Jag bör först och främst erkänna att jag var skeptisk till hela grejen med "me too" när jag först såg det. Hur skulle det kunna hjälpa att skriva två ord på sociala medier, när vi tar debatten dagligen utan vidare resultat? Men efter bara några timmar ändrade jag inställning helt. För den som inte har koll på vad jag menar kommer här en snabbgenomgång.

Hashtaggen #metoo används nu av kvinnor världen över för att dela erfarenheter om olika typer av sexuella trakasserier och övergrepp. Konceptet är egentligen flera år gammalt, men togs upp igen efter att skådespelerskan Alyssa Milano drog igång vågen i samband med Weinstein-skandalen (en Hollywood-producent som förvånansvärt nog trakasserat kvinnor under flera år).

Miljontals kvinnor har nu vågat öppna sig om sådant de medvetet tystat ned i åratal, av olika anledningar. Troligtvis på grund av rädsla för att inte bli tagna på allvar och rädsla för att behöva stå upp för sina historier utan gensvar. Rädsla för att få mothugg när de äntligen tagit nog mod till sig för att berätta om händelser som gror ett större och större mörker inombords.

Elisabet Höglund skrev nyligen en krönika om trenden där hon mer eller mindre får kvinnor att framstå som lättkränkta för att de klassar "en klapp på rumpan" som sexuella trakasserier. Hon menar att det finns ett större perspektiv på ämnet och att det egentligen bara är att svara med samma kort. Att den här överdriften leder till att män och kvinnor får svårt att närma sig varandra utan att männen ska känna sig dömda som potentiella våldtäktsmän. Sätter inte det också lite perspektiv på saken dock? Jag personligen går hellre runt med oron över att behöva bli tagen för en potentiell (med betoning på just potentiell) våldtäktsman än oron över att bli våldtagen.

Hur som helst, det jag hakar upp mig mest på är att vi ska behöva tåla en viss grad av trakasserier, bara för att det inte uppnår tillräckligt hemska kriterier. Så länge vi inte blir direkt våldtagna - ska vi då acceptera diverse vidriga kommentarer och "harmlösa" nyp i rumpan? Ska vi behöva stå ut med den mildare typen av förnedring för att bli tagna på allvar om (eller när) vi blir utsatta för direkta våldtäktsförsök eller förföjelser? Varför får vi inte höja rösten förrän det gått för långt? Är det okej att snatta i en butik, så länge man inte rånar den? Är det okej att slå någon på käften, så länge man inte dräper personen i fråga? You get my point.

Jag är trött på att behöva känna skam över saker jag inte kunnat styra över själv, trött på att behöva känna mig som en dramaqueen för att jag anser mig själv ha rätten till min egen kropp och framför allt orimligt trött på att få höra att det kunde ha varit värre. För visst är det så. Det kunde ha varit värre. Men det kunde fan varit så mycket bättre också. Jag kunde ha sluppit tafsandet vid skåpen i högstadiet, kommentarerna om hur mitt då väldigt långa hår hade varit perfekt att dra i om jag blev straffknullad när jag gick i gymnasiet och alla de obekväma situationer på krogen under senare år som jag inte ens orkar börja gå in på, för ni vet ändå ungefär vad jag skulle säga. Jag kunde sluppit vakna av att någon annan var i mig trots att jag, innan jag somnat, varit tydlig med att jag inte vill och jag kunde sluppit känna mig som en värdelös människa för att jag sagt nej till sex "alldeles för många gånger" under ett förhållande. Jag hade kunnat slippa höra om vänner som blivit brutalt våldtagna, drogade och misshandlade likväl som jag hade kunnat slippa att höra på de som blivit trakasserade, förnedrade och övergripna på "milda" sätt.

En annan sak som också hade kunnat vara väldigt mycket bättre, något jag mer än gärna slipper, är människor som sätter sig emot en sådan här våg av mod och uppväckande för att "det kunde ha varit värre".