Per-Inge Lidén
Arkiv. juni 2016

unga nyanlända i sommarskola

På socialnämnden idag fick vi en berättelse om en riktigt bra aktivitet vi gör i Karlstads kommun. Sommarskola för nyanlända 16-19-åringar. Det är 270 ungdomar som går en 7-veckors sommarskola, kl 9-16 måndag till fredag,  med inriktning på samhällsintroduktion och språkträning. Dom gör studiebesök på vårdcentraler, hos föreningar, på Stora Enso och Rottnerosparken. Man prövar på fritidsaktiviteter, tränar sig att simma, åker tåg och fikar hos landshövdingen. Tanken är att smaka på det vanliga svenska samhället – och att prata om det. På svenska. Som handledare har vi anställt lärarstudenter på vårt universitet som därigenom får en sommarpraktik och kan vara goda föredömen för ungdomarna.

Det här är ju en frivillig aktivitet men söktrycket har varit helt över förväntan. Det finns så många bra ungdomar, ensamkommande och de som kommit tillsammans med föräldrar, som bara vill lära sig språk och mer om det svenska samhället och tycker att sommarlovet är alldeles för långt. De är en viktig resurs för Karlstad.

Vill du själv göra nåt för och med nyanlända invandrare – unga som äldre? Gå in på varmtvalkommen.se och lägg upp en profil eller berätta om nåt du vill bjuda in till. Vi har mycket att lära av varandra.

Döden och sommaren

En sak är säker med det här livet. En gång ska vi dö. Ibland kommer denna verklighet nära. För några dagar sedan var jag med på en begravning. En fin man , som levt ett långt och särdeles innehållsrikt liv, begravdes. Det var vackert. Och gripande. Vattnet låg så stilla på viken där i Borgvik. Vi mindes ett liv tillsammans. Delade. Dikter, sånger och erfarenheter. Sammanfattade på ett vis. Och gick vidare. Tillsammans.

Det som tar tag i mig vid ett sådant tillfälle är livets storhet. Att man får vara med. Så många år. Och vad som är viktigt i det här livet. Ibland fastnar vi i vardagens oro och småhändelser. Och glömmer det stora. Kärleken. Vännerna. Drömmarna. Det vi kan skapa genom vårt arbete.

Sommaren med sin prunkande grönska och dess berättelse om det överflödande livet. Och mitt i frodigheten väntar döden.

Det gäller att leva. Nu.

Kommunalråd reser utomlands

Var i Jögeva i helgen. En vänort som Karlstads kommun har i Estland. Där träffade jag och Magnus Persson ( s),  som också var med på resan, kommunpolitiker, kulturarbetare och vi upplevde en helt fantastisk folkdansfestival. En viktig resa.

Estland har en märklig historia. Området dominerades av en tysk riddarorden fram till att svenskarna tog över makten och bl a grundade ett universitet. Från 1700-talet blev Estland en del av ryska imperiet fram till första världskrigets slut. I samband med maktkaoset i Ryssland slog man sig fria med hjälp av en hastigt hopskramlad armé. Under andra världskriget, där det fanns estniska pojkar som soldater både på sovjetisk med framför allt tysk sida blev man ockuperade av sovjet. I början av 1990-talet blev an för andra gången ett fritt land då sovjetunionen föll sönder.

Nu har man i 25 år byggt på ett nytt land. Från Karlstad var vi tidigt med och stödde Jögeva genom skolutbyte, en ambulans och lite andra gåvor. Och vi har kontakt än idag. Det är viktigt utbyte där vi delar idéer, lärdomar och den upprätthåller nordiska/baltiska  solidaritet som jag tror är så viktig.

Och så var det det här med folkdans. Vi besökte en festival i Jögeva där 4500 folkdansare i hembygdsdräkt samlats i fyra dagar för att öva och uppföra en gemensam föreställningsom  i dans, texter och musik beskrev människans liv och arbete. Helt makalöst sanslöst bra. Jag har inte tänkt så tidigare men alla dessa människor i hembygdsdräkter som bejakar olikheter i färg och form mellan olika socknar och som vill behålla både särart och samhörighet med andra. Vilken bild av mångfald. Och ja, där fanns också folkdansare från de rysktalande socknarna i landet.

Kultur förenar. För bakom hörnet lurar också faran. Vad händer i Ryssland, med demokratin, den politiska utvecklingen och det enorma landets eventuella sönderfall Kan Ryssland än en gång vilja hota Estlands suveränitet? Det vet vi inte. Låt oss vara rädda om solidariteten och gemenskapen mellan Norden och de Baltiska staterna. Och mellan Karlstad och Jögeva.

Taket i MP

Vi har högt i tak i MP. Det tycker jag. Jag har varit med i många sammanhang och rörelser i mitt liv och måste säga att i den stora konstruktion av lokalföreningar, regioner, riksdagsgrupper, regeringsföreträdare, partistyrelser och kongresser som utgör MP så finns det plats för en stor bredd av åsikter och värderingar.

Samtidigt är naturligtvis politik ett lagspel. Ska man spela fotboll och man har bestämt sig för att spela 4-4-2 är det ju lite knepigt om en av backarna hela tiden springer upp och försöker göra mål. Därför får man ju ibland gå in i kompromisser, ta halva segrar när man styr med andra partier och i en del fall hålla ihop när gruppen bestämt  hur man ska rösta i en fråga.

Riksdagsgruppen i MP har fått en tydlig förstärkning i och med att Åsa Romson återtar sin riksdagsplats. Pernilla Stålhammar har under lång tid varit en framträdande person i utrikesfrågor. Dessa två kompetenta kvinnor har fått riksdagsgruppens förtroende att vara utskottsordförande respektive talesperson inom ett sakområde. Två män får då flytta på sig. Det är ju alltid smärtsamt. Samtidigt kanske det är lättare för Carl Schlyter och Valter Mutt, de erfarna ledamöter som nu får flytta lite på sig, att ha en friare roll än att vara utskottsordförande respektive talesperson för hela partiet.

Praktiskt politiskt arbete är ett rätt komplext hantverk. Att bära de stora idéerna och samtidigt producera beslut och köra själva fabriken. Det kräver engagemang, kunskap och en viss ödmjukhet. Också när man ibland behöver träda tillbaks och släppa fram andra.

MP har en kompetent och viljestark riksdagsgrupp. Nu har två kvinnor, Åsa Romson och Pernilla Stålhammar, trätt fram och tar ansvar som ledande företrädare. Carl Schlyter och Valter Mutt får friare roller som egentligen passar dom rätt bra.

Det känns stabilt.

Påven, Sverige och en stark kvinna

På söndag händer det stora saker. Den katolska kyrkan saligförklarar svenskan Elisabeth Hesselblad. Det är liksom att få sin lagtröja upphissad i taket på hockeyhallen. För evigt. På en världsarena. Katolska kyrkan har 1.2 miljarder medlemmar runt hela världen. Förra gången detta hände någon svensk var den heliga Birgitta på 1300-talet.

Elisabeth föddes 1870 och växte upp i Skövde, delvis på fattighus. Hon emigrerade till USA som 18-åring, läste till läkare men avbröt studierna på grund av sjukdom. I Rom fick hon en religiös kallelse att återuppväcka birgittinordern och även föra den tillbaks till Sverige. Klostren förbjöds, brändes och plundrades som bekant av svenska staten på 1500-talet.  Elisabeth grundade 1911 en lite kommunitet i rom och startade en rörelse som idag har 50 kloster utöver världen. Klosterordnarna är katolska kyrkans internationella och multikulturella spjutspetsrörelser som alla har en specialité, och som kan kallas in till de stift och områden som behöver just deras hjälp. Under andra världskriget var Elisabeth med och gömde judar undan den nazistiska överhögheten.

Och på söndag saligförklaras Elisabeth. En stark kvinna som var med och byggde upp en stor rörelse. Bro kyrkokör från Kristinehamn är med i Rom och sjunger. Sverige har fått en superstar.

Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Desktop