De senaste åren har man kunnat läsa många artiklar och rapporter om ökad psykisk ohälsa i Sverige, framför allt gällande unga personer. I slutet av 2017 gick Socialstyrelsen ut med ett pressmeddelande och berättade att psykisk ohälsa bland unga mellan 10-24 år har ökat med mellan 70-100 procent de senaste 10 åren.

Folk har ojat sig över detta och pratat om hur "förskräckligt det är, usch och fy" och om att "man måste göra något åt detta omedelbums" men lik förbannat höjer vissa fortfarande på ögonbrynen när man pratar om att man kämpar på med ångest, depressioner, sjukskrivningar och allt helvetet har bringat världen. Vissa (medvetet ordval för att inte trampa på några "dra inte alla över en kam"-tår) vet liksom inte riktigt ens var de ska fästa blicken när man nämner kuratorer och psykologer. De här fantastiska medmänniskorna delar dock viktiga artiklar på Facebook, nickar instämmande när vännen pratar om hur jobbigt det är att dennes farfars kusins svärmor blivit diagnostiserad med depression och suckar och stånkar framför nyheterna när ny statistik visar att det bara blir värre och värre. De verkar vara så otroligt förstående och medvetna. När de sedan väl möter en person som drabbats av psykisk ohälsa, som dessutom pratar öppet om det, blir det någon uppenbar kortslutning för de här kämparna och hältarna. Antingen läggs locket på direkt eller så blir man behandlad som en trasig stackars själ som kan gå i tusen bitar för minsta lilla samtidigt som man får tusen frågor som sällan är relevanta.

Nu har jag personligen turen att vara omringad av fina människor som själva upplevt hur det är att inte alltid vara, och må, så där bra som man gärna vill. Alla med olika erfarenheter, men ändå med samma förståelse. Utan dem hade jag inte klarat av att gå i den där jäkla stresshanteringsgruppen för drygt tre år sedan (under tiden min dåvarande skräckinjagande chef rynkade på näsan och drog av de totala sex timmarna från min lön, i stället för att se det som en, väldigt billig, investering då jag försökte undvika att gå in i väggen), jag hade aldrig kommit ur paniken när emetofobin gett sig till känna och jag hade aldrig insett mina egna destruktiva beteenden och velat göra någonting åt dem. Utan de här personerna hade jag absolut inte klarat av att sköta mitt jobb förr när prestation kändes helt meningslöst och jag hade då fasen inte vågat börja prata om att jag bland annat har träffat i princip varenda skolkurator som funnits på skolorna jag gått på genom åren för att försöka reda ut livet. Men både jag och de som ingår i ovannämnda kretsar har också mött alldeles för många som helt enkelt inte har kunskap nog för att bete sig.

Med det här vill jag varken ha en klapp på axeln eller ett empatiskt snyft. Jag vill bara inte att jag, eller någon annan som faktiskt försöker förstå sig på sig själv i stället för att skutta runt bland moln av förnekelse, ska ses som svaga och ynkliga, för jag tror att det är tvärtom. Jag har nämligen svårt att se hur man kan rannsaka sig själv, på ett ödmjukt och opartiskt sätt, utan våga prata om det med både utomstående och de som står en närmast. Jag har också svårt att se hur vi ska få statistiken kring psykisk ohälsa att sjunka ifall vi inte blir mer bekväma med ämnet överlag.