Marléne L Kopparklint

Blir både ledsen och förbannad

För en kort tid sedan fick jag ett samtal från en person som hade läst en av mina böcker och bad om råd. Hen beskrev sig själv som bipolär och att hen hela tiden blev missförstådd, osynliggjord och hela tiden föll mellan stolarna. Att det kändes mycket enklare att inte gå till skolan. Att hen tappat lusten helt och hållet.

 

Hjärtkrossande att höra denna berättelse.

 

Förra veckan hade jag förmånen att få lyssna på 4 tjejer som berättade om hur trasig deras skoltid varit. Hur deras liv kantats av psykisk ohälsa och hur de fallit mellan samhällets stolar gång på gång. De berättade om hur tufft det varit tuff för dem, att de inte känt sig lyssnade på, att de känt sig misslyckade och att de mått riktigt dåligt tidvis. De avslutade med att berätta om hur avgörande det faktiskt är att få hjälp tidigt. Vad som förändrat deras liv idag. Villa råd de ville ge oss vuxna.

 

Med dessa berättelser till bakgrund kan jag inte låta bli att tänka på min egen skoltid, där exakt samma känslor fanns hos mig. De morgnar när man vacklade. Med blytunga ben och en osynlig förkvävande tung sjal som lindade in hela överkroppen så tung att Konturerna av axlarna var så gott som utsuddade. Man kände sig bara som ett grått streck. Vissa dagar lyckades man motivera sig att ta sig ur sängen och faktiskt gå iväg till skolan medan andra dagar bara kändes hopplösa och var omöjliga. Dessa hopplösa dagar undrade man i sitt dystra sinne, om man verkligen skulle orka gå till skolan en enda dag mer i sitt liv. Hur mycket mer tilltalande det var att bara krypa tillbaks under täcket, in i mörkret och bara försvinna. Helst för all framtid.

 

Jag fanns där då för över trettio år sedan. Dessa andra unga personer som jag berättat om, fanns där för bara några få år sedan och i detta nu. Det är som om tiden stått stilla när man ser på mig själv och dem. Berättelserna gör ont inombords. Det som har hänt skulle aldrig behövt hända i något av fallen.

 

Tjejerna som var med på Nya perspektiv i Sunne har idag fått hjälp genom Värmlands framtid vilket är bra. De har dock fått hjälpen för sent. Den skulle ha kommit redan i grundskolan, så att de sluppit många av de djupa sår som de förmodligen bär inombords. Även om jag tycker att satsningar som Värmlands framtid EBL-skolan etc. är bra, gör det mig förbannad att de överhuvudtaget måste finnas. Om de kan lyckas så borde skolan också klara av att det. Det är aldrig eleverna som misslyckas med skolan, det är skolan som misslyckas med eleverna. Det finns skolor som jobbar bra och som inte tillåter att elever faller igenom. Vi måste se på dem och lära oss av deras framgångrecept. Här ska inte jantelagen gälla, här ska det inte finnas revirtänk, lillebror- eller storebrorskomplex. Det är bara att erkänna att det faktiskt finns de som lyckats bättre och att man tar tjuren vid hornen och försöker göra detsamma.

 

Av de som varit med om misslyckanden måste vi också lära. Vi kan börja med att lyssna på dem. På deras goda råd som säger att vi ofta stirrar oss blinda på statistik, att vi inte frågar människorna som finns bakom statistiken hur de upplever att det fungerar. Att vi måste stanna upp och lyssna på de som befinner sig där och då, här och nu.

 

VI måste bli bättre på att se det som inte syns. Skrapa på ytan. Göra om och göra rätt. Inte misslyckas med våra barn och unga.

 

 

Senaste inläggen.
Rikedom 25 Jul
Bloggat på nwt.se.
Rikedom 25 Jul
Desktop