Per-Inge Lidén
Arkiv. december 2015

svärfars skor

Jag går i min svärfars skor sen ett par veckor tillbaks. Han arbetade med jorden och skogen, svärfar,  och drev  en liten gård strax norr om Årjäng större delen av sitt liv. Timmerkörning i de djupa Glavaskogarna för olika bolag, arbete med mjölkdjur och åkrar hemma på gården. Till sist några år i lägenhet inne i Årjäng. Vi har umgåtts sen jag kom in i familjen 1978. En man jag respekterat. Nu är han död.

Det är märkligt med tiden. Alla erfarenheter en människa bär på, och så är dom borta. Vem kan nu berätta om det gamla som var i bygden på 40- och 50-talen? Vem har nu det långa perspektiv och kan se djupet i samhällets förändring?

Nu är det nya tider. Snart ett nytt år. Tiden – och våra liv – mal på utan att vi kan hejda den. Så låt oss göra nåt bra av den tid vi har. Ta vara på relationer och människor. Försöka medverka till ett bra samhälle med vettiga livsvillkor. För livet är inte oändligt. Det inser man när man vandrar in i ett nytt år med en svärfars skor på sina fötter.

Jul är en annorlunda fest

Jag är i första hand människa. Därefter kristen. Sen kommer mina andra tillhörigheter som pappa, värmlänning och miljöpartist. Nu är det jul. Det är en viktig högtid i mitt liv. Det är den kristna fest när allting vänds uppochned på något vis. Tanken är att Gud vill se världen ur människans perspektiv. Vara som en av oss. En väldigt svår och annorlunda tanke och gudsbild att ta till sig.

Gud själv väljer perspektiv utifrån en enkel familj på nuvarande Västbanken. En tillvaro som börjar som ett flyktingbarn undan förtryckaren Herodes och hans soldater. En nattlig flykt från Betlehem till en fristad i Egypten. För mig innebär julen att Gud alltid ser verkligheten ur de utsattas och svagas perspektiv. En utgångspunkt som ständigt utmanar mig.

Berättelsen om Josef, Maria, barnet, herdar, får, soldater, änglar och vise män växte fram i mellanöstern, spreds runt medelhavet och kom nåt tusental år senare till Värmland. Här har vi berättat den och försökt förstå i kanske 35 generationer. Tanken svindlar.

Läs gärna julberättelsen i jul. Finns i början av lukasevangeliet. Men julen är också tid för att umgås, vara lite extra snäll och kanske ge bort nån julklapp. Men inte för många. God jul på er.

Förnybar el till 20 000 hushåll från Vänern

Det blåser på Vänern. Hittills i år har de vindkraftverk som finns därute producerat 70Gwh grön förnybar el. Det räcker till hushållsel för 20 000 hushåll. Ungefär hälften av vad karlstads kommuns innevånare förbrukar i hushållsel alltså. Ett fantastiskt bidrag till en grön energiproduktion. De verk som Karlstads och Hammarö kommuner äger står för 28 Gwh. Det är bra med tanke på att två av våra fem verk står stilla.

De fem verk som ägs av Hammarö och Karlstads har dock haft problem genom åren. Vi har tvingats till reparationer och nu står två verk stilla. Vårt försäkringsbolag Trygg Hansa har hittills vägrat betala för den första omgången reparationer. Nu har vi dock en garanti för de verk som står stilla och det har legat till grund för att kommunstyrelserna i Hammarö och Karlstad beslutat att nästa år reparera de två stillastående verken. Det är bra. Vi kommer också att pröva en försäljning efter att vi sett till att de fungerar tillfreddsställande. Det viktigaste är ju inte vem som äger dem. Det viktigaste är att de producerar grön miljövänlig el.

För det är nu det gäller. 195 av världens länder har skrivit på ett klimatavtal i Paris. Vi vill lämna det fossilberoende samhället bakom oss och satsa på modern förnyelsebar energiproduktion. Det är helt nödvändigt för att framtida generationer ska kunna leva och ha det bra – i Karlstad och i hela världen. I det sammanhanget har vår satsning på vänerbaserad vindkraft varit en bra, om än hittills kostsam, investering.

 

Vi vill ta emot fler barn som flyr

Imorgon är det kommunstyrelse. Då kommer vi på rekommendation från oss i socialnämnden att höja kvoten ensamkommande flyktingbarn vi tar emot i Karlstad. Från 38 till 292. Det känns rätt. Som vuxen mänsklighet har vi ett gemensamt ansvar att ta hand om våra barn. Har vi vuxna startat krig på en plats får vi ta konsekvenserna av det och låta barnen vara någon annan stans. Som är i Karlstad.

Men det här innebär också en stor utmaning för oss inom socialförvaltningen – och i hela stan. Vi behöver öppna ett hem för flyktingbarn i månaden. Det behövs personal, lokaler, skola och fritidsaktiviteter. Det behövs kontaktpersoner och gode män. Det behövs vård och omsorg. Men vi är väl rustade. Vi kommer att klara av det.

Det är en stor utmaning för hal stan. Elever på våra skolor får vara beredda att bli kompisar med nyanlända kamrater. Idrottsföreningar får fundera på hur man ska göra för att ta in nya kamrater i laget. Vi vuxna får resonera om vilka av oss som kan vara gode män och kontaktpersoner  och gå in i den föräldraroll de vanliga föräldrarna på grund av krig och oroligheter inte har möjlighet att matcha.

Det här är en möjlighet för Karlstad. Ungdomar är framtiden.  Deras kunskaper, idéer och utmaningar kan berika oss. Gemensamt är att de ofta har ett skönt driv i sig som vi kan behöva få del av. Många kommer att återvända till sina länder med erfarenheter av vår demokrati och kontakter som kan användas i framtida utbyten och affärsöverenskommelser. Andra kommer att stanna här och bidra till en mer internationell och flerspråkig miljö i Karlstad.

Men det är under en förutsättning. Att vi öppnar upp oss och låter de nya barnen bli en del av vårt samhälle och våra liv.

Sluta trakassera katolska kyrkan i Karlstad

Katolska kyrkan är en av våra mest internationella gemenskaper i Karlstad. Här möts människor med vitt skilda kulturella bakgrunder som delar samma tro. Ett fint exempel på möten över språk och kulturgränser och religionen som ett uttryck för öppenhet och mångfald.

Gång på gång har kyrkan och dess personal utsatts för trakasserier. Det är trist. Och obehagligt. Vad är det för människor som inte kan respektera en kristen kyrkas tro och identitet utan bär sig åt på det här sättet. Vet hut och skärp er! Jag blir så upprörd.

Den katolska kyrkan har en lång tradition i Värmland. Under fyra hundra år , fram till 1500-talet, tillhörde vi värmlänningar denna internationella och världsomspännande kyrka. Därefter beslutade riksdagen att vi skulle ha protestantisk tro, man förbjöd den katolska kyrkan att verka i landet, förföljde kyrkans medarbetare och plundrade kyrkan på mark, hus och pengar i stor omfattning. Så småningom tilläts begränsade grupper ha katolsk tro och från mitten av 1900-talet har vi åter full religionsfrihet.

Nu har den katolska församlingen köpt baptistförsamlingens gamla kyrka mitt i Tingvallastaden. De har återigen blivit synliga i stadsbilden. Det är bra för staden och en symbol om att också religionen kan vara med och skapa en blandad stad med mångfald.

Låt oss därför stödja församlingen och dess personal när man utsätts för trakasserier.

Att vilja rädda världen

Idag kl 17 kommer vi i MP ha en klimataktion på torget i Karlstad. Vi har skaffat isbjörn och lite is till björnen, Miljönämndens ordförande kommer att sjunga, riksdagsledamot Stina Bergström och Grön ungdoms språkrör Johan Andersson talar. Det här är viktiga frågor som berör oss alla.

Jag tycker det känns rätt hoppfullt. Inför det klimatmöte som nu pågår i Paris har 170 länder lämnat in redovisningar om hur de vill minska sin klimatpåverkan. Sverige har långtgående mål om att bli ett av de första fossilfria välfärdsländerna och vi har lovat 4 miljarder till FN:s gröna klimatfond. Kungen, statsministern och vår klimat- och miljöminister är i Paris och det känns som att också vi värmlänningar är beredda att jobba för ett fossilfritt vardagsliv. Nu gäller det att det blir bra uppgörelser på mötet i Paris och framför allt tydliga regler för hur vi mäter att alla håller vad de lovar.

Så vår klimataktion kommer att bli en fredlig och lugn sådan. Själv minns jag en av de första aktioner jag deltog i. Det var 1981 och vi var några ungdomar, anförda av kristna fredsrörelsen, som tog oss in på ett industriområde i Stockholm där man gjorde vapendelar för export. Det gillade vi inte. Vi sjöng psalmer och polisen (som uppträde mycket korrekt och professionellt) kom och bar bort oss. Den polis som bar just mig visade sig vara min gamle kompis Lars Bjöhle. Vi hade då inte setts sen vi sjöng i missionskyrkans ungdomskör hemma i Arvika några år tidigare. Han var tenor och jag bas tror jag. Så medan han bar mig så utbytte vi information om våra flickvänner, var vi bodde och delade lite gamla minnen. Sånt händer nog bara i Sverige.

Men lugn bara lugn. Vår klimataktion idag blir mycket stillsammare. Men en sak har jag gemensamt med mitt ungdomliga jag. Jag vill vara med och rädda världen.

 

Vi behöver alla som är unga

Fyra av mina barn har gått ur gymnasiet. Jag vet hur skört livet är när man är på väg att bli vuxen. Hur viktigt det är att bli efterfrågad och behövd av samhället. Att hitta jobb, mening och kanske nåt att studera till. Därför hatar jag ungdomsarbetslöshet.

I min roll som ordförande i en socialnämnd möter jag så många ungdomar som inte har hittat rätt i livet. Och det kan gå fort. Därför hatar jag ungdomsarbetslöshet.

Nu håller vi på och totar ihop en grej. ( Vi hade möte i går) Representanter för oss som jobbar med jobb och ungdomar från Grums, Hammarö och Karlstad har jobbat tillsammans med arbetsförmedlingen en tid. Vi vill hitta en väg att jobba tillsammans med det här. Framför allt vill vi att ungdomarna inte bollas mellan olika myndigheter utan att man möter oss som samlat samhälle. Och vi vill leta upp dom allihop och se till att alla kommer in i praktik, studier, traineejobb, riktiga jobb, kombojobb-skola. Vad det nu kan vara. Vi får vara lite påhittiga.

En sak är säker. Vi har inte råd att tappa bort en enda en av våra unga. Vi behöver dom allihop. För att bygga ett bra samhälle. Innan sista december skriver vi under papperen. Grums, Hammarö, Karlstad och arbetsförmedlingen tillsammans.

Sen kör vi.

 

Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Desktop