Marléne L Kopparklint

Det är ganska självklart för mig att skriva om sådant som gör ont

Det är klart att den senaste tiden fyllts av mycket sorg och bearbetning efter pappas död. Och det kommer med jämna mellanrum att vara en en del texter kring denna tid.  Det skulle inte vara jag annars. Det känns både befriande men också viktigt att faktiskt prata om ett av de mest tabubelagda ämnena som finns, döden. Det som är det mest naturliga som finns men som ingen vill prata om. Inte minst för att det gör ont och för att man är rädd för det. Det känns obehagligt och man vet inte riktigt vad man ska säga. Därför drar man sig kanske mer undan när man har en person i sin omgivning som sitter i dödens väntrum.

 

Jag har tyvärr själv varit med om att vara den som har stått bredvid och sett på när andra varit i liknande situation som jag själv varit i. Jag har då som vän försökt att inte dra mig undan. Tvärtom har jag istället varit mer på. Hört av mig mer ofta och till och med trängt mig på. Ett samtal, några skrivna ord, en fika, kanske en blomma gör faktiskt skillnad. Det är nämligen så att när man befinner sig mitt uppe i det svåraste, så känner man sig ensammast i världen och knackar någon på den bubblan, ja, då vet man att man inte är det. Man behöver bli påmind om det på olika sätt. Så ett tack till alla som visat mig och familjen detta på olika sätt. Det har haft betydelse.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Desktop