Marléne L Kopparklint

Dagboksanteckning maj 2018-Den trasiga trubaduren i Sevilla

Jag vet, alla tänker inte som jag.

Den trasige trubaduren i Sevilla

 

Jag vet att jag inte borde tänka som jag gör men jag kan bara inte låta bli. Det är maskrosflickan som knackar på helt enkelt. Den lilla flickan som hela sitt liv jobbat hårt för att skydda, ställa tillrätta, iaktta och alltid vara till lags. Jag har en förmåga att ibland kroka fast vid vissa människor som passerar mitt liv. Flyktiga möten där inte ett ord utbyts. Bara blickar som möts, om så för ett kort ögonblick. Snabbt sätter tankeverksamheten igång och det börjar borra in i mitt hjärta. Kopplingar till svunna tider görs. Något som påminner om mamma eller pappa, någon annan trasig människa som jag under min barndom, ungdomstid, mitt vuxna liv har mött. Som dotter, flickvän, offer, missbrukare, som socialarbetare eller vän.

 

Det är något i deras kroppsspråk, utstrålning, blick, utseende, som gör att det hugger till i mitt hjärta och jag tvingas att stanna upp. Reflektera över vad det står för. Ofta blir jag dyster och fundersam. Oftast lyckas jag vifta bort det men ibland går det inte. Det liksom klänger sig fast som en sådan där hårig kaktus som har små, små, nästintill osynliga taggar som riktigt tränger sig in huden. Man vet att det är en risk att känna på dem men man kan bara inte låta bli för man vill se om de verkligen är sådär de mjuka som de ser ut och vips så fastnar en sådan där osynlig liten jäkel som letar sig in under huden, kliar, sticks och är omöjlig att få bort. Precis så blir det för mig dessa tillfällen. Det ringer en klocka, en mix av nyfikenhet och sorg väcker upp tankar som jag begravt i min egen Pandoras ask. När det väl fastnat är det bara att följa med och laga efter läget. Det har dock blivit bättre. När jag var yngre kunde jag fastna var och varannan dag för att med åren, bli mer sällan. När det väl hände var det ofta som jag fick sitta och blinka bort tårar. En deja vuè som övergick till en spin-off effekt där dystra,  obearbetade minnen väcktes till liv. Idag händer det mycket sällan och när det händer har jag verktyg som sällan släpper fram det.

 

Ända tills nu i veckan när jag var i Sevilla.

 

Han kom fram med sin gitarr på ryggen där jag och mitt sällskap satt vid ett café. Mörkt kortklippt hår, solbränd, markerade ögonbryn och höga kindben. Hans ögon var melerade. Svårt att bedöma åldern eftersom det syntes lång väg att han levt ett hårt liv men kanske mellan 45-55 år. Även om han såg rejält härjad ut och inte helt nykter, skvallrade hans kläder, festivalarmband och halsband.  Han hade med största sannolikhet varit en kille som en gång i tiden varit ganska inne. Förmodligen en sådan som alltid hade glimten i ögat, hade lätt till skratt och charmade både killar och tjejer vart han än kom. Ungefär som Magnus Ugglas trubadur. En framåt och social kille som vann lika mycket på sin charm som sitt mystiska utseende.

Han väckte flera känslor hos mig och helt plötsligt var jag mentalt försvunnen från mitt sällskap. En sådan där enerverande tagg nästlade sig in under huden på mig. Det var ingen som märkte min frånvaro, de var för upptagna att diskutera barnuppfostran. De märkte heller inte vad som utspelade sig på gatan vi satt på och helt naturligt att de inte gjorde det.

Jag däremot följde hans steg, från de nedersta borden till de översta på restauranglängan. Det var knappt de andra märkte att han stannade till vid vårt bord och frågade om vi ville att han skulle spela något på sin gitarr.

 

Jag sa principfast nej och ångrade mig nästan omedelbart efteråt för att jag tyckte  synd om honom.

 

Inbörjan av kvällen när vi kom sa den kortvuxna, bastanta spanjorskan som serverade oss, bestämt åt oss , att plocka bort mobiltelefonerna från bordet och inte låta påsar eller väskor stå på trottoaren. De kringstrykande människorna på gatan var nämligen kriminella och väntade på ett tillfälle att agera-ofta såg de ett tillfälle att ’grab’n run’. Hennes förmaningar gjorde att jag blev lite mer på tå, lite mer uppmärksam på dessa utpekade som gick mellan borden och tiggde för sin överlevnad.

Vissa syntes det på att de inte skulle tveka men ”min trasige trubadur” var inte en av dem. Han hade det liksom inte i blicken och hans kroppsspråk och beteende sa något annat. Jag hade dessutom nyss fått det bevisat för mig. En ouppmärksam tjej vid ett bord längre ned, råkade nämligen tappa sin fodralklädda mobil, utan att hon märkte det, ned på trottoaren. Hon ställde nämligen sin handväska lite ovarsamt, på stolen bredvid, efter att hon halat upp ett ciggarettpaket. Den välte åt sidan och så gled den ur. Ljudet slukades antagligen upp av allt sorl eller möjligen vinet som runnit ned genom hennes strupe. Trubaduren iakttog hela händelsen och fäste ögonen på fodralet. Han hade på ett enkelt sätt kunnat göra en undanmanöver med sin gitarr, samtidigt som han satte sig på huk framför henne och hennes väninnor. Med charm i blicken hade han kunnat fråga om de ville att han skulle spela något eller varför inte låtsas knyta sina slitna, en gång vita, Adidas sneakers.

Istället gick han fram till dem, böjde sig ned, plockade upp mobilen, knackade tjejen på axeln och räckte fram den.

”Sorry miss, you dropped this”

 

Han stod stilla för en kort stund medan han fick ett misstänksamt tack. Samtidigt öppnade hon fodralet för att se om allt var på sin plats. Tubaduren insåg snabbt att det skulle stanna vid det, backade och gick sakta vidare. Jag följde honom med blicken men vek av när han kom fram till vårt bord. Efter någon sekund tittade jag upp igen och våra ögon möttes. Minnesbilderna gjorde sig till känna och plötslig ekade Tomas röst i mitt huvud.

Även om jag har blivit en skabbig missbrukare Marléne, finns det två saker jag aldrig skulle göra. Jag skulle inte stjäla från privatpersoner som jag möter på gatan och jag skulle inte blåsa min familj eller vänner. Svikit dem har jag redan gjort genom att bli en pundare, så den smärtan behöver jag inte spä på mer.

 

Kort därefter dök nästa minne upp. Uffe, min obotlige vandrare.
-Jag gör så gott jag kan men jag orkar liksom inte hålla ihop. Jag måste bara bort från den här stan tidvis. När ångesten, rastlösheten kommer ikapp mig. Då drar jag vidare och träffar nya glada människor som jag kan umgås med en kort stund. Precis så länge så att de inte kommer för nära inpå och börjar ställa frågor. Helst vill jag lämna dem bakom mig med ett leende på läpparna sägandes: fy, fan vilken skön kille det där var. Istället för att de ska säga: Fy, fan vilken tragisk jävel.

 

Sedan kom mamma, som så många gånger tidigare. Min fina mamma som alltid skulle ha ett perfekt yttre. Snygga kläder, alltid stå i centrum på fester. Och som gärna köpte människors bekräftelse genom att ge bort saker. Fast jag visste att mamma tyckte mycket om ett klädesplagg eller vad det nu än kunde vara, så gav hon bort det. Jag frågade alltid varför hon gjorde så och jag blev också arg på de som tog emot det, men jag fick aldrig någon respons. Sedan kom de där tunga perioderna då det inte fanns några pengar kvar. Då hon fortfarande försökte behålla sitt yttre, uppklädd och hårt sminomaskad. Min vackra trasiga mamma som var tvungen att sänka sig till en nivå under sin värdighet, för att få ihop pengar till piller och alkohol. För att orka leva och ta hand om mig som liten flicka. Och jag som alltid var ett steg framför eller bakom för att skydda henne, ställa saker och ting tillrätta, skademinimera, förebygga, rädda henne i de svåraste stunderna.

 

Alla dessa turer med både mamma och pappa har präglat mig och gjort att jag alltid har dessa känslomässiga tentaklerna ute. De som är så djupt inrotade och som skapat en enorm inneboende rastlöshet. Jag har alltid varit van vid att ta hand om någon, rädda liv, ställa mig emellan konflikter. Se på ansiktsuttryck och kroppsspråk, om mina insatser behövs.

 

Det var mamma jag såg i trubadurens djupt brungröna ögon, när han flyktigt stannade till vid vårt bord. Det var Uffes vilda själ och hesa röst jag hörde när såg honom komma och gå. Samma lugna steg, likadan kroppshållning och stil när halade fram sin gitarr och började spela Hotel California. Inte helt hundra på strängarna men fortfarande kunde man ana en svunnen talang. Precis som med min ungdomskärlek Uffe som jag trängde bort för att själv överleva. Denna obotlige flummare som vände upp och ned på mitt liv och visade vägen in den tunga haschdimman som slukade upp både mig och honom.

Sedan kommer vi till en av de finaste. Tomas min käraste vän. Han liksom jag hade rastlösheten boende inom oss, fast vi visste inte riktigt vad den stod för då. Jag lärde mig hantera den, det gjorde inte han och till slut fick hans liv ett tidigt slut. Bedövningsmedlen tog överhanden.

 

Precis på samma sätt som mamma, pappa och några av mina käraste vänner genom livet. Drogerna, bedövningen slukade deras trasiga själar alltför tidigt i livet.

 

Jag överlevde. Jag är kvar och lever med minnesfragment som gör sig påminda ibland men som inte tar överhanden. Vad är det som avgör? En dotter som bönar och ber? Tvångsbehandling? Bli placerad i ett fack och behandlad därefter? Bli religiös? Finna en inre styrka som byggs upp genom att man upptäcker att det faktiskt går att vända det negativa till något positivt? Att man får svar på varför den inre rastlösheten finns och lär sig hantera den?

 

För mig handlade det om att jag mötte vuxna människor som lyssnade, ställde vägledande frågor som jag själv fick söka svar på. Små gester som hade betydelse längre fram. De fanns där och tvingade inte på mig sina egna idéer och värdeingar om vad som var bäst för mig. De hade helt enkelt dörren på glänt. Så att jag hade ett val att kliva på om jag ville.

 

Den trasiga trubaduren i Sevilla, han var inte där än. Om han skulle komma dit. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur länge han hade kvar. Åt än det ena än det andra hållet. Har han något barn som bönat och bett honom komma tillbaks till verkligheten? Det som ingen annan än jag såg denna kväll väckte frågor och svar. Det finns så mycket trasiga människor runtom oss hela tiden. som ingen ens ser. Jag såg denna kväll.


Senaste inläggen.
Ayam cemani 15 Maj
Bloggat på nwt.se.
Desktop