Marléne L Kopparklint

Såg dokumentären om Sven-Erik Magnusson ikväll…

När Sven-Ingvars firade 60 år tillsammans på scenen så spelades det in en dokumentär 2016, som sändes på TV4 och där man på nära håll fick följa radarparet Sven-Erik Magnusson och Ingvar Karlsson. Jag är uppvuxen med Sven-Ingvars eftersom både mamma och mormor gärna lyssnade till dem och då särskilt ”Fröken Fräken och ”Te’ dans mä Karlstatösera”.

 

Jag får nog erkänna att dansband aldrig blev min genre av musik men ändå så fick givetvis Sven-Ingvars en plats i mitt hjärta, även om det blev många år efter att mamma och mormor lyssnade som mest på dem. Och det beror på att Sven-Ingvars var så mycket mer än ett dansband, inte minst med tanke på det speciella albumet, Sven-Ingvars i Frödingland där samtliga melodier är tonsättningar av Gustaf Frödings dikter.

 

Sven-Ingvars är Värmlands stolthet och det var alltid en folkfest i Karlstad när de uppträdde på Sandgrund.  De gick helt enkelt rak in in hjärtat på de flesta. 

 

Jag såg inte dokumentären när den sändes 2016. Jag såg den nu och berördes så otroligt mycket. I synnerhet när Sven-Erik i slutet, pratar om sin sjukdom. När han säger att de får se hur det blir framåt med spelningar pga. hans cancer och att han måste ta en dag i taget. Att han inte kan planera något framåt eftersom han inte vet hur det ser ut för honom men att hans liv är på scenen och att det är där han vill vara. Att han hoppades att det skulle bli några år till med spelningar.

 

Just där gick det inte längre att hålla tårarna tillbaka…

 

Ett fascinerande liv med en enorm karriär som en av Sveriges mest kända och folkkära artister är nu till ända. Men det tar emot att skriva just det. Även fast Sven-Eriks liv nu så tragiskt tagit slut, hoppas jag och är helt övertygad om, att hans musik och person kommer att bli mer levande än någonsin.

 

Tack för allt.

Senaste inläggen.
Rikedom 25 Jul
Bloggat på nwt.se.
Desktop