Marléne L Kopparklint
Etikett. Hjärnsläpp

Mask on, mask off. Nu syns jag. Nu syns jag inte.

En mycket märklig tillvaro pågår för tillfället. Jag försöker hålla igång som vanligt även om hjärnan går på lågvarv av trötthet. Vissa jag har mött har sagt ta ledigt en tid. Ta den tiden du behöver…

 

Det gör jag. Fast just nu känns det som att tiden är min största fiende. Den tiden jag behöver finns inte. Och jag mår bäst av att saker och ting fungerar så normalt som möjligt, även om det är en tung period. Det är en tuff tid som många gånger blir märklig när man stannar upp och reflekterar.

 

Dagen börjar med sprudlande liv och fantastisk energi där den slutar i livets sludskede makalös trötthet.

 

Upp tidigt morgonen med en glad och pigg 1 1/2 åring som bara sprutar ur sig härlig livskraft och glädje. Lagom kaosartat vid frukostbordet där gröt ska stoppas i en hungrig liten mun, samtidigt som 4 nakenfisar springer runt benen och vill att deras matskålar ska fyllas innan de ska ut på rastning.

 

Efter allt mogonbestyr är klart är det dags att säga puss puss och iväg till dagens första, andra och tredje sammanträde. Där det diskuterades allt från uppbyggandet av det civila försvaret till narkotikahandel bland ungdomsgäng innan det var dags för prisutdelning i virtuellt cykel-VM.

 

En liten paus emellan

 

Där sätter jag mig i bilen och ringer till palliativa teamet för att fråga hur det gått med pappa. Sorgsenheten tränger sig snabbt inpå när jag får höra att han varit ledsen. Jag sitter kvar i tystanden efter samtalet en stund. Torkar tårarna, snyggar till mig och sätter återigen på mig den professionella gladmasken, innan jag kliver in för prisutdelningen. Jag gläds över hur duktiga alla tävlande varit och känner mig stolt över priset som tilldelas personalen för bästa coachning. Därefter önskar jag alla glada en trevlig helg. Sista förtroendeuppdraget för dagen avslutat.

 

Nu åker gladmasken av igen.

Det är med tunga steg som jag går upp till dödens väntrum för att hålla pappas hand. Trösta och vara nära. Jag försöker tänka på det sprudlande livet som väntar hemma. Uppbyggandet av det civila försvaret. Hur man ska bekämpa narkotikaförsäljningen som breder ut sig och drabbar våra ungdomar. Hur glada våra seniorer blev över priserna de fått för att de kämpat sig till en fjärdeplats i VM.

Vart har den medmänskliga respekten tagit vägen?

Ibland måste jag stanna upp och fundera extra mycket på vissa saker som man stöter på i rollen som politiker.

 

För en tid sedan bjöds jag in till ett möte med några kommuninvånare. Man ville föra fram synpunkter kring en aktuell fråga. Det var ett givande och lärorikt möte, där jag fick med mig många bra synpunkter. Det dök dock upp en sak på detta möte, som gjorde att mitt fokus flyttades från den aktuella frågan. Det gynnade givetvis inte gruppens egentliga ambitioner men det tror jag inte att man tänkte på, tyvärr.

 

Eftersom frågan de ville lyfta med mig, väckt mycket känslor, kom vi in på att det förekommit hot och hat riktat mot förtroendevalda som fattat beslut i frågan.

 

Jag sa att jag inte tyckte att det var acceptabelt att vissa människor går så långt i sitt tyckande, att det hamnar i facket för hot och hat mot förtroendevalda. Jag får då till svar av en man som deltar på mötet:

 

”Det får ni väl ta, ni har ju tagit på politikerrollen!”

 

Jag kände redan då att jag blev både förbannad och besviken. Och tyvärr märker jag att denna attityd förekommer i andra sammanhang också.

 

Hur kan man tro att vi politiker ska stå ut i våra roller om man gång efter annan utsätts för dylikt? Jag skulle vilja fråga dessa människor som kliver över gränsen gång på gång och som tycker att vi och våra familjer (för de blir faktiskt också drabbade) gott kan stå ut med hot och hat, om de vill leva i demokrati? Svarar de ja på den frågan skulle efterföljande diskussion bli mycket intressant. Särskilt med tanke på att de faktiskt motarbetar en av de vackraste fundamentala sakerna vi har i vårt samhälle, genom sitt sätt att agera.

 

Vart har den medmänskliga respekten tagit vägen egentligen?

Offerkofta eller offerall?

Ja, jag vet, jag har inte bloggat på ett tag men det är inte så lätt att vara enarmad småbarnsmamma med en vilja till så mycket…

 

Avokadohanden är i gips och det mesta av min energi och styrka läggs på högerarmen. Därav prioriterar jag bort vissa saker. Tredje och sista operationen gick av stapeln i början av augusti och det återstår att se om den blev lyckad. Helt fantastiskt att de faktiskt kan laga nerver och transplantera senor så att man kanske kan  få rörligheten i fingret tillbaks. Sedan är det helt förbannat att man ska ha sådan optimal otur att ha råkat ut för ett knivslagsmål med en avokado och fått ”storstryk”. Fast så är det. Det är bara att acceptera faktum, även om offerallen åker på rätt vad det är och jag hittar mig själv deppig som få, när jag tänker på allt som jag inte kan göra. Och den där förbannade guacamolen som jag aldrig skulle ha lagat. Fast god var den!

 

Nåväl, det går inte en dag utan att människor frågar vad jag har gjort, hur operationen gått till och hur jag mår. Jag uppskattar verkligen all omtanke och all hjälp jag får av alla i min omgivning. Ett särskilt stort hjärta skickar jag till min älskade konstapel Koppparklint och Hampus som går in i tid och otid och hjälper mig. De får ju helt nya erfarenheter som de inte haft förut, håruppsättningar, sminkning, naglar som ska målas, strumpbyxor som trilskas 🙂 Jag tänker dagligen på om jag hade varit ensam med lilleman, hur mycket hjälp jag skulle ha behövt dygnet runt. Allt från påklädning, blöjbyten, matlagning, färdtjänst, ja det är mycket som jag annars tar för givet att jag kan, som man inte klarar av just nu. Många lärdomar och nyttiga reflektioner blir det.

Fingerknappen som håller den transplanterade senan på plats

5 ärr rikare

Så om jag ska tråckla mig ur offerallen och bara behålla den lilla offerkoftan, så går ju faktiskt tiden hyfsat fort. Det är 2 veckor kvar med gipset, 2 veckor kvar med fingerknappen, 2 månader kvar med att jag inte får belasta handen. Och jag har redan tränat upp fingrets rörlighet hyfsat bra och kan faktiskt se tendenser till att jag kan böja fingertoppen, inte mycket men lite. Vilket är positivt.

Finaste duken och anteckningsboken som jag fick i present

 

Vart är vi på väg!? Om det skulle bli tal på att SJ ska ha en egen kvinnoavdelning…

…då har vi gett upp som samhälle!

 

Tyskland ska som första land i Europa införa separata vagnar för män och kvinnor för att öka tryggheten för kvinnor, då flera kvinnor blivit antastade av män.

 

Jag tycker att Jessica Rosencrantz (M) formulerar det mycket bra i sin debattartikel i Expressen: Att öka kvinnors trygghet är en mycket viktig jämställdhetsfråga, men vägen dit får inte gå via könssegregation på allmänna platser eller i kollektivtrafiken. Precis som i fallet med Eriksdalsbadet i Stockholm och förslag om skilda badtider ska inte kvinnor behöva flytta på sig för att enskilda män inte respekterar deras rättigheter.

 

Segregering – att flytta på de som blir utsatta istället för att ta i med hårdhandskarna för de utsätter andra, skickar fruktansvärda signaler till tjejer/kvinnor att oönskade sexuella trakasserier inte tas på allvar. Att öppna upp separata tågvagnar eller varför inte bubbelpooler som på Eriksdalsbadet ska inte vara lösningen på ett problem som uppstår, bara för att vissa individer inte kan skilja på vad som är rätt och fel eller följa lagar och regler.

 

Istället måste vi se till att alla miljöer är trygga genom ökad bemanning/bevakning. Annars ger vi som samhälle upp när vi resonerar på ett detta sätt, där vi försöker dämpa ett symptom för att man inte klarar av att hantera problemet. Och ur ett jämställdhetsperspektiv är det en enorm tillbakagång för oss kvinnor – fullständig katastrof!

Facebook-tourettes

Förvånas över hur många som måste lida av ”Facebook-tourettes”.

 

Det vet vi alla att man kan häva ur sig saker innan man kanske har tänkt igenom det igenom det helt och hållet. För egen del hände nog detta mer när jag var yngre och med åren har jag mer och mer tagit ett kliv tillbaks innan jag vräker ur mig saker till andra.

 

När det gäller sociala medier märks det ganska tydligt att det har blivit ett forum där dessa gränser med att tänka igenom först, suddats ut mer eller mindre. Det har helt enkelt blivit ett forum där ”högt i tak” har fått en helt annan dimension.

 

Min upplevelse är att de som är mest tysta i diskussioner IRL, är de som är mest utåtagerande på sociala medier. Och visst är det bra att alla kan finna kanaler att få utlopp för sina synpunkter men det kan också vara bra att ibland tänka igenom vad man egentligen skriver. Inte minst för sin egen skull, eftersom det du ger uttryck för kan sätta en bild av dig själv som det inte var menat från början. Det kanske också sårar, gör människor förbannade, när de inte riktigt kanske kan tolka vad exakt det är du menar. Det kanske drabbar nära och kära i din omgivning på ett negativt sätt. Är man singel, inte har några nära och kära som man behöver ta hänsyn till, då är det givetvis enklare att skriva lite spetsiga saker. Finns det personer runt dig, ja då kan det bli lite knepigare eftersom de i sin tur kan få kommentarer eller frågor om vad handlade det där om.

 

”Borde finnas alkolås på sociala medier”

 

Sedan finns det de som skriver saker när de inte är nyktra och det är ett kapitel för sig. Som en mycket klok kvinna skrev till mig: Det borde finnas alkolås på sociala medier. Jag kan bara hålla med, tänk vad många gånger jag tänkt så! I synnerhet när man ganska tydligt ser det där inlägget som är ett typiskt ”fredag kväll, runt 22, efter några glas”-  förmodligen inte helt nyktert genomtänkt. Och bekräftelsen på att man hade rätt, kommer dagen efter, då inlägget är borttaget eller när skärmdumpar börjar spridas där andra börjar prata om hur ogenomtänkt det var. 

 

Trollen finns överallt och oftast spricker de när man drar ut dem i ljuset men det förutsätter givetvis att man får möjlighet att träffa dem i verkliga livet. Får man inte den möjligheten eller att man börjar tröttna på att se personens flöde, ja då är det väl ganska enkelt. Ta bort flödet så att det inte når dig, för visst finns det gränser för hur mycket energi man ska lägga ned på att försöka påverka. Det löser sig oftast självt i slutändan.

 

Tänk först, skriv sedan eller tänk först, skriv inte alls!

 

 

Trevlig midsommar blev det!

Underbart med lite ledighet. Projektet med min medelhavsinspirerade trädgård fortsätter…

 

Efter fullspäckade dagar i både kommunfullmäktige och Landstingsfullmäktige på en och samma vecka, där det på sistnämnda hände både det ena än det andra. Trodde faktiskt att det skulle vara lite mer städat i talarstolen än att man både svor och använde sig av vulgära ord från SD sida men så var det tyvärr inte. Man kan faktiskt få fram budskap på ett bra sätt utan ett oborstat språk som uppfattas respektlöst. Och på frågan om jag läxade upp SD bara för att det var SD, så är svaret nej. Jag hade sagt till vem som helst som uppförde sig på detta sätt, oavsett parti. Det som jag var mest kritisk mot var dock deras respektlöshet mot väljarna. Ofinansierade luftslott är inget som imponerar. Deras så kallade förslag till budget var ett skämt. Det liknade mer ett handlingsprogram med en massa valgodis som de slängt in här och där. Problemet är bara att de inte har koll på hur allt detta ska finansieras. Fullständigt oansvarigt.

 

Midsommar 2015 Träfotere hembygdsgård

Midsommar 2015 Träfotere hembygdsgård

En mexikanare i puberteten är inte lätt för tjock-Olga…

När jag trodde att den värsta valptiden var över för Africa, infann sig puberteten istället… I stället för att tugga på husses tofflor och utlösa huslarmet i tid och otid, när vi inte är hemma, har hon fått andra intressen. Eller otyg skulle man nog kunna säga om man frågar övriga i flocken. Om Tjock-Olga var en människa skulle hon förmodligen med sina 100 år, förklara för dig att livet blivit pest på ålderns höst. En kaxig tonårstjej har flyttat in på hemmet och försöker tala om för henne vart skåpet ska stå eller vems ALLA matskålar är… 

IMG_4261IMG_1768-234x300IMG_4266

 

Om man frågar Africa så är det förmodligen heller inte alltid kul att vara en energisk tonåring bland en massa pensionärer!

 

Så gott vi kan försöker vi sysselsätta den unga damen som verkligen är helt underbar och får våra hjärtan att smälta men ibland räcker vi inte till. Då händer det ganska ofta att hon försöker få igång de andra som är föga intresserade. Goliat vill mer än han orkar eftersom hans hjärtfel och astma sätter gränser, så här får vi vara med och bromsa… Vivi den förskräckliga tycker som vanligt att hela världen är ett stort hot mot henne och försöker göra sig så skräckinjagande som möjligt när Africa närmar sig. Med sitt dryga kilo burrar hon upp sig i pälsen, studsar på alla fyra, visar tänderna, morrar och skäller. Det visade sig dock tidigt att det där vanliga skräckinjagande beteendet som Vivi visar allt och alla som kommer i närheten av henne, fungerade föga på Africa. Efter att Vivi rullat runt ett antal gånger som en liten hårboll, har hon fått tagit fram en ny strategi som faktiskt verkar fungera bättre. Hon har nämligen börjat skrika i en extremt hög tinnitus-ton innan Africa ens kommit i närheten av henne.

 

Bra för Vivi. Mindre bra för oss andra.

IMG_1953

 

 

Värst blir det då för Tjock-Olga. Så fort Africa får tillfälle och vi inte hinner ingripa, håvar hon in Olga med frambenen, fattar ett fast grepp runt magen på henne och så händer det där som inte får hända. Olga kämpar för kung och fosterland för att komma loss men tyvärr har hon inte mycket att sätta mot. En fjärdedel så stor, tandlös och lite kring-kring som hon är, vinner hon tyvärr inte denna maktkamp. Det syns tydligt på Africa att hon vet att hon gör fel eftersom det räcker med att kasta ett ont öga på henne så släpper hon greppet och tittar skamset på en men det är precis som om hon inte kan rå för det. Hon bara måste få jucka på Olga.

 

Ja, det är livat här hemma emellanåt men jag tror ändå att de står ut med varandra och att de trivs hyfsat bra tillsammans 🙂 Även om jag tror att Africa skulle behöva ha en lekkamrat som orkar lite mer än vad våra övriga pensionärer erbjuder!

 

IMG_2159

Kaxiga förpackningar och provocerande nylonstrumpbyxor, retar gallfebern på mig.

Sätter ribban på bloggen direkt-humor och allvar kommer att blandas vilt!

Ibland undrar jag om jag är den enda som vill straffa saker som jävlas med en? Exempelvis plastförpackningar som är omöjliga att få upp och man till slut halvt vrålar rakt ut i frustration och slutar med att hotar upp förpackningen i fråga: Nu j***** ska du få!

 

Jag vet inte varför man egentligen agerar på detta sätt men jag antar att det finns någon inre önskan om att saken i fråga ska bli så vettskrämd av ens ilska,´ att den direkt lägger sig på rygg och med ens fläker upp sig. Så att man lugnt och sansat kan plocka ur det man vill ha och med en självgott leende kan tänka: Ha, där fick du. Det där vågar du aldrig mer göra om. 

 

Önskan slår ju av helt förklarliga skäl aldrig in och det brukar sluta med att man tar man fram en kniv eller annat lämpligt verktyg som finns till hands (inte alltför sällan en sax) och skär eller klipper upp saken i fråga, med bestämda och lite straffande tag.

 

Helst skulle man vilja göra lite mer, som att klippa sönder förpackningen i små molekyler i hopp om att det ska göra riktigt ont på den. Eller varför inte dra så mycket man orkar i de där nylonstrumpbyxorna som det alltid går en maska i när man är extra stressad och ska till jobbet, i hopp om att de skrika av smärta.

 

Nåväl, jag erkänner, kan finnas ett samband med att vara rödhårig och ha temperament eller så är det helt enkelt så att murphys lag driver oss alla till vansinne periodvis i livet. Jag för min del tror att det är bra att få ett hjärnsläpp ibland, så länge det inte drabbar någon annan på ett negativt sätt.

 

Jag vet dock att jag inte är ensam. Frågan är hur många som löper linan ut när humöret tryter? Jag känner till åtminstone en person som satte sina strumpbyxor under foten och drog i dem så långt hon bara kunde över huvudet, för att sedan avsluta med att bita tag i dem rejält, så att det skulle göra riktigt ont i dem som straff för att de jävlades.

 

Ha en underbar dag nu och le mycket! Jag har hört att det smittar av sig 🙂

IMG_1768

Besök gärna min hemsida!
Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Desktop