Peter Kullgren (KD)

Introduktionsanställningar – ett unikt förslag

Foto: Thuresson

Foto: Thuresson

Det som på sikt avgör om Sverige även i fortsättningen ska kunna ta ett stort ansvar när det gäller att ge människor på flykt en fristad är hur vi lyckas med integrationen. Värdegrundens betydelse berörde jag i mitt förra blogg inlägg. En annan viktig aspekt är att vi radikalt måste minska tiden det tar för en person att komma i arbete. Dagens situation där hälften fortfarande efter åtta år har försörjningsstöd är inte hållbar. Vare sig ur ett mänskligt eller finansiellt perspektiv.

Från borgerligt håll har det under den senaste tiden kommit med ett antal olika förslag när det gäller att minska trösklarna in på arbetsmarknaden. De flesta har handlat om att det måste bli billigare att anställa personer som har svårt att få jobb.

Kristdemokraterna föreslår att vi inrättar en ny anställningsform: introduktionsanställningar. En introduktionsanställning innebär att 75 procent av arbetstiden är arbete och 25 procent utbildning – vilket kan handla om att lära sig språket eller att lära sig arbetsuppgifterna. Därför kan lönen vara 75 procent av kollektivavtalsnivån eller högre. 

Det som gör kristdemokraternas förslag unikt i förhållande till andra förslag är att det är enkelt. Det innehåller inga statliga subventioner, det kräver inga myndighetsbeslut och ingen extra byråkrati för företagen. Vem som helst kan anställas och vem som helst kan anställa.

I punktform innebär det:
– 75 procent arbete och lön, 25 procent utbildning.
– Alla kan anställas, alla kan anställa. Inga kollektivavtal krävs på arbetsplatsen.
– Inga kontroller eller kontakter med Arbetsförmedlingen eller annan myndighet.
– Inga stöd, subventioner och därför ingen byråkrati.
– Introduktionsanställning kan pågå i max 5 år. Den inkluderas av LAS.
– Introduktionsanställning kan inte förekomma när anställningen kräver eftergymnasial utbildning.
– Introduktionsanställning kan inte förekomma om lägsta lön enligt kollektivavtal är mer än 22 000 kronor.

Förslaget innebär att man kommer att få en lägre lön, men samtidigt en högre inkomst än vad försörjningsstödet ger. Det innebär även ett steg in på arbetsmarknaden och in i samhällsgemenskapen. Man får ett riktigt jobb – något som är viktigt för den personliga värdigheten. Man ges möjlighet att försörja sin familj och barnen får se att mamma eller pappa går till jobbet precis som andra föräldrar.

Det typiska är att se hur LO reagerat på detta och andra förslag på området. Istället för att själva på ett konstruktivt sätt delta i diskussionen och komma med egna förslag har man gjort allt för att i populistiska kampanjer misstänkliggöra de som kommit med förslag. Ser man det historiskt är det tyvärr ingen engångsföreteelse. LO-förbund har återkommande motsatt sig åtgärder för att människor som står långt från arbetsmarknaden ska kunna få ett jobb. Talet om solidaritet blir då bara en tunn fernissa.

Senaste inläggen.
Bloggat på nwt.se.
Desktop