Jag är omtumlad, trött och lyckligast i världen.

Det började med att vi åkte in på juldagen, över älven och in på förlossningen på Karlstad Centralsjukhus. Amanda hade haft ganska rejäla värkar sedan klockan 17 och runt midnatt gick det inte längre.

Vi blev överlyckliga. Nu skulle tvillingarna komma och även om det säkert skulle göra ont så skulle Amanda snart slippa kånka runt på en 800 kilo tung vecka-37-tvillingmage som hindrade henne från att varken stå, sitta, ligga eller gå bekvämt.

Men det visade sig vara falskt alarm. Några timmar senare fick vi lomma ut på parkeringen igen och åka hem till dvalan som vi nyss trott att vi lämnat för gott.

Annandagen var verkligen inget vidare kul. Vi konstaterade att värkarna hade lagt sig helt. Manchester United – Sunderland på Tv:n. Det kändes som att vara tillbaka på ruta ett.

Till sist gick vi och lade oss. En timme senare, 03:20, gick vattnet. Surrealistiskt. Det var som på film (i själva verket är det här med att ”vattnet går” rätt ovanligt som markör för att förlossningen är på väg). Jag stressade upp och yrade runt efter bilnycklar, väskor, mjukisbrallor och försökte – precis som två dagar tidigare – att bestämma mig för vad som nog bör slängas ur kylen ifall vi blir kvar på sjukhuset ett tag.

03:40 den 27 december backade vi ut och satte iväg. Drygt tre minuter senare var vi framme på sjukhuset. Vi möttes av samma barnmorska (tack för allt, L!) som menade att det nu helt säkert var lika bra att vi installerade oss i en förlossningssal. Sen drog det plötsligt igång.

Och som det drog igång. Det var lustgas, ryggbedövning, lokalbedövning och värkar. Massvis av värkar.

Såhär funkar en grej: eftersom att en tvillingmage rymmer två barn är det kämpigare för livmodern att jobba ut det första barnet än om det "bara" hade varit ett. Sen vet jag inte mer om den saken, men det handlar kanske om att det inte blir samma tryck eller så?

Efter sex timmar, vid 09-snåret, sattes det in värkförstärkande dropp varpå tidigare nämnda värkar blev värre och värre och värre för Amanda. Det hela blev till sist ganska hemskt. Jag blev blek och tillfrågades gång på gång om jag ville ha något att dricka, men Amanda, hon kämpade på.

Till slut, efter en evighet, hördes ett litet skrik. Någonting lossnade i både mig och Amanda då. Vi grät och skrattade. Sen slog klockan plötsligt 20:43 och då kom hon, Juni, 2,5 kilo tung. Pappa (alltså jag) fick klippa navelsträngen (vilket pappa ångrade i samma stund som han gick med på det). Sen fick han uppgiften att sitta med det milt förvirrade barnet i en fåtölj.

Det var blandade känslor där och då, ska jag villigt erkänna. Juni (som just då inte hette Juni, eller något annat heller för den delen) var rädd och förvirrad. Jag hade aldrig ens hållit i ett spädbarn förut (ännu mindre mitt eget) och på sjukhussängen låg Amanda omringad av vad som måste ha varit Karlstads samlade läkarkår och jobbade vidare på tvilling nummer två.

Men så såg vi på varandra. Jag kunde inte förstå att hon hade varit där inne i magen hela tiden.

Vi hann lova varandra att vi ska ha väldigt kul ihop. Sen, tolv minuter senare, kom Ruth (2,8 kilo).

Ruth skrek inte när hon kom ut, som sin syster. Det ska barn göra när de kommer. Det är ett tecken på att de mår bra och att allt står rätt till. Sen skrek plötsligt Juni varpå lillasyster svarade. Otrolig, ofantlig lättnad. Sen fick pappa återigen klippa navelsträngen, för han hade ju sagt ja första gången och det vore väl märkligt att inviga det första barnet men inte det andra.

Nu är klockan 01:04 på nyårsdagen. Det är 2017 och tvillingarna har hunnit bli fem (5!) dagar gamla. Vi kom hem igår. Amanda tog sig genom förlossningen med bravur och även om smärtan blev så utdragen kan vi trösta oss med att det (såhär i efterhand) definitivt var till det bättre. Kroppen hann värma upp, anpassa sig under dagen och i slutändan slapp min kära sy – helt och hållet.

Tjejerna tar upp all tid vi har nu. Precis all. Att ens få iväg det här blogginlägget går inte utan att det måste pausas lite för mys, matning, blöjbyte, rapning, spytorkning och klädbyten, men ett tack måste ändå riktas till all fantastisk (helt och hållet fantastisk) personal som hjälpte oss hela vägen och såg till att hela familjen mådde bra från ankomst till hemfärd.

Jag vill också berätta hur stolt jag är över Amanda. Underbara Amanda. Hon kämpade genom smärtor som jag inte ens kan föreställa mig men höll sig ändå stark, positiv och till och med lycklig och glad genom förlossningen. Vi skrattade ofta - vilket jag knappt fixar ens när jag är lite allergisk sådär på vårkanten.

Och med allt det sagt: nu tar jag en liten paus från Karlstadsliv. Ida Myrin kliver in som vikarierande redaktör medan jag snosar bebisnacke. Jag kommer fortsätta blogga när tid finns, om Karlstad, spel, musik, film och inte minst om Juni och Ruth och livet som tvillingpappa, men Ida styr tidningen och siten i övrigt.

Det var det! Ingenting kommer längre att vara sig likt.

Till sist hoppas jag att du har haft en fantastisk nyårsafton. Gott nytt år nu och god fortsättning!