Tillbaka i NWT-huset (med den här sanslösa utsikten) och inväntar Oskar samtidigt som jag kämpar för att hålla ögonen öppna.

Sist pratade vi om att det i princip är omöjligt att studsa upp på morgnarna, full av energi. Vi sa att man knappt är människa förrän framåt lunch. På senaste tiden har jag dock börjat fundera på om jag hinner bli människa alls under dagarna. Morgontröttheten har liksom övergått till någon sorts kronisk trötthet som inte ger sig.

Skulle kunna skylla på vädret, men jag föredrar nog att undvika det samtalsämnet at all costs. Speciellt efter alldeles för många kall-prats-tystnader som brutits med "Jaha, så vad tycker vi om vädret?" på senaste tiden.