Marléne L Kopparklint
Kategori. Okategoriserade

Vart har den medmänskliga respekten tagit vägen?

Ibland måste jag stanna upp och fundera extra mycket på vissa saker som man stöter på i rollen som politiker.

 

För en tid sedan bjöds jag in till ett möte med några kommuninvånare. Man ville föra fram synpunkter kring en aktuell fråga. Det var ett givande och lärorikt möte, där jag fick med mig många bra synpunkter. Det dök dock upp en sak på detta möte, som gjorde att mitt fokus flyttades från den aktuella frågan. Det gynnade givetvis inte gruppens egentliga ambitioner men det tror jag inte att man tänkte på, tyvärr.

 

Eftersom frågan de ville lyfta med mig, väckt mycket känslor, kom vi in på att det förekommit hot och hat riktat mot förtroendevalda som fattat beslut i frågan.

 

Jag sa att jag inte tyckte att det var acceptabelt att vissa människor går så långt i sitt tyckande, att det hamnar i facket för hot och hat mot förtroendevalda. Jag får då till svar av en man som deltar på mötet:

 

”Det får ni väl ta, ni har ju tagit på politikerrollen!”

 

Jag kände redan då att jag blev både förbannad och besviken. Och tyvärr märker jag att denna attityd förekommer i andra sammanhang också.

 

Hur kan man tro att vi politiker ska stå ut i våra roller om man gång efter annan utsätts för dylikt? Jag skulle vilja fråga dessa människor som kliver över gränsen gång på gång och som tycker att vi och våra familjer (för de blir faktiskt också drabbade) gott kan stå ut med hot och hat, om de vill leva i demokrati? Svarar de ja på den frågan skulle efterföljande diskussion bli mycket intressant. Särskilt med tanke på att de faktiskt motarbetar en av de vackraste fundamentala sakerna vi har i vårt samhälle, genom sitt sätt att agera.

 

Vart har den medmänskliga respekten tagit vägen egentligen?

Karlstads stadsträdgård ska inte vara ett tillhåll för missbruk och kriminalitet

Det är inte ok att våra äldre och barn ska gå runt och vara rädda i våra offentliga rum.

 

I Karlstad har vi många fina platser att vara stolta över och som vi kan njuta av. Stadsträdgården är en sådan plats och enligt min mening en av de finaste platserna vi har att visa upp i Karlstad. Hit kan man gå och njuta av grönska, vackra och unika blommor och en fantastisk miljö med en anrik historia. Tyvärr har den bilden förändrats på sistone. Missbruk, kriminalitet, bråk, stök, skrik och nedskräpning tilllsammans med att vissa utför sina behov i trädgården gör att Stadsträdgården blivit något den inte ska vara. En otrygg plats och en riskmiljö.

 

De som vill ta en promenad genom stadsträdgården, äldre som besöker eller bor på vårdboendet som ligger i Stadsträdgården, förskolor/skolor som vill göra studiebesök eller karlstadbor som bara vill ta en promenad, ska kunna göra det utan att känna oro eller stöta på föremål som är högst olämpliga.

Det har blivit en ohållbar situation som vi politiker tillsammans med polisen måste agera kring. Situationen är fullständigt oacceptabelt. Tryggheten för våra kommuninvånare ska prioriteras och jag ser det som en självklarhet att insatser måste till. Denna destruktiva miljö som växt fram måste förändras.

Tiggeriförbud i Karlstad?

Tidigare i veckan blev jag uppringd av P4 Värmland som ville veta vad jag tyckte om Vellinge kommuns beslut om att införa tiggeriförbud i de lokala ordningsstadgarna.

 

 

Eftersom jag varit mycket tydlig i min ståndpunkt att inte tillåta EU-migranter att sätta upp illegala bosättningar runtom i vår kommun, så ville de också se vart jag stod i denna fråga. Eftersom tiggeriet runtom i Sverige har mynnat ut i många problembilder, är det nog ett enkelt svar för många: Inför lokala tiggeriförbud så är problemet löst.

 

Fast jag måste faktiskt problematisera lite och det innebär inte att jag inte ser problemen som uppstår med tiggeriet och de kriminella elementen som kommer med det, för det är ett stort problem som måste lösas. Sedan kanske jag inte tycker det största problemet är att en tiggare sitter passivt utanför en affär med en mugg framför sig och säger hej. Jag tycker däremot att det är besvärligt om man är påträngande, särskilt för vissa äldre som känner att de inte kan säga nej.

 

Löser vi problemet med en tandlös lag?

 

Ett tiggeriförbud som regleras i de lokala ordningsstadgarna, skulle med stor sannolikhet innebära böter. Att ge de som tigger pengar för sin överlevnad, böter och förvänta sig att de ska betala, ja hur långt ska vi gå för att driva in skulden och vad ger det för effekt? Skjuter vi inte ”problemet” vidare? Tror inte vi löser det med en lag som riskerar bli tandlös. Man lägger in olika regler och lagar för att man vill uppnå ngt eller för att saker och ting inte fungerar. Om det ändå inte fungerar pga. vilka straffpåföljder man har, så uppnår man inte målet. Det blir då en tandlös lag och ”problemet” kvarstår.

 

”Tror inte att tanken med rörlig arbetskraft var att flytta länders problem till grannen”

 

Nej, tanken med rörlig arbetskraft inom EU var inte detta. Detta är i grund och botten ett problem som EU måste trycka på de ansvariga länder, att de måste lösa situationen för sina medborgare, så att de inte känner att de måste åka till andra EU-länder och tigga. Självklart ska inte Karlstadborna betala flera gånger om för de sociala problem och misslyckanden som exempelvis Rumänien och Bulgarien har, vi ger mycket bidrag till dessa länder för att dessa utsatta människor ska få ett värdigt liv. Sedan måste vi se över det på nationell nivå vad gäller de kriminella elementen när det kommer till människohandel/prostitution/organiserad brottslighet, här måste det däremot ske lagändringar.

 

Det vi kanske skulle kunna göra är att förbjuda tiggeri inom vissa områden, det man gör då är att flytta problemen till de områden där förbuden inte gäller. Lite som alkoholdrickande på offentlig plats idag. Nästa problem blir kostnad och personalresurs för att administrera något som skulle bli ett bötesbrott och skulle ngn form av fängelse bli aktuellt så tror jag att det blir ett ”efterlängtat” straff med god mat och dagersättning. Rätt väg att gå är att sätta större press på deras hemländer att ta ansvar för sina medborgare. Något vi redan idag betalar för.

Offerkofta eller offerall?

Ja, jag vet, jag har inte bloggat på ett tag men det är inte så lätt att vara enarmad småbarnsmamma med en vilja till så mycket…

 

Avokadohanden är i gips och det mesta av min energi och styrka läggs på högerarmen. Därav prioriterar jag bort vissa saker. Tredje och sista operationen gick av stapeln i början av augusti och det återstår att se om den blev lyckad. Helt fantastiskt att de faktiskt kan laga nerver och transplantera senor så att man kanske kan  få rörligheten i fingret tillbaks. Sedan är det helt förbannat att man ska ha sådan optimal otur att ha råkat ut för ett knivslagsmål med en avokado och fått ”storstryk”. Fast så är det. Det är bara att acceptera faktum, även om offerallen åker på rätt vad det är och jag hittar mig själv deppig som få, när jag tänker på allt som jag inte kan göra. Och den där förbannade guacamolen som jag aldrig skulle ha lagat. Fast god var den!

 

Nåväl, det går inte en dag utan att människor frågar vad jag har gjort, hur operationen gått till och hur jag mår. Jag uppskattar verkligen all omtanke och all hjälp jag får av alla i min omgivning. Ett särskilt stort hjärta skickar jag till min älskade konstapel Koppparklint och Hampus som går in i tid och otid och hjälper mig. De får ju helt nya erfarenheter som de inte haft förut, håruppsättningar, sminkning, naglar som ska målas, strumpbyxor som trilskas 🙂 Jag tänker dagligen på om jag hade varit ensam med lilleman, hur mycket hjälp jag skulle ha behövt dygnet runt. Allt från påklädning, blöjbyten, matlagning, färdtjänst, ja det är mycket som jag annars tar för givet att jag kan, som man inte klarar av just nu. Många lärdomar och nyttiga reflektioner blir det.

Fingerknappen som håller den transplanterade senan på plats

5 ärr rikare

Så om jag ska tråckla mig ur offerallen och bara behålla den lilla offerkoftan, så går ju faktiskt tiden hyfsat fort. Det är 2 veckor kvar med gipset, 2 veckor kvar med fingerknappen, 2 månader kvar med att jag inte får belasta handen. Och jag har redan tränat upp fingrets rörlighet hyfsat bra och kan faktiskt se tendenser till att jag kan böja fingertoppen, inte mycket men lite. Vilket är positivt.

Finaste duken och anteckningsboken som jag fick i present

 

Rikedom

Under gårdagen fyllde jag år och det blev en helt perfekt dag,  trots att jag inte riktigt är helt kry av en bedrövlig bakterie som inte riktigt vill ge sig.

 

Vi brukar göra så i vår familj att den som fyller år får bestämma helt hur dagen ska se ut och jag utnyttjade min möjlighet till fullo. Allt började med framdukad frukost tillsammans med familjen och en kopp kaffe ute i trädgården där jag jobbade på att få karparna ute i dammen, lika tama som deras föregångare. Sedan tog vi en stilla promenad bort till våffelcaféet under den (hyfsat) värmande sommarsolen och där det doftade ljuvligt av alla doftande blommor efter vägkanten. 

 

Än en gång slog det mig och jag sa det till konstapel Kopparklint också, att för varje år som går, har jag kommit att älska det område vi bor i mer och mer. Det är en underbar känsla att verkligen gå runt och njuta av sin omgivning, år ut och år in. Tänka att vad fint det är här omkring och vad härligt det är att få bo just här. En rikedom.

 

Efter härliga våfflor hos Grava församlingshus bar det tillbaks hem igen. Där utnyttjade vi mitt uteköket 2.0, fullt ut när jag och Hampus tillagade en trerätters meny som innefattade hemodlade grönsaker och örter. Det blev en lång kväll vid grillbordet i gott sällskap med bästa familjen.

 

Det är verkligen en rikedom att ha en kärleksfull familj som skämmer bort en. Det är en rikedom att kunna gå runt och verkligen njuta av sin omgivning och natur man befinner sig i. Lugn, stillhet, glädje och mycket kärlek kännetecknade min födelsedag igår. Känner mig tacksam och lycklig.

 

Och som pricken över i:et, alla värmande grattishälsningar som regnade in från vänner, stort tack!

Idag påbörjades Gravarundan-ett perfekt utflyktsmål och i morgon fortsätter den!

Idag gick Gravarundan av stapeln för fjärde året i rad, trots vädret var det ändå en hel del besökare men jag tror att det under morgondagen kommer att bli många fler när det ska bli den varmaste dagen på länge. En perfekt utflykt en varm sommardag!

Gravarundan anordnas i mina hemtrakter och man känner sig så stolt över detta fina arrangemang som bjuder på en härlig omgivnivning med vacker och lantlig miljö, där man får tillfång till matuiplevelser, konst och hantverk. Det är verkligen en sinnesupplevelse och en perfekt cykeltur. Och självklart är jag partiskt eftersom vi bor mitt i detta fina område och är en del av Gravabygden.

 

Håll utkik efter ”SPADEN” som är Gravarundans symbol längs vägarna. Vi kanske ses!

Relationsakut på midsommar

Igår morse var det relationsakuten på Tv4 morgon på temat: Så får du ett bättre sexliv under midsommar och hur ska man hantera allt jobbigt som kan hända runt midsommar och hur du får ett bättre sexliv.

 

Resurspersonerna som var med och skulle ge råd till tittarna, fick själva frågan om vad som kan vara jobbigt kring midsommar och vad de tänkte på. Den ena av dem missuppfattade nog frågan lite och började berättade om att tänkte på Bruce Springsteen och The river, ett gammalt kassetband han haft när han varit liten och lyssnat på en midsommar (?!) Medan psykologen som satt bredvid honom, nog tyckte att det blev lite konstigt inspel och försökte ro lite.  Hon pratade om att det kan handla om att man som ett par har olika bilder av hur midsommar ska se ut och att det därför kan uppstå konflikter pga. det.

 

Det som förvånade mig lite var att ingen av dem, nämnde det som är det absolut väsentligaste att nämna när man pratar om jobbiga saker i samband med midsommar. Det som sätter spår hos barn för resten av deras liv.  Fylla, tjafs, bråk, där barnen hamnar emellan. Det borde ha stått i fokus om något och jag måste faktiskt säga att jag kände mig ganska frustrerad och besviken när jag satt och såg på det. 

 

Det hade varit ett ypperligt tillfälle för Tv4 att försöka skicka de oerhört viktiga signalerna om att många barn (och vuxna) mår fruktansvärt dåligt under midsommar, för att det är ett tillfälle som man väljer att supa skallen av sig. Att man istället fokuserar på att det är lite jobbigt för att man som ett par kanske är lite oense om hur eller hos vem man ska fira midsommar, är faktiskt ett I-landsproblem i min värld. Sätt fingret på det som många barn mår fruktansvärt dåligt och far illa av istället!

 

Det enda inspel då man kom i närheten av att det blir för mycket alkohol med i bilden, var när en tittare skickade in en fråga kring hur hon skulle hantera sin respektive när han drack och blev extremt svartsjuk. Eller mamman som frågade hur hon skulle hantera sin man som bara satt och drack öl hela midsommar medan hon försökte göra det bra för barnen, laga mat, fixa och dona för att det ska bli så bra som möjligt.

 

Det sista hade varit ett ypperligt tillfälle att prata om hur olämplig situation det faktisk är för många barn under midsommar där föräldrarna tar tillfället i akt och super som idioter.

 

I synnerhet då nästa klipp faktiskt handlade om vad midsommar ska handla om, dans, sång, lekar, blommor och där barnen står i fokus. Inte ett tillfälle för föräldrar att supa. Visst kan man ta ett glas vin/öl till maten eller möjligen en nubbe men låt det stanna där. Och är man två föräldrar på plats, tycker jag faktiskt att en av föräldrarna ska låta bli alkoholen. Det kan faktiskt hända något som gör att man bör vara vid sina sinnes fulla bruk. Och annan sak som man ska komma ihåg, det finns INGET barn som gillar när mamma och pappa är alkoholpåverkade. De märker förändringen direkt.

 

 

Värsta samtalet som en mamma kan få.

”Mamma, vi har varit med om en bilolycka”

 

Att mötas av de orden i telefonen var fruktansvärt och nu förstår jag hur min mamma kände det när jag för många år sedan ringde till henne och sa samma sak för många år sedan.

 

Det var i tisdags kväll som min älskade dotter ringde till mig och berättade att de blivit påkörda bakifrån på 61:an, hon var i chock, luren lämnades över till hennes pojkvän. Fast det kändes som om golvet under mig blev som gummi och det började sticka i hela huvudet och jag bara ville skrika, kickade autopiloten in. Är ni oskadda? Hur ser det ut runt er med trafiken? Har ni ont någonstans? Ok, lägg Felicia i gräset bredvid vägen, ring 112 efter ambulans.

 

Allt gick efter omständigheterna bra, ingen skadades allvarligt, även om min älskling fick ligga kvar på sjukhuset över natten med nacksmärtor och bilen blev skrot.

 

De hade änglavakt.

 

Livet är så skört och det kan förändras på en millisekund. Det finns inget värre än när det händer ens barn något och precis efter att jag fick det där samtalet från Felicia, kom jag att tänka på något min mamma sa till mig när jag totalkvaddade min bil och hamnade på sjukhuset. Jag ringde henne och sa precis samma ord. Hon kom till sjukhuset direkt och sa till mig att något gått sönder inom henne efter mitt samtal. Att hon aldrig känt något liknande och att det bara rullades upp en massa minnen för henne på när jag var liten. Precis på samma sätt som det hade gjort för mig. Jag kan nu förstå hennes känsla. Det var precis så det var. Och det är så det blir på något konstigt sätt. När livet hänger på en skör tråd av någon anledning så är det precis det som händer, livets underbara spelas upp framför en i enormt snabb fart. Precis som om hjärnan vill tala om för dig, kom ihåg detta fina i livet, kämpa, var stark.

Coolast på studenten!

Jag säger bara Enzo äger!

Det var med viss tvekan och motsträvighet som jag gick med på att låna ut min ögonsten till att vara studentbalsbil idag. Jag brukar allt som oftast vara givmild och låna ut saker utan att blinka men när det kommer till att låna ut min gamla Fiat 500 -72, Enzo som han heter, ja då är det inte utan att det vrider om lite i hjärtat på mig. Många orosfrågor dyker upp. Tänk ifall det blir för tungt för honom? Tänk om Hampus glömmer att gasa till lite innan han växlar så att det sliter ut honom? Eller att någon råkar köra på honom, han är ju så liten….

 

Nåväl, jag kom över min oro och självklart skulle ungdomarna med kort varsel få låna honom till studentbalen. Igår kväll hämtade vi ut honom från garaget som den stått i under vinterhalvåret. Klockan 13.00 idag (hoppas ni märker tidsmarginalen) så stod jag på besiktningen med ögonstenen. Jag behövde inte hålla tummarna för att han skulle gå igenom, utan mer för att han inte skulle åka ned i besiktningsgropen. Det var nämligen med nöd och näppe som det gick vägen och det var inte en gång som jag kippade efter andan när jag trodde att bildäcket skulle glida ned över kanten. Det gick som tur var bra. Nu återstod bara att lära upp unge herr Kopparklint hur man ska köra en gammal veteran, vilket inte är helt enkelt. Och allt detta skulle genomföras innan kl.14.30 då tjejerna skulle hämtas upp…

Även om jag hade mina tvivel, så blev allt lyckat. Och visst blev man varm i hela hjärtat när man såg alla glada miner som Enzo, med innehåll möttes av. Han gjorde verkligen succé i bilkortegen. Så det var värt all stress och ångest inför denna dag och i synnerhet när jag såg lyckan lysa i ögonen på en viss ung herre och sitt glamourösa sällskap.

Jag skrattade gott när de gled in framför CCC och jag tänkte i mitt stilla sinne: tur att tjejerna inte hade större klänningar än vad de hade för då hade de fått problem i baksätet. Och killarna där fram… tur att takluckan var öppen så att de slapp sitta krökta med sina huvuden.

 

En helt underbar syn under en helt underbar eftermiddag, med Sveriges gladaste och snyggaste studenter. För att inte tala om det absolut i särklass snyggaste studentåket!

Ingen fest utan narkotika…

…ja, så känns det snart när det gäller vissa åldersgrupper och kretsar.

 

Medan jag satt och skulle skriva fick jag stanna upp en stund för reflektion. Ungdomar och alkoholdrickande inför skolavslutning och student stod på agendan. Jag skulle skriva en debattartikel, som jag gjort så många gånger tidigare. Ett ämne som måste lyftas från år till år och helst flera gånger om året. Men vad är det som händer egentligen, är det alkoholen som är det största problemet eller har det kommit någon ny aktör på banan? Jag skulle nog vilja säga att det har gjort det. Den aktören är större och utgör ett mycket större hot mot våra ungdomar. Den heter den liberala attitydförändringen.

 

”Jag tillhör en av de få i min klass som inte rökt på”, ”Kokainet flödar på krogen”, ”Du behöver inte leta för att se en narkotikapåverkad person på krogen, de finns överallt och alla har liksom accepterat att det är så det är nu för tiden”, ”Man behöver inte fuldroger på nätet längre, är så lätt och billigt att få tag på riktiga grejer och risken att torska finns nästan inte”

 

Detta är bara några kommentarer som jag har mötts av det senaste halvåret, tillsammans med rapporter från både polis, socialtjänst och kriminalvården, som alla säger samma sak. Attityden till narkotikaanvändning bland ungdomar och unga vuxna har förändrats radikalt och den beror i stor utsträckning på den goda tillgången som är just nu. Det krävs bara ett knapptryck så får du det hemlevererat. Det är extremt enkelt att få tag på droger, det finns ett brett utbud och allt för att tilltala olika personligheter, tycke och smak. Det är billigare än en fylla på krogen och du blir inte bakis, åtminstone inte om du bara använder det ibland. Argumenten för vilka biverkningar och skador du riskerar när du tar droger biter tyvärr inte.

 

Hur hamnade vi här?

 

Det är svårt att ange en enskild orsak men det har skett en attitydförändring hos unga när det gäller droger under en längre tid. Den psykiska ohälsan ökar bland befolkningen, vilket gör att man kanske enklare tar till en ”quick-fix” för att må bättre. Vi lever också i ett oerhört uppmärksamhetskrävande samhälle där vi själva gjort oss beroende av ständig bekräftelse som tilltalar hjärnans belöningssystem. Det är en ständig jakt på gilla-markeringar i olika sociala medier, spel som kan laddas ned till mobilen som går ut på att skapa ett beroende i hjärnan med snabba belöningar. Allt sammantaget gör att hjärnan till slut blir programmerad för att ständigt bli belönad genom bekräftelser av olika slag. Det i sin tur gör att när bekräftelserna uteblir, drabbas man av frustration, rastlöshet, abstinens och till och med viss depression. Det ökar risken för att man tar till enkla medel för att uppnå omedelbar tillfredsställelse, allt det som exempelvis droger kan erbjuda.

 

”När jag var ung testade jag narkotika första gångerna efter att ha druckit alkohol. Idag testar ungdomar droger utan att alkohol finns med i bilden.”

 

Detta är ett allvarligt problem som vi alla nu måste ta på fullaste allvar. Det är inte heller ett helt enkelt problem att lösa. Så, när jag skulle börja skriva en artikel om att förebygga langning av alkohol till ungdomar inför student och skolavslutning, insåg jag snabbt att det inte är det största problemet, även om det är nog så viktigt. När jag var ung testade jag narkotika efter att ha druckit alkohol. Idag testar ungdomar droger utan att alkohol finns med i bilden.

 

Det behövs ett rejält wake-up call hos oss föräldrar om att det faktiskt ser ut så här och att nu behöver vi jobba utifrån denna nya problembild.

Senaste inläggen.
Rikedom 25 Jul
Desktop