Marléne L Kopparklint

Det är faktiskt inte en glad påsk för alla. Föreställ er 252 barn.

När vi skulle välja förskola till vår lille Willfred för ett tag sedan blev jag glad när vi gick en rundtur på den förskola vi till slut valde. På en av avdelningarna fick nämligen all personal en utbildning i hur man ska kunna se tecken och symptom hos barn som blir utsatta/berörda av våld, och hur man som ska agera om man misstänker att ett barn blivit utsatt. Dessutom var den som föreläste ett välkänt ansikte för mig. Det var Alla kvinnors hus barnsamordnare Nette. Bravo, tänkte jag när jag vinkade glatt till henne genom rutan.

 

När vi var i Dalarna på sportlovet för att besöka släkten fick jag höra om en vän som tagit hand om en knappt 2-årig pojke, ungefär lika gammal som vår son, eftersom han for illa i sin hemmiljö och saknade trygghet. Jag tittade på min lilla prins och tänkte, hur kan man utsätta sitt barn för något liknande? Hur kan man utsätta barn för våld? När jag tänker på alla kvinnor och barn som blivit utsatta för våld slits mitt hjärta i bitar. Att ett barn ser sin förälder utsättas för våld skadar mer än om de själva skulle bli slagna.

 

Tro mig, jag vet själv efter alla nätter då jag som liten vaknade med panik och gråt. För att jag drömt om mammas sönderslagna kropp och ansikte.

 

I tisdags var jag ordförande på Alla kvinnors hus årsmöte och jag uppskattar verkligen det oerhört viktiga arbete de gör. Under 2017 sökte 210 kvinnor hjälp för att de blivit utsatta för våld. De hade totalt 252 barn med sig, som också berörts av våldet. 18 kvinnor har tvingats bo i skyddat boende varav 3 var gravida. 16 barn har bott i skyddat boende och de har slitits upp från sin vardag med tryggheten i skolan, sina vänner med mera…

http://www.allakvinnorshus.org/#popup1

För att få en bild av hur många det faktiskt rör sig om kan man jämföra det med exempelvis Bärstadsskolan, den nyaste F-6 skolan på Hammarö, där går ca 500 elever. De utsatta kvinnorna och barnen är därmed nästan lika många som hela den skolans elever. På Råtorpsskolan i Karlstad går det 230 barn. Lägg till en skolklass till så är det lika många barn som har sett sin mamma bli utsatt för våld. De utsatta kvinnorna och barnen är fler än de 349 ledamöter som sitter i Sveriges riksdag. De är även fler än alla politiker i hela Karlstads kommun (ca 400 stycken).

Försök att ta in de jämförelserna och skapa en bild av alla barn och kvinnor som är utsatta för våld – bara i Karlstads kommun. Detta pågår mitt ibland oss. I detta nu. Och det är fruktansvärt.

 

Det är väl känt att våldet ökar i samband med högtider. Kanske dricker man mer alkohol än vanligt, men framför allt så tvingas man umgås mer med varandra än vanligt. Efter påsklovet kommer ännu fler barn ha fått se sin mamma utsättas för våld. Ännu fler barn kommer att lida av psykisk ohälsa som i sig är ett oerhört stort problem för hela samhället. Och det är något som ökar bland barn och unga.

 

Det är bra att Alla kvinnors hus och tjejjouren finns men det är rent ut sagt för jävligt att de ska behöva finnas. 

En välkommen fortsättning

För några veckor sedan var jag på vår dagliga verksamhet och tackade Lars Lerin och hans lärlingar för de otroliga insatser som de gjort med sitt program.

 

”Det har förändrat mitt liv fullständigt”

 

Programmet i sig är fantastiskt som har fått så mycket positiva effekter men det är också för att det finns en så otroligt bra verksamhet bakom . Där man under många år arbetat upp en verksamhet där man ser människan före funktionsnedsättningen. Där man strävar efter att lyfta fram dolda talanger. Bidrar till ökat självförtroende och självkänsla. Jag tänker också på något som har en djup mening för mig och det är att säga till en deltagare: Du är så duktig och jag lär mig så mycket av dig. Det är viktigt att se på vårt egna förhållningssätt, ska vi lära ut eller ska vi lära oss av andra. Jag vet att jag lär mig och får så mycket tillbaks varje gång jag besöker våra verksamheter.

 

Den viktigaste signalen med programmet Lerins lärlingar är att visa just det. Låta alla människor oavsett funktionsnedsättning eller superkrafter som jag hellre uttrycker det, få ta plats. Att vi andra ser på egna förhållningssätt, kanske lär om. Att vi låter dörren stå på glänt så att förändringen kan få komma in. Tillbaka får man så mycket värme, kärlek och ärlighet.

 

Jag känner mig så stolt över att få vara en del av detta och jag gick därifrån med ett leende på läpparna!

Sportlovet-en kul vecka fylld med roliga aktiviteter men så är det kanske inte för alla barn.

❤Sportlovstider. Den tiden då de flesta barn och unga ser fram mot. Det är den tiden då det ska hända roliga saker hela tiden. När kompisarna åker på skidresor, solresor eller till en stuga i fjällen…

❌Fast så är det inte för alla. För vissa är sportlovet pest. Det är ytterligare en period på året då den enda trygga tillvaron rycks från bort.

💔Det är den tiden då mamma/pappa lagt pengarna på missbruk istället för något roligt att göra.

💔Det är den tiden då man tvingas se det man vanligtvis slipper när man är i skolan. Timmarna av andrum rycks helt enkelt bort ifrån en.

❌Alla barn har det inte bra hemma. De har inte aktiviteter att sysselsätta sig med nu under sportlovet. De har inte ro.

❤Vet du eller kanske ditt barn, om någon som inte har en så rolig tillvaro under sportlovet? Kan du kanske bjuda med eller bjuda hem? Kan du byta ut någon timme av ångest till någon timmes andrum.

Dagboksanteckning januari 2018-pappas död och konstnären Joakim Johansson


Pappa är ju nu borta. Jag blev sittandes mitt i pappas vardagsrum, stirrande på alla hans saker. Doften av honom dröjer sig kvar i hela lägenheten. Jag borrar in mitt ansikte i en av soffkuddarna. Blundar och ser hans ansikte. Egentligen vill jag inte göra mig av med lägenheten, det känns som det sista av pappa då försvinner för alltid.

 

Min blick hamnar på de uppstoppade fåglarna och rådjuren som jag alltid haft blandade känslor för. När jag var liten tyckte jag att de var lite obehagliga men de höll mig vaken de nätter då mamma och pappa inte kom hem. De tvingade mig att hålla mig vaken där jag satt uppkrupen i pappas stora vinröda fåtölj i sammet och väntade. Jag stirrade oavbrutet på dem där de satt på väggen ovanför den öppna spisen. Jag hade skapat bilden av att om jag somnade, då skulle de få liv. Duvhöken med de nästan lysande gula ögonen, skulle lämna sin gren och flyga ned mot mig och sätta klorna i mitt huvud.

 

Med blandade känslor kom de att bli ett slags sällskap för mig under hela min uppväxt. Pappa gav ett par av dem till mig för många år sedan och jag prövade att sätta upp dem hemma men det gav samma effekt som när jag var liten. De tillhörde hemma men skapade en ångestkänsla varje gång jag såg på dem. Jag tänkte på mig som liten flicka, där djuren symboliserade en falsk trygghet genom nätter av förtvivlan.

 

Så nu när jag satt i pappas lägenhet var det precis som lilla flickan Allis med sitt midjelånga röda hår, stod bredvid mig, och höll mig i handen. Tillsammans satt vi och tittade på dem och mindes. En tragisk och ledsam känsla.

 

Jag vill inte ha dem hemma men ändå vill jag inte kasta dem och sälja dem får jag heller inte göra. Så vad ska jag ta mig till? Jag har kommit på mig själv att dessa djur på något sätt har kommit att bli mitt största bekymmer. Mitt i all sorg, och alla saker som ska tas tag i, ja då har jag valt att fokusera på dessa uppstoppade djur. Med en enklare analys kommer jag fram till att min hjärna förmodligen tycker att det är enklare att fly i tankarna med att lösa det problemet, istället för andra som känns än mer övermäktiga.

 

Därför var det naturligt att jag tog upp detta när vi hade middag hemma med några goda vänner några dagar efteråt. Vad ska jag ta mig till med pappas uppstoppade djur? Jag förväntade mig egentligen inga svar men helt otippat så fick jag det: ”Men du Marléne, jag vet en person som jag absolut tror skulle vilja ta hand om dina djur.”

 

Joakim Johansson. Än en gång korsar denna mystiska man mitt livs vägar på ett outgrundligt sätt. För ca 10 år sedan fastnade jag för en av hans målningar på en auktion, med blandade känslor än en gång. Det var nämligen en målning med motiv på den gata dit jag och mamma flyttade när hon och pappa separerade andra gången, Bergslagsgatan. Jag var 9 år och hela min värld hade rasat. Att bo själv med mammas eskalerande missbruk var en fruktansvärd tillvaro och jag minns tiden med sorg. På tavlan fanns just de hus som jag åtskilliga gånger stod utanför och väntade. I förtvivlan och med en önskan om att pappa skulle komma och hämta mig från allt det hemska. Att han skulle ta med mig hem till mitt riktiga rum.

 

Tavlan var så otroligt ren och klar i sina linjer och Fredrik som inte hade samma minnen som jag, blev också fängslad av den och sa: ”Jag har faktiskt aldrig känt sådant habegär till en tavla förut. Helt plötsligt omvandlades de svåra minnena till något vackert. Vi hade dock inte råd att köpa den men jag sparade en bild på den och i hemlighet målade jag en kopia av den som jag gav Fredrik i present. Tyvärr gick tavlan sönder när vi möblerade om för något år sedan och den ställdes undan. Vem som målat den kom vare sig jag eller Fredrik ihåg. Ända tills vi hamnade på en gemensam middag hos samma vänner som hade lösningen på mitt uppstoppade djurproblem. Fredrik hamnade nämligen bredvid Joakim och de började pratade med varandra. Joakim började visa bilder på sina verk och det var där som det började klarna för Fredrik: ”Men det måste ju vara du… som har målat en tavla som jag aldrig kunnat släppa”

 

Och så var det. Än mer häpnadsväckande blev det när Joakim berättade att han faktiskt hade målningen kvar i sin ägo och eftersom han tyckte att vår historia var så fin så kanske han kunde tänka sig att sälja den till oss.

 

Två händelser där Joakim med sitt goda hjärta och magiska händer, korsat mitt livs vägar. Där han omedvetet och nu medvetet kommer att ha omvandlat något negativt till positivt. Två separata betydande delar i min livshistoria, där mamma och pappa haft betydande roller. Flickan Allis med fåglarna och rådjuren. Flickan som satt på trottoaren. I båda fallen känner hon sig övergiven av sina föräldrar.

Doften från avgaserna, brummandet och sorlet från alla rallyteam…

Det är en känsla att få sitta bakom ratten på en rallybil, även om man inte får gasa och styra.

Tidigt i morse bar det iväg från Karlstad upp till Torsby för det traditionella Shakedown som är rallyförarnas och teamens sista chans att testa bilarna i full fart. På agendan fanns ett verksamhetsbesök hos Team Fredrik Åhlin. Den som ordnade med vårt besök är ingen mindre är den legendariska Susanne Kottulinski.  Sveriges första dam SM-vinnare i rally men också mamma till Landslagsföraren Fredrik.

Rally Sweden är det största evenemanget vi har i Värmland, som vi kan känna oss superstolta över att vi har här. Det är ingen hemlighet att jag själv är en bilentusiast och min dröm är att faktiskt få åka med på en sträcka i Rally Sweden någon gång i livet. Fast det hade jag redan besöket insett, att det inte skulle bli någon åktur under dagen. Men jag fick sitta bakom ratten i Fredriks fullfjättrade rallybil iallafall. Det var en mäktig känsla som gav mersmak.

Jag ville träffa Susanne för att lyssna på hur rallylivet fungerar och vad man skulle kunna göra för att utveckla evenemanget ytterligare men främst för att få det att stanna för alltid i Värmland. Jag hoppas att alla förstår hur viktigt Rally Sweden är för Värmland och Karlstad, det får hela Värmland att växa på olika sätt, inte minst genom alla turister, rally-team, media och funktionärer som kommer hit från alla världens hörn och tillbringar dagar här och finns det tankar och idéer på hur det kan utvecklas mer vill jag mer än gärna lyssna.

 

Doften från avgaserna, brummandet från bilarna, sorlet från alla rallyteam, när man går längs den uppbyggda rallygatan där alla bilarna står uppradade. Den känslan lever sig kvar. Jag fick inte bara med mig en fantastisk upplevelse i förmiddags utan också en del intressanta synpunkter och idéer som jag tagit med mig.

 

Stort tack Susanne, Pierre, Fredrik, Jocke och hela Team Åhlin

 

 

 

 

Gasen i botten för Kopparklint?

Välkommen Rally Sweden till Värmland!

 

Det är ju självklart en önskedröm att få sitta bakom ratten i en rallybil och trycka plattan i botten. Förmodligen stannar min rallydröm just där men vi får se vart det leder nu på morgonen. Kl.08.30 kommer jag iallafall att befinna mig i Torsby med Vår landslagsförare Fredrik Åhlins team vid shakedown. Fullt redo utifall någon skulle få för sig att stoppa in mig i en rallybil och bjuda på en tur.

 

Jag lever fortfarande på tillfället då jag i susade 175 km/h tillsammans med Enar Viktorsson med mig, genom de 7 specialsträckorna som Rally Karlstad anordnade maj 2015. Tills jag får mer bilder i morgon bjuder jag på dessa gamla.

 

Jag återkommer inom kort!

Dagboksanteckning början av april 2017: Fortfarande slagrädd efter alla dessa år.

Willfred och jag åkte hem till pappa med en matlåda och när var på väg därifrån stod vi i hallen för att säga hej då. Pappa pussade på Willfred som han brukar göra nu när vi ses. Och för första gången på 15 år sträckte han också fram en hand mot mitt ansikte. Tanken var att han skulle stryka mig över kinden i all välmening, men innan jag ens hann tänka hade alla försvarsmekanismer slagit till. Jag höll andan, ryggade tillbaks ett steg och vände snabbt bort Willfred för att skydda honom.

 

Pappa reagerade direkt och svarade upp: Men, vad gör du Marléne? Jag tänkte bara stryka dig över kinden. Så här…

 

Jag var stel som en pinne. Pappa såg ledsen ut och just där tror att han förstod vilka spår vår historia tillbaks i tiden, satt hos mig. Jag stod stilla. Tittade på honom och började sakta andas, samtidigt som jag gjorde en snabb bedömning. Hans blick, kroppsspråk, tonläge, helheten. Jag fattade ett snabbt beslut inom loppet av en mikrosekund. Det var ingen fara.

 

Pappa fick stryka mig på kinden.

 

Väl ute i bilen insåg jag snabbt att jag måste skingra tankarna. På med P3 leta upp en dokumentär. Jag vill inte börja gråta. Måste hålla mig samman. Pappa är ju inte likadan som han var. Släpp det och släpp möjligtvis fram det ikväll efter att Willfred somnat. Det som var då var då. Nu är nu. Blicka framåt. Lådan var öppnad. Jag har en plan och en dokumentär på radion som håller mig samman. Men jag kan inte riktigt släppa det. Det är så jäkla ledsamt att jag ska behöva vara strykrädd än idag. Agtrosde verkligen att jag skulle ha kommit över det. Vissa saker är tydligen inte färdigbearbetade och det kan de förmodligen inte bli helt och hållet. Förrän man konfronteras med dem. Som nu.

 

Jag fick iallafall inget slag. Pappa är inte densamma som förr. Vilken lättnad.

Vilket glatt gäng-välkommen till solstaden!

😃Fantastiskt roligt att det här glada gänget med Sveriges bästa statsministerkandidat Ulf Kristersson i spetsen, besöker Karlstad idag!

😃Ännu roligare är att det är så många som tagit chansen och anmält sig till den öppna talarkvällen som kommer att gå av stapeln ikväll kl.17-18.30 på Scandic Winn!

 

Självklart ska man vara nyfiken på Nya moderaternas politik för en hoppfull framtid…

Dagboksanteckning slutet av april 2017. Pappa dricker igen.

Pappa var nykter i 1 ½ år innan vi fick kontakt med varandra efter 16 år. Tyvärr hann jag inte få uppleva denna långa nyktra period. Jag hade gärna velat det eftersom jag aldrig i mitt liv fått uppleva pappa nykter längre än någon månad i sträck. Dessa månader minns jag väl när jag var liten. Det första tillfälletvar jag 6 år och mamma sa att han åkt in på ”repmånad” när han i själva verket satt i fängelse. Den andra gången var efter att han haft ett svårt delirium i samband med julen. Det var den gången som pappa jagade mig och mamma med spettet som mamma satt i julskinkan. Som tur var bodde vi i en lägenhet som man kunde springa runt i och var så stor att vi hann undan. Det var nämligen på liv eller död eftersom pappa hade svåra hallucinationer och såg inte mamma och mig för de vi var. Vi hade förvandlats till något som han ville döda. Mamma och jag fick krypa upp och gömma oss i utrymmet som fanns ovanpå klädkammaren, tills pappa mer eller mindre ramlade ihop av utmattning. Efter det fick han läggas in på avdelning 56 för avgiftning. Fortfarande än idag minns jag två saker mycket tydligt från alla de gånger som jag och mamma hälsade på honom på sjukhuset. Pappas metalliska andedräkt, det luktade ungefär som om man skulle suga på ett kopparmynt. Sedan var det den hemska ingrodda röklukten mellan de en gång vita väggarna som omgav rökrummet på avdelningen.

 

En månad klarade han av att hålla sig nykter då och bara några få dagar efter att han blev utskriven var det dags igen. Och det var något som han beskyllde mamma för under många år. Hon bestämde sig nämligem för att gå ned till systembolaget Och handla ”bara lite grann” som hon uttryckt det. Pappa berättade om det där tillfället åtskilliga gånger för mig. Som om han sörjde det eller ville lägga skulden på mamma för han behövde en syndabock. Han brukade säga: Jag glömmer aldrig de där orden Marléne, hon tjatade verkligen på mig och tyckte att jag var tråkig… ”men du behöver ju inte dricka så mycket Bosse, bara ta något glas vin? Det gör ju ingenting…”

 

Det var som det var och nu är som det är. Jag får vara glad över att hans barnbarn fick uppleva en nykter morfar iallafall.

 

Jag har i alla fall under ett par månader misstänkt att pappa har börjat dricka igen och idag samlade jag mig och klev in i den alltför välkända och tragiska ”mamma-till-mina-barns-morfar”-rollen och försökte prata med honom om det, nu när jag var där. Om hur farligt det är med tanke på hans allvarliga sjukdomar, inte minst med tanke på hans skrumplever. Jag försökte lite försiktigt påtala att när hans lever inte fungerar som den ska, så tar njurarna stryk och alkoholen går rakt upp i hjärnan. Att han riskerar bestående hjärnskador.

 

Pappa var givetvis väl medveten om detta och hans gamla jag gjorde sig påmind när han fick det där lite aggressiva tonläget: Gå inte in på detta för då kommer inte detta fungera. Du är inte någon läkare.

 

Jag valde att inte gå in mer i diskussionen utan tog snabbt fram min verktygslåda med redskapen som jag efter hand packat efter att jag bestämde mig för att försonas. Redskap som ska få mig stark, som ska leda bort mig från gamla hjulspår och som ska skydda mig. Vågskålen var det första. Ja, detta var ett bakslag men i det stora hela har han ju blivit bättre. Jag har lärt och känna en pappa som inte alls är som förut. Mer kärleksfull och mindre aggressiv. Och han är ju så himla kärleksfull mot Willfred och Hampus. Det är fint att se och det är värt mycket för både mig och för dem.

 

Jag stängde verktygslådan för den här gången. Väl medveten om att det finns många destruktiva småvägar som är lätta att falla in på och när jag väl gör det måste jag backa några steg. Ställa mig frågan om det är en konflikt värd att ta eller ett val jag måste göra. Förra veckan föll jag in på en annan väg. Och då hann jag faktiskt inte ta fram min låda med redskap. Allt gick så snabbt.

Det är ganska självklart för mig att skriva om sådant som gör ont

Det är klart att den senaste tiden fyllts av mycket sorg och bearbetning efter pappas död. Och det kommer med jämna mellanrum att vara en en del texter kring denna tid.  Det skulle inte vara jag annars. Det känns både befriande men också viktigt att faktiskt prata om ett av de mest tabubelagda ämnena som finns, döden. Det som är det mest naturliga som finns men som ingen vill prata om. Inte minst för att det gör ont och för att man är rädd för det. Det känns obehagligt och man vet inte riktigt vad man ska säga. Därför drar man sig kanske mer undan när man har en person i sin omgivning som sitter i dödens väntrum.

 

Jag har tyvärr själv varit med om att vara den som har stått bredvid och sett på när andra varit i liknande situation som jag själv varit i. Jag har då som vän försökt att inte dra mig undan. Tvärtom har jag istället varit mer på. Hört av mig mer ofta och till och med trängt mig på. Ett samtal, några skrivna ord, en fika, kanske en blomma gör faktiskt skillnad. Det är nämligen så att när man befinner sig mitt uppe i det svåraste, så känner man sig ensammast i världen och knackar någon på den bubblan, ja, då vet man att man inte är det. Man behöver bli påmind om det på olika sätt. Så ett tack till alla som visat mig och familjen detta på olika sätt. Det har haft betydelse.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Senaste inläggen.
Ayam cemani 15 Maj
Bloggat på nwt.se.
Desktop