...frågade Oskar igår. Tvivlar starkt på det då jag numer är ganska ringrostig när det kommer till bloggar. Det var annat förr, under mina glorydays så att säga. Alltså när jag var i yngre tonåren och i princip fick smyghybris för att folk jag inte kände brydde sig om vad jag gjorde om dagarna.

Men. Försöka går ju!

Sedan jag kom hem från mitt 10-timmarspass på Tuggelite (övertydligt: det är där jag jobbar mest just nu) har jag toklyssnat på Kent och nästan panikat över hur bra de faktiskt är. Jag kommer till den insikten lite då och då, men det var längesedan jag hamnade i den här "hypnotiska Kent-koman", som min morbror kallar det.
Senast jag såg dem var den 9 maj 2014 här i Karlstad men då hann jag inte ens stanna hela spelningen för att bilderna (bland annat den som så fint klistrats in här) hade en deadline.
Kan liksom inte ens beskriva hur exalterad jag är över att snart få se dem igen. Det tar emot att säga det, men det är nästan så att jag längtar till vintern.