Marléne L Kopparklint

På frågan om jag själv blivit utsatt för sexuella trakasserier…

Varför ska jag anmäla det när det ändå inte leder till något. Ord står mot ord, inget kan bevisas. Och kvar sitter jag med skuldstämpeln. I värsta fall blir det omvända roller. Jag blir ”The bad guy” och han offret som blivit baktalat. 

Ett citat som många utsatta brottsoffer nog känner igen sig i.

 

Igår och idag har jag blivit intervjuad utifrån inlägget jag skrev om #metoo effekten. Hur jag ser på att både förtroendevalda och tjänstemän inom politiksfären vittnar om övergrepp, trakasserier och kränkningar som de har varit med om.

 

Svaret är enkelt: Det är fullständigt oacceptabelt men man måste också vara självkritisk, inom vårt område är det samtidigt komplext eftersom den politiska arenan inte är en ”traditionell” arbetsplats.

 

Politiken är inte uppbyggd som en ”normal” arbetsplats där man som förtroendevald kan gå till sin arbetsgivare eller facket och anmäla en händelse. Inom politiken ska man gå till sin gruppledare/tillika partikollega som också är förtroendevald. Alternativt den lokala partistyrelsen som också består av förtroendevalda. Alternativt partiombudsmannen som är det bästa alternativet.

 

”Man kanske är tyst för att skydda partiet”

”Man är rädd för att folk ska säga att ”det är partikulturen”. Och då kanske man hellre är tyst för att skydda partiet – man känner att man själv är den som smutsar ner det. Dessutom kan man så enkelt bli bortvald, inte få uppdrag för att partiet helt enkelt funnit någon bättre.”

 

Det som försvårar är att det är inte helt vattentäta skott vart man som offer ska vända sig inom organisationen och framför allt att man kanske inte känner sig helt trygg med att göra det. Här har vi en hemläxa att göra och direkt när detta briserade, tillsattes en arbetsgrupp inom vårt parti för hantera frågorna på rätt sätt och där målet är att dels bryta tystnadskulturen men också agera på rätt sätt när det dyker upp olika ärenden. Komplexiteten inom politiken gör att det är en ännu större utmaning för oss att tydliggöra och stärka upp vår organisation och handlingsplaner så att våra förtroendevalda känner en trygghet i att faktisk berätta. Men det är absolut ingen omöjlighet och det ska göras.

 

Har jag då själv blivit utsatt? Svaret är ja. Nu är det dock några år sedan och då kände jag mig faktiskt inte trygg i att vare sig berätta eller anmäla händelserna utifrån olika perspektiv.

-Att bli tvingad att direkt berätta vem det var, trots att jag bar på en rädsla och osäkerhet.

-Att jag då skulle bli anklagad för att möjliggöra eller skydda förövaren och att det då inte skulle vara trovärdigt. Det fanns helt enkelt en rädsla för att om jag skulle prata med någon om det utan att anmäla det, skulle jag inte bli betrodd.

-Jag var också rädd för att hans förtroendekapital i organisationen skulle vara större än mitt och att det därför skulle vändas mot mig.

 

Som offer ställs man inför många tankar och funderingar. Och det är inte konstigt. Det finns så mycket skuld och skam i detta och det är just därför som alla arbets-/uppdragsgivare måste bli bättre på att möta människor som blivit utsatta och agera på rätt sätt.

Senaste inläggen.
Desktop