Marléne L Kopparklint
Etikett. Andrum

En tuff tid som satt sina spår

Detta är svårt att prata om men det är nog svårare att skriva om och låta andra få ta del av. Jag måste erkänna att jag tvekade många gånger innan jag lade ut inlägg om just detta. Trots att jag är över 40 år, ger det lilla barnet inombords sig till känna, med skuld och skamstämpeln och med förmaningen om att man inte får prata om det. Fortfarande än idag fick jag den där ångestkänslan om att jag gör något fel när jag nu berättar. Trots att jag vet att det är precis det som gör att det känns bättre och är bra. Att nu ha förlorat både mamma och nu pappa, till ett förödande missbruk känns otroligt tungt. Och det är först nu som jag börjat reflektera över hur den senaste tiden varit.

Pappas slutskede i livet har varit så himla tuff och när jag i oktober satt på onkologíavdelningen, trodde jag inte att han skulle överleva mer än en vecka. Efter ett tag slutade jag räkna alla brytpunktsamtal som jag haft med olika läkare. Sömn, lugn och ro fanns inte längre på kartan. Innan jobbet, efter jobbet, all ledig tid och tankeverksamhet har gått åt. Och det är just detta läge som var svårt att släppa. Det tog många dagar innan jag gick ned från tå och faktiskt började andas normalt. Även om det fortfarande finns saker som sitter i. När jag ska lägga mig på kvällarna kommer jag på mig själv att nästan panikartat titta på telefonen så att ljudet är på, ifall någon ska ringa på mig. Jag vaknar fortfarande mitt i nätterna av drömmar där pappa har huvudrollen. Ord och meningar ekar i mitt huvud: ”Hur länge tror du att jag får leva Marléne”, ”Jag vill inte vara här”, ”Nu har din pappa inte lång tid kvar, det rör sig om några timmar bara, kanske någon dag”.

Pappa var en kämpe och hans livsvilja var stark. De sista åren försökte han vara nykter men det gick helt enkelt inte och det blev alkoholen och tabletterna som till slut satte punkt i hans liv. Han söndriga kropp klarade helt enkelt inte av det mer. Det blev en lång period i dödens väntrum och när jag nu ser tillbaks på dessa månader, känns mycket som i en dimma. Många saker som egentligen skulle ha haft stor proportion i mitt liv, har helt enkelt minimerats. Vissa saker har helt enkelt inte fått det utrymmet som skulle ha haft i vanliga fall. Vänner, fritidsintressen, glädjande besked har fått stå tillbaks, konflikter har inte blivit så viktiga att reda ut, surdegar har helt enkelt fått jäsa, elaka tungor i bitterhetens tecken har fått hållit på bäst de velat. Det mest nödvändiga har skötts. Det viktigaste har varit familjen och det vi stått mitt uppe i.

Nu är det iallafall ett faktum att min älskade pappa inte finns mer och han efterlämnade ett stort tomrum. Julen blev ingen bra jul. Och även om jag vet att pappa inte skulle velat att vi skulle sörja honom och vara ledsna, så har det ändå blivit så. Det är ofrånkomligt. Och under gårdagen så kändes det extra tungt när jag och Hampus satte nyckeln i låset till hans lägenhet och började titta i skåp och dra ut lådorna. Det blev så definitivt. I det läget önskade jag att jag hade syskon.

Hampus hittade en trälåda med gamla foton och brev. Han läste upp ett kärleksbrev som pappa fått av mamma. Tårarna kom. Så himla sorgligt när man tänker på hur deras liv tillsammans var och hur det slutade för dem på varsitt håll. En ständig kamp för både dem, mig och deras barnbarn. Att ha förlorat både mamma och pappa pga. alkohol- och tablettmissbruk känns så himla sorgligt och onödigt. Det finns så många ”om”, ”men”, ”varför” för att inte tala om alla minnen som dyker upp, både bra och dåliga.

Hampus började läsa ett av brevet och jag märkte hur det klumpade sig i halsen på honom och det blev övermäktigt. Det gjorde så ont att se honom ledsen. Efter en stund stängde han lådan och hans kommentar gjorde att det högg till i hjärtat på mig:

”Det gör mig så ledsen mamma, att se på allt här hemma hos morfar, han kändes så ensam💔”

Ni vet känslan när man försöker kämpa emot gråt. Halsen känns tjock och bröstet håller på att sprängas. Det svider i ögonen för att man försöker blinka bort envetna tårar som pressar sig upp. Hjärtat bränner. Det var första gången som jag kände att jag verkligen inte ville bryta ihop och gråta en gång till. Till slut kom den välkända styrkan som gör att det gick den här gången med. Den styrka som jag faktiskt fått genom både mamma och pappa på olika sätt. Den styrka som hjälper mig genom tuffa saker, vad det än må vara. Och just den som i detta nu finns för pappas älskade barnbarn som förlorat sin älskade morfar.

Vi stängde dörren till pappas lägenhet för den här gången. Lite i taget får det vara efter denna långa och tuffa period som varit.

Nu börjar det knytas i magen på många barn…

💔Julen närmar sig. Den är till för barnen men det är inte alla barn som får en fridfull och glädjande jul. Alltför många barn får vara med om elände kring julhelgen.

 

💔De får uppleva föräldrar eller andra vuxna som blir fulla. De får höra skrik, se slagsmål, känna rädsla och maktlöshet. De får leva i otrygghet och ensamhet. De får vara med om saker ett barn aldrig någonsin ska behöva uppleva under sin uppväxt.

 

👊Dessa barn ska inte ska vara osynliga. Vi måste alla hjälpa till med att se dem. Vi måste försöka få dem att känna att de inte är ensamma. Jag vill uppmana alla att vara extra uppmärksamma nu när julen närmar sig.

 

❤️Omtanke, ord, meningar kan göra skillnad!

 

Dela detta, sprid budskapet, ställ en fråga, skicka en signal, ge en kram för att göra skillnad för alla barn som inte får uppleva julefrid!

Andrum gör underverk och mätt i magen blev jag också.

Som mamma är det så himla underbart att bli bortskämd av sina barn och i synnerhet när det kommer helt oväntat. Och när man behöver det som mest.

 

Fast denna gång tror jag att min underbara son kände att hans mamma faktiskt behövde ha ett litet andrum. Precis som föräldrar känner sina barn väl, gör barnen detsamma med sina föräldrar. Känselspröten är ömsesidiga.

Underbar atmosfär att få sitta i och bli bjuden på lunch. Rekommenderar Artisan deli och lunchsällskapet Hampus varmt😉

 

Tänker att här kan jag bli bortskämd fler gånger…

 

Det är svårt att skriva, läsa och prata om döden.

Det tog ett tag innan jag bestämde mig för att publicera det jag gjorde igår. Visst är det privat, nära och personligt men samtidigt är det en så stor del av mitt liv just nu, så det går inte att särskilja från annat. Det känns också skönt att jag kanske slipper förklara lika mycket varför jag är rödgråten, tystlåten och drar mig undan eller kanske söker mer kontakt just nu. Att sitta i dödens väntrum är inte enkelt. Att dela med sig av tankar och funderingar genom att skriva av sig gör det lättare.

 

Hampus och jag var hos pappa på sjukhuset igen. Jag kommer aldrig vänja mig vid synen av honom. Avmagrad, insjunken och det som gör mest ont, hans rädsla. Just idag var det extra jobbigt eftersom det verkligen syntes på honom att han blivit ännu lite mer sämre. Feber trots antibiotika. Misstanke om ytterligare en infektion. Visst har jag sett förändringar varje dag jag har varit hos honom, men inte så mycket som nu.

 

Jag försökte hålla tårarna tillbaks, vara stark men det gick inte. Det som gjorde mest ont var att se Hampus stå bredvid sin morfar. Han lutade sig över honom och tröstade honom. Strök honom över kinden och sa flera gånger: Så ja, morfar, jag är hos dig nu. Det är ingen fara. Du behöver inte vara rädd.

 

Min vackra, tappra pojke som just nu bär på en enorm sorg.

 

Hampus står pappa närmast och de har byggt upp en fin relation. Den har inte kantats av mörka minnen som legat och gnagt i bakgrunden, de möttes på riktigt efter att pappas förödande eld slocknat inombords. Vilket känns bra för mig.

 

Samtidigt som jag är glad över deras relation kan jag ändå inte låta bli att tänka på att jag egentligen inte vill att Hampus eller Felicia ska behöva gå igenom denna sorg. Jag har alltid försökt skydda barnen från det onda som mamma och pappas missbruk fört med sig. Där båda gått exakt samma väg och allt på grund av mitt livs största fiende, alkoholen. Den värkande bitterheten tränger sig fram i bröstet på mig när jag tänker på allt elände som missbruket för med sig.

 

Sedan inser jag också att man kan inte och i vissa fall ska inte, skydda sina barn från allt ont här i världen.

 

Mitt samtal med läkaren denna dag var ännu lite mer dystrare. I somras var det en månad i taget när vi hade samtal med palliativa teamet. Nu är det nere på en dag i taget. Jag vill inte höra om timmarna, minutrarna.

 

Det viktigaste jag ville föra fram var att pappa inte ska ha ont eller behöva ligga och vara rädd.

(mer…)

Karlstads stadsträdgård ska inte vara ett tillhåll för missbruk och kriminalitet

Det är inte ok att våra äldre och barn ska gå runt och vara rädda i våra offentliga rum.

 

I Karlstad har vi många fina platser att vara stolta över och som vi kan njuta av. Stadsträdgården är en sådan plats och enligt min mening en av de finaste platserna vi har att visa upp i Karlstad. Hit kan man gå och njuta av grönska, vackra och unika blommor och en fantastisk miljö med en anrik historia. Tyvärr har den bilden förändrats på sistone. Missbruk, kriminalitet, bråk, stök, skrik och nedskräpning tilllsammans med att vissa utför sina behov i trädgården gör att Stadsträdgården blivit något den inte ska vara. En otrygg plats och en riskmiljö.

 

De som vill ta en promenad genom stadsträdgården, äldre som besöker eller bor på vårdboendet som ligger i Stadsträdgården, förskolor/skolor som vill göra studiebesök eller karlstadbor som bara vill ta en promenad, ska kunna göra det utan att känna oro eller stöta på föremål som är högst olämpliga.

Det har blivit en ohållbar situation som vi politiker tillsammans med polisen måste agera kring. Situationen är fullständigt oacceptabelt. Tryggheten för våra kommuninvånare ska prioriteras och jag ser det som en självklarhet att insatser måste till. Denna destruktiva miljö som växt fram måste förändras.

Igår mötte jag en rastlös själ som jag delar många sorger med…

Han skämdes fast han inte behöver. Vek undan blicken. Låtsades att han inte såg mig. Jag ville bara gå fram och säga att allt blir bra tids nog men insåg snabbt att det bara skulle vara en tröst för mig själv.

Han vandrar vidare.

Jag står kvar och som så många gånger tidigare önskar jag att han ska öppna ögonen och se sprickorna i allt som finns och där ljuset kommer in. Att han ska stanna upp och låta sig fyllas med näring istället för den förgiftande bedövningen.
Det syns lång väg att smärtan från det förflutna har tagit överhanden. Förvandlingen till att bli ett maskrosbarn har inte ens påbörjats.

För vissa människor är livet hårt från början. 

 

Alla kan inte ta till vara på förutsättningarna att leva ett gott liv utan lever det i smärtans tecken. De tillåter sig helt enkelt inte att få vara lyckliga. Andra har inte tillåtit det för dem heller. Gång på gång gör de felaktiga val. Ibland går det i arv. Andra gör någon de felaktiga valen åt dig. Man vet om det men man orkar inte stå emot. Man sviker de som sträcker ut en hand. Man lägger sig under sin egen värdighet. Man sätter de som älskar dig i så många svåra situationer att det till slut gör dem otrygga inombords. Den sista gnuttan värdighet försvinner. Tynar till slut bort. In kliver skulden och skammen. Man tappar tron på sig själv. Man ger upp. Insikten om att mönstret inte går att bryta är tydligare än något annat.

Det är helt enkelt försent. Den sista man värdesätter är sig själv. 

 
För en del går det bra. Man finner verktygen och hanterar det onda. För andra går det inte bra. Man bedövar smärtan. Fyller tomrummet med det man känner till bäst. En del gör det ensamma. En del gör det tillsammans med andra. En del söker efter kärlek att dela sin smärta med. För att bli helad. Ibland finner de en själsfrände.

Ibland inte.

De vandrar på ensamhetens stig. Man ser lång väg att den inneboende rastlösheten tagit överhanden. Man ser det i ögonen som inte vill möta dina.
Jag ser. Du vet att jag vet. Du vänder bort blicken och vandrar vidare. En dag kanske du stannar upp och möter min blick. En dag kanske du också börjar se sprickorna där ljuset kommer in. En dag kanske du tillåter maskrospojken att komma fram. 

Jag såg dig idag. Jag ville ge dig en kram. Bara så att du vet det.

– Allis –

Pelargon rescue day!

…och så var hösten här på allvar!

 

Det bara att inse fakta även om det känns tufft för en vår- och sommarmänniska som jag är. I morse var det 8 grader ute och det är väl ungefär det pelargonerna klarar av. Det var bara att slänga på sig regnkläderna och göra en liten nätt räddningsinsats här på eftermiddagen och flytta in alla krukorna till vinterträdgården. Så nu får vi hålla tummarna att de klarar av den snabba omställningen.

pelargonvinter1

Jag tror ju inte riktigt på att klippa ned dem under hösten och ställa dem mörkt och svalt till våren. Jag gillar när de är höga och vildvuxna, tycker liksom inte om när vackra ting tuktas och hålls på sin plats. Det ska växa så det knakar, blomma och få nya knoppar.

pelargon1

Min erfarenhet är också att de håller sig hur fina som helst på vintern, bara de får stå ljust och i ett svalare fönster! 

 

 

Mitt andrum min trädgård…

Att stanna upp och njuta av livet är viktigt. Ännu viktigare är att ha en plats att kunna göra det på och i mitt liv där det ganska ofta är hektiskt är målet att göra det där andrummet så nära till hands som möjligt.

 

Stanna upp och njut…

 

Det är få saker som slår doften av en örtträdgård. Att bara få sitta ned och omges av timjan, basilika, rosmarin, lavendel, mynta… är så fantastiskt. Det känns så lyxigt att bara kunna gå ut i trädgården och plocka till sig av det samtidigt som doften alltid påminner mig om utomlands, medelhavet. Och jag måste säga att min sons senaste kreation med örtkrukor på sniskan är helt underbara. Lite betong, några naturstenar, ett armeringjärn i mitten som man sätter lerkrukorna på och sedan var det bara att fylla dem. Tack Ernst i Toscana för tipset 🙂

IMG_6725örtkrukorna trädgård2015

 

IMG_6742

Att kunna sitta runt ett bord och ha grillen mitt i, var en idé vi fick förra året. En fullständig succé som blivit platsen där vi tillbringat många härliga grillkvällar tillsammans med familj och goda vänner!

IMG_6732IMG_6731IMG_6734IMG_6756

Att kunna gå ut, sätta sig på en bänk, höra vatten porla, har varit avkopplande för mig så länge jag kan minnas. Jag skulle ha väldigt svårt att trivas om jag inte hade vatten i närheten av där jag bor. Det har därför alltid varit självklart att ha damm i trädgården. Att sedan kunna ha tama karpar som blir överlyckliga när man kommer och som gärna vill bli klappade är mer än underbart!

IMG_6735

 

Bloggat på nwt.se.
Desktop