Det är ingen överraskning för dig som följer min blogg att jag älskar spel. Jag har länge sett mig själv som en hardc0r3 g4m3r. Som en sån som inte bangar för rejäla utmaningar. Om ett spel är svårt vill jag ta mig an det. Bloodborne, Dark Souls, Mega Man-serien, Contra och Castlevania är bra exempel på spel som får mig att koka inombords, men som jag ändå älskar att spela och minns med glädje efteråt.

Det funkar nog lite som en ventil för ilska, tror jag. Jag bygger en konflikt med spelet, får spö gång på gång och reser mig till slut ur askan för att segra. Sen, när jag är klar, hötter jag i regel med näven mot skärmen, bryter lite i handkontrollen så att det knakar i plasten, ser mig om så att ingen tittar och säger något riktigt fult innan jag stänger av och går vidare i tillvaron.

Men på sistone har jag blivit osäker. Osäker på mig själv. Är jag verkligen en hardc0r3 g4m3r? Va? Tänk om jag rentav är en fuskare? För när jag tänker efter har jag väl tagit till en och annan metod som jag gärna ”glömmer bort” att berätta om när jag skryter om hur jag minsann spelat igenom exempelvis hela Bloodborne. Det rör sig aldrig om traditionellt fusk som i fuskkoder eller moddar, men likväl lurfasoner som får det att inte kännas helt bra i magen. Jag tänkte dra några exempel och samtidigt bestämma mig för om metoden i fråga faktiskt är fusk eller inte. Bra? Bra!

  • Levla tills det blir lätt

En klassiker. I rollspel har man möjligheten att levla upp sin karaktär. Ofta även vapen, tillbehör som bomber och knivar samt kläderna/rustningen. Om en boss eller fiende är alldeles på tok för svår drar jag mig sällan för att helt enkelt vända på klacken, göra några andra uppdrag för att bygga upp min karaktär ordentligt och till sist återvända för att smiska på bossen/fienden med en hand bakbunden.

Är det fusk? Nej. Känslan av att ha åstadkommit något uteblir såklart, men det här hör rollspelen till. Det är en trist spelmekanisk förutsättning för att det ens ska klassas som rollspel - som ingen hittills har kunnat råda bot på. Men fusk, det är det inte.

  • Få eskort

Jag minns hur min kompis Joakim hjälpte mig att levla upp en munk i Diablo III för kanske fem år sedan. Jag började på level 1. Joakim på level 60. Och så började vårt äventyr som såg ut på det viset att Joakim pinnade på i täten och übermördade exakt allt i hela världen varpå jag släntrade efter med min lilla käpp och plockade på mig utrustning och erfarenhetspoäng tills även jag var level 60.

Är det fusk? Ja. Det går bevisligen att göra utan att gå utanför spelets ramar, men jag som spelare gör ju ingenting förutom att åka snålskjuts på en vän som redan har gjort grovjobbet.

  • Titta på internet när man inte fattar

Jag började spela Stardew Valley nyligen (en makalöst mysig Harvest Moon-hyllning som förtjänar ett eget blogginlägg). Det är helt underbart. Inte minst för att det har flugit under radarn för min del. Jag vet ingenting utan får lära mig genom att spela, helt enkelt. Det brukar vara svårt att få den upplevelsen annars, i dagens spelklimat där de stora siterna matar ut artiklar där allt som går att göra står snyggt uppstaplat i listor. ”Undvik det här”. ”Gör det här”. ”Missa inte att prata med den här”.

Med det sagt: jag vänder mig ändå ofta till internet om något krånglar för mig, trots att jag i grunden tycker att det gör mitt spelande lite tråkigare. Om jag inte hittar en lösning i ett Zelda-tempel så googlar jag inom tio minuter. Om jag inte vet vad ett föremål är till för eller vart jag ska gå härnäst så googlar jag. Och jag hatar det med mig själv. Fan.

Är det fusk? Ja. En lösning som man läst sig till är det samma som att gå runt problemet helt och hållet. 0 % utmaning. 100 % lathet.

  • "Ringa" en vän

I Bloodborne och Dark Souls-serien (som är kända och hyllade för sin vansinniga svårighetsgrad) dör man mest hela tiden. En boss ska inte gå att klara på första försöket. Man ska dö och dö och dö igen innan man till slut slipats till en fullfjädrad expert på just den bossen. Först då, när stjärnorna lagt sig rätt och man spelar helt perfekt, när tinningarna spänts och färgats röda av flera minuters djup koncentration, ska det gå att vinna.

Eller så plingar man i en klocka varpå antingen en vän eller en datorstyrd kompanjon dyker upp och hjälper till. Plötsligt är utmaningen halverad. Jag visste inte det här när jag mötte Father Gascoigne (hette han va?) i Bloodborne (spelets andra boss). Det tog mig sju timmar att klara honom. Jag svor och skrek och dog och gormade och dog lite till, men till sist gick det. Jag minns fortfarande glädjen. Jag reste mig ur stolen den dagen. Jag lyfte knytnävarna mot skyn. Jag slöt ögonen och öppnade munnen, men fann inte orden.

Inför spelets tredje boss lärde jag mig att man kan tillkalla hjälp varpå de värsta utmaningarna blev lite lättare, men känslan av framgång, att det var jag som hade åstadkommit något, uteblev.

Är det fusk? Nej. Att kunna spela tillsammans med vänner hör till, men jag slutade faktiskt med det här relativt tidigt. Bloodborne och Dark Souls är mina personliga utmaningar som jag måste få klara ensam för att få ut något.

  • Exploatera spelutvecklarnas misstag

Det är svårt att utveckla spel. Misstag kommer alltid att slinka genom koden, och jag är inte sen att exploatera dem. Ett möte med en livsfarlig drake i The Elder Scrolls V: Skyrim kan bli en lätt match när man ställer sig med pilbåge i en liten, liten sänka på behörigt avstånd dit draken inte når. Och det är inte svårt att döda en Golem i The Witcher 3: Wild Hunt om man bara fortsätter slå och slå och slå så att backlash-animationen triggas gång på gång på gång så den aldrig hinner göra någonting.

Är det fusk? Nej. Det är ju inte det. Det kan till och med vara lite kul, men inlevelsen försvinner ju en aning.

  • Sänka svårighetsgraden

Bossen är för svår. ”De gåååår ente!”. Pause - Difficulty settings - Set to easy. Klart!

Är det fusk? Ja. Det här gör jag aldrig längre. Stå upp för ditt val av svårighetsgrad!

Det finns fler exempel, men där har du det: några av de vanligaste fusken (som egentligen inte är fusk) som alla vänder sig till någon gång.

Att fundera på och diskutera hemma:

  • Är jag en fuskare?

  • Om gud finns och är god, varför finns det då så mycket ond frukt i världen?