG_1541Sitter och läser dagens VF, stannar till lite extra vid artikeln om Karlstadläkaren Pernilla Wall som hamnade mittt i kaoset i Stockholm: ”När alla sprang bort från den skenande lastbilen sprang hon efter den för att hjälpa skadade”… Än en gång kommer klumpen i halsen på mig när jag stannar upp och reflekterar en stund över det jag läser samtidigt som jag tittar ut genom fönstret. Det är samma strålande vårsol ute, precis som det var just denna hemska dag och människor rör sig på gatan nedanför. Även om man inte ska låta ondskan vinna, utan låta allt vara som vanligt, gå vidare och istället bygga höga murar av kärlek, så vet jag att detta ändå kommer att lämna stora öppna sår.

 

Jag är tyvärr inte förvånad över det som har hänt men in i det sista hoppades jag att vi skulle bli förskonade. Jag tror att vi människor fungerar så, vi hoppas, vill inte tro, vi skjuter undan det onda. En överlevnadsmekanism. De känslorna är så starka, så när det väl händer blir det en chock. Man tror inte att det är sant trots att man innerst inne vetat att risken funnits.

.
Det är kärlek och sorg jag känner när jag läser i VF, en av alla tidningar som rapporterar och delger olika upplevda berättelser. Jag känner sorg över att oskyldiga människor, barn, har drabbats av ondskans vidriga skepnad. Kärlek över den medmänsklighet, kärlek och värme som uppstått. Respekt för alla de hjältar som ingav oss trygghet, hjälpte skadade, höll om där det behövdes och lyssnade på ord och berättelser som vi aldrig trodde skulle finnas. Hjältemodiga poliser, räddningspersonal och medmänniskor.

 

Och så var det den här underbara Karlstadläkaren Pernilla som fick mig att stanna upp denna morgon. Denna timme bland så många andra långa timmar, minuter och sekunder de sista dagarna.

 

Någon försökte stoppa läkaren Pernilla Wall, när hon sprang fram mot lastbilen för att rädda den unga kvinnan som låg på magen med huvudet mot däcket, svårt skadad. Pernilla skriker då att hon måste fram, att hon är läkare. När hon kommer fram ser hon att det brinner från motorhuven och någon skriker att den kommer att sprängas. Med en kraft som hon inte vet vart den kom från lyckas hon släpa bort den unga kvinnan från bilen. Hon skriker av smärtor när hon släpas bort men Pernilla ser att det är ett måste. Efter ett tag kommer fler till undsättning och som hjälper till att bära bort den unga kvinnan.

 

”Jag frågade henne vad hon hette så att jag kunde använda hennes namn och krama henne och vara henne fysiskt nära så att hon inte skulle känna att hon var ensam. Det var allt jag kunde göra.”

 

‘Det var allt jag kunde göra’ ekar i mitt huvud efter jag läst det. Just den insatsen är så stor att det inte går att beskriva. En hjältedådig insats som jag med många kommer att minnas för all framtid. En fantastisk gärning som förtjänar en tapperhetsmedalj. En av många fantastiska och hjältemodiga gärningar som utfördes denna dag. Det finns inget tack som är tillräckligt för alla dessa insatser.

 

”Det kommer över en, tankarna om död och fan vad nära det var. Men jag tänker att jag har haft så oförskämd tur. Sedan är det en gåva att försöka tänka att nu lever jag faktiskt. Och solen är lite varmare nu och blommorna är lite vackrare. Hela livsnjutningsgrejen-att bejaka den. För nu har jag livet och jag vet att det är kort.”

 

Vi har förlorat mycket med detta vidriga som har hänt och visst kommer det att sätta spår som inga murar av kärlek kan motverka, men det finns så många berättelser som visar på att det onda inte vinner fullt ut. Vi ska försöka visa att kärleken övervinner allt. Vi ska fortsätta prata om det, lyssna, krama om varandra och finnas till. Vi ska stå enade och kämpa tillsammans.

IMG_1542

I allt det fruktansvärda har vi sett det fina. Vi har sett så mycket medmänsklighet, kärlek, öppenhet och värme. Jag försöker tänka på det när jag blir rädd och tveksam. Det onda ska inte vinna.

 

 

Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Desktop