Per-Inge Lidén

Europas Gröna till Karlstad

250 gröna politiker från 30 länder i Europa är på väg till Karlstad. Det är det bredaste politiska mötet på europanivå vi haft i vår stad. Och då räknar jag hela den politiska skalan. På torsdag börjar dom anlända till mötet som pågår fredag till söndag på Karlstad CCC. Det är det rådsmöte som det europeiska gröna partiet, EGP,  har två gånger per år och som i höst är förlagt till vår stad. Jag är en av delegaterna för MP-Sverige i det här forumet sedan några år tillbaks och har under tre år lobbat för att det ska förläggas hit.

Förutom beslut kring budget och annat kommer vi diskutera Brexit, Kataloniens självständighet, Ryssland, gruvpolitik i Europa, avskogning i östeuropa och lägga grunden till politiken inför EU-parlamentsvalet 2019. Men något av det viktigaste på sådana här möten är det personliga nätverkandet där politiker som jobbar i helt skilda europeiska miljöer får mötas över kaffekoppen eller middagen och utbyta tankar och erfarenheter. Bland det mer spännande att höra blir hur de tyska gröna kommer att gå vidare i regeringsförhandlingarna.

MP-Värmland står för det praktiska med ett 30-tal volontärer som jobbar under helgen. Kultur blir det också. Avgångsklassen på estetprogrammet på Sundsta har fått i uppdrag att stå för kulturdelen. Det blir 7 olika konstellationer som kommer att dela med sig av värmländsk kultur – och på invigningen blir det körsång av  klassen.

Så håll utkik på stan och hjälp till att ta hand om våra gäster – så att ryktet sprider sig och fler europeiska partier vill lägga sina möten i Karlstad.

130 miljoner till ny busslinje

I Karlstad tänker vi ta ett stort steg i utvecklingen av vår kollektivtrafik. Vi planerar för en snabbussled med elektriska bussar, täta avgångar och ombyggda vägar från Bergvik i väster via centrum , Rud, Universitetet till Välsviken i Öster. En unik satsning i Sverige. På tisdag tar vi i kommunstyrelsen beslut om omfördelning av 65 miljoner kronor till första etappen stora torget till Rud. Staten lägger lika mycket genom sin klimatsatsning. Totalt 130 miljoner för denna delsatsning. Grattis alla ni som bor på Rud och Norrstrand. Arbetet kommer att ta fart under våren.

Det här är en del av det långsiktiga arbetet för att göra Karlstad till en fossilfri och klimatsmart kommun som är ett av våra mål i vår strategiska plan. Och vi har varit framgångsrika. Antalet ton utsläppta växthusgaser i Karlstad har halverats 1990 till idag. Främst genom utfasning av olja ur våra uppvärmningssystem. Genom fortsatt satsning på modern kollektivtrafik, cykel och mer klimatsmarta och moderna bilar kommer vi att sänka utsläppen ännu mer.

Vi vill att karlstadsborna även om 200 år ska få bo på en planet med ett klimat som är hälsosamt för både människor och djur. Och kunna åka skidor på vintern.

Fotboll

Igår såg vi på fotboll hemma i familjen. Vilken match! Jag trodde verkligen att italienarna skulle få in den där bollen till slut. Men nej. Laganda, gemenskap och hårt arbete. Det kan knäcka vilka superstjärnor som helst. Det är bra att komma ihåg i olika sammanhang i livet. Det är inte så dumt med den svenska folkrörelsetraditionen – den vinner i längden.

Annars lär fotboll vara en gammal sport. Historien går tillbaks till Kina och  200-talet före vår tideräknings början där man spelade ett bollspel som liknade fotboll. Två mål med nät, två lag och en boll tillverkad av läder. Det började som en militär sport men blev folklig några år senare. I England förbjöd Edvard III fotboll på 1300-talet med motiveringen att folk skulle ägna sig åt nyttigare saker.

I Karlstad är fotboll vår största idrott. Massor av klubbar, bredd och en stor sport för både killar och tjejer. Något topplag har vi dock aldrig fått fram trots många försök. Hur det blir framåt får vi se. I arenautredningen siktade vi på en arena som håller för damallsvenskan….. Det kanske vore nåt om värmlandslagen kunde satsa tillsammans.

Jag gillar förskolan

Idag invigs Skåre förskola efter omfattande renoveringar. Man har skapat bättre och lugnare ljudmiljö och byggt om för den pedagogiska verksamhet en förskola idag är, med rum för språk, matte och estetiska ämnen. Ombyggnationen kostade nära 7,5 miljoner. Det är barnen och lärarna värda. Det här långsiktiga arbetet med att vårda och utveckla kommunens hus och lokaler tycker jag är jätteviktigt.

Det är några år sen nu. Närmare bestämt 2007. Då hämtade jag min yngsta grabb för sista gången från grindstugans förskola i Stodene. Vi åt tårta på kvällen. Då hade vi haft barn i förskola i 20 år, sedan 1987när vår äldsta son började. Det var många olika förskolor, lärare och pedagogiker som passerade under de två decennier som hämta-lämna förälder. men en så otroligt viktig verksamhet. För att man ska kunna gå till jobbet med gott samvete och veta att det viktigaste man har – barnen – har en trygg, bra och utvecklande miljö omkring sig.

Förskolan är viktig. Idag gratulerar vi Skåre förskola till ett riktigt fint hus.

Helg för döden – och livet

I morgon ska jag åka till kyrkogården i Stavnäs utanför Klässbol. Där finns min fars grav sedan 1974 och min mors sedan 2015. På kyrkogården vilar också släkt på min fars sida sedan medeltiden. Mina gener finns all over the place.

Alla helgons dag är en urgammal tradition. När den kristna kyrkan blev statsbärande religion på 300-talet behövde man minnas sina martyrer. Man införde särskilda helgondagar för de mest kända personligheterna/ledarna som fått sätta livet till under åren i opposition. Men också en dag för alla som bara de närmaste mindes. Alla helgons dag. Parallellt fanns en keltisk-germansk tradition av en minnesdag för de döda.  Vid sommarens slut ville man vägleda deras själar hem till de varma husen med hjälp av lyktor och eldar. Därifrån seden att tända ljus. Vår tradition är en sammanväxt av de båda traditionerna.

Det är något fint med en särskild helg då vi minns. Döden är verklig. Jag ska också dö en dag och behöver påminna mig om livets korthet. Jag vill minnas och berätta berättelserna om mina föräldrar till yngre generationer. Så att de finns kvar på något sätt. Med sina liv. Och sina berättelser.

Det viktigaste med döden ändå är livet. Att leva. på riktigt. Här och nu. Idag.  Så  jag ska allt hälsa på min syster också. Som bor i närheten av Stavnäs kyrka. För det är ju precis nu vi lever. Och har möjlighet att vara med varandra.

Mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter är ingen självklarhet i Europa idag. Även om mycket har blivit bättre efter berlinmurens fall finns det många länder, inte minst i östeuropa där samhällsförhållandena hårdnar. I Ryssland fängslas oppositionella, korruptionen är utbredd i många länder och på en del håll är det förenat med stora risker att tillhöra minoriteter eller ett oppositionsparti. Då är det viktigt att Europarådet finns. Denna organisation som idag består av 47 länder bildades 1949. Man har säte i Strasbourg. Idag är man viktigare än någonsin. Och alla länder är med. Utom en som inte kvalar in – Vitryssland.

Tillsammans med en grupp från omvärldsnämnden i Karlstad har jag under några dagar besökt organisationen. Vi har mött europadomstolen dit folk kan klaga när stater inte sköter sig, antikorruptionsavdelningen, valövervakarna, de som övervakar att länderna respekterar mänskliga rättigheter och de organ som ser till att kommuners och regioners självständighet värnas – något som alla länder skriver under på. Två värmlänningar har viktiga positioner i Europarådet. Det kan vi vara stolta över. Anders Knape (m) , som också ledde vår resegrupp, är ordförande i kommunernas organisation inom europarådet, och Jonas Gunnarsson (s) leder den svenska delegation av parlamentariker som möts tillsammans med kollegor från alla medlemsstaterna några gånger per år till en plenarförsamling.

Det blåser kalla vindar kring de mänskliga rättigheterna i Europa idag. Då behöver vi värna de goda institutioner som finns. Europarådet är en av de bättre.

De svaga och gemenskapen i samhället

Det är onsdag morgon. Regnigt. Hösten känns in i märgen. Jag är på väg till arbetsutskott i socialnämnden. Det har vi varje onsdag. I princip året om. De handlar om samhällets omsorg om de svagaste. Vi omhändertar små barn som far illa och placerar dem hos välfungerande familjer. Vi skickar tonåringar som använder droger till platser för vård. Vi godkänner familjehem. Vi tvångsomhändertar narkomaner som riskerar sitt eget liv genom sin livsföring.  Allt är väl förberett av våra kunniga och engagerade socialsekreterare.

Igår var jag på studiebesök hos våra fältare. De som lever nära den problematik som finns på gatorna i Karlstad. Som försöker hjälpa de många gånger sköra människor som finns mitt ibland oss.

En del människor far illa i vårt samhälle. Några hamnar utanför. Vad som gjorde att det blev så kan vara svårt att veta. Det finns så många berättelser i varje enskilt fall. Men det som är grunden för ett civiliserat samhälle är att vi ändå vill finnas där. För att stötta. För att ta svåra beslut för barns bästa. Och att arbeta förebyggande så att fler människor inte dras in i ett liv med droger och utanförskap.  Socialtjänsten är viktig. Vår samhällsgemenskap är viktig. Sträck ut en hand och låt det finnas plats i släkten, kamratkretsen och grannskapet också för de människor som farit lite illa under livets gång. De är sköna människor de också.

Varmt välkommen

Just varit på pressträff och filmvisning med en av våra nyanlända flyktingar. Han heter Omar Dakakk och bor i Karlstad sedan ett par år tillbaks. Han är filmare från Damaskus och jobbat med produktioner åt företag både i Damaskus och Kairo. Nu har han gjort tre korta filmer om att mötas mellan människor som vi i kommunen ska sända via facebook och på våra bussar i stan. Dom är riktigt bra.


Länsstyrelsen har nu i samråd med oss kommuner i Värmland beslutat om hur många flyktingar med uppehållstillstånd som ska placeras i de värmländska kommunerna 2018. Vi i Karlstad ska ta emot 114 personer. Alla med olika bakgrunder och kunskaper. Genom att gå in på varmtvalkommen.se så kan man t ex anmäla sig att bli en språkvän och få kontakt med en av de nya karlstadsborna. Det är det här som behövs. Det enkla mötet som inte behöver vara så komplicerat. Vi behöver sträcka ut en hand och säga hej och välkommen till Karlstad.

En judisk rabbin

Förra veckan mötte jag och lyssnade till den judiske rabbinen i Göteborg. Han berättade om det interreligiösa råd de har i staden. Bakgrunden var diskoteksbranden för några år sedan då många ungdomar med olika religiös bakgrund drabbades. Den dåvarande biskopen bjöd då in till ett möte där religiösa ledare från judisk, kristen och muslimsk tro träffades. Bara för att lära känna varandra. Detta växte till regelbundna träffar där de möttes, åt tillsammans och berättade lite från varandras traditioner. Detta har senare formaliserats till ett center med brett programutbud som Göteborgs kommun nu är med och stöder. Vid ett antal tillfällen när det varit oroligheter mellan grupper har man kunnat gå samman och stöttat varandra och vädjat om fred och förståelse.

Peter, som rabbinen heter, berättade också om  den grundläggande judiska förståelsen att det som är rätt för en jude inte behöver vara rätt för andra. Att man inte kräver att alla ska omfatta judisk tro. Men att de har rätt att leva med sin tro, sin tradition och sina riter.  En önskan som verkligen inte uppfyllts genom Europas historia. Man har tvingats in i ghetton, förföljts och ibland mördats.

Denna  grundläggande rättighet, att ha en trosåskådning – men respektera att andra har sin tro och sina uttryck är något vi måste lära oss att leva med i vårt samhälle. Även den andre  måste också få tro, leva och bygga sina hus.

Rabbinen var orolig över moskédebatten i Karlstad. Att intoleransen mot den som tror annorlunda breder ut sig i vårt samhälle. Jag håller med honom. Man kan inte rösta om minoriteters rättigheter – men man kan gå i dialog med människor av annan tro. Och i en god dialog kan man också lyfta de kritiska frågorna – till andra och kanske också till sig själv.

Timbaktu

Timbaktu, eller Jason Diakité som han egentligen heter,  har under många år varit en favoritmusiker för flera av mina barn. Hela familjen har gått och nynnat på ”alla vill till himmelen men ingen vill ju dö…” I helgen var jag och upplevde hans föreställning ” En droppe midnatt” på cirkus i Stockholm. Den var fin. Och tänkvärd.

Nån gång i livet börjar vi väl alla söka våra rötter. Varifrån kommer jag egentligen? Hur hade de det tillbaks i generationerna, de vars gener jag bär? Jason har ju en vit mamma och en svart pappa. Föreställningen är berättelsen om en resa till den amerikanska södern där hans farfar växte upp som son till bomullsarbetare. Och om historien bakåt av att leva som slavar under generationer och före det offer för europeernas systematiska kidnappningar av miljontals unga från Afrika. Droppen midnatt är det svarta. På slavtiden räknades man enligt lagstiftningen som svart även efter flera generationers genblandning mellan vita och svarta människor.

Föreställningen är ett stycke historia. Sedd genom Jasons ögon. Och med underbar musik. Se den.

Senaste inläggen.
Fotboll 14 Nov
Timbaktu 13 Okt
Desktop