Marléne L Kopparklint

#metoo i maktens korridorer

Inom politiken på riksplan har nu tystnadskulturen börjat luckras upp runt #metoo.

 

Flera toppolitiker vittnar om hur de har blivit utsatta. Jag stannade själv upp vid en av dessa berättelser igår kväll. Det var en partikollega som berättade om sina bedrövliga upplevelser. En stark kvinna som äntligen tagit bladet från munnen och faktiskt berättar om hur hon blivit utsatt för diverse övergrepp, maktmissbruk, härskartekniker och allt samlat under ett stort paraply av tystnadskultur. Det är starkt att läsa men det är inte utan att jag blir både förbannad och ledsen. Det mest tragiska är nog att jag blev inte förvånad. Det är verkligen inte ok och jag misstänker att det snart kommer att brisera med upplevelser även från politiken i och med #metoo

 

Jag tror dock att del av förklaringen till denna tystnad är att det även inom politiken finns en maktkultur. Vi är inte på något sätt förskonade från kränkningar, trakasserier, utnyttjande, övergrepp, förtal, hot etc. I synnerhet inte under nominerings- och valtider då vi ska konkurrerar mot varandra om olika uppdrag och där vissa tar till metoder som på vilken arbetsplats som helst inte skulle vara acceptabla överhuvudtaget. Passiviteten och bristen på agerande när det sker kan bero på både okunskap och feghet men leder nog till att många väljer att inte berätta. Man tänker att det är ingen idé eller så kanske man tänker att det blir ännu värre om man berättar, att man då blir föremål för baktaleri och skitsnack. Att man inte blir betrodd. I synnerhet om förövaren har en maktposition. Istället lider man i tystnad och står ut eller så lämnar man.

 

Tyvärr kan denna dåliga kultur bidra till den stora omsättningen och kortvariga engagemanget hos främst kvinnliga förtroendevalda.

 

Det går att jämföra den politiska miljön på både riks och lokal nivå med det som framförts om teatervärlden. Där arbetar folk som frilans och är beroende av arbetsgivarna och vi som förtroendevalda har också bara tillfälliga engagemang (fritidspolitiker) och är beroende av att någon tycker att man är såpass bra att man blir erbjuden förtroendeuppdrag. I båda fallen finns det en beroendeställning och utsatthet.

 

Jag har tyvärr exempel där flera berättat att de har blivit utsatta och att de därför lämnat och tyvärr har jag också egna erfarenheter. Detta är på intet vis acceptabelt och vi har alla ett gemensamt ansvar. För att motverka dessa maktövergrepp måste vi lyfta upp det till ytan som nu har gjorts genom #metoo och bryta tystnadskulturen men ännu viktigare. Ta fram planer för hur vi ska agera när det uppstår.

 

Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Hej världen! 22 Jan
Desktop