Marléne L Kopparklint
Etikett. Glädje

Blickfång som nu pryder Karlstad-tack alla lärlingarna!

Idag sattes 13 stycken nysmyckade papperskorgar upp utefter Västra Torggatan och runt stadsbiblioteket. Konstnärerna var de som vunnit Sveriges  och mitt hjärta genom SVT:s program Lerins lärlingar. De har fått fria händer i utsmyckningen och idag var jag och invigde vernissaget tillsammans med våra deltagare från dagliga verksamhet och vår fantastiska Wanja Asplund på Funktionsstöd. Detta är helt fantastiska konstverk som nu kommer att pryda Karlstad!

 

Genuint, genomtänkt och godhjärtat!

En mycket god idé av Charlotte Gustafsson på Teknik- och fastighetsförvaltningen.

 

 

I samband med vernissaget visades alstren upp i en liten utställning på gatan.

 

Uppsättningen av de målade papperskorgarna är även en del i ” Pilotprojekt Västra Torggatan” som handlar om att finna nya arbetssätt och samverkansformer för stadsmiljöutveckling.

 

En fantastisk dag i solstan. Igen.

Ayam cemani

Jag har de senaste veckorna inte haft mycket tid för reflektion och andrum, det har helt enkelt gått i ett. Jag har ändå försökt att prioritera att skapa rum för att kunna sitta ned i lugn och ro. Hemma med familjen är det rummet, trädgården är min oas för detta ändamål. Vissa saker prioriteras och vissa får helt enkelt stå tillbaks. Pappas saker står exempelvis fortfarande kvar orörda i vardagsrummet. Just det har jag valt att inte ta tag i, utan har helt enkelt stängt dörren. Det är fortfarande ett stort öppet sår och jag tänker att jag har ett vardagsrum till så länge. Tids nog kommer jag att ta tag i det.

Istället har jag fokuserat på att göra i ordning min oas, få bort alla eklöv, rensat alla rabatter, planterat ut alla övervuxna blommor som jag planterade i februari, satt ut fiskarna i dammen OCH gjort i ordning den nya hönsgården. Så nu har vi höns hemma på gården, vilket är helt fantastiskt!

 

Det blev ett gäng rashöns och inte den vanligaste heller. Ayam Cemani, helt svarta höns med svart kött och svart skelett. En tålig ras, som är vänliga mot barn, kan inte flyga ut på 62:an och bli överkörda, värper många ägg och är ursnygga. Så nu är vi stolta hönsägare också. Det tog dem 17 timmar innan de började värpa ägg och visst är det stor skillnad på smaken😍

En välkommen fortsättning

För några veckor sedan var jag på vår dagliga verksamhet och tackade Lars Lerin och hans lärlingar för de otroliga insatser som de gjort med sitt program.

 

”Det har förändrat mitt liv fullständigt”

 

Programmet i sig är fantastiskt som har fått så mycket positiva effekter men det är också för att det finns en så otroligt bra verksamhet bakom . Där man under många år arbetat upp en verksamhet där man ser människan före funktionsnedsättningen. Där man strävar efter att lyfta fram dolda talanger. Bidrar till ökat självförtroende och självkänsla. Jag tänker också på något som har en djup mening för mig och det är att säga till en deltagare: Du är så duktig och jag lär mig så mycket av dig. Det är viktigt att se på vårt egna förhållningssätt, ska vi lära ut eller ska vi lära oss av andra. Jag vet att jag lär mig och får så mycket tillbaks varje gång jag besöker våra verksamheter.

 

Den viktigaste signalen med programmet Lerins lärlingar är att visa just det. Låta alla människor oavsett funktionsnedsättning eller superkrafter som jag hellre uttrycker det, få ta plats. Att vi andra ser på egna förhållningssätt, kanske lär om. Att vi låter dörren stå på glänt så att förändringen kan få komma in. Tillbaka får man så mycket värme, kärlek och ärlighet.

 

Jag känner mig så stolt över att få vara en del av detta och jag gick därifrån med ett leende på läpparna!

Dagboksanteckning en mörk kall eftermiddag i mitten av november.

Pappa lever än. Detta är den längsta känslomässiga berg-o dalbana jag varit med om. Jag klarade av exakt 13 minuter hos pappa nu när jag var hos honom. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan men när man börjar svälja ofta. Det värker i magen och halsen. Man känner att det spänner i bröstet för att man andas ytligt. Det svider i ögonen för att man trycker tillbaks tårarna som vill tränga sig fram. Då vet man att det är nära. Det finns flera namn på dessa känslor.

 

Panik, rädsla, frustration, ilska, maktlöshet. Helt enkelt sorg.

 

Med mig upp till avdelningen hade jag på något konstigt sätt fått fram bilden av pappa när han stod i sina målarbyxor 30 år yngre. Glada pappa som tog emot matlådan i plåt som jag och mamma var och lämnade hos honom när han målade lägenheter i sockerbitarna på Hagaborg. När jag sprang fram och kramade honom där han stod och väntade på oss ute på parkeringe,  kunde jag riktigt känna doften av tapetklister som blandats med flera lager målarfärg och spackel. Som om det var igår kunde jag riktigt känna hur hans sträva byxor rev min kind i kramen.

 

I mina tankar var jag gladare än på länge. Ett glatt minne från barndomen hade dykt upp än en gång. Det gjorde mig varm i hela kroppen att få minnas just det, istället för alla andra mörka minnesbilder som allt som oftast tagit överhanden i mitt liv.

 

Fast i detta fina minne klev jag ur hissen för att gå in på avdelningen och sa glatt till Willfred: Så mammas älskling, nu ska vi träffa morfar!

 

Bilden krossades fullständigt när jag möttes av verkligheten. En ännu sämre pappa, som stakade fram osammanhängande ord. Andningen var tung och oregelbunden. Han kramade min hand så hårt han kunde och med panik i blicken vädjade han till mig om hjälp.

 

Jag stod som förstenad med Willfred och kämpade mot att bryta ihop fullständigt av en denna känslomässiga inre krock. För att rädda Willfred från att se mig börja gråta och bli ledsen fick  jag motvilligt lämna pappa med personalen och gå. Att lämna både minnet och verkligheten med pappa, gjorde mig förkrossad.

 

Vissa besök i dödens väntrum är värre än andra.

Kändes som om jag tagit mig vatten över huvudet…

En annorlunda radiointervju av P4 Värmlands reporter Sara Johansson

Lyssna här

 

I torsdags testade jag duschroboten Poseiden som installerats på Resurscentrum. Jag har fått många frågor om hur det var. Kort kan jag beskriva det som att det kändes tryggt, det var enkelt och jag kände mig ren efteråt. 

 

Det var som att duscha i en badtunna, lite spa-känsla över det!

 

Själva proceduren gick till på följande sätt:

Jag tryckte på en knapp så att en stol åkte ut från duschkabinen och sänktes ned på golvet utanför kabinen. Efter att man satt sig till rätta, tryckte man på in-knappen tills man var helt inne och då stängdes duschkabindörrarna automatiskt. Sedan fick jag trycka på själva duschknappen efter att jag ställt in hur varmt jag ville ha det. Därefter sattes duschen på med munstycken från alla håll och som man själv kunde ställa in höjden och vinkeln på. Tryckte man tvål-knappen kom det små strålar med tvål. Det fanns också en handdusch för håret som man kunde hålla i själv. Allt sköttes via en kontroll som fanns på stolen. Det fanns också både larm- och nödstoppsknappar. När jag var klar tryckte jag på ut-knappen och då stängdes allt av med automatik, dörrarna öppnades och stolen sköts ut. Och vips var allt klart!

 

Detta är ett fantastiskt projekt där innovation och forskning ska leda till att öka människors möjlighet att duscha själva. Många upplever att det är utlämnande att vara beroende av personal i samband med dusch. Med denna intelligenta dusch ges det en möjlighet att behålla integriteten om man vill.

 

Tanken med detta är att vi vill ge möjlighet till alternativa lösningar för ökad självständighet och bättre självförtroende för våra kunder.

 

”Du såg ut lite som teskedsgumman i tidningen Marléne!”

 

Måste dock erkänna att det kändes lite som att jag tagit mig vatten över huvudet när jag stod där i min bikini och skulle sätta mig i duschen med reportrar runtom. Men det blev ett rent nöje till slut. Så får vi se efter utvärderingen, om vi ska ha ytterligare Poseidons på fler ställen än Resurscentrum men det ser lovande ut. Jag känner mig otroligt stolt att vi som kommun är med i detta forskningsprojekt tillsammans med Karlstads Universitet och innovatören Thomas Ryberg. Och visst kan man bjuda på sig själv lite extra för forskningen och innovationen!

 

Coolast på studenten!

Jag säger bara Enzo äger!

Det var med viss tvekan och motsträvighet som jag gick med på att låna ut min ögonsten till att vara studentbalsbil idag. Jag brukar allt som oftast vara givmild och låna ut saker utan att blinka men när det kommer till att låna ut min gamla Fiat 500 -72, Enzo som han heter, ja då är det inte utan att det vrider om lite i hjärtat på mig. Många orosfrågor dyker upp. Tänk ifall det blir för tungt för honom? Tänk om Hampus glömmer att gasa till lite innan han växlar så att det sliter ut honom? Eller att någon råkar köra på honom, han är ju så liten….

 

Nåväl, jag kom över min oro och självklart skulle ungdomarna med kort varsel få låna honom till studentbalen. Igår kväll hämtade vi ut honom från garaget som den stått i under vinterhalvåret. Klockan 13.00 idag (hoppas ni märker tidsmarginalen) så stod jag på besiktningen med ögonstenen. Jag behövde inte hålla tummarna för att han skulle gå igenom, utan mer för att han inte skulle åka ned i besiktningsgropen. Det var nämligen med nöd och näppe som det gick vägen och det var inte en gång som jag kippade efter andan när jag trodde att bildäcket skulle glida ned över kanten. Det gick som tur var bra. Nu återstod bara att lära upp unge herr Kopparklint hur man ska köra en gammal veteran, vilket inte är helt enkelt. Och allt detta skulle genomföras innan kl.14.30 då tjejerna skulle hämtas upp…

Även om jag hade mina tvivel, så blev allt lyckat. Och visst blev man varm i hela hjärtat när man såg alla glada miner som Enzo, med innehåll möttes av. Han gjorde verkligen succé i bilkortegen. Så det var värt all stress och ångest inför denna dag och i synnerhet när jag såg lyckan lysa i ögonen på en viss ung herre och sitt glamourösa sällskap.

Jag skrattade gott när de gled in framför CCC och jag tänkte i mitt stilla sinne: tur att tjejerna inte hade större klänningar än vad de hade för då hade de fått problem i baksätet. Och killarna där fram… tur att takluckan var öppen så att de slapp sitta krökta med sina huvuden.

 

En helt underbar syn under en helt underbar eftermiddag, med Sveriges gladaste och snyggaste studenter. För att inte tala om det absolut i särklass snyggaste studentåket!

Samtal från verkligheten…

Jag har nu på eftermiddagen varit och föreläst på Anhörigriksdagen i Varberg. Tycker alltid om att få en bild av de städer jag besöker så därför brukar alltid ta tillfället i akt och prata med taxichaufförer om jag kommer i kontakt med en sådan.

 

Idag gjorde jag det och i detta fall var det en ung Varbergskille i 20-25 års åldern:
Jag: Jaha, vad trevligt att vara i Varberg, vad är ni kända för då?

Han: Öhh, ingenting tror jag. Vet jag faktiskt inte.

Jag: Hur många bor det här då?

Han: Vettla inte jag, du få la googla…men de bygger överallt, se här till exempel, den här bron har de byggt om hur många gånger som helst och ska man ha en lägenhet får man stå i kö i 111 år…och jävligt dyrt är det också!

Jag: Ok. Har ni mycket turister då?

Han: Ja, det har vi!

Jag: Vad gör de när de är här då?

Han: Det vettla inte jag. De kommer väl hit för att det är en fin stad?

 

Det blir tyst ett tag men efter ett tag tar han initiativ till att fortsätta samtalet…

 

-Vart kommer du från då?

Jag: Karlstad…

Han: Jaha, å va e ni kända för då?

Jag: Ja, fint väder, Sola i Karlstad, Sven-Ingvars, Sveriges bästa hockeylag Färjestad mm.

Han: Ja, jo, det känner man ju till…

Tystnad.
Han: Vilken ingång vill du gå in i?
Jag: Ja, jag vet inte riktigt vad som är bäst?
Han: Det verkar vara ett stort evenemang för det är jävligt mycket folk härinne. Det är nog bäst att jag släpper av dig vid huvudentrén, annars går du väl vilse.

IMG_1565

Underbara ambassadörer man träffar på resande fot!

 

Hjärtligt välkommen lilla Solatåget!

En glad Willfred med pappa

En glad Willfred med pappa

Karlstads nya attraktion som är ett nytt sätt att se vår stad från de bästa sidorna och samtidgt få höra vår historia! Igår fick jag äran att tillsammans med MP:s kommunalråd Monica Bubholts, inviga det gästspelande Dotto-tåget i Karlstad. Ett fantastiskt bra initiativ från Centrum Karlstad tillsammans med sponsorn Capriga. IMG_1551 IMG_1552

Jag kommer själv ihåg när jag åkte tåget i Mariebergsskogen och sedan när jag själv fick barn tog jag med dem dit så att de också fick åka. Det här är nostalgi för många karlstadbor och en turistattraktion som jag är helt övertygad kommer att slå väl ut.

 

Båtbussar, turisttåg, uthyrning av cyklar, älven, vänern, blommornas stad, Karlstad är underbart!

Om att förena mammarollen med kommunalrådsrollen

”Hur ska det gå? Men klarar du verkligen av det? Blir det inte för jobbigt? Jag tycker att en mamma ska vara hemma hos sitt barn den första tiden-tror det är bäst men det är min personliga uppfattning. Blir du inte för trött av att hålla alla dessa bollar i luften? Undrar hur de ska lösa detta med föräldraledigheten? Hur ska det gå med amningen? Åh, gud längtar du inte ihjäl dig efter honom?”

 

Tack för all omtanke, det värmer. Om jag fick en hundralapp för alla kommentarer som jag har fått eller som jag har hört att andra har haft från det att jag blev gravid tills idag, skulle jag kunna öppna en fond åt vår lille prins med en bra slant på. Att människor är nyfikna är helt ok men jag föredrar faktiskt att de ställer frågor till mig istället för att de ska spekulera bakom min rygg. Så för att underlätta för alla dessa nyfikna människor som inte pratar med mig, utan om mig, kan jag tala om att allt fungerar helt perfekt och hela familjen Lund Kopparklint mår bra.

 

Klart man är lite trött av amningen men det är värt varenda droppe.

 

Jag tycker det är jättekul att vara tillbaks efter att jag under sommarmånaderna varit hemma och varit föräldraledig. Har mycket energi och är taggad att sätta igång med politiken fullt ut igen. Och jag är helt övertygad om att det är det enorma lyckoruset man levt i sedan Willfred föddes, som gör att man känner så mycket positiv energi. Sedan hjälper det nog till att han faktiskt är hur harmonisk som helst. Glad, sover och äter bra, vi är fullständigt bortskämda.

 

Klart man får lite abstinens när man lämnar honom på dagarna men det känns ändå ok, han har ju världens bästa pappa, storasyster, storebror, mormor och mostrar!

hjärta

 

När jag fått alla dessa funderingar/kommentarer till mig, kan jag inte låta bli att fundera över om män blir behandlade på samma sätt? Även om jag vill tro att det inte är så i vårt jämställda samhälle, så tror jag tyvärr inte att de blir det. Än idag landar tydligen huvudansvaret på oss mammor. Och det som faktiskt gör mig lite förbannad i det, är för att i samma sekund som man kläcker ur sig diverse dumheter, degraderar man samtidigt pappans kapacitet. Och ärligt talat, hur orkar man bry sig så mycket om hur andra klarar av det ena än det andra? Min konstapel Kopparklint är en helt underbar pappa som är precis lika bra förälder som jag är (tror till och med att han har bättre koll på allt som rör lille Willfred än vad jag har). Visst, han har inga tuttar så att han kan amma men däremot har han världens goaste famn att krypa in i när det nalkas matdags, tro mig jag vet. Ända sedan Willfred var en vecka gammal började vi pumpa ur bröstmjölk så att pappa också fick den enorma njutningen att få mata honom varje dag och på så vis vande vi Willfred vid flaskan. För visst är det speciellt att få sitta och titta på underverket den tiden man gör det. Man blir alldeles varm i hjärtat, tårögd och man tappar fullständigt tid och rum.

 

Marléne med kavaj

Så till alla er som undrar-livet är mer underbart än någonsin och allt fungerar klockrent och tänka sig det går faktiskt i vårt moderna, jämställda samhälle att kombinera föräldraskap med att vara kommunalråd!

Kan lyckan bli mer fullkomlig?

Ja, jag vet att jag varit lite upptagen av mig själv på sistone, så till den grad att jag faktiskt prioriterat bort vissa saker. Men jag har gjort det på grund av lycka och då tycker jag att man ska tillåta sig själv att låta den ta plats.

 

I förrgår var en sådan där underbar dag som jag riktigt kände hur det bubblade inombords. Allt var bara så där perfekt när jag klev utanför dörren hemma. Solen sken i mitt ansikte, vårvärmen fyllde min kropp, fåglarna kvittrade. Vart man än vände sig var det vackert. Trots att det bara var någon timme efter att jag och älskade maken skildes åt för att åka till våra jobb, längtade jag efter att få se honom igen.

 

Sedan den här fantastiska känslan av att än en gång få ha ett underbart litet liv i magen som säger hej till sin mamma genom att spänna ut en liten fot som man fångar upp i handen…

 

Sådana dagar finns bara en fråga, kan lyckan bli mer fullkomlig?


Senaste inläggen.
Ayam cemani 15 Maj
Bloggat på nwt.se.
Desktop