Marléne L Kopparklint
Författare. Marléne L Kopparklint

Unga möter våra äldre-en ständigt pågående solskenshistoria!

Du är så ung och vacker. Jag känner mig likadan inombords fast jag är 89 år. När jag går förbi spegeln i hallen tänker jag: ”Vad är det där för gammalt russin”. Min bild av mig själv stämmer inte överens med den i spegeln. I mitt huvud är jag ju fortfarande 25 år.

Jag tänker ofta på vad jag har varit med om i mitt liv. Du vet, jag var nog en sådan där kvinna som man kallar feminist idag. Jag skilde mig nämligen när jag var 40 år och det hörde inte till vanligheten på den tiden. Med mina två barn stod jag på mig och hävdade min rätt att stå på egna ben. Det var tufft må du tro och många elaka tungor försökte ständigt fälla mig men jag stod på mig.

Och kan du tänka dig, jag gjorde karriär och har två fullt friska barn som fått egna familjer. Trots allt motstånd jag mötte på både från män och kvinnor som ansåg att jag gjorde fel val i livet. Och värst var nog kvinnorna. De som egentligen skulle stötta mig, pratade illa om mig och viskade bakom min rygg. Vissa trodde inte att jag hörde, andra ville att jag skulle höra: ”Vem tror hon att hon är egentligen?”, ”Hon borde gå tillbaks till sin man för barnens skull”, ”Stackars barn”…  

 

Vad sägs om en tipspromenad tillsammans med glada ungdomar och äldre en härlig sommardag på Zakrisdals vårdboende? Underbart om du frågar mig och vilka värdefulla samtal som fördes! När reportern på NWT frågade mig om vad som är det bästa med denna satsning som vi i vård- och omsorgsnämnden gjort genom Ung omsorg, svarade jag erfarenhetsutbyte. Att unga får möjlighet att lyssna till våra äldres berättelser från livet och att våra äldre får en guldkant på tillvaron när de möter unga som gör det där lilla extra tillsammans med dem.

Detta är ett av de viktigaste och mest värdefulla initiativen som vi har tagit i Karlstad.

 

Att erbjuda extrajobb till högstadieungdomar ger oss möjligheten att visa upp yrket och därmed skapas ett intresse för att läsa vidare inom vård och omsorg. Och det behövs verkligen med tanke på vilken brist det är inom det denna bransch-allt färre unga vill utbilda sig inom detta område.

 

Det innebär ett fantastiskt erfarenhetsutbyte och sätter extra GULDKANT i vardagen för våra äldre som förtjänar det bästa!

Jag känner mig verkligen STOLT över att vi har initierat detta i Karlstad!

Dagboksanteckning maj 2018-Den trasiga trubaduren i Sevilla

Jag vet, alla tänker inte som jag.

Den trasige trubaduren i Sevilla

 

Jag vet att jag inte borde tänka som jag gör men jag kan bara inte låta bli. Det är maskrosflickan som knackar på helt enkelt. Den lilla flickan som hela sitt liv jobbat hårt för att skydda, ställa tillrätta, iaktta och alltid vara till lags. Jag har en förmåga att ibland kroka fast vid vissa människor som passerar mitt liv. Flyktiga möten där inte ett ord utbyts. Bara blickar som möts, om så för ett kort ögonblick. Snabbt sätter tankeverksamheten igång och det börjar borra in i mitt hjärta. Kopplingar till svunna tider görs. Något som påminner om mamma eller pappa, någon annan trasig människa som jag under min barndom, ungdomstid, mitt vuxna liv har mött. Som dotter, flickvän, offer, missbrukare, som socialarbetare eller vän.

 

Det är något i deras kroppsspråk, utstrålning, blick, utseende, som gör att det hugger till i mitt hjärta och jag tvingas att stanna upp. Reflektera över vad det står för. Ofta blir jag dyster och fundersam. Oftast lyckas jag vifta bort det men ibland går det inte. Det liksom klänger sig fast som en sådan där hårig kaktus som har små, små, nästintill osynliga taggar som riktigt tränger sig in huden. Man vet att det är en risk att känna på dem men man kan bara inte låta bli för man vill se om de verkligen är sådär de mjuka som de ser ut och vips så fastnar en sådan där osynlig liten jäkel som letar sig in under huden, kliar, sticks och är omöjlig att få bort. Precis så blir det för mig dessa tillfällen. Det ringer en klocka, en mix av nyfikenhet och sorg väcker upp tankar som jag begravt i min egen Pandoras ask. När det väl fastnat är det bara att följa med och laga efter läget. Det har dock blivit bättre. När jag var yngre kunde jag fastna var och varannan dag för att med åren, bli mer sällan. När det väl hände var det ofta som jag fick sitta och blinka bort tårar. En deja vuè som övergick till en spin-off effekt där dystra,  obearbetade minnen väcktes till liv. Idag händer det mycket sällan och när det händer har jag verktyg som sällan släpper fram det.

 

Ända tills nu i veckan när jag var i Sevilla.

 

Han kom fram med sin gitarr på ryggen där jag och mitt sällskap satt vid ett café. Mörkt kortklippt hår, solbränd, markerade ögonbryn och höga kindben. Hans ögon var melerade. Svårt att bedöma åldern eftersom det syntes lång väg att han levt ett hårt liv men kanske mellan 45-55 år. Även om han såg rejält härjad ut och inte helt nykter, skvallrade hans kläder, festivalarmband och halsband.  Han hade med största sannolikhet varit en kille som en gång i tiden varit ganska inne. Förmodligen en sådan som alltid hade glimten i ögat, hade lätt till skratt och charmade både killar och tjejer vart han än kom. Ungefär som Magnus Ugglas trubadur. En framåt och social kille som vann lika mycket på sin charm som sitt mystiska utseende.

Han väckte flera känslor hos mig och helt plötsligt var jag mentalt försvunnen från mitt sällskap. En sådan där enerverande tagg nästlade sig in under huden på mig. Det var ingen som märkte min frånvaro, de var för upptagna att diskutera barnuppfostran. De märkte heller inte vad som utspelade sig på gatan vi satt på och helt naturligt att de inte gjorde det.

Jag däremot följde hans steg, från de nedersta borden till de översta på restauranglängan. Det var knappt de andra märkte att han stannade till vid vårt bord och frågade om vi ville att han skulle spela något på sin gitarr.

 

Jag sa principfast nej och ångrade mig nästan omedelbart efteråt för att jag tyckte  synd om honom.

 

Inbörjan av kvällen när vi kom sa den kortvuxna, bastanta spanjorskan som serverade oss, bestämt åt oss , att plocka bort mobiltelefonerna från bordet och inte låta påsar eller väskor stå på trottoaren. De kringstrykande människorna på gatan var nämligen kriminella och väntade på ett tillfälle att agera-ofta såg de ett tillfälle att ’grab’n run’. Hennes förmaningar gjorde att jag blev lite mer på tå, lite mer uppmärksam på dessa utpekade som gick mellan borden och tiggde för sin överlevnad.

Vissa syntes det på att de inte skulle tveka men ”min trasige trubadur” var inte en av dem. Han hade det liksom inte i blicken och hans kroppsspråk och beteende sa något annat. Jag hade dessutom nyss fått det bevisat för mig. En ouppmärksam tjej vid ett bord längre ned, råkade nämligen tappa sin fodralklädda mobil, utan att hon märkte det, ned på trottoaren. Hon ställde nämligen sin handväska lite ovarsamt, på stolen bredvid, efter att hon halat upp ett ciggarettpaket. Den välte åt sidan och så gled den ur. Ljudet slukades antagligen upp av allt sorl eller möjligen vinet som runnit ned genom hennes strupe. Trubaduren iakttog hela händelsen och fäste ögonen på fodralet. Han hade på ett enkelt sätt kunnat göra en undanmanöver med sin gitarr, samtidigt som han satte sig på huk framför henne och hennes väninnor. Med charm i blicken hade han kunnat fråga om de ville att han skulle spela något eller varför inte låtsas knyta sina slitna, en gång vita, Adidas sneakers.

Istället gick han fram till dem, böjde sig ned, plockade upp mobilen, knackade tjejen på axeln och räckte fram den.

”Sorry miss, you dropped this”

 

Han stod stilla för en kort stund medan han fick ett misstänksamt tack. Samtidigt öppnade hon fodralet för att se om allt var på sin plats. Tubaduren insåg snabbt att det skulle stanna vid det, backade och gick sakta vidare. Jag följde honom med blicken men vek av när han kom fram till vårt bord. Efter någon sekund tittade jag upp igen och våra ögon möttes. Minnesbilderna gjorde sig till känna och plötslig ekade Tomas röst i mitt huvud.

Även om jag har blivit en skabbig missbrukare Marléne, finns det två saker jag aldrig skulle göra. Jag skulle inte stjäla från privatpersoner som jag möter på gatan och jag skulle inte blåsa min familj eller vänner. Svikit dem har jag redan gjort genom att bli en pundare, så den smärtan behöver jag inte spä på mer.

 

Kort därefter dök nästa minne upp. Uffe, min obotlige vandrare.
-Jag gör så gott jag kan men jag orkar liksom inte hålla ihop. Jag måste bara bort från den här stan tidvis. När ångesten, rastlösheten kommer ikapp mig. Då drar jag vidare och träffar nya glada människor som jag kan umgås med en kort stund. Precis så länge så att de inte kommer för nära inpå och börjar ställa frågor. Helst vill jag lämna dem bakom mig med ett leende på läpparna sägandes: fy, fan vilken skön kille det där var. Istället för att de ska säga: Fy, fan vilken tragisk jävel.

 

Sedan kom mamma, som så många gånger tidigare. Min fina mamma som alltid skulle ha ett perfekt yttre. Snygga kläder, alltid stå i centrum på fester. Och som gärna köpte människors bekräftelse genom att ge bort saker. Fast jag visste att mamma tyckte mycket om ett klädesplagg eller vad det nu än kunde vara, så gav hon bort det. Jag frågade alltid varför hon gjorde så och jag blev också arg på de som tog emot det, men jag fick aldrig någon respons. Sedan kom de där tunga perioderna då det inte fanns några pengar kvar. Då hon fortfarande försökte behålla sitt yttre, uppklädd och hårt sminomaskad. Min vackra trasiga mamma som var tvungen att sänka sig till en nivå under sin värdighet, för att få ihop pengar till piller och alkohol. För att orka leva och ta hand om mig som liten flicka. Och jag som alltid var ett steg framför eller bakom för att skydda henne, ställa saker och ting tillrätta, skademinimera, förebygga, rädda henne i de svåraste stunderna.

 

Alla dessa turer med både mamma och pappa har präglat mig och gjort att jag alltid har dessa känslomässiga tentaklerna ute. De som är så djupt inrotade och som skapat en enorm inneboende rastlöshet. Jag har alltid varit van vid att ta hand om någon, rädda liv, ställa mig emellan konflikter. Se på ansiktsuttryck och kroppsspråk, om mina insatser behövs.

 

Det var mamma jag såg i trubadurens djupt brungröna ögon, när han flyktigt stannade till vid vårt bord. Det var Uffes vilda själ och hesa röst jag hörde när såg honom komma och gå. Samma lugna steg, likadan kroppshållning och stil när halade fram sin gitarr och började spela Hotel California. Inte helt hundra på strängarna men fortfarande kunde man ana en svunnen talang. Precis som med min ungdomskärlek Uffe som jag trängde bort för att själv överleva. Denna obotlige flummare som vände upp och ned på mitt liv och visade vägen in den tunga haschdimman som slukade upp både mig och honom.

Sedan kommer vi till en av de finaste. Tomas min käraste vän. Han liksom jag hade rastlösheten boende inom oss, fast vi visste inte riktigt vad den stod för då. Jag lärde mig hantera den, det gjorde inte han och till slut fick hans liv ett tidigt slut. Bedövningsmedlen tog överhanden.

 

Precis på samma sätt som mamma, pappa och några av mina käraste vänner genom livet. Drogerna, bedövningen slukade deras trasiga själar alltför tidigt i livet.

 

Jag överlevde. Jag är kvar och lever med minnesfragment som gör sig påminda ibland men som inte tar överhanden. Vad är det som avgör? En dotter som bönar och ber? Tvångsbehandling? Bli placerad i ett fack och behandlad därefter? Bli religiös? Finna en inre styrka som byggs upp genom att man upptäcker att det faktiskt går att vända det negativa till något positivt? Att man får svar på varför den inre rastlösheten finns och lär sig hantera den?

 

För mig handlade det om att jag mötte vuxna människor som lyssnade, ställde vägledande frågor som jag själv fick söka svar på. Små gester som hade betydelse längre fram. De fanns där och tvingade inte på mig sina egna idéer och värdeingar om vad som var bäst för mig. De hade helt enkelt dörren på glänt. Så att jag hade ett val att kliva på om jag ville.

 

Den trasiga trubaduren i Sevilla, han var inte där än. Om han skulle komma dit. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur länge han hade kvar. Åt än det ena än det andra hållet. Har han något barn som bönat och bett honom komma tillbaks till verkligheten? Det som ingen annan än jag såg denna kväll väckte frågor och svar. Det finns så mycket trasiga människor runtom oss hela tiden. som ingen ens ser. Jag såg denna kväll.

Idag går mina tankar till…

Alla krigsveteraner

💔Att se alla TRASIGA människor som kämpade för sina liv. BARN som gick i tunna kläder i snön. Vänliga familjer som öppnade upp sina hem och delade med sig av det lilla de hade. Att se dem dagen efter, dödade av granater…

 

Sammanlagt har över 15 000 svenskar deltagit i Försvarsmaktens insats i Bosnien-Hercegovina mellan 1992 och 2008.

 

🙌 Heder och kärlek till alla soldater som kämpat för FRED, för människors lika värde. Ni som räddat LIV genom att riskera ert eget. Som ingett en känsla av trygghet. Som lyft upp BARN i sin famn, visat värme och KÄRLEK. Tröstat och visat omtanke. Det finns egentligen inga ord som beskriver men ett stort TACK till alla veteraner en dag som denna.

 

Och jag tänker särskilt på min älskade modiga soldat hemma som gjorde 4 vändor under denna period-älskar dig och är så stolt över dig

Få saker gör mig så upprörd

Karlstad är en relativt trygg kommun men vi har, via våra medborgarundersökningar sett att det finns områden där vi kan göra mer – inte minst för våra äldre.

 

Det finns inget som gör mig så upprörd som kriminella som särskilt riktar in sig på äldre personer. Att öka kunskapen om hur man kan värja sig mot dessa bedrägerier tror jag kan ge ökad trygghet men också ökad självkänsla och kontroll. Kändes riktigt bra att få till ytterligare två åtgärder som kommer att öka tryggheten för våra äldre men som också kommer att ge en positiv effekt för alla karlstadbor.

Det ena initiativet handlar om mer belysning i det offentliga rummet och tanken är att lysa upp utemiljön runt flera av kommunens vårdboenden redan under hösten 2018.  Det andra handlar om att förebygga bedrägerier mot äldre. Genom att öka kunskapen hos äldre och personalen som vårdar dem, om hur olika typer av bedrägeriförsök går till ska de bli bättre rustade och kunna värja sig. Utbildningsinsatserna ska ske i samråd med intresseorganisationer och polisen.

 

Ett steg till i tryggheten tecken✊

Ayam cemani

Jag har de senaste veckorna inte haft mycket tid för reflektion och andrum, det har helt enkelt gått i ett. Jag har ändå försökt att prioritera att skapa rum för att kunna sitta ned i lugn och ro. Hemma med familjen är det rummet, trädgården är min oas för detta ändamål. Vissa saker prioriteras och vissa får helt enkelt stå tillbaks. Pappas saker står exempelvis fortfarande kvar orörda i vardagsrummet. Just det har jag valt att inte ta tag i, utan har helt enkelt stängt dörren. Det är fortfarande ett stort öppet sår och jag tänker att jag har ett vardagsrum till så länge. Tids nog kommer jag att ta tag i det.

Istället har jag fokuserat på att göra i ordning min oas, få bort alla eklöv, rensat alla rabatter, planterat ut alla övervuxna blommor som jag planterade i februari, satt ut fiskarna i dammen OCH gjort i ordning den nya hönsgården. Så nu har vi höns hemma på gården, vilket är helt fantastiskt!

 

Det blev ett gäng rashöns och inte den vanligaste heller. Ayam Cemani, helt svarta höns med svart kött och svart skelett. En tålig ras, som är vänliga mot barn, kan inte flyga ut på 62:an och bli överkörda, värper många ägg och är ursnygga. Så nu är vi stolta hönsägare också. Det tog dem 17 timmar innan de började värpa ägg och visst är det stor skillnad på smaken😍

Försvara aldrig hedersrelaterat våld och förtryck med religionsfrihet, kultur eller traditioner!

🗣❗I Sverige idag finns barnäktenskap
🗣❗I Sverige idag finns könsstympning
🗣❗I Sverige idag finns hedersrelaterat våld och förtryck.

Det är våra barn som blir utsatta och vårt ansvar att se till att det inte händer.

 

I Sverige idag finns möjlighet för föräldrar att uppfostra sina barn utifrån olika filosofier, kulturer, religioner, övertygelser etc…

 

…så länge det INTE bryter mot svensk lag och/eller strider mot alla barns lika värde och rättigheter. Vi ska alltid agera för barnens bästa.

 

I vårt demokratiska Sverige har vi en skyldighet att se de handlingarna som utgör brott mot lagen, barn/kvinnokonventionen och mänskliga rättigheter. Vi ska aldrig förvara dessa kriminella handlingar med religion, kultur eller tradition. Det är fel.

 

 

Reglerna för asylrätt sätts ur spel…

…genom Centerpartiets stöd till regeringens förslag gällande de 9000 ensamkommande unga männen.

 

Det är bara att beklaga att Annie Lööf nu visat att Centerpartiet inte kan föra en ansvarsfull och trovärdig migrations- och integrationspolitik. De 9000 ensamkommande unga männen som har kommit till Sverige ska alltså ges rätt att studera på gymnasiet i fyra år trots att de saknar asylskäl.

 

För att kvalificera sig för detta skräddarsydda uppehållstillstånd räcker det i princip med att personen ”har för avsikt att studera” inte att han i praktiken gör det.

 

Tidigare avslag i migrationsdomstolar ska alltså upphävas genom särbehandling av denna grupp och kravet på att kunna styrka sin identitet blir slopat. Denna grupp åtnjuter ett ovanligt stort engagemang hos många men man får inte glömma att rättvisa är en förutsättning för när det gäller denna typ sv lagstiftning. Det finns även andra grupper som har nog så behjärtansvärda skäl att anföra men som får avslag. Vi kan inte särbehandla en enkild grupp och behålla vår trovärdighet.

Jag kan inte säga att jag blir förvånad över Centerpartiet agerande under gårdagen, däremot undrar jag hur kortsiktigt de kan få tillåta sig att tänka? Det finns heller inget rim och reson i hur Annie Lööf resonerar. Ena stunden riktade hon hård kritik mot regeringens förslag där hon inte lade några fingrar mellan om hur illa utformat medan hon i andra röstar ja till detsamma. Ja, principlöshet verkar vara den enda princip som Annie Lööf lutar sig mot.

 

Kan inte nog betona vad vår partiledare efter detta gått ut med: En röst på Moderaterna är alltså inte en röst på Centerns migrationspolitik men detta ska givetvis inte påverka majoritetens samarbete som vi har i Karlstad.

Fantastisk resa-stort tack!

Under gårdagen fick riksdagskandidater och politiker från Värmland, möjighet att åka med på en grön näringslivsresa i Karlstad tillsammans med LRF Värmland. Jag var med! 

Det var en mycket lärorik tur där information och intryck lämnade en känsla av stolthet, nyfikenhet, motivation. Men tyvärr också ilska och frustration efter att vi fick lyssna på Leif Widén, Norums gård utanför Molkom. Vi har 1000 dammar i Värmland, Norums gård har en av dem och Leif och hans släkt har skött om den under alla år ideellt. Med de nya lagarna och kraven har Länsstyrelsen nu krävt att han efter alla dessa år av ideellt arbete ska söka ett tillstånd som kostar 200 000 kr, trots att han inte producerat el på dryt 40 år. 

Underkläder av gran känns skönt, både för kroppen och miljön. Mjuka tvättåliga och skonsamma för miljön.

 

Molkoms biovärme AB

Mat som är klimatsmart, håller det värmländska landskapet öppet, ger jobb, är säker att äta men framför allt, från djur som mår bra!

Gällseruds gård AB

 

Jag tror att vi alla kan vara överens om att det är oerhört viktigt med det gröna näringslivet. Då krävs givetvis en sammanhållen näringspolitik som är serviceinriktad och utvecklande!

Unik lösning som ska hjälpa fler brottsutsatta människor!

HELLS ANGELS PENGAPÅSE SKÄNKS BORT.

👉Hells Angels var skyldiga att betala för rättegångskostnaderna i målet de förlorade mot Karlstads kommun.

🌱🌸🌿Vi skänker pengarna till välgörande ändamål. Ideella organisationer som bl.a stöttar brottsoffer.

Det är faktiskt inte en glad påsk för alla. Föreställ er 252 barn.

När vi skulle välja förskola till vår lille Willfred för ett tag sedan blev jag glad när vi gick en rundtur på den förskola vi till slut valde. På en av avdelningarna fick nämligen all personal en utbildning i hur man ska kunna se tecken och symptom hos barn som blir utsatta/berörda av våld, och hur man som ska agera om man misstänker att ett barn blivit utsatt. Dessutom var den som föreläste ett välkänt ansikte för mig. Det var Alla kvinnors hus barnsamordnare Nette. Bravo, tänkte jag när jag vinkade glatt till henne genom rutan.

 

När vi var i Dalarna på sportlovet för att besöka släkten fick jag höra om en vän som tagit hand om en knappt 2-årig pojke, ungefär lika gammal som vår son, eftersom han for illa i sin hemmiljö och saknade trygghet. Jag tittade på min lilla prins och tänkte, hur kan man utsätta sitt barn för något liknande? Hur kan man utsätta barn för våld? När jag tänker på alla kvinnor och barn som blivit utsatta för våld slits mitt hjärta i bitar. Att ett barn ser sin förälder utsättas för våld skadar mer än om de själva skulle bli slagna.

 

Tro mig, jag vet själv efter alla nätter då jag som liten vaknade med panik och gråt. För att jag drömt om mammas sönderslagna kropp och ansikte.

 

I tisdags var jag ordförande på Alla kvinnors hus årsmöte och jag uppskattar verkligen det oerhört viktiga arbete de gör. Under 2017 sökte 210 kvinnor hjälp för att de blivit utsatta för våld. De hade totalt 252 barn med sig, som också berörts av våldet. 18 kvinnor har tvingats bo i skyddat boende varav 3 var gravida. 16 barn har bott i skyddat boende och de har slitits upp från sin vardag med tryggheten i skolan, sina vänner med mera…

http://www.allakvinnorshus.org/#popup1

För att få en bild av hur många det faktiskt rör sig om kan man jämföra det med exempelvis Bärstadsskolan, den nyaste F-6 skolan på Hammarö, där går ca 500 elever. De utsatta kvinnorna och barnen är därmed nästan lika många som hela den skolans elever. På Råtorpsskolan i Karlstad går det 230 barn. Lägg till en skolklass till så är det lika många barn som har sett sin mamma bli utsatt för våld. De utsatta kvinnorna och barnen är fler än de 349 ledamöter som sitter i Sveriges riksdag. De är även fler än alla politiker i hela Karlstads kommun (ca 400 stycken).

Försök att ta in de jämförelserna och skapa en bild av alla barn och kvinnor som är utsatta för våld – bara i Karlstads kommun. Detta pågår mitt ibland oss. I detta nu. Och det är fruktansvärt.

 

Det är väl känt att våldet ökar i samband med högtider. Kanske dricker man mer alkohol än vanligt, men framför allt så tvingas man umgås mer med varandra än vanligt. Efter påsklovet kommer ännu fler barn ha fått se sin mamma utsättas för våld. Ännu fler barn kommer att lida av psykisk ohälsa som i sig är ett oerhört stort problem för hela samhället. Och det är något som ökar bland barn och unga.

 

Det är bra att Alla kvinnors hus och tjejjouren finns men det är rent ut sagt för jävligt att de ska behöva finnas. 


Senaste inläggen.
Ayam cemani 15 Maj
Bloggat på nwt.se.
Desktop