Marléne L Kopparklint
Kategori. Okategoriserade

#metoo i maktens korridorer

Inom politiken på riksplan har nu tystnadskulturen börjat luckras upp runt #metoo.

 

Flera toppolitiker vittnar om hur de har blivit utsatta. Jag stannade själv upp vid en av dessa berättelser igår kväll. Det var en partikollega som berättade om sina bedrövliga upplevelser. En stark kvinna som äntligen tagit bladet från munnen och faktiskt berättar om hur hon blivit utsatt för diverse övergrepp, maktmissbruk, härskartekniker och allt samlat under ett stort paraply av tystnadskultur. Det är starkt att läsa men det är inte utan att jag blir både förbannad och ledsen. Det mest tragiska är nog att jag blev inte förvånad. Det är verkligen inte ok och jag misstänker att det snart kommer att brisera med upplevelser även från politiken i och med #metoo

 

Jag tror dock att del av förklaringen till denna tystnad är att det även inom politiken finns en maktkultur. Vi är inte på något sätt förskonade från kränkningar, trakasserier, utnyttjande, övergrepp, förtal, hot etc. I synnerhet inte under nominerings- och valtider då vi ska konkurrerar mot varandra om olika uppdrag och där vissa tar till metoder som på vilken arbetsplats som helst inte skulle vara acceptabla överhuvudtaget. Passiviteten och bristen på agerande när det sker kan bero på både okunskap och feghet men leder nog till att många väljer att inte berätta. Man tänker att det är ingen idé eller så kanske man tänker att det blir ännu värre om man berättar, att man då blir föremål för baktaleri och skitsnack. Att man inte blir betrodd. I synnerhet om förövaren har en maktposition. Istället lider man i tystnad och står ut eller så lämnar man.

 

Tyvärr kan denna dåliga kultur bidra till den stora omsättningen och kortvariga engagemanget hos främst kvinnliga förtroendevalda.

 

Det går att jämföra den politiska miljön på både riks och lokal nivå med det som framförts om teatervärlden. Där arbetar folk som frilans och är beroende av arbetsgivarna och vi som förtroendevalda har också bara tillfälliga engagemang (fritidspolitiker) och är beroende av att någon tycker att man är såpass bra att man blir erbjuden förtroendeuppdrag. I båda fallen finns det en beroendeställning och utsatthet.

 

Jag har tyvärr exempel där flera berättat att de har blivit utsatta och att de därför lämnat och tyvärr har jag också egna erfarenheter. Detta är på intet vis acceptabelt och vi har alla ett gemensamt ansvar. För att motverka dessa maktövergrepp måste vi lyfta upp det till ytan som nu har gjorts genom #metoo och bryta tystnadskulturen men ännu viktigare. Ta fram planer för hur vi ska agera när det uppstår.

 

Mask on, mask off. Nu syns jag. Nu syns jag inte.

En mycket märklig tillvaro pågår för tillfället. Jag försöker hålla igång som vanligt även om hjärnan går på lågvarv av trötthet. Vissa jag har mött har sagt ta ledigt en tid. Ta den tiden du behöver…

 

Det gör jag. Fast just nu känns det som att tiden är min största fiende. Den tiden jag behöver finns inte. Och jag mår bäst av att saker och ting fungerar så normalt som möjligt, även om det är en tung period. Det är en tuff tid som många gånger blir märklig när man stannar upp och reflekterar.

 

Dagen börjar med sprudlande liv och fantastisk energi där den slutar i livets sludskede makalös trötthet.

 

Upp tidigt morgonen med en glad och pigg 1 1/2 åring som bara sprutar ur sig härlig livskraft och glädje. Lagom kaosartat vid frukostbordet där gröt ska stoppas i en hungrig liten mun, samtidigt som 4 nakenfisar springer runt benen och vill att deras matskålar ska fyllas innan de ska ut på rastning.

 

Efter allt mogonbestyr är klart är det dags att säga puss puss och iväg till dagens första, andra och tredje sammanträde. Där det diskuterades allt från uppbyggandet av det civila försvaret till narkotikahandel bland ungdomsgäng innan det var dags för prisutdelning i virtuellt cykel-VM.

 

En liten paus emellan

 

Där sätter jag mig i bilen och ringer till palliativa teamet för att fråga hur det gått med pappa. Sorgsenheten tränger sig snabbt inpå när jag får höra att han varit ledsen. Jag sitter kvar i tystanden efter samtalet en stund. Torkar tårarna, snyggar till mig och sätter återigen på mig den professionella gladmasken, innan jag kliver in för prisutdelningen. Jag gläds över hur duktiga alla tävlande varit och känner mig stolt över priset som tilldelas personalen för bästa coachning. Därefter önskar jag alla glada en trevlig helg. Sista förtroendeuppdraget för dagen avslutat.

 

Nu åker gladmasken av igen.

Det är med tunga steg som jag går upp till dödens väntrum för att hålla pappas hand. Trösta och vara nära. Jag försöker tänka på det sprudlande livet som väntar hemma. Uppbyggandet av det civila försvaret. Hur man ska bekämpa narkotikaförsäljningen som breder ut sig och drabbar våra ungdomar. Hur glada våra seniorer blev över priserna de fått för att de kämpat sig till en fjärdeplats i VM.

Andrum gör underverk och mätt i magen blev jag också.

Som mamma är det så himla underbart att bli bortskämd av sina barn och i synnerhet när det kommer helt oväntat. Och när man behöver det som mest.

 

Fast denna gång tror jag att min underbara son kände att hans mamma faktiskt behövde ha ett litet andrum. Precis som föräldrar känner sina barn väl, gör barnen detsamma med sina föräldrar. Känselspröten är ömsesidiga.

Underbar atmosfär att få sitta i och bli bjuden på lunch. Rekommenderar Artisan deli och lunchsällskapet Hampus varmt😉

 

Tänker att här kan jag bli bortskämd fler gånger…

 

Pappa frågade mig: Hur länge till tror du att jag lever?

Mitt nyinköpta konstverk som är lätt att relatera till just nu.

 

Blir överväldigad av alla omtankar som jag fått genom kommentarer, mess, telefonsamtal och mail kring det jag delade med mig runt min pappa.

 

Det värmer verkligen och i synnerhet efter att jag våndades lite kring om jag skulle skriva om det eller inte. Blir det inte för privat? Kommer människor att tycka att jag lämnar ut för mycket? Ja, förmodligen kommer någon tycka det men det är ok. Det är inte alla som tycker att man ska skriva om sådana här saker. Att det är för privat, känsligt, obehagligt, obekvämt. Jag har också alla de där känslorna men jag tror inte på att stänga inne tankar och funderingar kring döden. Och jag kan till och med tycka att det är viktigt att lyfta det. Som en person skrev till mig: ”Det är befriande att någon faktiskt berättar om hur det känns att sitta och vänta på döden. Det är så tabubelagt att prata om det. Alla skulle behöva prata mer om det så att det inte blir så tungt att bära på.”

 

Det viktigaste är att man gör precis så som man känner själv är bäst.

 

När mamma dog och tiden innan, pratade jag knappt om det. Jag skrev om det lite kort efteråt. Jag tror att jag hade mått bättre av att faktiskt skriva av mig och prata om det under tiden. Låtit de runtom mig fått veta vad jag verkligen gick igenom. Men det var så otroligt hårt skal på min anhörigbubbla. Istället blev det prat om varför jag var borta så mycket från jobbet, varför jag tidvis såg så sliten ut. Varför jag bröt ihop och grät när det blev övermäktigt. Varför jag var irriterad och fräste till.

 

Det finns mycket tid att sitta och fundera på saker när man sitter bredvid någon som är så svårt sjuk som pappa är. Idag frågade han mig hur länge jag trodde att han hade kvar att leva. Det är det svåraste frågan som jag har fått ur flera aspekter. Hur ska jag kunna svara när hela tillvaron är som en enda stor känslomässig bergodalbana? Jag tänkte på vad doktorn sa i slutet av förra veckan: Det är jättekritiskt med din pappa nu, det kan ta 2 timmar, några dagar, upp till en vecka.

 

Pappa fick inget svar av mig, den där växande klumpen i magen satte stopp för det. Han frågade heller inget mer.

 

På något konstigt sätt har våra samtal kring döden blivit väldigt avdramatiserade och nästan surrealistiska. Jag till och med fick pappa att skratta när jag frågade: Är det verkligen så klokt att lägga dig i samma grav som mamma. Med tanke på ert stormiga förhållande kanske det skulle utlösa en mindre jordbävning när ni kommer ilag igen.

 

Att vi alla ska dö en dag och att det är naturligt är något som man ofta fått höra och sagt själv. Men att dö för tidigt pga. sjukdomar eller olycka är en annan sak och svårt att acceptera. På något konstigt sätt har jag försökt trösta mig själv när det gäller både mammas och pappas sjukdomar. Som kommer att ha ryckt bort dem från livet i alldeles för tidig ålder. Men som är självåsamkat. De kommer båda ha supit sig själva till döds. Känns det bättre att tänka så då? Kanske, kanske inte. Ibland. Nej.

 

Det som ändå känns bra är att jag får tid att reflektera över saker. Och som en mycket klok kvinna skrev till mig: Passa på att prata om det som inte sagts. Ställ frågor om sådant du undrar över, innan det är för sent.

Det är svårt att skriva, läsa och prata om döden.

Det tog ett tag innan jag bestämde mig för att publicera det jag gjorde igår. Visst är det privat, nära och personligt men samtidigt är det en så stor del av mitt liv just nu, så det går inte att särskilja från annat. Det känns också skönt att jag kanske slipper förklara lika mycket varför jag är rödgråten, tystlåten och drar mig undan eller kanske söker mer kontakt just nu. Att sitta i dödens väntrum är inte enkelt. Att dela med sig av tankar och funderingar genom att skriva av sig gör det lättare.

 

Hampus och jag var hos pappa på sjukhuset igen. Jag kommer aldrig vänja mig vid synen av honom. Avmagrad, insjunken och det som gör mest ont, hans rädsla. Just idag var det extra jobbigt eftersom det verkligen syntes på honom att han blivit ännu lite mer sämre. Feber trots antibiotika. Misstanke om ytterligare en infektion. Visst har jag sett förändringar varje dag jag har varit hos honom, men inte så mycket som nu.

 

Jag försökte hålla tårarna tillbaks, vara stark men det gick inte. Det som gjorde mest ont var att se Hampus stå bredvid sin morfar. Han lutade sig över honom och tröstade honom. Strök honom över kinden och sa flera gånger: Så ja, morfar, jag är hos dig nu. Det är ingen fara. Du behöver inte vara rädd.

 

Min vackra, tappra pojke som just nu bär på en enorm sorg.

 

Hampus står pappa närmast och de har byggt upp en fin relation. Den har inte kantats av mörka minnen som legat och gnagt i bakgrunden, de möttes på riktigt efter att pappas förödande eld slocknat inombords. Vilket känns bra för mig.

 

Samtidigt som jag är glad över deras relation kan jag ändå inte låta bli att tänka på att jag egentligen inte vill att Hampus eller Felicia ska behöva gå igenom denna sorg. Jag har alltid försökt skydda barnen från det onda som mamma och pappas missbruk fört med sig. Där båda gått exakt samma väg och allt på grund av mitt livs största fiende, alkoholen. Den värkande bitterheten tränger sig fram i bröstet på mig när jag tänker på allt elände som missbruket för med sig.

 

Sedan inser jag också att man kan inte och i vissa fall ska inte, skydda sina barn från allt ont här i världen.

 

Mitt samtal med läkaren denna dag var ännu lite mer dystrare. I somras var det en månad i taget när vi hade samtal med palliativa teamet. Nu är det nere på en dag i taget. Jag vill inte höra om timmarna, minutrarna.

 

Det viktigaste jag ville föra fram var att pappa inte ska ha ont eller behöva ligga och vara rädd.

(mer…)

Flickan med sorgen i dödens väntrum

När vi väl försonats, förlorar vi snart varandra ändå. Tyvärr står döden och knackar på dörren.

 
Det här är ett svårt blogginlägg men jag vill dela med mig av det som jag gått igenom det senaste året och främst den senaste månaden. 

 

Många frågar om hur det går med skrivandet på den sista delen i boktrilogin. Har då svarat: Jo, det går men det är lite komplicerat just nu. Orsaken är det som jag nu ska berätta och jag berättar för att få ökad förståelse. Jag går nämligen igenom en svår period nu. För det mesta kan jag hålla skenet uppe men ibland brister det. Det är precis så det är med sorgearbete. Det syns inte alltid utanpå men den finns där under ytan. Och just nu har sorgen flyttat in hos vår familj. Än en gång.

 

Jag håller på att förlora min pappa och mina barn, sin morfar. Denna gång måste jag nog tyvärr inse att när han väl är förlorad så kommer han aldrig mer tillbaka igen. Pappa är nämligen döende.

 

För en tid sedan valde jag att låta honom komma in i mitt liv igen. Trots att jag lovat mig själv att aldrig mer ta upp kontakten med honom. Det finns helt enkelt alltför många djupa sår som inte läker. Men så en dag för nästan två år sedan fick jag ett samtal, pappa var svårt sjuk. Efter många turer fram och tillbaks i mitt inre, tog jag beslutet. Vi försonades. Han tog min hand och sa det där ordet som jag så många gånger önskat att få höra. Jag kunde inte riktigt ta emot vår nya relation denna gång även om det kändes som en sten föll från mitt hjärta. Den lilla flickan inombords skuttade av glädje och tänkte: Åh, äntligen kan jag få tillbaks pappa. Stora flickan mäktade dock inte med det: Vadå för pappa? Det har ju aldrig funnits någon, dumma flicka!

 

Sorgen över att han aldrig varit en riktig pappa och svikit mig ordentligt alltför för många gånger, ställdes mot en annan förlåtande förklaring. Pappa hade ju aldrig förutsättningarna från början. Han hade själv alldeles för djupa sår för att mäkta med sig själv utan alkohol och droger. Och ovanpå på det så träffade han min mamma. Min vackra men trasiga mamma. Två olycksfåglar som bestämde sig för att ändå försöka låta kärleken övervinna allt. Och där blev jag till. De ville nog från början att det skulle bli bra men deras förödande glöd inombords slocknade aldrig. Den blossade ofta upp och blev till en eld som ödelade så mycket, inklusive min barndom.

 

Där och då sa min inre röst: Ge honom en chans Marléne. Det är bättre att ångra något man gjort än något man inte gjort. Jag försökte verkligen men backade ändå till slut. Jag var inte mogen. Och det avgörande ögonblicket var när pappa skulle stryka mig kärleksfullt på kinden och jag stelnade till av rädsla. Jag blev förstenad. Hemska minnen hann ikapp mig.

 

Jag fick iallafall möjlighet att göra ett nytt val lite senare. Pappa ringde mig och sökte kontakt. Den här gången var jag starkare. Jag ville inte se på pappa som en ovän. Jag bestämde mig för att släppa in honom i mitt liv igen. Jag stannade upp och sa till mig själv: Det som varit har varit, pappa och jag är här och nu. Vi bestämde oss båda för att vi skulle blicka framåt. Se varandra för de vi är idag. Inte älta det förflutna.

 

Vi försonades.

 

Nu såg jag en gammal, sliten, sorgsen man som längtade efter sin lilla familj. Min pappa. Han var inte densamma som han varit. Han blev inte arg för ingenting. Han var inte oberäknelig. Han var kärleksfull mot sina barnbarn och kunde inte låta bli att pussa och stryka sin hand på lilla Willfred eller ringa till Hampus och fråga när han skulle komma nästa gång. Han blev genuint glad när jag kom och hälsade på. Han såg på mig som sin älskade dotter. Det var avskalat på ett sätt som jag inte sett förut. Hans förgörande eld inombords verkade ha slocknat och i allt detta väcktes successivt en enorm sorg inom mig. Varför kunde inte detta ha kommit tidigare? Varför var det tvunget att bli så tidsbegränsat?

 

Pappas livslånga missbruk har satt sina spår och han har fått flera allvarliga sjukdomar, där cancern kommer att vara den som till slut sätter punkt i hans liv.

 

Vi har varit tvungna att ta en månad i taget under sommaren. Glädjas åt att pappa överlevt Willfreds 1-årsdag, Hampus student, Felicias 25-årsdag och sin egen 70-årsdag. Men han kommer nog inte överleva mycket mer nu. När jag den senaste tiden besökt honom har han sagt till mig: Kom nu ihåg vilka två låtar som ska spelas på min begravning och lägg mig bredvid mor din. Det blir bäst så. Sedan kan väl du också ligga där mellan oss när det är dags, fast det ska ju dröja förstås.

 

Efter alla dessa år slocknade deras eldar. Till slut kanske de ändå finner ro tillsammans. Min mamma och pappa. Olycksfåglarna.

 

”Gråt inga tårar mer för min skull” är en av låtarna. Så typiskt pappa.

Nu finns bara väntan och sorg kvar. Pappa tynar sakta men säkert bort. Till er som finns i min/vår närhet just nu vill jag säga: Möt mig där jag befinner mig. Skratta och le när jag är glad. Trösta mig när jag är ledsen och inte riktigt mäktar med. Fråga hur jag mår. Du kanske får svar. Kanske inte. Var bara där alldeles oavsett tystnad eller inte.

Jag=Modevisning lunchtid på MittiCity i morgon!

Jag tillsammans med Linda Larsson (m.fl.) ska bidra med det vi kan när det gäller globala veckan och lyfta dessa frågor. I vårt fall har vi spelat in en film och ska gå mannekänger i morgon mitt under lunchen på MittiCity. Lagom nervös är ett ett milt uttryck för hur jag känner inför detta. Jag kommer säkerligen snubbla, gå åt fel håll eller få ett skrattanfall.

 

Varje svensk köper ca 13 kilo hemtextilier och kläder varje år, av det slängs ca 8 kilo i soporna…

 

Varför har då Karlstad globala veckor? Man kanske inte vet så mycket om de globala målen eller vad det överhuvudtaget handlar om. Då är det bra att vi har en global vecka där vi lyfter dessa frågor. Skapa mer kunskap och vad jag kan göra själv i min vardag för att målen ska uppfyllas. Program för veckan finner du här

 

Lägg på hyllan, köp second-hand, älska vintage, gå in på Tradera!

 

I min vardag brukar jag tänka på hur jag kan återanvända mina kläder, vissa plagg har jag lagt på hyllan och sparat flera år och tagit fram dem när det blivit mode igen. Det man vet är att mode i sig handlar om återanvändning, det återkommer ständigt. Jag älskar också att köpa second hand, gärna kombinera det med nya plagg och jag köper gärna kläder på Tradera.

 

 

Press

Kända Karlstadsprofiler intar catwalken!
Välkommen på prisutdelning och modevisning i Mitt i City med kända Karlstadsprofiler som visar ekologiska, Fairtrade-märkta och secondhand-kläder.

 

Deltar i modevisningen gör Karlstadsprofilerna:
Linda Larsson (S) kommunalråd, Marléne Lund Kopparklint (M) kommunalråd, Björn A Ling artist, Cecilie Nerfont Thorgersen artist, Rasmus Asplund hockeyspelare Färjestads BK, Christer Johansson ICA-handlare, Linda Blom bloggare, Lawand Haidar fotbollsspelare Carlstad United, Maria Dahlbom cityledare Centrum Karlstad och Johanna Sköld projektledare Värmland Pride.

I samband med modevisningen kommer Torbjörn Nilsson (MP), miljönämndens ordförande, att dela ut Karlstads kommuns klimatpris 2017.

Dag: Fredagen den 20 oktober
Tid: Klockan 12:20
Plats: Mitt i City

Modevisningen är en del av arrangemanget Globala Karlstad som pågår 7–22 oktober och arrangeras av Karlstads kommun tillsammans med biståndsmyndigheten Sida. Med arrangemanget vill vi inspirera Karlstadsborna att agera lokalt och på så vis påverka globalt.

Vi säger nej till folkomröstning.

Vi står fast vid vårt tidigare beslut i frågan om att vi vill inte ha en moské på Rud men vi stöttar inte SD:s initiativ till folkomröstning. En folkomröstning om ett moskébygge i Karlstad tror vi skulle öka polariseringen i samhället, något vi inte vill bidra till. Vi anser också att när ett beslut är fattat av kommunens högsta beslutande organ bör det ligga fast. Dessutom skulle en folkomröstning endast vara rådgivande och skulle med största sannolikhet inte leda till att beslutet förändras. Det är också så att den överklagan som gjordes efter det tidigare fattade beslutet i kommunfullmäktige, avslogs av mark- och miljödomstolen under gårdagen.

 

Att så många karlstadbor har skrivit under SD:s folkinitiativ är en fingervisning i sig och något som vi måste ta på allvar. Vi tycker dock att det finns bättre sätt att hantera den oron som invånare känner inför vad etableringen av en moské på Rud kan föra med sig. Det kan inte en folkomröstning råda bot på. Och eftersom ett beslut redan har fattats i frågan skulle det bara leda in människor i villfarelsen om att bygget kan stoppas genom en folkomröstning och så fungerar det inte. Det är inte rimligt att vi ska satsa miljoner av skattebetalarnas pengar för något som inte kommer att förändra beslutet.

 

Det är också så att eftersom beslutet redan har fattats i fullmäktige så kommer bygget med stor sannolikhet att vara igång redan innan en folkomröstning genomförts. Det måste finnas en majoritet som vill riva upp ett redan fattat beslut och eftersom det var en majoritet som fattade beslut om frågan från början är det inte troligt att utfallet skulle bli att riva upp besluter. En majoritet av alla partier har dessutom sagt att de inte stöttar en folkomröstning. Då kommer man knappast att ändra sig och i synnerhet inte om bygget redan kommit igång.

 

Politik är inte bara taktik. Den måste också innehålla realism. De partier som röstat ja till detaljplanen och exploateringsavtalet, kommer inte att ändra uppfattning oavsett vad ett eventuellt folkomröstningsresultat skulle bli. Vårt parti är inte berett att kampanja i en folkomröstning där utfallet inte kommer att beaktas.

 

Hade vi haft minsta tro på att en folkomröstning skulle göra skillnad hade vi kunnat landa i en annan slutsats, men att slösa bort stora summor av karlstadsbornas skattepengar på något som inte gör någon skillnad vore direkt oansvarigt. Bättre att satsa på konkreta åtgärder som förebygger människors oro.

 

Om väljare på Rud väljer att gå över till SD pga. av att det inte blir någon folkomröstning är nog det ett större problem för de partier som vill ha en moské på Rud än för moderaterna som klart sagt nej till lokaliseringen.

 

Lyssna och läs mer här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=6799420 (mer…)

Man kan brinna upp på olika sätt.

Jag är nog en eldsjäl ända in i benmärgen men jag har varit det på olika sätt i livet. Maskrosbarn blir gärna det. Det handlar dock om att välja sätt där man själv inte förvandlas till en hög med aska. När jag var yngre, vilsen och med en ryggsäck fylld med stenar så tunga att den knappt gick att bära, då förvandlades jag till en eldsjäl.

 

Jag fattade ett beslut att jag skulle lämna mitt dåvarande destruktiva liv som kantades av droger, kriminalitet och destruktiva förhållanden, till att bli en ”vanlig” tjej som skulle leva ett ”vanligt” liv. Ta upp skolan, bryta med dåliga personer runt mig, sluta med droger, börja jobba, bli en ung mamma och bygga upp ett tryggt hem för min dotter. Bli drömbilden av den föräldern som jag själv aldrig haft under min uppväxt.

 

Många krav och visioner för en trasig 17-årig tjej.

 

Under denna resa upptäckte jag att det var enklare att hjälpa andra istället för att gå på djupet i mig själv och rulla ut alla dessa tunga stenar ur säcken. Så jag startade en ideell organisation som stod bakom en telefonjour som riktades till ungdomar som hamnat snett i livet. Jag var också aktiv i andra ideella organisationer som riktade sig till utsatta människor. Det blev ett kall för mig och på ett sätt ersatte jag ett destruktivt liv med ett annat. Jag såg till att fylla min tillvaro med att reda ut andras problem, levde deras liv för att förstå och stannade sällan upp för att reflektera över mitt eget.

 

Jag brann verkligen för det jag gjorde men av fel anledningar. Till slut började det lukta bränt och jag förvandlades till en rykande hög med aska som låg ovanpå en bädd av glöd som höll på att slockna.

 

Det blev en tuff lärdom för mig när jag insåg att man inte ska hantera andras problem om man inte är klar med sina egna.

 

Det var för 20 år sedan.

 

Idag kan jag känna mig stolt över att få vara en eldsjäl med rätt förutsättningar ambitioner. Jag är trygg i mig själv och jag flyr inte från något. Det var därför glädjande att tidningen Brandsäkert utnämnde mig till eldsjäl när det gäller att förebygga en av de värsta sakerna som kan drabba en människa. Att det börjar brinna i sitt eget hem. Det blev ett reportage om hur vi jobbar i Karlstad inom detta område men också lite personligt om mig och mitt liv. Hur jag förvandlat det dåliga i livet till något positivt som jag kan använda i mina arbeten.

 

 

Vart har den medmänskliga respekten tagit vägen?

Ibland måste jag stanna upp och fundera extra mycket på vissa saker som man stöter på i rollen som politiker.

 

För en tid sedan bjöds jag in till ett möte med några kommuninvånare. Man ville föra fram synpunkter kring en aktuell fråga. Det var ett givande och lärorikt möte, där jag fick med mig många bra synpunkter. Det dök dock upp en sak på detta möte, som gjorde att mitt fokus flyttades från den aktuella frågan. Det gynnade givetvis inte gruppens egentliga ambitioner men det tror jag inte att man tänkte på, tyvärr.

 

Eftersom frågan de ville lyfta med mig, väckt mycket känslor, kom vi in på att det förekommit hot och hat riktat mot förtroendevalda som fattat beslut i frågan.

 

Jag sa att jag inte tyckte att det var acceptabelt att vissa människor går så långt i sitt tyckande, att det hamnar i facket för hot och hat mot förtroendevalda. Jag får då till svar av en man som deltar på mötet:

 

”Det får ni väl ta, ni har ju tagit på politikerrollen!”

 

Jag kände redan då att jag blev både förbannad och besviken. Och tyvärr märker jag att denna attityd förekommer i andra sammanhang också.

 

Hur kan man tro att vi politiker ska stå ut i våra roller om man gång efter annan utsätts för dylikt? Jag skulle vilja fråga dessa människor som kliver över gränsen gång på gång och som tycker att vi och våra familjer (för de blir faktiskt också drabbade) gott kan stå ut med hot och hat, om de vill leva i demokrati? Svarar de ja på den frågan skulle efterföljande diskussion bli mycket intressant. Särskilt med tanke på att de faktiskt motarbetar en av de vackraste fundamentala sakerna vi har i vårt samhälle, genom sitt sätt att agera.

 

Vart har den medmänskliga respekten tagit vägen egentligen?

Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Desktop