Vilken vecka vi har haft… Juni(backen) och Ruth(an) är nio dagar gamla och har redan växt och blivit märkbart större. De är starka som oxar (i sina små armar), äter exakt var tredje timme oavsett tid på dygnet och känns överlag lite tryggare och… mer vana vid att finnas till.

Vi flyttade också, i början av den här veckan, vilket ju inte var helt optimalt i vår situation. Vi hann i princip ta oss hem från sjukhuset och parera nyårsfyrverkerier innan det var dags att packa som dårar och dra vidare – efter bara en dag utanför BB:s trygga väggar. Juni, Ruth och mamma Amanda installerade sig hemma hos mormor just under flyttdagen medan familj och ett fint gäng kompisar hjälpte till med att packa ned och upp. Annars hade det aldrig gått.

Och nu är vi alltså på plats i en stor och fin trea på Drottninggatan. Förutom ett par flyttlådor som står kvar så är vi ganska klara. Det är alldeles tyst här uppe i lägenheten men om man bara går utanför dörren och åker ned med hissen så är man plötsligt mitt i stan. Det känns otroligt lyxigt att ha så nära till affärer och folk och samtidigt kunna ha tyst omkring sig.

Att växa in i rollen som superstolt, nojig och orolig förälder gick över en natt, ungefär. När Juni eller Ruth skriker så kommer jag på en sekund. Då spelar det ingen roll att ryggen värker efter flera dagar av obekvämt sittande eller att öronen tjuter för att exempelvis Juni skrek sitt högsta rätt in i örongången. Det är bara att rycka in.

Och livet förändras. Jag förändras. Jag kan inte dra mig till minnes att jag blivit speciellt glad när någon annan har bajsat tidigare i livet, men när Juni eller Ruth bajsat blir jag uppåt och pigg, för då funkar ju allt som det ska. Då sjunger jag i regel en liten hyllningslåt av märklig karaktär till det nybajsade barnet. "Fyra bugg och en Coca-Cola” eller ”Växeln hallå” är två exempel från morgonen som gått. Då lyssnar de intensivt, spänner ögonen i mig och myser.

Jag kan inte heller komma ihåg att jag varit särskilt sugen på att bli rapad i ansiktet någon gång, men Juni och Ruth får mer än gärna släppa loss så länge de slipper kräkas och må dåligt i deras minimala magar.

Det får bli dagens uppdatering. Nu hinner jag inte skriva mer. Juni vill någonting. Ha en fortsatt fin torsdag!