Marléne L Kopparklint
Etikett. Föräldraskap

Dagboksanteckning 1: en mörk kall eftermiddag i november.

Pappa lever än. Detta är den längsta känslomässiga berg-o dalbana jag varit med om. Jag klarade av exakt 13 minuter hos pappa nu när jag var hos honom. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan men när man börjar svälja ofta. Det värker i magen och halsen. Man känner att det spänner i bröstet för att man andas ytligt. Det svider i ögonen för att man trycker tillbaks tårarna som vill tränga sig fram. Då vet man att det är nära. Det finns flera namn på dessa känslor.

 

Panik, rädsla, frustration, ilska, maktlöshet. Helt enkelt sorg.

 

Med mig upp till avdelningen hade jag på något konstigt sätt fått fram bilden av pappa när han stod i sina målarbyxor 30 år yngre. Glada pappa som tog emot matlådan i plåt som jag och mamma var och lämnade hos honom när han målade lägenheter i sockerbitarna på Hagaborg. När jag sprang fram och kramade honom där han stod och väntade på oss ute på parkeringe,  kunde jag riktigt känna doften av tapetklister som blandats med flera lager målarfärg och spackel. Som om det var igår kunde jag riktigt känna hur hans sträva byxor rev min kind i kramen.

 

I mina tankar var jag gladare än på länge. Ett glatt minne från barndomen hade dykt upp än en gång. Det gjorde mig varm i hela kroppen att få minnas just det, istället för alla andra mörka minnesbilder som allt som oftast tagit överhanden i mitt liv.

 

Fast i detta fina minne klev jag ur hissen för att gå in på avdelningen och sa glatt till Willfred: Så mammas älskling, nu ska vi träffa morfar!

 

Bilden krossades fullständigt när jag möttes av verkligheten. En ännu sämre pappa, som stakade fram osammanhängande ord. Andningen var tung och oregelbunden. Han kramade min hand så hårt han kunde och med panik i blicken vädjade han till mig om hjälp.

 

Jag stod som förstenad med Willfred och kämpade mot att bryta ihop fullständigt av en denna känslomässiga inre krock. För att rädda Willfred från att se mig börja gråta och bli ledsen fick  jag motvilligt lämna pappa med personalen och gå. Att lämna både minnet och verkligheten med pappa, gjorde mig förkrossad.

 

Vissa besök i dödens väntrum är värre än andra.

En tuff tid som satt sina spår

Detta är svårt att prata om men det är nog svårare att skriva om och låta andra få ta del av. Jag måste erkänna att jag tvekade många gånger innan jag lade ut inlägg om just detta. Trots att jag är över 40 år, ger det lilla barnet inombords sig till känna, med skuld och skamstämpeln och med förmaningen om att man inte får prata om det. Fortfarande än idag fick jag den där ångestkänslan om att jag gör något fel när jag nu berättar. Trots att jag vet att det är precis det som gör att det känns bättre och är bra. Att nu ha förlorat både mamma och nu pappa, till ett förödande missbruk känns otroligt tungt. Och det är först nu som jag börjat reflektera över hur den senaste tiden varit.

Pappas slutskede i livet har varit så himla tuff och när jag i oktober satt på onkologíavdelningen, trodde jag inte att han skulle överleva mer än en vecka. Efter ett tag slutade jag räkna alla brytpunktsamtal som jag haft med olika läkare. Sömn, lugn och ro fanns inte längre på kartan. Innan jobbet, efter jobbet, all ledig tid och tankeverksamhet har gått åt. Och det är just detta läge som var svårt att släppa. Det tog många dagar innan jag gick ned från tå och faktiskt började andas normalt. Även om det fortfarande finns saker som sitter i. När jag ska lägga mig på kvällarna kommer jag på mig själv att nästan panikartat titta på telefonen så att ljudet är på, ifall någon ska ringa på mig. Jag vaknar fortfarande mitt i nätterna av drömmar där pappa har huvudrollen. Ord och meningar ekar i mitt huvud: ”Hur länge tror du att jag får leva Marléne”, ”Jag vill inte vara här”, ”Nu har din pappa inte lång tid kvar, det rör sig om några timmar bara, kanske någon dag”.

Pappa var en kämpe och hans livsvilja var stark. De sista åren försökte han vara nykter men det gick helt enkelt inte och det blev alkoholen och tabletterna som till slut satte punkt i hans liv. Han söndriga kropp klarade helt enkelt inte av det mer. Det blev en lång period i dödens väntrum och när jag nu ser tillbaks på dessa månader, känns mycket som i en dimma. Många saker som egentligen skulle ha haft stor proportion i mitt liv, har helt enkelt minimerats. Vissa saker har helt enkelt inte fått det utrymmet som skulle ha haft i vanliga fall. Vänner, fritidsintressen, glädjande besked har fått stå tillbaks, konflikter har inte blivit så viktiga att reda ut, surdegar har helt enkelt fått jäsa, elaka tungor i bitterhetens tecken har fått hållit på bäst de velat. Det mest nödvändiga har skötts. Det viktigaste har varit familjen och det vi stått mitt uppe i.

Nu är det iallafall ett faktum att min älskade pappa inte finns mer och han efterlämnade ett stort tomrum. Julen blev ingen bra jul. Och även om jag vet att pappa inte skulle velat att vi skulle sörja honom och vara ledsna, så har det ändå blivit så. Det är ofrånkomligt. Och under gårdagen så kändes det extra tungt när jag och Hampus satte nyckeln i låset till hans lägenhet och började titta i skåp och dra ut lådorna. Det blev så definitivt. I det läget önskade jag att jag hade syskon.

Hampus hittade en trälåda med gamla foton och brev. Han läste upp ett kärleksbrev som pappa fått av mamma. Tårarna kom. Så himla sorgligt när man tänker på hur deras liv tillsammans var och hur det slutade för dem på varsitt håll. En ständig kamp för både dem, mig och deras barnbarn. Att ha förlorat både mamma och pappa pga. alkohol- och tablettmissbruk känns så himla sorgligt och onödigt. Det finns så många ”om”, ”men”, ”varför” för att inte tala om alla minnen som dyker upp, både bra och dåliga.

Hampus började läsa ett av brevet och jag märkte hur det klumpade sig i halsen på honom och det blev övermäktigt. Det gjorde så ont att se honom ledsen. Efter en stund stängde han lådan och hans kommentar gjorde att det högg till i hjärtat på mig:

”Det gör mig så ledsen mamma, att se på allt här hemma hos morfar, han kändes så ensam💔”

Ni vet känslan när man försöker kämpa emot gråt. Halsen känns tjock och bröstet håller på att sprängas. Det svider i ögonen för att man försöker blinka bort envetna tårar som pressar sig upp. Hjärtat bränner. Det var första gången som jag kände att jag verkligen inte ville bryta ihop och gråta en gång till. Till slut kom den välkända styrkan som gör att det gick den här gången med. Den styrka som jag faktiskt fått genom både mamma och pappa på olika sätt. Den styrka som hjälper mig genom tuffa saker, vad det än må vara. Och just den som i detta nu finns för pappas älskade barnbarn som förlorat sin älskade morfar.

Vi stängde dörren till pappas lägenhet för den här gången. Lite i taget får det vara efter denna långa och tuffa period som varit.

Nu börjar det knytas i magen på många barn…

💔Julen närmar sig. Den är till för barnen men det är inte alla barn som får en fridfull och glädjande jul. Alltför många barn får vara med om elände kring julhelgen.

 

💔De får uppleva föräldrar eller andra vuxna som blir fulla. De får höra skrik, se slagsmål, känna rädsla och maktlöshet. De får leva i otrygghet och ensamhet. De får vara med om saker ett barn aldrig någonsin ska behöva uppleva under sin uppväxt.

 

👊Dessa barn ska inte ska vara osynliga. Vi måste alla hjälpa till med att se dem. Vi måste försöka få dem att känna att de inte är ensamma. Jag vill uppmana alla att vara extra uppmärksamma nu när julen närmar sig.

 

❤️Omtanke, ord, meningar kan göra skillnad!

 

Dela detta, sprid budskapet, ställ en fråga, skicka en signal, ge en kram för att göra skillnad för alla barn som inte får uppleva julefrid!

Det är svårt att skriva, läsa och prata om döden.

Det tog ett tag innan jag bestämde mig för att publicera det jag gjorde igår. Visst är det privat, nära och personligt men samtidigt är det en så stor del av mitt liv just nu, så det går inte att särskilja från annat. Det känns också skönt att jag kanske slipper förklara lika mycket varför jag är rödgråten, tystlåten och drar mig undan eller kanske söker mer kontakt just nu. Att sitta i dödens väntrum är inte enkelt. Att dela med sig av tankar och funderingar genom att skriva av sig gör det lättare.

 

Hampus och jag var hos pappa på sjukhuset igen. Jag kommer aldrig vänja mig vid synen av honom. Avmagrad, insjunken och det som gör mest ont, hans rädsla. Just idag var det extra jobbigt eftersom det verkligen syntes på honom att han blivit ännu lite mer sämre. Feber trots antibiotika. Misstanke om ytterligare en infektion. Visst har jag sett förändringar varje dag jag har varit hos honom, men inte så mycket som nu.

 

Jag försökte hålla tårarna tillbaks, vara stark men det gick inte. Det som gjorde mest ont var att se Hampus stå bredvid sin morfar. Han lutade sig över honom och tröstade honom. Strök honom över kinden och sa flera gånger: Så ja, morfar, jag är hos dig nu. Det är ingen fara. Du behöver inte vara rädd.

 

Min vackra, tappra pojke som just nu bär på en enorm sorg.

 

Hampus står pappa närmast och de har byggt upp en fin relation. Den har inte kantats av mörka minnen som legat och gnagt i bakgrunden, de möttes på riktigt efter att pappas förödande eld slocknat inombords. Vilket känns bra för mig.

 

Samtidigt som jag är glad över deras relation kan jag ändå inte låta bli att tänka på att jag egentligen inte vill att Hampus eller Felicia ska behöva gå igenom denna sorg. Jag har alltid försökt skydda barnen från det onda som mamma och pappas missbruk fört med sig. Där båda gått exakt samma väg och allt på grund av mitt livs största fiende, alkoholen. Den värkande bitterheten tränger sig fram i bröstet på mig när jag tänker på allt elände som missbruket för med sig.

 

Sedan inser jag också att man kan inte och i vissa fall ska inte, skydda sina barn från allt ont här i världen.

 

Mitt samtal med läkaren denna dag var ännu lite mer dystrare. I somras var det en månad i taget när vi hade samtal med palliativa teamet. Nu är det nere på en dag i taget. Jag vill inte höra om timmarna, minutrarna.

 

Det viktigaste jag ville föra fram var att pappa inte ska ha ont eller behöva ligga och vara rädd.

(mer…)

Flickan med sorgen i dödens väntrum

När vi väl försonats, förlorar vi snart varandra ändå. Tyvärr står döden och knackar på dörren.

 
Det här är ett svårt blogginlägg men jag vill dela med mig av det som jag gått igenom det senaste året och främst den senaste månaden. 

 

Många frågar om hur det går med skrivandet på den sista delen i boktrilogin. Har då svarat: Jo, det går men det är lite komplicerat just nu. Orsaken är det som jag nu ska berätta och jag berättar för att få ökad förståelse. Jag går nämligen igenom en svår period nu. För det mesta kan jag hålla skenet uppe men ibland brister det. Det är precis så det är med sorgearbete. Det syns inte alltid utanpå men den finns där under ytan. Och just nu har sorgen flyttat in hos vår familj. Än en gång.

 

Jag håller på att förlora min pappa och mina barn, sin morfar. Denna gång måste jag nog tyvärr inse att när han väl är förlorad så kommer han aldrig mer tillbaka igen. Pappa är nämligen döende.

 

För en tid sedan valde jag att låta honom komma in i mitt liv igen. Trots att jag lovat mig själv att aldrig mer ta upp kontakten med honom. Det finns helt enkelt alltför många djupa sår som inte läker. Men så en dag för nästan två år sedan fick jag ett samtal, pappa var svårt sjuk. Efter många turer fram och tillbaks i mitt inre, tog jag beslutet. Vi försonades. Han tog min hand och sa det där ordet som jag så många gånger önskat att få höra. Jag kunde inte riktigt ta emot vår nya relation denna gång även om det kändes som en sten föll från mitt hjärta. Den lilla flickan inombords skuttade av glädje och tänkte: Åh, äntligen kan jag få tillbaks pappa. Stora flickan mäktade dock inte med det: Vadå för pappa? Det har ju aldrig funnits någon, dumma flicka!

 

Sorgen över att han aldrig varit en riktig pappa och svikit mig ordentligt alltför för många gånger, ställdes mot en annan förlåtande förklaring. Pappa hade ju aldrig förutsättningarna från början. Han hade själv alldeles för djupa sår för att mäkta med sig själv utan alkohol och droger. Och ovanpå på det så träffade han min mamma. Min vackra men trasiga mamma. Två olycksfåglar som bestämde sig för att ändå försöka låta kärleken övervinna allt. Och där blev jag till. De ville nog från början att det skulle bli bra men deras förödande glöd inombords slocknade aldrig. Den blossade ofta upp och blev till en eld som ödelade så mycket, inklusive min barndom.

 

Där och då sa min inre röst: Ge honom en chans Marléne. Det är bättre att ångra något man gjort än något man inte gjort. Jag försökte verkligen men backade ändå till slut. Jag var inte mogen. Och det avgörande ögonblicket var när pappa skulle stryka mig kärleksfullt på kinden och jag stelnade till av rädsla. Jag blev förstenad. Hemska minnen hann ikapp mig.

 

Jag fick iallafall möjlighet att göra ett nytt val lite senare. Pappa ringde mig och sökte kontakt. Den här gången var jag starkare. Jag ville inte se på pappa som en ovän. Jag bestämde mig för att släppa in honom i mitt liv igen. Jag stannade upp och sa till mig själv: Det som varit har varit, pappa och jag är här och nu. Vi bestämde oss båda för att vi skulle blicka framåt. Se varandra för de vi är idag. Inte älta det förflutna.

 

Vi försonades.

 

Nu såg jag en gammal, sliten, sorgsen man som längtade efter sin lilla familj. Min pappa. Han var inte densamma som han varit. Han blev inte arg för ingenting. Han var inte oberäknelig. Han var kärleksfull mot sina barnbarn och kunde inte låta bli att pussa och stryka sin hand på lilla Willfred eller ringa till Hampus och fråga när han skulle komma nästa gång. Han blev genuint glad när jag kom och hälsade på. Han såg på mig som sin älskade dotter. Det var avskalat på ett sätt som jag inte sett förut. Hans förgörande eld inombords verkade ha slocknat och i allt detta väcktes successivt en enorm sorg inom mig. Varför kunde inte detta ha kommit tidigare? Varför var det tvunget att bli så tidsbegränsat?

 

Pappas livslånga missbruk har satt sina spår och han har fått flera allvarliga sjukdomar, där cancern kommer att vara den som till slut sätter punkt i hans liv.

 

Vi har varit tvungna att ta en månad i taget under sommaren. Glädjas åt att pappa överlevt Willfreds 1-årsdag, Hampus student, Felicias 25-årsdag och sin egen 70-årsdag. Men han kommer nog inte överleva mycket mer nu. När jag den senaste tiden besökt honom har han sagt till mig: Kom nu ihåg vilka två låtar som ska spelas på min begravning och lägg mig bredvid mor din. Det blir bäst så. Sedan kan väl du också ligga där mellan oss när det är dags, fast det ska ju dröja förstås.

 

Efter alla dessa år slocknade deras eldar. Till slut kanske de ändå finner ro tillsammans. Min mamma och pappa. Olycksfåglarna.

 

”Gråt inga tårar mer för min skull” är en av låtarna. Så typiskt pappa.

Nu finns bara väntan och sorg kvar. Pappa tynar sakta men säkert bort. Till er som finns i min/vår närhet just nu vill jag säga: Möt mig där jag befinner mig. Skratta och le när jag är glad. Trösta mig när jag är ledsen och inte riktigt mäktar med. Fråga hur jag mår. Du kanske får svar. Kanske inte. Var bara där alldeles oavsett tystnad eller inte.

Coolast på studenten!

Jag säger bara Enzo äger!

Det var med viss tvekan och motsträvighet som jag gick med på att låna ut min ögonsten till att vara studentbalsbil idag. Jag brukar allt som oftast vara givmild och låna ut saker utan att blinka men när det kommer till att låna ut min gamla Fiat 500 -72, Enzo som han heter, ja då är det inte utan att det vrider om lite i hjärtat på mig. Många orosfrågor dyker upp. Tänk ifall det blir för tungt för honom? Tänk om Hampus glömmer att gasa till lite innan han växlar så att det sliter ut honom? Eller att någon råkar köra på honom, han är ju så liten….

 

Nåväl, jag kom över min oro och självklart skulle ungdomarna med kort varsel få låna honom till studentbalen. Igår kväll hämtade vi ut honom från garaget som den stått i under vinterhalvåret. Klockan 13.00 idag (hoppas ni märker tidsmarginalen) så stod jag på besiktningen med ögonstenen. Jag behövde inte hålla tummarna för att han skulle gå igenom, utan mer för att han inte skulle åka ned i besiktningsgropen. Det var nämligen med nöd och näppe som det gick vägen och det var inte en gång som jag kippade efter andan när jag trodde att bildäcket skulle glida ned över kanten. Det gick som tur var bra. Nu återstod bara att lära upp unge herr Kopparklint hur man ska köra en gammal veteran, vilket inte är helt enkelt. Och allt detta skulle genomföras innan kl.14.30 då tjejerna skulle hämtas upp…

Även om jag hade mina tvivel, så blev allt lyckat. Och visst blev man varm i hela hjärtat när man såg alla glada miner som Enzo, med innehåll möttes av. Han gjorde verkligen succé i bilkortegen. Så det var värt all stress och ångest inför denna dag och i synnerhet när jag såg lyckan lysa i ögonen på en viss ung herre och sitt glamourösa sällskap.

Jag skrattade gott när de gled in framför CCC och jag tänkte i mitt stilla sinne: tur att tjejerna inte hade större klänningar än vad de hade för då hade de fått problem i baksätet. Och killarna där fram… tur att takluckan var öppen så att de slapp sitta krökta med sina huvuden.

 

En helt underbar syn under en helt underbar eftermiddag, med Sveriges gladaste och snyggaste studenter. För att inte tala om det absolut i särklass snyggaste studentåket!

Glädjande nyhet för Sverige, Karlstad och Skutberget!

Förhoppning och glädje är de ord som beskriver den fantastiska nyheten som vi släppte igår.

 

Under gårdagen delgav vi nyheten om att Muminvärlden kommer till Sverige och Karlstad om allt går som det ska. Vår gröna oas Skutberget kommer att få en fantastisk temapark tillsammans med att vi kommer att utveckla det rika friluftslivet som idag finns där.

IMG_1556

Om Muminvärlden skulle bli verklighet så kommer den endast att uppta 3 % av hela den stora ytan som Skutberget består av. Resterande område för motion, bad, frilufts- och naturliv kommer att finnas kvar och utvecklas. Planer på ny servicebyggnad för daggäster och kanske ett kallbadhus. Motionsspåren ska rustas upp mm. Vi kommer att investera flera miljoner för att höja kvalitén på vår gröna oas Skutberget, vilket kommer att bli ännu mer underbart!

 

Värna natur och miljö, ett lugn långt bort från världens sorl, värderingarna: icke-våld och säkerhet, miljömedvetenhet, vänlighet, tolerans, äventyr, familjen i centrum…

 

Konceptet med Muminvärlden ligger helt i linje med vad vi vill att Karlstad ska vara, en klimatsmart och barnvänlig kommun. Idag finns parken i Nådendal, Finland och lockar ca 200.000 besökare varje dag, vilket kan innebära ett otroligt lyft för vår turist- och evenemangsstad Karlstad.

 

Detta kan bli ett av Sveriges största besöksmål!

Bra för friluftslivet och oss naturälskare, bra med fler arbetstillfällen, utvecklande för turismen. Fantastiskt för Karlstad och Värmland!

 

Genomsnittsåldern för gymnasieelever som har prostituerat sig är 14,9 år

Klänning och håruppsättning till skolbalen? Senaste iphone-modellen? Halloween-party på Nöjes? Ett par Nike Roche run till idrotten? Socialstyrelsen har slagit larm. Polisen har slagit larm. Nu måste ta vi ett steg för att synliggöra och lyfta en verklighet som breder ut sig i vår närhet, prostitution bland unga, här och nu. I Karlstad med omnejd.

 

I Socialstyrelsens rapport Sex mot ersättning, kan man bland annat läsa att sexuell exploatering av minderåriga är svårt att kartlägga och att det sannolikt finns ett stort mörkertal. Gymnasieelever som haft sex mot ersättning har vid första tillfället haft genomsnittsåldern 14,9 år. Flickor och pojkar i högstadieålder som alltså har tagit sitt första steg in i prostitution.

 

Hur det kommer sig att unga prostituerar sig är ingen enkel fråga att svara på. Det kan vara att man vill ha pengar för att kunna matcha upp till saker och aktiviteter som har betydelse i ungas liv. Man vill ha och göra det man upplever att kompisarna har och gör. En annan kan vara att det är grundat i ett självskadebeteende eller att man har varit utsatt för övergrepp.

I början av oktober bjöd Moderatkvinnorna i Värmland in samverkansansvarig Mia Schyberg, som arbetar med prostitution i region Bergslagen. Hon berättade att det vanligaste sättet att sälja sex på, bland ungdomar, är en annons på någon av alla kontaktsajter där man snabbt gör upp tid, plats och pris. Ett par knapptryck bort googlade hon fram en av alla kontaktsajter som finns och slog då fram Karlstad, 55 aktiva annonser där de flesta verkade vara unga killar och tjejer. Snabbt oralsex i Duvangaraget eller inne på någon offentlig toalett för 1 000 kronor, samlag i 20 minuter på ett bokat hotellrum för 2 500 kronor, o s v. Vi vet dessutom att sexannonserna ökar inför skolavslutningar, studenttider och högtider och att man använder sig av ”Black friday”-konceptet, där man dumpar priserna för att få snabba cash. Vi vet att det gör ont att tänka på men vi måste orka se att det finns tonåriga tjejer och killar i Karlstad som säljer sex till, och därmed utnyttjas av vuxna, här, mitt ibland oss. Kanske det handlar om någon i din omgivning?

 

Med tanke på den negativa utvecklingen måste vi aktualisera fler frågeställningar kring sexhandel och unga. Vi har frågat vad vi kan vi göra när vi träffat polis och samverkansansvarig som arbetar med prostitution och fått några svar. Föräldrar, skolpersonal och andra som möter unga människor måste våga se. Vi måste ställa frågor om vi märker att ungdomar helt plötsligt har en ny mobil eller nya dyra kläder. Vi får inte köpa förklaringar som att man ”fick låna av en kompis” och liknande.

 

Det är bra att man kontaktar polisen om man misstänker att sexhandel förekommer så att de kan agera mot den som köper sex. Det är lika viktigt för socialtjänsten att bli inkopplad och kan agera när den som säljer sex är minderårig. Här kan vi bli tydligare med vilka vägar man kan gå för att försöka hjälpa de unga människor som utsätter sig/utnyttjas av andra när det gäller sexhandel. Likaså måste det bli tydligare vilket stöd de som prostituerar sig kan få.

 

Prostitution är ett mångfacetterat problem. Vi måste se på hur vi kan förebygga att det förekommer. Hur vi kan dämpa kraven i ett allt mer materialistiskt samhälle, hur förebygger vi psykiska ohälsan bland unga och hur utvecklar vi stödet för de som utsätter sig. Vad skickar vi vuxna för signaler, för vi över en press om att ha det allra nyaste och kunna göra allt det där dyra i vår vardag? Kan skolan jobba mer med metoder som syftar till att stärka självkänslan och självförtroendet, för att motverka att man tar steget att prostituera sig?

Det finns som sagt många frågor som kräver svar. Vi ser att det finns mer att göra. Vi vill nu titta på hur vi kan förbättra arbetet med att förebygga prostitution bland unga. Det vi kan börja med är att lyfta ämnet och faktiskt prata om det. Det finns runtom oss och pågår i detta nu, tyvärr är det ett faktum.

Barn som utsätts för otrygghet under uppväxten, får konsekvenser senare i livet…

Nej det är inget nytt fenomen att dessa kopplingar finns men trots att vi är väl medvetna om dem, prioriteras inte det förebyggande arbetet tillräckligt mycket om du frågar mig. Och det kommer jag nog alltid tycka, så länge det finns barn som utsätts för en otrygg uppväxt.

 

Professor Kjerstin Almqvist är expert på just detta område och hon är fantastisk i sitt arbete, där hon på ett mycket tydligt sätt lyfter fram flertalet aspekter kring just detta ämne där hon belyser konsekvenserna av vad som faktiskt händer när barn på olika sätt utsätts för otrygghet under sin uppväxt och av sina föräldrar. Hur barn anknyter till sina föräldrar har en enorm betydelse för hur den psykiska hälsan och utvecklingen formas. Att anknytningssystemet fungerar fungerar fullgott har en hälsofrämjande och skyddande faktor i ett barns liv.

 

När jag var liten och mamma upprepade gånger blev misshandlad av min pappa när han var full, var jag ständigt på min vakt. Även när jag var nästintill säker på att det nog inte skulle hända denna kväll, fanns det ändå i mitt bakhuvud och malde.  Jag hade svårt att koncentrera mig på andra saker som till exempel skola och vänner. Jag ville alltid vara nära mamma och jag märkte själv att hon ville ha mig nära också: ”Jag önskar så att du alltid kunde vara liten och nära mig min lilla Marléne. Tänk om jag kunde stoppa tillbaks dig i min mage så att du alltid fanns hos mig”…

 

Kjerstin Almqvist forskning tillsammans med andra forskare på området, borde ha alla politikers fulla uppmärksamhet. För precis här har vi alla chanser att kunna påverka så att färre barn utsätts för negativa upplevelser under sin uppväxt. Främst ur ett trygghetsperspektiv där inget barn ska behöva växa upp otryggt när vårdnadshavare inte klarar av sin roll men också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. För vad kostar det inte samhället när barn och unga växer upp och får lida av konsekvenserna av att deras föräldrar brustit i att ge den grundtrygghetspaketet från födseln. Psykisk ohälsa, missbruk, utsätts för våld, utsätter andra för våld, långtidssjukskrivningar etc.

 

Det finns många exempel på vad som påverkar ett barn negativt under deras uppväxt (våld i nära relation, alkohol- och narkotikamissbruk, psykisk ohälsa) och jag brukar alltid dra exempel på det när jag själv föreläser.

 

Det började alltid på torsdag eller fredag då pappa och hans nya ”tog helgen”. Ett glas vin till matlagningen eller för att koppla av, blev till flera flaskor där de blev aspackade och inte kunde ta ta hand om sig själva. Det syntes på deras blick, hördes på deras sluddrande tal, högljudda diskussioner med bråk, tjafs och ofta kring svartjuka. När de skulle resa sig upp och gå, ramlade de i golvet eller vinglade in i väggar. Jag hatade verkligen när de var i detta tillstånd och hade jag inte haft mina småsyskon skulle jag ha flytt hemifrån för länge sedan eller flyttat hem till mamma men jag kunde inte lämna mina älskade små syskon. De hade redan sett för mycket och varje gång det hände på helgerna var jag tvungen att finnas till hands så att de inte skulle behöva gråta sig till sömns i sin ensamhet. Fy fan, vad jag hatade att det blivit så här…

– Denna berättelse fick jag till mig av en 16 årig tjej, efter att  jag varit på deras skola och föreläst om mina böcker.

 

Ett exempel är de barn som växer upp med en mamma och/eller pappa som dricker för mycket alkohol och får negativa upplevelser av det. Hur de löper mycket större risk än andra barn att drabbas av psykisk ohälsa eller själva börjar leva ett destruktivt liv. Det räcker med ett fåtal negativa upplevelser när mamma och/eller pappa är på fyllan, för att ett barn ska få skador av det.

 

Det finns ett tydligt samband mellan att barn som utsätts för en allvarlig riskfaktor utvecklar allvarliga symptom på psykisk ohälsa längre fram i livet.

 

Tänk om alla mammor och pappor (vårdnadshavare) blir medvetna om detta och tar hänsyn till det. Tänk om alla som super sig fulla när de har sina barn i närheten, kunde förstå detta och låta bli att utsätta dem för det. Tänk om alla som ser att detta pågår i sin omgivning, där det finns barn med i bilden, kunde agera och sätta stopp för det. Tänk vad många barn vi skulle kunna rädda från att ha en klump i magen och må dåligt.

IMG_2423

 

Om att förena mammarollen med kommunalrådsrollen

”Hur ska det gå? Men klarar du verkligen av det? Blir det inte för jobbigt? Jag tycker att en mamma ska vara hemma hos sitt barn den första tiden-tror det är bäst men det är min personliga uppfattning. Blir du inte för trött av att hålla alla dessa bollar i luften? Undrar hur de ska lösa detta med föräldraledigheten? Hur ska det gå med amningen? Åh, gud längtar du inte ihjäl dig efter honom?”

 

Tack för all omtanke, det värmer. Om jag fick en hundralapp för alla kommentarer som jag har fått eller som jag har hört att andra har haft från det att jag blev gravid tills idag, skulle jag kunna öppna en fond åt vår lille prins med en bra slant på. Att människor är nyfikna är helt ok men jag föredrar faktiskt att de ställer frågor till mig istället för att de ska spekulera bakom min rygg. Så för att underlätta för alla dessa nyfikna människor som inte pratar med mig, utan om mig, kan jag tala om att allt fungerar helt perfekt och hela familjen Lund Kopparklint mår bra.

 

Klart man är lite trött av amningen men det är värt varenda droppe.

 

Jag tycker det är jättekul att vara tillbaks efter att jag under sommarmånaderna varit hemma och varit föräldraledig. Har mycket energi och är taggad att sätta igång med politiken fullt ut igen. Och jag är helt övertygad om att det är det enorma lyckoruset man levt i sedan Willfred föddes, som gör att man känner så mycket positiv energi. Sedan hjälper det nog till att han faktiskt är hur harmonisk som helst. Glad, sover och äter bra, vi är fullständigt bortskämda.

 

Klart man får lite abstinens när man lämnar honom på dagarna men det känns ändå ok, han har ju världens bästa pappa, storasyster, storebror, mormor och mostrar!

hjärta

 

När jag fått alla dessa funderingar/kommentarer till mig, kan jag inte låta bli att fundera över om män blir behandlade på samma sätt? Även om jag vill tro att det inte är så i vårt jämställda samhälle, så tror jag tyvärr inte att de blir det. Än idag landar tydligen huvudansvaret på oss mammor. Och det som faktiskt gör mig lite förbannad i det, är för att i samma sekund som man kläcker ur sig diverse dumheter, degraderar man samtidigt pappans kapacitet. Och ärligt talat, hur orkar man bry sig så mycket om hur andra klarar av det ena än det andra? Min konstapel Kopparklint är en helt underbar pappa som är precis lika bra förälder som jag är (tror till och med att han har bättre koll på allt som rör lille Willfred än vad jag har). Visst, han har inga tuttar så att han kan amma men däremot har han världens goaste famn att krypa in i när det nalkas matdags, tro mig jag vet. Ända sedan Willfred var en vecka gammal började vi pumpa ur bröstmjölk så att pappa också fick den enorma njutningen att få mata honom varje dag och på så vis vande vi Willfred vid flaskan. För visst är det speciellt att få sitta och titta på underverket den tiden man gör det. Man blir alldeles varm i hjärtat, tårögd och man tappar fullständigt tid och rum.

 

Marléne med kavaj

Så till alla er som undrar-livet är mer underbart än någonsin och allt fungerar klockrent och tänka sig det går faktiskt i vårt moderna, jämställda samhälle att kombinera föräldraskap med att vara kommunalråd!

Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Desktop