Marléne L Kopparklint

Flickan med sorgen i dödens väntrum

När vi väl försonats, förlorar vi snart varandra ändå. Tyvärr står döden och knackar på dörren.

 
Det här är ett svårt blogginlägg men jag vill dela med mig av det som jag gått igenom det senaste året och främst den senaste månaden. 

 

Många frågar om hur det går med skrivandet på den sista delen i boktrilogin. Har då svarat: Jo, det går men det är lite komplicerat just nu. Orsaken är det som jag nu ska berätta och jag berättar för att få ökad förståelse. Jag går nämligen igenom en svår period nu. För det mesta kan jag hålla skenet uppe men ibland brister det. Det är precis så det är med sorgearbete. Det syns inte alltid utanpå men den finns där under ytan. Och just nu har sorgen flyttat in hos vår familj. Än en gång.

 

Jag håller på att förlora min pappa och mina barn, sin morfar. Denna gång måste jag nog tyvärr inse att när han väl är förlorad så kommer han aldrig mer tillbaka igen. Pappa är nämligen döende.

 

För en tid sedan valde jag att låta honom komma in i mitt liv igen. Trots att jag lovat mig själv att aldrig mer ta upp kontakten med honom. Det finns helt enkelt alltför många djupa sår som inte läker. Men så en dag för nästan två år sedan fick jag ett samtal, pappa var svårt sjuk. Efter många turer fram och tillbaks i mitt inre, tog jag beslutet. Vi försonades. Han tog min hand och sa det där ordet som jag så många gånger önskat att få höra. Jag kunde inte riktigt ta emot vår nya relation denna gång även om det kändes som en sten föll från mitt hjärta. Den lilla flickan inombords skuttade av glädje och tänkte: Åh, äntligen kan jag få tillbaks pappa. Stora flickan mäktade dock inte med det: Vadå för pappa? Det har ju aldrig funnits någon, dumma flicka!

 

Sorgen över att han aldrig varit en riktig pappa och svikit mig ordentligt alltför för många gånger, ställdes mot en annan förlåtande förklaring. Pappa hade ju aldrig förutsättningarna från början. Han hade själv alldeles för djupa sår för att mäkta med sig själv utan alkohol och droger. Och ovanpå på det så träffade han min mamma. Min vackra men trasiga mamma. Två olycksfåglar som bestämde sig för att ändå försöka låta kärleken övervinna allt. Och där blev jag till. De ville nog från början att det skulle bli bra men deras förödande glöd inombords slocknade aldrig. Den blossade ofta upp och blev till en eld som ödelade så mycket, inklusive min barndom.

 

Där och då sa min inre röst: Ge honom en chans Marléne. Det är bättre att ångra något man gjort än något man inte gjort. Jag försökte verkligen men backade ändå till slut. Jag var inte mogen. Och det avgörande ögonblicket var när pappa skulle stryka mig kärleksfullt på kinden och jag stelnade till av rädsla. Jag blev förstenad. Hemska minnen hann ikapp mig.

 

Jag fick iallafall möjlighet att göra ett nytt val lite senare. Pappa ringde mig och sökte kontakt. Den här gången var jag starkare. Jag ville inte se på pappa som en ovän. Jag bestämde mig för att släppa in honom i mitt liv igen. Jag stannade upp och sa till mig själv: Det som varit har varit, pappa och jag är här och nu. Vi bestämde oss båda för att vi skulle blicka framåt. Se varandra för de vi är idag. Inte älta det förflutna.

 

Vi försonades.

 

Nu såg jag en gammal, sliten, sorgsen man som längtade efter sin lilla familj. Min pappa. Han var inte densamma som han varit. Han blev inte arg för ingenting. Han var inte oberäknelig. Han var kärleksfull mot sina barnbarn och kunde inte låta bli att pussa och stryka sin hand på lilla Willfred eller ringa till Hampus och fråga när han skulle komma nästa gång. Han blev genuint glad när jag kom och hälsade på. Han såg på mig som sin älskade dotter. Det var avskalat på ett sätt som jag inte sett förut. Hans förgörande eld inombords verkade ha slocknat och i allt detta väcktes successivt en enorm sorg inom mig. Varför kunde inte detta ha kommit tidigare? Varför var det tvunget att bli så tidsbegränsat?

 

Pappas livslånga missbruk har satt sina spår och han har fått flera allvarliga sjukdomar, där cancern kommer att vara den som till slut sätter punkt i hans liv.

 

Vi har varit tvungna att ta en månad i taget under sommaren. Glädjas åt att pappa överlevt Willfreds 1-årsdag, Hampus student, Felicias 25-årsdag och sin egen 70-årsdag. Men han kommer nog inte överleva mycket mer nu. När jag den senaste tiden besökt honom har han sagt till mig: Kom nu ihåg vilka två låtar som ska spelas på min begravning och lägg mig bredvid mor din. Det blir bäst så. Sedan kan väl du också ligga där mellan oss när det är dags, fast det ska ju dröja förstås.

 

Efter alla dessa år slocknade deras eldar. Till slut kanske de ändå finner ro tillsammans. Min mamma och pappa. Olycksfåglarna.

 

”Gråt inga tårar mer för min skull” är en av låtarna. Så typiskt pappa.

Nu finns bara väntan och sorg kvar. Pappa tynar sakta men säkert bort. Till er som finns i min/vår närhet just nu vill jag säga: Möt mig där jag befinner mig. Skratta och le när jag är glad. Trösta mig när jag är ledsen och inte riktigt mäktar med. Fråga hur jag mår. Du kanske får svar. Kanske inte. Var bara där alldeles oavsett tystnad eller inte.

Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Hej världen! 22 Jan
Desktop