Marléne L Kopparklint
Etikett. Barndomen

Pappa frågade mig: Hur länge till tror du att jag lever?

Mitt nyinköpta konstverk som är lätt att relatera till just nu.

 

Blir överväldigad av alla omtankar som jag fått genom kommentarer, mess, telefonsamtal och mail kring det jag delade med mig runt min pappa.

 

Det värmer verkligen och i synnerhet efter att jag våndades lite kring om jag skulle skriva om det eller inte. Blir det inte för privat? Kommer människor att tycka att jag lämnar ut för mycket? Ja, förmodligen kommer någon tycka det men det är ok. Det är inte alla som tycker att man ska skriva om sådana här saker. Att det är för privat, känsligt, obehagligt, obekvämt. Jag har också alla de där känslorna men jag tror inte på att stänga inne tankar och funderingar kring döden. Och jag kan till och med tycka att det är viktigt att lyfta det. Som en person skrev till mig: ”Det är befriande att någon faktiskt berättar om hur det känns att sitta och vänta på döden. Det är så tabubelagt att prata om det. Alla skulle behöva prata mer om det så att det inte blir så tungt att bära på.”

 

Det viktigaste är att man gör precis så som man känner själv är bäst.

 

När mamma dog och tiden innan, pratade jag knappt om det. Jag skrev om det lite kort efteråt. Jag tror att jag hade mått bättre av att faktiskt skriva av mig och prata om det under tiden. Låtit de runtom mig fått veta vad jag verkligen gick igenom. Men det var så otroligt hårt skal på min anhörigbubbla. Istället blev det prat om varför jag var borta så mycket från jobbet, varför jag tidvis såg så sliten ut. Varför jag bröt ihop och grät när det blev övermäktigt. Varför jag var irriterad och fräste till.

 

Det finns mycket tid att sitta och fundera på saker när man sitter bredvid någon som är så svårt sjuk som pappa är. Idag frågade han mig hur länge jag trodde att han hade kvar att leva. Det är det svåraste frågan som jag har fått ur flera aspekter. Hur ska jag kunna svara när hela tillvaron är som en enda stor känslomässig bergodalbana? Jag tänkte på vad doktorn sa i slutet av förra veckan: Det är jättekritiskt med din pappa nu, det kan ta 2 timmar, några dagar, upp till en vecka.

 

Pappa fick inget svar av mig, den där växande klumpen i magen satte stopp för det. Han frågade heller inget mer.

 

På något konstigt sätt har våra samtal kring döden blivit väldigt avdramatiserade och nästan surrealistiska. Jag till och med fick pappa att skratta när jag frågade: Är det verkligen så klokt att lägga dig i samma grav som mamma. Med tanke på ert stormiga förhållande kanske det skulle utlösa en mindre jordbävning när ni kommer ilag igen.

 

Att vi alla ska dö en dag och att det är naturligt är något som man ofta fått höra och sagt själv. Men att dö för tidigt pga. sjukdomar eller olycka är en annan sak och svårt att acceptera. På något konstigt sätt har jag försökt trösta mig själv när det gäller både mammas och pappas sjukdomar. Som kommer att ha ryckt bort dem från livet i alldeles för tidig ålder. Men som är självåsamkat. De kommer båda ha supit sig själva till döds. Känns det bättre att tänka så då? Kanske, kanske inte. Ibland. Nej.

 

Det som ändå känns bra är att jag får tid att reflektera över saker. Och som en mycket klok kvinna skrev till mig: Passa på att prata om det som inte sagts. Ställ frågor om sådant du undrar över, innan det är för sent.

Det är svårt att skriva, läsa och prata om döden.

Det tog ett tag innan jag bestämde mig för att publicera det jag gjorde igår. Visst är det privat, nära och personligt men samtidigt är det en så stor del av mitt liv just nu, så det går inte att särskilja från annat. Det känns också skönt att jag kanske slipper förklara lika mycket varför jag är rödgråten, tystlåten och drar mig undan eller kanske söker mer kontakt just nu. Att sitta i dödens väntrum är inte enkelt. Att dela med sig av tankar och funderingar genom att skriva av sig gör det lättare.

 

Hampus och jag var hos pappa på sjukhuset igen. Jag kommer aldrig vänja mig vid synen av honom. Avmagrad, insjunken och det som gör mest ont, hans rädsla. Just idag var det extra jobbigt eftersom det verkligen syntes på honom att han blivit ännu lite mer sämre. Feber trots antibiotika. Misstanke om ytterligare en infektion. Visst har jag sett förändringar varje dag jag har varit hos honom, men inte så mycket som nu.

 

Jag försökte hålla tårarna tillbaks, vara stark men det gick inte. Det som gjorde mest ont var att se Hampus stå bredvid sin morfar. Han lutade sig över honom och tröstade honom. Strök honom över kinden och sa flera gånger: Så ja, morfar, jag är hos dig nu. Det är ingen fara. Du behöver inte vara rädd.

 

Min vackra, tappra pojke som just nu bär på en enorm sorg.

 

Hampus står pappa närmast och de har byggt upp en fin relation. Den har inte kantats av mörka minnen som legat och gnagt i bakgrunden, de möttes på riktigt efter att pappas förödande eld slocknat inombords. Vilket känns bra för mig.

 

Samtidigt som jag är glad över deras relation kan jag ändå inte låta bli att tänka på att jag egentligen inte vill att Hampus eller Felicia ska behöva gå igenom denna sorg. Jag har alltid försökt skydda barnen från det onda som mamma och pappas missbruk fört med sig. Där båda gått exakt samma väg och allt på grund av mitt livs största fiende, alkoholen. Den värkande bitterheten tränger sig fram i bröstet på mig när jag tänker på allt elände som missbruket för med sig.

 

Sedan inser jag också att man kan inte och i vissa fall ska inte, skydda sina barn från allt ont här i världen.

 

Mitt samtal med läkaren denna dag var ännu lite mer dystrare. I somras var det en månad i taget när vi hade samtal med palliativa teamet. Nu är det nere på en dag i taget. Jag vill inte höra om timmarna, minutrarna.

 

Det viktigaste jag ville föra fram var att pappa inte ska ha ont eller behöva ligga och vara rädd.

(mer…)

Flickan med sorgen i dödens väntrum

När vi väl försonats, förlorar vi snart varandra ändå. Tyvärr står döden och knackar på dörren.

 
Det här är ett svårt blogginlägg men jag vill dela med mig av det som jag gått igenom det senaste året och främst den senaste månaden. 

 

Många frågar om hur det går med skrivandet på den sista delen i boktrilogin. Har då svarat: Jo, det går men det är lite komplicerat just nu. Orsaken är det som jag nu ska berätta och jag berättar för att få ökad förståelse. Jag går nämligen igenom en svår period nu. För det mesta kan jag hålla skenet uppe men ibland brister det. Det är precis så det är med sorgearbete. Det syns inte alltid utanpå men den finns där under ytan. Och just nu har sorgen flyttat in hos vår familj. Än en gång.

 

Jag håller på att förlora min pappa och mina barn, sin morfar. Denna gång måste jag nog tyvärr inse att när han väl är förlorad så kommer han aldrig mer tillbaka igen. Pappa är nämligen döende.

 

För en tid sedan valde jag att låta honom komma in i mitt liv igen. Trots att jag lovat mig själv att aldrig mer ta upp kontakten med honom. Det finns helt enkelt alltför många djupa sår som inte läker. Men så en dag för nästan två år sedan fick jag ett samtal, pappa var svårt sjuk. Efter många turer fram och tillbaks i mitt inre, tog jag beslutet. Vi försonades. Han tog min hand och sa det där ordet som jag så många gånger önskat att få höra. Jag kunde inte riktigt ta emot vår nya relation denna gång även om det kändes som en sten föll från mitt hjärta. Den lilla flickan inombords skuttade av glädje och tänkte: Åh, äntligen kan jag få tillbaks pappa. Stora flickan mäktade dock inte med det: Vadå för pappa? Det har ju aldrig funnits någon, dumma flicka!

 

Sorgen över att han aldrig varit en riktig pappa och svikit mig ordentligt alltför för många gånger, ställdes mot en annan förlåtande förklaring. Pappa hade ju aldrig förutsättningarna från början. Han hade själv alldeles för djupa sår för att mäkta med sig själv utan alkohol och droger. Och ovanpå på det så träffade han min mamma. Min vackra men trasiga mamma. Två olycksfåglar som bestämde sig för att ändå försöka låta kärleken övervinna allt. Och där blev jag till. De ville nog från början att det skulle bli bra men deras förödande glöd inombords slocknade aldrig. Den blossade ofta upp och blev till en eld som ödelade så mycket, inklusive min barndom.

 

Där och då sa min inre röst: Ge honom en chans Marléne. Det är bättre att ångra något man gjort än något man inte gjort. Jag försökte verkligen men backade ändå till slut. Jag var inte mogen. Och det avgörande ögonblicket var när pappa skulle stryka mig kärleksfullt på kinden och jag stelnade till av rädsla. Jag blev förstenad. Hemska minnen hann ikapp mig.

 

Jag fick iallafall möjlighet att göra ett nytt val lite senare. Pappa ringde mig och sökte kontakt. Den här gången var jag starkare. Jag ville inte se på pappa som en ovän. Jag bestämde mig för att släppa in honom i mitt liv igen. Jag stannade upp och sa till mig själv: Det som varit har varit, pappa och jag är här och nu. Vi bestämde oss båda för att vi skulle blicka framåt. Se varandra för de vi är idag. Inte älta det förflutna.

 

Vi försonades.

 

Nu såg jag en gammal, sliten, sorgsen man som längtade efter sin lilla familj. Min pappa. Han var inte densamma som han varit. Han blev inte arg för ingenting. Han var inte oberäknelig. Han var kärleksfull mot sina barnbarn och kunde inte låta bli att pussa och stryka sin hand på lilla Willfred eller ringa till Hampus och fråga när han skulle komma nästa gång. Han blev genuint glad när jag kom och hälsade på. Han såg på mig som sin älskade dotter. Det var avskalat på ett sätt som jag inte sett förut. Hans förgörande eld inombords verkade ha slocknat och i allt detta väcktes successivt en enorm sorg inom mig. Varför kunde inte detta ha kommit tidigare? Varför var det tvunget att bli så tidsbegränsat?

 

Pappas livslånga missbruk har satt sina spår och han har fått flera allvarliga sjukdomar, där cancern kommer att vara den som till slut sätter punkt i hans liv.

 

Vi har varit tvungna att ta en månad i taget under sommaren. Glädjas åt att pappa överlevt Willfreds 1-årsdag, Hampus student, Felicias 25-årsdag och sin egen 70-årsdag. Men han kommer nog inte överleva mycket mer nu. När jag den senaste tiden besökt honom har han sagt till mig: Kom nu ihåg vilka två låtar som ska spelas på min begravning och lägg mig bredvid mor din. Det blir bäst så. Sedan kan väl du också ligga där mellan oss när det är dags, fast det ska ju dröja förstås.

 

Efter alla dessa år slocknade deras eldar. Till slut kanske de ändå finner ro tillsammans. Min mamma och pappa. Olycksfåglarna.

 

”Gråt inga tårar mer för min skull” är en av låtarna. Så typiskt pappa.

Nu finns bara väntan och sorg kvar. Pappa tynar sakta men säkert bort. Till er som finns i min/vår närhet just nu vill jag säga: Möt mig där jag befinner mig. Skratta och le när jag är glad. Trösta mig när jag är ledsen och inte riktigt mäktar med. Fråga hur jag mår. Du kanske får svar. Kanske inte. Var bara där alldeles oavsett tystnad eller inte.

Tiggeriförbud i Karlstad?

Tidigare i veckan blev jag uppringd av P4 Värmland som ville veta vad jag tyckte om Vellinge kommuns beslut om att införa tiggeriförbud i de lokala ordningsstadgarna.

 

 

Eftersom jag varit mycket tydlig i min ståndpunkt att inte tillåta EU-migranter att sätta upp illegala bosättningar runtom i vår kommun, så ville de också se vart jag stod i denna fråga. Eftersom tiggeriet runtom i Sverige har mynnat ut i många problembilder, är det nog ett enkelt svar för många: Inför lokala tiggeriförbud så är problemet löst.

 

Fast jag måste faktiskt problematisera lite och det innebär inte att jag inte ser problemen som uppstår med tiggeriet och de kriminella elementen som kommer med det, för det är ett stort problem som måste lösas. Sedan kanske jag inte tycker det största problemet är att en tiggare sitter passivt utanför en affär med en mugg framför sig och säger hej. Jag tycker däremot att det är besvärligt om man är påträngande, särskilt för vissa äldre som känner att de inte kan säga nej.

 

Löser vi problemet med en tandlös lag?

 

Ett tiggeriförbud som regleras i de lokala ordningsstadgarna, skulle med stor sannolikhet innebära böter. Att ge de som tigger pengar för sin överlevnad, böter och förvänta sig att de ska betala, ja hur långt ska vi gå för att driva in skulden och vad ger det för effekt? Skjuter vi inte ”problemet” vidare? Tror inte vi löser det med en lag som riskerar bli tandlös. Man lägger in olika regler och lagar för att man vill uppnå ngt eller för att saker och ting inte fungerar. Om det ändå inte fungerar pga. vilka straffpåföljder man har, så uppnår man inte målet. Det blir då en tandlös lag och ”problemet” kvarstår.

 

”Tror inte att tanken med rörlig arbetskraft var att flytta länders problem till grannen”

 

Nej, tanken med rörlig arbetskraft inom EU var inte detta. Detta är i grund och botten ett problem som EU måste trycka på de ansvariga länder, att de måste lösa situationen för sina medborgare, så att de inte känner att de måste åka till andra EU-länder och tigga. Självklart ska inte Karlstadborna betala flera gånger om för de sociala problem och misslyckanden som exempelvis Rumänien och Bulgarien har, vi ger mycket bidrag till dessa länder för att dessa utsatta människor ska få ett värdigt liv. Sedan måste vi se över det på nationell nivå vad gäller de kriminella elementen när det kommer till människohandel/prostitution/organiserad brottslighet, här måste det däremot ske lagändringar.

 

Det vi kanske skulle kunna göra är att förbjuda tiggeri inom vissa områden, det man gör då är att flytta problemen till de områden där förbuden inte gäller. Lite som alkoholdrickande på offentlig plats idag. Nästa problem blir kostnad och personalresurs för att administrera något som skulle bli ett bötesbrott och skulle ngn form av fängelse bli aktuellt så tror jag att det blir ett ”efterlängtat” straff med god mat och dagersättning. Rätt väg att gå är att sätta större press på deras hemländer att ta ansvar för sina medborgare. Något vi redan idag betalar för.

Ingen fest utan narkotika…

…ja, så känns det snart när det gäller vissa åldersgrupper och kretsar.

 

Medan jag satt och skulle skriva fick jag stanna upp en stund för reflektion. Ungdomar och alkoholdrickande inför skolavslutning och student stod på agendan. Jag skulle skriva en debattartikel, som jag gjort så många gånger tidigare. Ett ämne som måste lyftas från år till år och helst flera gånger om året. Men vad är det som händer egentligen, är det alkoholen som är det största problemet eller har det kommit någon ny aktör på banan? Jag skulle nog vilja säga att det har gjort det. Den aktören är större och utgör ett mycket större hot mot våra ungdomar. Den heter den liberala attitydförändringen.

 

”Jag tillhör en av de få i min klass som inte rökt på”, ”Kokainet flödar på krogen”, ”Du behöver inte leta för att se en narkotikapåverkad person på krogen, de finns överallt och alla har liksom accepterat att det är så det är nu för tiden”, ”Man behöver inte fuldroger på nätet längre, är så lätt och billigt att få tag på riktiga grejer och risken att torska finns nästan inte”

 

Detta är bara några kommentarer som jag har mötts av det senaste halvåret, tillsammans med rapporter från både polis, socialtjänst och kriminalvården, som alla säger samma sak. Attityden till narkotikaanvändning bland ungdomar och unga vuxna har förändrats radikalt och den beror i stor utsträckning på den goda tillgången som är just nu. Det krävs bara ett knapptryck så får du det hemlevererat. Det är extremt enkelt att få tag på droger, det finns ett brett utbud och allt för att tilltala olika personligheter, tycke och smak. Det är billigare än en fylla på krogen och du blir inte bakis, åtminstone inte om du bara använder det ibland. Argumenten för vilka biverkningar och skador du riskerar när du tar droger biter tyvärr inte.

 

Hur hamnade vi här?

 

Det är svårt att ange en enskild orsak men det har skett en attitydförändring hos unga när det gäller droger under en längre tid. Den psykiska ohälsan ökar bland befolkningen, vilket gör att man kanske enklare tar till en ”quick-fix” för att må bättre. Vi lever också i ett oerhört uppmärksamhetskrävande samhälle där vi själva gjort oss beroende av ständig bekräftelse som tilltalar hjärnans belöningssystem. Det är en ständig jakt på gilla-markeringar i olika sociala medier, spel som kan laddas ned till mobilen som går ut på att skapa ett beroende i hjärnan med snabba belöningar. Allt sammantaget gör att hjärnan till slut blir programmerad för att ständigt bli belönad genom bekräftelser av olika slag. Det i sin tur gör att när bekräftelserna uteblir, drabbas man av frustration, rastlöshet, abstinens och till och med viss depression. Det ökar risken för att man tar till enkla medel för att uppnå omedelbar tillfredsställelse, allt det som exempelvis droger kan erbjuda.

 

”När jag var ung testade jag narkotika första gångerna efter att ha druckit alkohol. Idag testar ungdomar droger utan att alkohol finns med i bilden.”

 

Detta är ett allvarligt problem som vi alla nu måste ta på fullaste allvar. Det är inte heller ett helt enkelt problem att lösa. Så, när jag skulle börja skriva en artikel om att förebygga langning av alkohol till ungdomar inför student och skolavslutning, insåg jag snabbt att det inte är det största problemet, även om det är nog så viktigt. När jag var ung testade jag narkotika efter att ha druckit alkohol. Idag testar ungdomar droger utan att alkohol finns med i bilden.

 

Det behövs ett rejält wake-up call hos oss föräldrar om att det faktiskt ser ut så här och att nu behöver vi jobba utifrån denna nya problembild.

Stor tillgång på kokain i Karlstad just nu…

kokainkollage…vilket i sin tur tyder på många vilsna människor som söker efter snabba kickar, bedövning, egoboost.

 

Dåtidens historia upprepar sig ständigt. När jag var yngre och hängde på krogen med den tidens innegäng kan jag enkelt jämföra det livet med det liv som utspelar sig för många andra unga idag. Jag ser att karaktärerna, mentaliteten och mönstret inte har förändrats märkvärt, vilket är riktigt tragiskt. En stor skillnad är dock att tillgången på droger och pressen på människor är större. Det gör att tillgång och efterfrågan är stor<.

 

Killarna med cool stil, dyra bilar, cash. De vackra tjejerna  som hänger med dem, där många är förblindade av deras coolhetsfaktor. Båda söker efter olika former av bekräftelse. De gled alltid förbi krogkön och var deras bord inte ledigt när de äntrade, såg krogpersonalen till att det blev det. Bra kontakt med vakter och krögare gjorde att det sällan fanns några problem. Sällan något som fick dem utkastade, fast de ibland betedde sig som dryga svin. Det var snarare så att de ”vanliga” människorna som var ute för att roa sig, ibland råkade ut för deras svinaktiga beteende och själva blev utkastade utan rättvis anledning. Pengarna var ofta en maktfaktor och sattes ofta framför rättvisa. Drogerna fanns där ständigt mer eller mindre öppet. Smusslandet fanns där mest för att det var en slags ceremoni att gå in på toaletten eller i ett privat rum som krogägaren upplät för ändamålet att dra en lina eller röka på. ”Tycker att det roligaste när man ska ta droger är när man mekkar och intar drogen…”, ”Sitta med linorna och leka är det andra bästa med kokain…”, ”Se sig själv i spegeln när man snortar är helt fantastiskt, i alla fall i början, innan man blir helt torsk…”

 

En Karlstadsaga…

 

Jag var 16 år då. Hade en snygg fasad med en charmig attityd samtidigt som jag hade skinn på näsan. I själva verket var jag rejält vilsen med så många djupa sår inombords att jag tappat räkningen för länge sedan. Det lättsamma utelivet blev en flykt från det som egentligen gjorde ont. Jag var ett lätt byte för denna parallella värld som vaknade till liv på kvällen och som gick i full blom på helgerna. Snabbt blev jag en av dem och fick en slags kick av att gå förbi köerna och sitta vid VIP-borden där helrören och drinkarna landade framför näsan på mig som  myggorna en sen sommarkväll. Det var på ett sätt samma värld som jag själv växt upp i men med en lite mer glamourösare förpackning som tog lite längre tid att riva upp, för att se det verkligt tragiska innehållet. Jag stormtrivdes och tyckte att livet lekte till en början.

 

Vi var alla snygga och coola till en början. Både tjejer och killar stod på kö för att få hänga med oss.

 

Det var många som såg på oss med beundran och åtrå samtidigt som jag själv successivt började se på oss med avsky och fick en ihållande känsla av illamående. Allteftersom förpackningen sakta revs upp, märkte jag hur skabbigt det egentligen var innanför snygga fasaden. Ljusa dagar blev till mörker. Det enorma egot och utstrålningen som killarna fick genom sitt ständiga snortande, byttes ut mot paranoia och humörsvängningar. Till slut fanns bara de snygga kläderna, dyra bilarna, coola attityden kvar som en skör fasad. Bakom den fanns slitna själar där tillvaron gick ut på att jaga kokain som ibland byttes ut mot amfetamin, eftersom det både var billigare och satt i längre, för att periodvis kompletteras med röka och all världens neråtpiller och snabba ligg för att bli bekräftad och hålla ångesten borta.

 

Mitt uppe i allt detta fanns den unga flickan.

 

Jag kommer ihåg att jag mot slutet av denna period i mitt liv, ofta fick en utomkroppslig känsla där jag svävande uppe i taket och såg ner på oss där vi satt på krogen. Där uppifrån såg jag mig själv sitta med översminkade mörka ringar under ögonen, glanslöst hår och med kläder som hängde löst på en alltmer utmärglad kropp. En bild som inte alls stämde överens med den jag hade i början när jag var påverkad av droger. Jag satt såg hur jag tidvis satt skrattande där jag försökte hålla skenet uppe och tidvis tomt stirrande i bordet med en fullkomlig sorg som bultade inombords. Runtom fanns mina ytliga vänner vars liv hängde på en skör tråd och som senare också gick av.

 

När den dyra bilen i snabb fart hamnade förbi vägräcket och ut i den mörka natten som snabbt fick ett slut. När kokainet byttes ut mot heroin, där sprutan en sista gång sattes i armen och den en gång coolaste i stan, hittades död på en offentlig toalett. När amfetaminet och pillren förvandlade hjärtat på en av de snyggaste, till ett skör pendel som gång på gång utsattes för hårt tempo under alltför lång tid. Fram och tillbaks tills det till slut stannade. 

 

När den lilla flickan som svävade uppe i taket utsattes för åtskilliga övergrepp och till slut hamnade vid ett vägskäl… Den ena vägen ledde till att fortsätta slängas sig fram och tillbaks som en trasdocka, mellan olika famnar och former av bedövningsmedel. Där tankar om självmord inte låg alltför långt borta från att bli verklighet. Där den andra vägen innebar att hon en gång för alla klev ur den förgörande världen. Ut ur den tjocka dimman och in tillbaks till den karga verkligheten. Tvätta bort det tjocka lagret av smink, fylla ut kläderna som blivit för stora. Våga möta och omfamna den lilla flickan som länge ropat på hjälp.

 

Valet var inte enkelt men jag hade den inre styrkan att i tid välja den rätta vägen. Det gjorde inte många av de andra i denna trasiga, ytliga värld som finns än idag.

 

Ja, kokainet, drogerna flödar som sällan förr i Karlstad. Unga människor suger i sig det i hopp om att bli lite lyckligare, få lite roligare, bedöva det där som egentligen gör ont inombords. I hopp om att förvandlas till den där personen som är den coolaste, snyggaste och mest respektingivande.

 

Jag ser ett flödande av olycka, vilsna själar på flykt från det verkliga livet som alltid kommer i kapp. Frågan är hur man väljer att möta det. Död eller levande. Detta skrämmer mig samtidigt som det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på alla unga sakta men säkert förgiftas av drogerna som bryter ned deras liv. Precis som Petter sjunger om en Stockholmssaga, finns det alltför många sagor i Karlstad som går i olyckans tecken. Att kämpa mot droger känns ibland hopplöst men på vägen räddas liv.

 

Det är en viktig uppgift.

 

Barn som utsätts för otrygghet under uppväxten, får konsekvenser senare i livet…

Nej det är inget nytt fenomen att dessa kopplingar finns men trots att vi är väl medvetna om dem, prioriteras inte det förebyggande arbetet tillräckligt mycket om du frågar mig. Och det kommer jag nog alltid tycka, så länge det finns barn som utsätts för en otrygg uppväxt.

 

Professor Kjerstin Almqvist är expert på just detta område och hon är fantastisk i sitt arbete, där hon på ett mycket tydligt sätt lyfter fram flertalet aspekter kring just detta ämne där hon belyser konsekvenserna av vad som faktiskt händer när barn på olika sätt utsätts för otrygghet under sin uppväxt och av sina föräldrar. Hur barn anknyter till sina föräldrar har en enorm betydelse för hur den psykiska hälsan och utvecklingen formas. Att anknytningssystemet fungerar fungerar fullgott har en hälsofrämjande och skyddande faktor i ett barns liv.

 

När jag var liten och mamma upprepade gånger blev misshandlad av min pappa när han var full, var jag ständigt på min vakt. Även när jag var nästintill säker på att det nog inte skulle hända denna kväll, fanns det ändå i mitt bakhuvud och malde.  Jag hade svårt att koncentrera mig på andra saker som till exempel skola och vänner. Jag ville alltid vara nära mamma och jag märkte själv att hon ville ha mig nära också: ”Jag önskar så att du alltid kunde vara liten och nära mig min lilla Marléne. Tänk om jag kunde stoppa tillbaks dig i min mage så att du alltid fanns hos mig”…

 

Kjerstin Almqvist forskning tillsammans med andra forskare på området, borde ha alla politikers fulla uppmärksamhet. För precis här har vi alla chanser att kunna påverka så att färre barn utsätts för negativa upplevelser under sin uppväxt. Främst ur ett trygghetsperspektiv där inget barn ska behöva växa upp otryggt när vårdnadshavare inte klarar av sin roll men också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. För vad kostar det inte samhället när barn och unga växer upp och får lida av konsekvenserna av att deras föräldrar brustit i att ge den grundtrygghetspaketet från födseln. Psykisk ohälsa, missbruk, utsätts för våld, utsätter andra för våld, långtidssjukskrivningar etc.

 

Det finns många exempel på vad som påverkar ett barn negativt under deras uppväxt (våld i nära relation, alkohol- och narkotikamissbruk, psykisk ohälsa) och jag brukar alltid dra exempel på det när jag själv föreläser.

 

Det började alltid på torsdag eller fredag då pappa och hans nya ”tog helgen”. Ett glas vin till matlagningen eller för att koppla av, blev till flera flaskor där de blev aspackade och inte kunde ta ta hand om sig själva. Det syntes på deras blick, hördes på deras sluddrande tal, högljudda diskussioner med bråk, tjafs och ofta kring svartjuka. När de skulle resa sig upp och gå, ramlade de i golvet eller vinglade in i väggar. Jag hatade verkligen när de var i detta tillstånd och hade jag inte haft mina småsyskon skulle jag ha flytt hemifrån för länge sedan eller flyttat hem till mamma men jag kunde inte lämna mina älskade små syskon. De hade redan sett för mycket och varje gång det hände på helgerna var jag tvungen att finnas till hands så att de inte skulle behöva gråta sig till sömns i sin ensamhet. Fy fan, vad jag hatade att det blivit så här…

– Denna berättelse fick jag till mig av en 16 årig tjej, efter att  jag varit på deras skola och föreläst om mina böcker.

 

Ett exempel är de barn som växer upp med en mamma och/eller pappa som dricker för mycket alkohol och får negativa upplevelser av det. Hur de löper mycket större risk än andra barn att drabbas av psykisk ohälsa eller själva börjar leva ett destruktivt liv. Det räcker med ett fåtal negativa upplevelser när mamma och/eller pappa är på fyllan, för att ett barn ska få skador av det.

 

Det finns ett tydligt samband mellan att barn som utsätts för en allvarlig riskfaktor utvecklar allvarliga symptom på psykisk ohälsa längre fram i livet.

 

Tänk om alla mammor och pappor (vårdnadshavare) blir medvetna om detta och tar hänsyn till det. Tänk om alla som super sig fulla när de har sina barn i närheten, kunde förstå detta och låta bli att utsätta dem för det. Tänk om alla som ser att detta pågår i sin omgivning, där det finns barn med i bilden, kunde agera och sätta stopp för det. Tänk vad många barn vi skulle kunna rädda från att ha en klump i magen och må dåligt.

IMG_2423

 

Är det rätt att ha religiösa friskolor på bekostnad av barns rättigheter?

Är konfessionella friskolor en mänsklig rättighet för barnet? Nej!

 Skriver SvD debatt om detta idag

En mänsklig rättighet kan inte utövas på bekostnad av att andra mänskliga rättigheter kränks och det är precis det vi måste framhålla i diskussionerna kring religiösa friskolor.

 

Barn har rätt att vara barn och de har egna rättigheter som återfinns i Barnkonventionen. De har även samma mänskliga rättigheter som vuxna. Det är utifrån barnrättsperspektivet som debatten om de konfessionella friskolornas existens och agerande bör ligga. Som EU-land har vi en skyldighet att efterleva EU-konventionen om mänskliga fri- och rättigheter. Religionsfrihet, alla människors lika värde och rätten att skyddas mot diskriminering är några av de mänskliga rättigheter vår demokrati och lagar bygger på. Dessa kan inte utövas på bekostnad av att andra mänskliga rättigheter kränks.

 

Är konfessionella friskolor en mänsklig rättighet för barnet? Vad händer med övriga rättigheter som barn har när religionsutövning i skolan leder till att flickor särbehandlas?

 

De flesta av oss har socialiserats in i/uppfostrats till våra föräldrars religion. Var kan barn utöva religionsfrihet om de tvingas leva enligt samma lära under skoltiden? Enligt EU-konventionen har alla rätt att genom utbildning, predikan och praktiserande av sedvänjor utöva sin religion. Det betyder inte att det svenska samhället har en skyldighet att tillåta konfessionella friskolor på bekostnad av barns och särskilt flickors andra rättigheter.

 

När Skolinspektionen legitimerar könsseparation i skolan misslyckas de med att se till flickors rätt till religionsfrihet, jämlikhet och lek, liksom samhällets skyldighet att avskaffa sedvänjor som skadar barnets hälsa och skolans skyldighet att arbeta för att utveckla barnets respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Utöver detta återfinns även skolans skyldighet att förbereda barn för ett liv med jämlikhet mellan könen i enlighet med Barnkonventionen, som inom kort förväntas bli lag.

 

Aktuella Al-Ahzarskolans motivering för könsseparation är att flickor inte ska vara lättklädda inför pojkarna, att de ska slippa svettas i långärmat och slöja på idrotten. Skolinspektionen sänder helt fel signaler när de godkänner en sexualisering av barn och att det görs skillnad på flickor och pojkar vad gäller rätten till frihet och lek. Det strider också mot Barnkonventionen. Skolan som samhällsinstitution ska dessutom enligt skollagen ”främja jämställdhet mellan könen” och har enligt läroplanen ”ansvar för att motverka traditionella könsmönster”. Att man nu tillåter könsseparation på idrotten menar vi är att låta skolan gå emot skollagen, läroplanen och de mänskliga rättigheterna.

 

Borde inte Skolinspektionen istället agera mot att religionsfriheten utövas på bekostnad av flickors rättigheter?

 

Skolinspektionen är den andra statliga myndigheten på kort tid som brustit i att se till flickors mänskliga rättigheter. Vi har fortfarande i färskt minne hur Migrationsverket brast i hanteringen av 129 flickor som kom hit som flyktingar och som blivit utsatta för barnäktenskap, som är olagligt. Trots detta följde man inte lagen, inga anmälningar till polis eller socialtjänst gjordes. För tre år sedan framkom att barnen på Kristna skolan Oasen fått höra att homosexualitet kan botas med förbön och att de tvingats se en antiabortfilm.

 

Marléne med kavaj

Istället för att legitimera att barn får olika rättigheter beroende på kön och vilken typ av skola man går i, borde samhället bestämt sätta ned fötterna, stå upp för den jämställdhet och jämlikhet vi under decennier byggt upp. Ingen, i synnerhet myndigheter, ska ställa sig över lagar och regler på bekostnad av våra barns fri- och rättigheter. Människor ska behandlas lika och det kan aldrig vara kränkande, det handlar ytterst om att skydda de mänskliga rättigheterna och allas lika värde. I synnerhet våra barns.

Den förkvävande mörka slöjan

Många tuffa frågor har varit på tapeten på sistone men jag kan inte låta bli att stanna kvar på onsdagen den 25 november, denna vecka. Dagen då fackeltåg, ljusmanifestaioner, föreläsningar hölls över hela landet, för att uppmärksamma våldet mot flickor, tjejer, kvinnor i alla åldrar.

 

Jag höll tal på Stora torget som jag gjort de senaste åren och varje gång jag står där hugger till i mitt hjärta och hopplösheten sköljer över mig som en iskall vinterstorm. Det är av frustration över att vi överhuvudtaget ska behöva ha dessa manifestationer, över att våldet inte minskar, att fler liv inte kan räddas. Sedan är det också fruktansvärt jobbigt av personliga skäl givetvis. För även om man skapat distans och bearbetat saker man har tvingats uppleva i livet är det ändå som de där ärren som man har inombords börjar blossa upp och ömma. Som ett stort ömmande skrapsår som man fick när man var liten, man visste att det skulle blir mer utdraget och göra jätteont, ändå kunde man inte låta bli att riva bort den där skorpan. Här har man inte ens något val. Smärtan kommer oavsett.

 

Har man själv varit utsatt för våld i nära relation, som barn tvingats se sin förälder blir slagen sönder och samman, förlorat en närstående på grund av våld. Då är det en livslång smärta som återkommer varje gång man påminns om det. Tyvärr är det alltför ofta.

 

-Din mamma var medvetslös när jag hittade henne och jag bar henne hem hit. Sedan har hon varit som hon är nu.

 

Jag hade aldrig sett mamma så illa tilltygad förut. Jag drog försiktigt upp den blommiga toppen som hon fått av mig förra sommaren och tittade på hennes överkropp. Hon var blå, svart och vinröd vid revbenen och hade några blåmärken på brösten. Precis som i hennes ansikte och över armarna. Jag vek bort blicken när mamma sökte min blick. Inget gjorde så ont i mig som när det vita klara förvandlats till trasigt rött. När jag bad mamma att försöka resa sig upp föll hon. H utmärglade lilla kropp var lätt som en fjäder när jag lyfte upp henne i min famn och bar henne ut från det unkna mörka huset jag äntligen funnit henne i.

 

Det var inte det att jag inte ville höra vad läkaren sa, men min blick fastnade ofrivilligt på hans händer där han stod och torkade dem på en lång pappersbit. Och jag fortsatte att tomstirra på honom när han berättade vidare om mammas tillstånd.

 

– Två brutna revben, svår hjärnskakning, flera sårskador på skallen och blodsutgjutning i båda ögonen.

 

– Sedan såg vi ytterligare en skallskada på röntgen. Men den är äldre. Svårt att säga hur gammal, men det man kan se är hon måste ha blivit svårt skadad och medvetslös när hon fick den smällen.

 

Skulle det aldrig ta slut? Skulle det fortsätta tills min värsta mardröm blev besannad?

IMG_0608

#Maskrosflickan #Detsomintesyns #Maskrosbarn

 

Igår mötte jag en rastlös själ som jag delar många sorger med…

Han skämdes fast han inte behöver. Vek undan blicken. Låtsades att han inte såg mig. Jag ville bara gå fram och säga att allt blir bra tids nog men insåg snabbt att det bara skulle vara en tröst för mig själv.

Han vandrar vidare.

Jag står kvar och som så många gånger tidigare önskar jag att han ska öppna ögonen och se sprickorna i allt som finns och där ljuset kommer in. Att han ska stanna upp och låta sig fyllas med näring istället för den förgiftande bedövningen.
Det syns lång väg att smärtan från det förflutna har tagit överhanden. Förvandlingen till att bli ett maskrosbarn har inte ens påbörjats.

För vissa människor är livet hårt från början. 

 

Alla kan inte ta till vara på förutsättningarna att leva ett gott liv utan lever det i smärtans tecken. De tillåter sig helt enkelt inte att få vara lyckliga. Andra har inte tillåtit det för dem heller. Gång på gång gör de felaktiga val. Ibland går det i arv. Andra gör någon de felaktiga valen åt dig. Man vet om det men man orkar inte stå emot. Man sviker de som sträcker ut en hand. Man lägger sig under sin egen värdighet. Man sätter de som älskar dig i så många svåra situationer att det till slut gör dem otrygga inombords. Den sista gnuttan värdighet försvinner. Tynar till slut bort. In kliver skulden och skammen. Man tappar tron på sig själv. Man ger upp. Insikten om att mönstret inte går att bryta är tydligare än något annat.

Det är helt enkelt försent. Den sista man värdesätter är sig själv. 

 
För en del går det bra. Man finner verktygen och hanterar det onda. För andra går det inte bra. Man bedövar smärtan. Fyller tomrummet med det man känner till bäst. En del gör det ensamma. En del gör det tillsammans med andra. En del söker efter kärlek att dela sin smärta med. För att bli helad. Ibland finner de en själsfrände.

Ibland inte.

De vandrar på ensamhetens stig. Man ser lång väg att den inneboende rastlösheten tagit överhanden. Man ser det i ögonen som inte vill möta dina.
Jag ser. Du vet att jag vet. Du vänder bort blicken och vandrar vidare. En dag kanske du stannar upp och möter min blick. En dag kanske du också börjar se sprickorna där ljuset kommer in. En dag kanske du tillåter maskrospojken att komma fram. 

Jag såg dig idag. Jag ville ge dig en kram. Bara så att du vet det.

– Allis –
Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Desktop