Marléne L Kopparklint

Dagboksanteckning januari 2018-pappas död och konstnären Joakim Johansson


Pappa är ju nu borta. Jag blev sittandes mitt i pappas vardagsrum, stirrande på alla hans saker. Doften av honom dröjer sig kvar i hela lägenheten. Jag borrar in mitt ansikte i en av soffkuddarna. Blundar och ser hans ansikte. Egentligen vill jag inte göra mig av med lägenheten, det känns som det sista av pappa då försvinner för alltid.

 

Min blick hamnar på de uppstoppade fåglarna och rådjuren som jag alltid haft blandade känslor för. När jag var liten tyckte jag att de var lite obehagliga men de höll mig vaken de nätter då mamma och pappa inte kom hem. De tvingade mig att hålla mig vaken där jag satt uppkrupen i pappas stora vinröda fåtölj i sammet och väntade. Jag stirrade oavbrutet på dem där de satt på väggen ovanför den öppna spisen. Jag hade skapat bilden av att om jag somnade, då skulle de få liv. Duvhöken med de nästan lysande gula ögonen, skulle lämna sin gren och flyga ned mot mig och sätta klorna i mitt huvud.

 

Med blandade känslor kom de att bli ett slags sällskap för mig under hela min uppväxt. Pappa gav ett par av dem till mig för många år sedan och jag prövade att sätta upp dem hemma men det gav samma effekt som när jag var liten. De tillhörde hemma men skapade en ångestkänsla varje gång jag såg på dem. Jag tänkte på mig som liten flicka, där djuren symboliserade en falsk trygghet genom nätter av förtvivlan.

 

Så nu när jag satt i pappas lägenhet var det precis som lilla flickan Allis med sitt midjelånga röda hår, stod bredvid mig, och höll mig i handen. Tillsammans satt vi och tittade på dem och mindes. En tragisk och ledsam känsla.

 

Jag vill inte ha dem hemma men ändå vill jag inte kasta dem och sälja dem får jag heller inte göra. Så vad ska jag ta mig till? Jag har kommit på mig själv att dessa djur på något sätt har kommit att bli mitt största bekymmer. Mitt i all sorg, och alla saker som ska tas tag i, ja då har jag valt att fokusera på dessa uppstoppade djur. Med en enklare analys kommer jag fram till att min hjärna förmodligen tycker att det är enklare att fly i tankarna med att lösa det problemet, istället för andra som känns än mer övermäktiga.

 

Därför var det naturligt att jag tog upp detta när vi hade middag hemma med några goda vänner några dagar efteråt. Vad ska jag ta mig till med pappas uppstoppade djur? Jag förväntade mig egentligen inga svar men helt otippat så fick jag det: ”Men du Marléne, jag vet en person som jag absolut tror skulle vilja ta hand om dina djur.”

 

Joakim Johansson. Än en gång korsar denna mystiska man mitt livs vägar på ett outgrundligt sätt. För ca 10 år sedan fastnade jag för en av hans målningar på en auktion, med blandade känslor än en gång. Det var nämligen en målning med motiv på den gata dit jag och mamma flyttade när hon och pappa separerade andra gången, Bergslagsgatan. Jag var 9 år och hela min värld hade rasat. Att bo själv med mammas eskalerande missbruk var en fruktansvärd tillvaro och jag minns tiden med sorg. På tavlan fanns just de hus som jag åtskilliga gånger stod utanför och väntade. I förtvivlan och med en önskan om att pappa skulle komma och hämta mig från allt det hemska. Att han skulle ta med mig hem till mitt riktiga rum.

 

Tavlan var så otroligt ren och klar i sina linjer och Fredrik som inte hade samma minnen som jag, blev också fängslad av den och sa: ”Jag har faktiskt aldrig känt sådant habegär till en tavla förut. Helt plötsligt omvandlades de svåra minnena till något vackert. Vi hade dock inte råd att köpa den men jag sparade en bild på den och i hemlighet målade jag en kopia av den som jag gav Fredrik i present. Tyvärr gick tavlan sönder när vi möblerade om för något år sedan och den ställdes undan. Vem som målat den kom vare sig jag eller Fredrik ihåg. Ända tills vi hamnade på en gemensam middag hos samma vänner som hade lösningen på mitt uppstoppade djurproblem. Fredrik hamnade nämligen bredvid Joakim och de började pratade med varandra. Joakim började visa bilder på sina verk och det var där som det började klarna för Fredrik: ”Men det måste ju vara du… som har målat en tavla som jag aldrig kunnat släppa”

 

Och så var det. Än mer häpnadsväckande blev det när Joakim berättade att han faktiskt hade målningen kvar i sin ägo och eftersom han tyckte att vår historia var så fin så kanske han kunde tänka sig att sälja den till oss.

 

Två händelser där Joakim med sitt goda hjärta och magiska händer, korsat mitt livs vägar. Där han omedvetet och nu medvetet kommer att ha omvandlat något negativt till positivt. Två separata betydande delar i min livshistoria, där mamma och pappa haft betydande roller. Flickan Allis med fåglarna och rådjuren. Flickan som satt på trottoaren. I båda fallen känner hon sig övergiven av sina föräldrar.


Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Desktop