Per-Inge Lidén
Arkiv. oktober 2015

Livets svärta

Det är normalt att må dåligt ibland. Alla gör det. Jag också. Men vi behöver också lära oss se när någon mår så dåligt att hen är på väg att ta sitt liv.

Förra veckan var jag tillsammans med hela arbetsmarknads- och socialnämnden på utbildning på Karlstads universitet. Ulla-Karin Nyberg från Karolinska institutet berättade om hur man förhindrar att människor tar livet av sig.

Vet ni vilken grupp i samhället som löper störst risk att ta sitt eget liv? Äldre ensamma män. Att ha någon form av psykisk sjukdom eller att tidigare försökt ta sitt liv är också riskfaktorer.

Vi behöver prata om det här. Att se och våga möta människor som inte mår bra. Ställa frågor. Lyssna. Dela lite av livets smärta, utan att känna att vi har alla svaren. För livet kan vara sånt ibland. Svårt. Svart. Outhärdligt. Det får vara så. Det är tillåtet. Det hör livet till. Men skillnaden mellan liv och död kan vara den utsträckta handen, det enkla samtalet. Att någon bryr sig.

Vi lever i en kultur där lycka är viktigt. Alla ska vara lyckliga. Helst hela tiden. Det är inte lätt att vara deprimerad i ett sånt samhälle. Det finns andra kulturer där jag tror man har lättare för att släppa fram sorgen och smärtan.

Så, se dig omkring. På arbetsplatsen. Bland vänner och bekanta. Vem kan du och jag möta som behöver någon för att orka leva?

På arbetsmarknads- och socialförvaltningen ska vi utbilda oss. För att kunna finnas till. När livet är som svårast.

‘Allå ‘Allå ‘emliga armén, ni är ju väldigt roliga!

Jag har varit på Värmlandsteatern i Tempelriddarhuset. Det är nåt fint med den teatern. Man möter värmlänningar. Som spelar teater. Amatörer som tolkar livet i stora och små pjäser. Med professionell inramning.

Deras senaste verk är riktigt bra. Vi förflyttas till ett café i Paris under kriget där Hans Nordmark, som annars jobbar som lärare, är caféägaren René. Lena Wallman som till vardags jobbar som tandtekniker gör en underbar tolkning av frun i huset. Mattias Bernspång gör en rolig tolkning av den homosexuelle tyske soldaten Hubert Gruber och mina barns gamla lågstadiefröken Annika Larsson spelar hemlig agent i franska motståndsrörelsen. Och den alltid lika kreative Ricky Andreis har regisserat alltsammans. Gå och se den!

Jag ser nästan allt på vår professionella opera här i stan. Den är underbar. Vi har riksteatern som tar hit strålande föreställningar.  Det är viktigt med kvalité. Men utan den folkliga bredden och amatörtraditionen finns inget underlag för att hitta framtidens stora skådespelare. Bredd och spets hör samman. I fotboll och i teater.

Och så har man en teaterskola där på Värmlandsteatern. Har gått den själv. Vi satte upp Gökboet. Jag spelade den lätt förvirrade doktorn.  Om jag haft nytta av det i mitt nuvarande värv? Det vill jag förneka å det bestämdaste.

Hej Migrationsverket!

Nu är vi redo. Jag har just varit och hälsat på våra ansvariga för våra nya asylboenden i gamla stadshuset. Det är två boenden om 50 personer vardera och ett boende för ensamkommande flyktingbarn för 25 barn. Personalen är anställd, förväntansfull och taggad. Branddörrarna är insatta. Madrasser och leksaker inköpta. Maten beställd. Kontakt med Röda korset och andra frivilligorganisationer upprättad. Brandinspektionen är utförd.

Som politiskt ansvarig för verksamheten är jag imponerad över hur snabbt förvaltningen tagit tag i situationen, jobbat med anställningar och styrt upp en så stor verksamhet. För mig känns det också bra att vi i en svår situation för flyktingar i världen kan erbjuda ett bra hus mitt i staden.

Nu får vi alla som karlstadsbor hjälpa till att ta emot de människor som kommer hit på flykt. Många har rest under mycket svåra umbäranden. Över hav. Genom länder. I många fall inte bärande på mer än hemska upplevelser från hemstäder som ligger i ruiner.

Det är inte första gången vi har flyktingströmmar i Europa. Under andra världskriget kom finska krigsbarn och förföljda människor från kontinenten. Under ungernkrisen och ockupationen av Tjeckoslovakien kom människor flyende från den kommunistiska diktaturen. Under balkankrigen flydde människor undan prickskyttarnas dödande. När det gäller finns en djup tradition av solidaritet i vårt land och i Europa. Vi står i den traditionen.

Men lösningen ligger någon annanstans. Det behövs politiska lösningar och en demokratisk utveckling i såväl Syrien som i andra länder. FN och de stora staterna bör bestämma sig för att göra slut på kriget och dödandet. Det här är inte värdigt vår tid. Det här är inte värdigt ett så gammalt multikulturellt kulturland som Syrien. Eller något annat land i hela världen. Måtte freden komma närmare. Snart.

Vi har skaffat bil

Vi har skaffat bil. Låter kanske inte så märkvärdigt. Men i vår familj är det en sensation. Vi har nämligen varit utan en i 14 år. För en familj som vår med sex barn har det varit ett lärorikt och spännande äventyr som gjort barnen mer självständiga och familjens och möjligen jordens ekonomi och miljö något bättre.

Men nu finns det moderna bilar som är så pass miljövänliga att vi har lust att ha en igen. Det blev en laddhybrid. Den laddas i väggen och går på el och bensin. Det känns bra.

Det är dags att vi inom en snar framtid helt går över till alternativa drivmedel på såväl bilar som bussar. Istället för att köpa olja från Mellanöstern som förstör vår atmosfär kan vi stödja vårt värmländska landskap genom att producera bra och miljövänliga drivmedel som skapar arbetstillfällen i Värmland.

Biogas produceras vid Karlstads kommuns reningsverk i Sjöstad och snart i en ny anläggning tillsammans med andra intressenter. Elström produceras av restprodukter från avfall och skog vid kraftvärmevärket på Heden och från vind, vatten och elproduktion runt om i vårt landskap. Etanol och biodiesel kan skapas på våra åkrar och metanol på råvara från våra skogar hoppas jag vi snart kan producera i Hagfors.

Det är dags att genom kraftfulla politiska beslut fasa ut bensin, diesel och andra gammaldags oljeprodukter från transportsektorn. Några menar att det tar död på landsbygden och Värmland. Jag tror tvärtom. Det här är en stor möjlighet för Värmland. Och själv gläds jag av att susa fram helt ljudlöst med värmländsk el i tankarna.

Livet förändras och blir inte riktigt sig likt

Inom loppet av ett par månader har jag fått vara med och begrava först min mamma och sen min svärfar. Livet förändras och blir inte riktigt sig likt. Med alla minnen kommer också de stora tankarna. Om livets mening. Om allt som varit. Om jordens framtid.

På Stavnäs kyrkogård utanför Arvika ligger nu båda mina föräldrar, farföräldrar och förmodligen spåren av generationer hundratals år bort i tiden. Det får mig att känna respekt för livet och de generationer som format det samhälle vi har.

Döden ger perspektiv på mitt eget liv. Känner jag. Vad gör jag med alla dagarna. Hur förvaltar jag mina relationer. Och alla de här släktingarna i alla generationer jag möter när vi står där vid gravens djup. Jag kanske skulle vårda relationen med dem även när det inte är begravning.

Döden får mig också att fundera över framtiden. Hur vi förvaltar den jord där vi får leva några år. Hur ser det ut i våra bygder när mina barnbarnsbarn går till min grav. Finns det grönska och goda livsbetingelser? Är luften skön att andas?

Livet är en stor gåva. Det är lätt att fastna i dagarnas detaljer. Och glömma att glädjas över livet och det enkla. Jag får lust att leva. På riktigt.

Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Desktop