För drygt ett och ett halvt år sedan skrev jag en debattartikel om psykisk ohälsa och efter att ha pratat med fantastiska Nour El Refai om ångest och depression (och hennes kommande föreställning i Karlstad den 8 februari, såklart) känns det återigen extra relevant.

En av sakerna Nour sa var att man måste våga kräva professionell hjälp när man mår som sämst. Att vi har rätt till att få den hjälp vi behöver för att ta oss upp igen, att vi till och med betalar skatt för att få behålla den rättigheten. Visst är det så.
Men på något sätt borde vi också kunna kräva hjälp från omgivningen, i form av acceptans. Jag tänker alltså inte att varje känd och okänd människa ska gå runt och oroa sig över hur man mår, men man ska inte heller behöva förklara eller ursäkta sin ångest.

En ångestattack borde till exempel vara en lika legitim anledning till tillfällig sjukskrivning som en rejäl släng av feber. Man är minst lika apatisk, om inte mer, och konsekvenserna som kan följa om man strör lite stress över det hela kan bli outhärdliga.

Man borde ha lika mycket tålamod med att stötta någon genom en panikattack som man har när någon brutit ett ben och behöver hjälp med att stå, gå och röra sig överlag.
Precis som man lär ut krishantering som till exempel HLR och Heimlich skulle man kunna ge tips på vad som kan göras när någon närstående får panikångest.

Om acceptansen och medvetandet ökar kommer det troligtvis vara lättare att ta sig ur ett ohälsosamt psykiskt tillstånd. Man behöver inte fastna i den onda cirkeln där man skäms för att man mår dåligt, känner sig ensam om det och inte kan ta sig ur det.