Per-Inge Lidén
Kategori. Okategoriserade

Wermland opera äger

Igår var jag på Wermland opera. The Greek passion heter föreställningen och den handlar om en grupp bybor som ska sätta upp det årliga passionsspelet. Plötsligt kommer en grupp främlingar från en plundrad och övergiven by och söker asyl. De avvisas och får söka skydd i bergen.

Den här föreställningen är bra. Tät, välsjungen och handlingen går rätt in i maggropen. Och det är ju precis den här frågeställningen vi lever med idag. I min socialnämnd kämpar vi med att få fastighetsägare att hyra ut till våra nyanlända, arbetsgivare att ställa upp med lärlingsplatser och föreningar att öppna upp och släppa in.

Många gånger ställer jag mig frågan. Vad innebär det att vara en människa. Egentligen.

Köp biljett. Nu.

Miljard till skolan

Igår var jag på Sundstaskolan och var med om invigningen av arbetet med ny skola. En bit över 400 miljoner satsar vi i Karlstad på nya lokaler. Tillsammans med de skolbyggen som är på gång gällande bla a Hultsbergsskolan, Västerstrand och cityförskolor som snart ska byggas blir det uppemot en miljard kronor. En oerhörd satsning för en kommun som Karlstad. Men det är det värt. Våra barn behöver bra utbildning för att kunna bli en del av den helt förändrade värld som kommer att möta dem i livet. Då behövs också en god miljö för lärande som är trivsam och pedagogiskt bra. Vi ser också att många av de ungdomar som inte går igenom gymnasieutbildningen får det svårt att få jobb och ett bra liv i vuxen ålder. Det är därför det för mig som miljöpartist är så viktigt med den här skolsatsningen i Karlstad. Det är därför det varit så viktigt för MP att ha posten som minister och chef på utbildningsdepartementet. Bra utbildning är grunden för ett gott liv. Våra barn är värda att få gå i fina skolor.

Kopter och mångfald

Varit i Södertälje och besökt biskop Abakir. Han är biskop för det koptiska kyrkan i Skandinavien som har 10 000 medlemmar. En fin man med varma ögon som tillbringat 7 år i ett kloster i Egypten, dit han också återvänder tre gånger varje år. Kopterna är intressanta. Det sägs att evangelisten Markus grundade kyrkan i Alexandria, Egypten, nån gång på 50-talet efter Kristus. Sen har den funnits i snart 2000 år som en vital del i egyptiskt liv.På 600-talet kom den islamska invasionen och med den arabiskan och en ny kultur som ersatte den mer afrikanska koptiska kulturen. Sedan dess har man levt med Islam. Ibland i samförstånd – ibland i konflikt.
Biskopen berättade helst om det viktigaste – barnens plats och roll i kyrkan där man varit väldigt framgångsrik. Men också om den förföljelse som finns mot de koptiskt kristna idag, i Egypten – men det har skett incidenter också här i Sverige.
Mångfald är en tillgång. Att olika traditioner, språk och religioner ryms inom samma land. Det är vår utmaning idag när nationalister världen över talar om ett land- ett folk. I Egypten och i Sverige. Låt oss värna mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter. I Egypten – och i Sverige.

En mer rättvis värld

Jag sitter i styrelsen för Green Forum. Det är miljöpartiets biståndsorganisation och vi stöder unga gröna partier världen över och hjälper dem utvecklas. Hur intressant som helst. I helgen ordnade vi internationella dagar förlagda till ett vandrarhem på det vackra berget Billingen i Skövde. Vi hade bjudit in Dorothy Nalubega från nätverket av gröna partier i Östafrika. Hon berättade framför allt om kvinnors situation i Uganda, könsrollsmönster och den politiska situationen i landet. Mycket går framåt och är glädjande i Afrika just nu. Men det finns verkligen stora utmaningar. Kvinnors mänskliga rättigheter, skydd från sexuella trakasserier och en förändring av mansollen är ämnen som kommer så nära när man hör en kvinna som Dorothy berätta. Vi är en del av en värld som är ojämlik. På många plan. Vi måste ha en politik för en bättre och mer rättvis värld.

Mat och fred

Jag var ute och åt igår kväll. Med fyra gäster från det europeiska gröna partiet. Vi hade suttit hela dagen och planerat för den stora europeiska gröna kongress som äger rum i Karlstad 24-26 november. Samtal om program, medverkande, resor och volontärsarbete. Men på kvällen gick vi ut och åt. Det är nåt fint med att äta tillsammans. Ofta djupnar samtal. Man lär känna varandra. Jag vet nu att dom växt upp i fyra olika europeiska länder. Vilka barn dom har. Vad dom jobbade med innan de fick nuvarande uppdrag. Och dom vet lite om min familj och mina fritidsintressen. Det är fint med mat.Man vill inte den man äter något ont. Man delar ofta lite av livet och man gör något väldigt trevligt tillsammans.
Men de finaste måltidsupplevelserna har jag nog hemma. De där gångerna när man lagat till något och familjen kommer och verkar ha tid. Och man får höra lite av vad som hänt under dagen.
Det som är bra med måltider är ju att man hela tiden blir hungrig igen. Så det finns alltid möjlighet till nya möten runt matbordet. Och det kanske inte är det viktigaste vad det är i grytorna. Utan vilka som är runt bordet. Fler långsamma måltider -är det vad som kan skapa fred på jorden?

skägg

Varit hos den nye barberaren på Drottninggatan. Kändes bra. Jag har nämligen anlagt skägg. Det är ju nåt naturligt med det. Män har väl haft skägg i alla tider även om det blivit nån slags mode från de senaste två hundra åren att raka sig. Men ser man på gamla kort så brukar män ståta med allehanda kreationer. Och innan det var allmänt med speglar och rakgrejer hade förmodligen de flesta män helskägg skulle jag tro. Enligt wikipedia kan man indela skägg i helskägg, Franz-Josef-skägg ( vad är det?), getskägg, knävelborrar, mustasch, pipskägg, polisong, skepparkrans, skäggstubb, spadskägg och tangorabatt. Tänk ändå vilka möjligheter. I alla fall kändes det bra där i barberarstolen. Bekvämt tillbakalutad med någon som pysslade om en med riktig kniv, olika maskiner och diverse raklödder.
En ny fas i livet.

Charlottesville, Virginia, USA.

Det har varit begravning i Charlottesville i Virginia. En ung kvinna som demonstrerade för ett ickeraistiskt södern dödades av en bil som körde rakt in i demonstrationen. I USA pågår idag en kamp om historieskrivning. Det amerikanska inbördeskriget, som startade 1861,  handlade om 13 delstater som ville gå ur USA därför att de ville bevara slavsystemet, ett system som den nyvalde påresidenten Abraham Lincoln ville avskaffa. . En av tre vita män ägde slavar. En av de ledande generalerna hette  Robert E Lee. Han var själv slavägare och en av de brutalare när det gällde att även tortera sinaslavar. En syssla han lär ha gjort personligen. Sydstaterna förlorade kriget. Men varje gång medborgarrättsrörelsen och de svarta i USA fått framgång i kampen för sina rättigheter har nya statyer och monument över Sydstatsgeneraler byggts och sydstatsflaggor hissats. Man har velat skriva om historien till att kriget handlade om delstaternas självständighet gentemot federationen USA. Det är en lögn. Det handlade om att nå ekonomisk vinning genom det lukrativa och vedervärdiga slavsystemet. Det handlade om att bevara ett apartheidsamhälle där den vita rasen ansågs överlägsen. Invånarna i Charlottesville, eller i alla fall de flesta av dem, vill ta bort statyn över den vedervärdige generalen Robert E Lee. Extrema rasistiska krafter – som inte fördöms av president Bush – vill skriva om historien och ser generalen som en hjälte.

Den här veckan blir det fler begravningar. I Barcelona. I Åbo. De som vill skapa våld, hat och döda i syfte att uppnå ett ”rent”samhälle där en ras, en religion eller en ideologi är överlägsen demonstrerar på ena sidan. För det finns en gemensam ton hos såväl extrema IS-anhängare över till högerextrema våldsgrupper. De lär av varandra. Vi som vill skapa en värld av demokrati och frihet står på den andra. Oavsett tro och partibeteckningar. Denna gräns kommer att bli än tydligare i framtiden. Det är dags att välja sida. Och att bestämma vem som ska skriva och tolka historien.

Bli politiker

Nu har jag nominerat sju duktiga personer till Miljöpartiets kommunlista inför valet nästa höst. Vår valberedning ska nu sammanställa alla nomineringar. Sen röstar vi i partiet. Och med den listan ställer vi sen upp i valet. Jag möter många begåvade människor som har goda idéer om samhället. Ibland är de kritiska till något, ibland positiva. Nu finns chansen att vara med och påverka – på riktigt. Inte bara vi utan alla partier håller nu på att sammanställa listor. På de listorna behövs det människor. Med åsikter. Folk som inte bara drivs av att värna om sitt bostadsområde eller verka för mer medel till sin fritidsaktivitet eller samhällsgrupp. Utan som vill se helheten. Och som drömmer om att bygga det goda samhället. Så du som vill påverka. Ta chansen. Gå med i ett politiskt parti. Det finns många att välja på.Ställ upp för demokratin. Det kommer att krävas hårt arbete. Tuffa ställningstaganden. Men det är ett fantastiskt fint och intressant uppdrag att få vara förtroendevald. Det tycker jag.

Utmattningsdepression och livet därefter

Nu i augusti är det elva år sen jag började arbeta heltid igen efter att ha varit sjukskriven för utmattningsdepression. Psykiska sjukdomar är svåra att hantera för alla. Den som drabbas såväl som närstående. Det är sjukdomar som inte syns utanpå, vilket komplicerar det hela. Men de är lika verkliga. Jag lovar. Jag fick  god och professionell hjälp av såväl sjukvård som försäkringskassa. Det är jag tacksam för. Det gjorde att jag kunde komma tillbaks. Och tänk! Sedan några år har jag ett utsatt uppdrag som förtroendevald. Det är fantastiskt hur en kropp och ett psyke har förmåga till läkning. Men jag har lärt mig en läxa. Och jag har mina knep. Jag lyssnar tydligare på kroppens signaler. Jag tar aldrig med handlingar hem. Jag månar om att ha en arbetsplats fylld av växter och harmoni. Och jag unnar mig att segla , gå på teater, snickra och umgås med familj och vänner. Men det är klart. Man vet aldrig. Är man en gång drabbad blir man kanske för alltid lite mer skör. Jag vet inte riktig. Men det är ett själsligt ärr man bär med sig. Och en livserfarenhet.

Jag tror att vi behöver tala mer om psykiska sjukdomar. Vara rädda om varandra på arbetsplatserna och förstå att det finns inga stålmän/kvinnor. Vi är alla vanliga människor. Kom ihåg det nu när arbetsåret drar igång för så många av oss.

Pappa till vuxna människor

När det är sommar kommer de barn som flyttat iväg hem och hälsar på. Det är trevligt. Och fint. Och skrämmande. Och alltmöjligt. För man vill ju att allt ska gå bra för dom. Barna. Och dom berättar hur dom har det. I ganska olika livssituationer. En administrerar på ett förlag, en arbetar som soldat, en är dataprogrammerare och en världsresenär. Och vi resonerar om liv och vardag och framtid. Men det är svårt också. Att vara pappa till vuxna barn är en ny roll. Det borde finnas kurser för sånt. Jag vet hur man gör när barn är små och man har kontroll och kan ordna saker. Nu är jag helt hjälplös. Man kan se på. Komma med ett råd, möjligen. Om dom nu vill höra på en gammal man. Men pappa är man ändå. På nåt sätt. Som konsult typ. Jag tror jag behöver prata med nån om hur man gör.

Senaste inläggen.
Mat och fred 29 Aug
skägg 24 Aug
Bli politiker 14 Aug
Desktop