Där bakom skärmen sitter han, den där som ska bli dubbelpappa snart. Och här mittemot sitter jag, hon som ska agera vikarie när hans två små bestämmer sig för att titta ut.

Idag går vi för första gången igenom vad som ska göras och än så länge går det ganska bra. Jag ramlade inte i trappan när jag kom hit, spillde inte ut kaffet över den vita skjortan och lyckades faktiskt mumla fram några meningar på engelska under ett lunchmöte.

Det enda som känns sådär är att Oskar redan, under de här få timmarna, envisats med att vinkla en kamera mot mig ett flertal gånger. Min comfortzone är liksom bakom linsen. (Ser kameran i ögonvrån i skrivande stund, stelt).