Det är många som undrar om tvillingarna, vilket ju är väldigt kul! Vi har inte hunnit träffa så många kompisar än utan lever i mångt och mycket fortfarande i den så kallade förlossningsbubblan. Men, förutom den närmaste familjen finns ju sociala medier (jaså?) där många hört av sig, så jag tänkte dela med mig av de allra vanligaste frågorna vi får – och svaren såklart.

Är det enäggstvillingar, eller?

Ja! Eller, mest troligt ja. Det fanns grejer (lövtunn skiljevägg och sådär) som tydde på det redan i magen och såhär efter förlossningen finns det också massor som pekar på det. Att de är så otroligt lika, inte minst. Vi har dock inte gjort något DNA-test.

Ser ni skillnad på dem?

Ja, men ibland blandar vi ihop lite grann! Det händer ofta att vi sitter med varsin bebis ett bra tag varpå båda tror att vi har Ruth, till exempel.

Hur ser ni skillnad då? Tänk om ni råkar byta namn på dem för alltid?

Det lär vara en sån grej som händer rätt ofta! Lyckligtvis är Juni lite mindre. Hon har också lite spetsigare hårfäste och (än så länge) en liten, liten sårskorpa på huvudet sedan förlossningen. Dessutom låter de olika och har helt unika ansiktsuttryck, men när de sover kan det ibland vara helt omöjligt att avgöra.

På tal om det, får ni sova?

Nej.

Aldrig?

Jo, men vi måste gå upp var tredje timme, dygnet runt.

Varför det?

Matning. Det tar minst en timme varje gång, ofta mer, så sömnen blir väldigt lidande.

Kommer det alltid vara så?

Nej, det blir lättare sen. Det står det på internet i alla fall. Just nu är vi väldigt glada att rutinerna sitter som ett smäck. Vi behöver knappt ställa klockan. Exakt tre timmar efter senast påbörjad matning börjar de påminna om att det är dags igen.

Det låter jobbigt…

Jo, men däremellan är det ofta väldigt fridfullt. Spädbarn sover typ 20 timmar om dygnet så med planering och lite tur kan man ta en dusch, äta eller sova en snabbis. Vi har börjat dela in sömnen i skift också. Det är ingen jätteromantisk lösning, men det innebär att vi tar två matningar i rad ensamma så att den andra får sova. Innan vi gjorde det blev vi nästan galna. Just nu har jag nattskiftet till exempel. Jag gillar det! Det är hockey på tv:n.

Juni och Ruth! Hur kom ni fram till namnen?

Ruth heter så efter min farmor som fortfarande lever (och också heter Ruth). Det känns härligt att en så central och god person i mitt liv delar namn med en av våra döttrar. Juni hette ingenting innan hon kom ut. Vi bestämde oss dagen efter förlossningen (under förlossningen hette hon helt enkelt Ruths storasyster, vilket alla i personalen snabbt anammade). Det finns något fint i att det är lika många bokstäver, att u:et återkommer på samma ställe men att vi ändå har ett enstavigt och ett tvåstavigt namn, men annars så finns det ingen koppling till någon tidigare Juni eller så.

Är det inte jobbigt att alla rättstavningsprogram korrigerar ”juni” så att det blir litet j, som i månaden?

Jo, lite. Konstig fråga.

Förlåt. Hur mår de?

Bra, tack! För det mesta i alla fall. Varenda liten motgång (som att filten ligger fel eller att de hellre skulle vilja ligga på mage just nu) innebär total kris för såhär små barn. Det är verkligen ett och noll som gäller. På och av.

Klär ni dem likadant?

Nej.

Gillar de att göra någonting?

De gillar att äta, sova och mysa. Enbart. Det finns liksom inga intressen. De vill bara ha det bra och leva i en sorts spa-tillvaro. Däremot ogillar de en hel del.

Som vadå?

Blöjbyten toppar listan. Lätt. De hatar verkligen blöjbyten. Och att ta på och av sina små kläder.

Hur vet ni det?

De skriker. Men man har ju inget val? Vi måste ju byta blöja. En gång (under ett blöjbyte för kanske tre dagar sedan) skrek Juni rakt i mitt öra så högt att jag fick svindel och fick lägga mig ned. Jag kan fortfarande känna fantomsmärtor i trumhinnan när jag tänker på det. Himlen var blå den dagen. Vinden var stilla.

Men för det mesta är det bra eller?

Ja, på det stora hela har vi det alldeles fantastiskt i vår nya familj, trots sömnbrist och sådär. Jag får fortfarande existentiell svindel varje gång det slår mig att vi ska ”få behålla dem”. Att det är våra barn.

Och det känns hanterbart att ni fick två barn på en gång?

Ja, det gör det faktiskt. Allt blir dubbelt, såklart. Ibland kan jag föreställa mig, efter att ha matat ett barn i en timme till exempel, att nu skulle en ”vanlig” förälder vara klar. Då tänker jag att det verkar lättare och mer hanterbart, men sen finns det en del andra fördelar som faktiskt (på vissa sätt) gör det smidigare att ha tvillingar än att ha ett barn. Juni och Ruth älskar att ligga intill varandra till exempel. Då behövs inte mamma eller pappa precis hela tiden i samma utsträckning. De stimulerar dessutom varandra till att sova och bli hungriga samtidigt och lever än så länge i den där härliga symbiosen som vi hoppades på under hela graviditeten.

Men var det inte sjukt ändå, att få reda på att ni skulle få tvillingar?

Jo, verkligen. Där snackar vi svindel. Jag skrev faktiskt en krönika om det innan de kom ut. Den kan du läsa här om du vill.

Och det var väl det, ungefär? Kul att så många läser, delar vår glädje och är nyfikna!